Tankar kring den migrationspolitiska överenskommelsen

april 27, 2013 Thabo 'Muso

Regeringspartierna och miljöpartiet gjorde nyligen ytterligare reformer inom ramen för den migrationspolitiska överenskommelsen. Jag välkomnar den, men är mycket skeptisk till hur stor skillnad den kommer att kunna få i praktiken.

: The U.S. Army / Foter.com / CC BY

En av de mest uppmärksammade delarna av de nya reformerna är att laglydelsen i femte kapitlet, sjätte paragrafen av utlänningslagen om uppehållstillstånd på grund av ”synnerligen ömmande omständigheter” för barn, ändras till ”särskilt ömmande omständigheter”. Lagändringen är avsedd att medföra att kraven på omständigheterna som grund för barns uppehållstillstånd sänks.

Men hur stor är skillnaden gentemot dagens lagstiftning?

5 kap. 6 § Utlänningslagen anger följande:

Om uppehållstillstånd inte kan ges på annan grund, får tillstånd beviljas en utlänning om det vid en samlad bedömning av utlänningens situation föreligger sådana synnerligen ömmande omständigheter att han eller hon bör tillåtas stanna i Sverige. Vid bedömningen skall särskilt beaktas utlänningens hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situation i hemlandet.
Barn får beviljas uppehållstillstånd enligt denna paragraf även om de omständigheter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att tillstånd skall beviljas vuxna personer.

Såsom det framgår anges i andra stycket 5 kap 6 § utlänningslagen att kraven för barn att få uppehållstillstånd redan idag sätts lägre än för vuxna. Det finns även en del praxis från Migrationsöverdomstolen på området som däremot ofta är mer restriktiv än vad lagstiftaren avsett.

Förutom själva specialbestämmelsen om synnerligen ömmande omständigheter, finns den så kallade portalparagrafen i 1 kap. 10 § utlänningslagen som anger:

I fall som rör ett barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver.

Även i utlänningslagens förarbeten anges att något lägre krav skulle kunna ställas på styrkan av de humanitära skälen när barn är berörda (prop. 1996/97:25 sid. 284). Även i prop. 2004/05:170 framhålls att de humanitära skälen bör kunna vara av något mindre allvar och tyngd när det gäller barn.

Som synes har det funnits åtminstone i teorin ett relativt välutvecklat skydd i lagstiftningen för barnens bästa. Den nya lagändringen om särskilt ömmande omständigheter kan i stora stycken bli en slags omskrivning av de lägre ställda krav för uppehållstillstånd för barn — som redan finns — och de särskilda hänsyn till barn som redan skall tas. En separat juridisk definition kan sannolikt komma att underlätta för flera barn och deras föräldrar, som redan idag borde uppfylla kriterierna för att kunna få uppehållstillstånd.

Men jag ifrågasätter att den nya definitionen läker de huvudsakliga bristerna.

Av vad som framgår och även upprepats av den blonda och blåögda migrationsministern Tobias Billström, skall fortfarande en individuell prövning göras i varje enskilt fall. Det är en princip som genomsyrar hela utlänningslagen och det är en korrekt princip. Antalet beviljade uppehållstillstånd i sig eller statistik får aldrig bli ett mål med lagen. Målet skall alltid vara en korrekt handläggning på ett korrekt underlag.

Med det i beaktande framgår att den nya juridiska definitionen ”särskilt ömmande omständigheter” är en generell term som ersätter en annan generell term.

Så om generella termer ofta inte når hela vägen i alla ämnen som är individuella ärenden, vad kan då göras?

1. Säkra bevisningen

”Synnerligen ömmande omständigheter” och i framtiden ”särskilt ömmande omständigheter” lär sannolikt även i fortsättningen huvudsakligen utgöras av situationer då barn lider av fysiska och/eller psykiska sjukdomar. För att sådana åkommor bevisligen skall kunna utgöra underlag för uppehållstillstånd, krävs läkarintyg.

Trots de redan idag existerande lägre beviskraven för barn i utlänningsärenden, krävs underlag för att göra sannolikt att t.ex. försök att skära halsen av sig, starkt indikerar en påtaglig och bestående självmordsrisk. Att de ständiga försöken att hoppa från balkongen utgör en påtaglig och bestående självmordsrisk. Att kroppen som är full av skärsår och brännmärken efter släckta cigaretter är ett led i ett självskadebeteende som påvisar en påtaglig och bestående självmordsrisk. Att krossandet av tallrikar över sin egen skalle, rusandet med ansiktet eller huvudet rakt in i väggar är ett led i ett självskadebeteende som påvisar en påtaglig och bestående självmordsrisk.

Att skriken om nätterna i månader efter mamma inte ”har sin upprinnelse i frustration över den självförorsakade separationen av vårdnadshavarna i hemlandet som torde sakna relevans för ärendets avgörande”, utan bevisar hur ett barn riskerar livslånga psykiska besvär om det återigen skiljs från vuxna, såsom sina gode män, om de utvisas.

Kroppsbesiktning krävs för att upptäcka bajonettsticken, brännsåren från blåslampor och för att konstatera att de utdragna naglarna verkligen har dragits ut. Kroppsbesiktning krävs för att upptäcka det söndertrasade anuset och den söndertrasade vaginan. Och inkontinensen. Långa intervjuer med barn hos välmeriterade och förtroendeingivande psykiatriker, krävs för att påvisa att det söndertrasade anuset eller den söndertrasade vaginan är resultatet av systematiska och mångåriga gruppvåldtäkter av pojkar och flickor.

För att tillsammans med efterforskning av landsinformation upptäcka att mamma och pappa mördades, att byn brändes ner. Att grannarna sköts ner. Att de andra barnen som inte lyckades rymma utexaminerades från talibanernas självmordsbombarskolor.

Att det ena ögat som saknas har stuckits ut med kniv och inte förkommit genom en olycka. Att revbenen som läkt hjälpligt tidigare har slagits av med gevärskolvar.

Att hela detta panorama av upplevelser har förorsakat psykiska trauman som utgör en påtaglig och bestående självmordsrisk. Att barnens tystnad, ibland stumhet och stirrande med gapande munnar inte utgör ”vägran att samarbeta i asylutredningen”, utan psykosomatiska tecken på svåra trauman som utgör en påtaglig och bestående självmordsrisk. En kompakt tystnad är ofta farligare än hysterisk gråt.

Även om Migrationsverket i egenskap av myndighet har huvudansvaret för att ett asylärende blir korrekt utrett, ligger det i regel på det offentliga biträdet att säkra bevisningen. En del offentliga biträden verkar fortfarande tro att patientjournaler går att åberopa som bevisning i domstol. Så är inte fallet. Sannolikt den övervägande delen ombud och offentliga biträden har inte exakt kunskap om vilka juridiska kriterier som uppställs för att läkarintygen skall kunna åberopas med framgång som bevisning.

Praxis från Migrationsdomstolen anger tydligt hur läkarintyg skall vara utformade, men ett begränsat antal ombud och offentliga biträden har studerat denna praxis. Utlänningslagstiftningen i sig anger inte hur läkarintygen skall vara utformade.

För egen del har jag studerat några hundratal läkarintyg i asylärenden och enbart en handfull av dem uppfyller kriterierna. Alltså blir det avslag, vilket inte lär ändras nämnvärt av att utlänningslagen i framtiden talar om ”särskilt ömmande omständigheter” istället för ”synnerligen ömmande omständigheter”.

Utlänningslagen bör därför ändras så att beviskriterierna för läkarintyg framgår direkt i lagtexten. Så att färre asylhandläggare och ombud behöver ta sig tiden att lista ut beviskriterierna i förarbeten och praxis.

2. Ändra kraven för bedömningen av vårdmöjligheter i hemlandet

I dagens utlänningslagstiftning anses möjlighet till vård i hemlandet — nästan oavsett hur svårtillgänglig eller kostsam — som ett tillräckligt skäl för att inte bevilja uppehållstillstånd på grund av sjukdom. Dels måste sjukdomen vara livshotande eller svårt handikappande. Därefter krävs att vård för en viss sjukdom överhuvudtaget inte finns i ett visst land. Kostnaden för sjukvården anges tydligt i utlänningslagen inte vara en faktor vid bedömningen av möjligheten av att kunna få vård.

Svensk sjukvård är i nästintill alla fall bättre än i de länder som människor flyr ifrån. Det faktumet kan i sig inte utgöra grund för att få uppehållstillstånd i Sverige. Däremot kan inte rimligtvis en sjukvård i aldrig så liten omfattning och aldrig förenad med sådana kostnader, negligeras vid frågan om ”synnerligen ömmande omständigheter” eller ”särskilt ömmande omständigheter”.

Detta trots att rätten till liv innebär att en avvisning eller utvisning till ett land som riskerar att leda till döden eller ett livsvarigt handikapp strider mot ”rätten till liv”, stadgad i artikel 2 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna och som är jämställd med svensk grundlag.

Istället måste kriterierna finnas någonstans mitt emellan. När förekomsten av sjukvård och priset för den faller helt på den sjuke, gör att det i praktiken blir omöjligt att få vård för en livshotande eller svårt handikappande sjukdom, borde det utgöra skäl för uppehållstillstånd. Utlänningslagen måste då även och till skillnad från idag kunna definiera hur praktiska möjligheter till vård ser ut.

3. Gör alla beslut överklagbara

Många av de barn, precis som vuxna som söker asyl i Sverige får avslag och skall därmed avvisas eller utvisas ur Sverige. Avvisningen eller utvisningen skall verkställas. Finns hinder mot verkställigheten kallas det för verkställighetshinder. Helt nya hinder i form av omständigheter för hinder mot verkställighetshinder måste då åberopas och bevisas.

Ytterligare bevis för tidigare asylskäl, oavsett hur starka de är, beaktas sällan av Migrationsverket men betydligt oftare av migrationsdomstolarna.

Yrkande av uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder på grund av gamla asylskäl som en asylsökande anser ha bedömts fel, sker genom en omprövning av tidigare fattat beslut. En omprövning som nästintill aldrig leder till att Migrationverket ändrar beslut.

Detsamma gäller så kallade medicinska verkställighetshinder, då sjukdomar, fysiska skador och självmordsrisker förvärrats under den tid då ett asylsökande barn stannat kvar i Sverige.

Gemensamt för omprövning av utvisningsbeslut och medicinska verkställighetshinder som för övrigt görs med stöd av 12 kap. 18 § utlänningslagen, är att de inte går att överklaga.

Det innebär att Migrationsverkets beslut om avslag, som i genomsnitt ändras en gång av tusen (SOU 2009:56 ”Den nya migrationsprocessen” sid. 146), juridiskt sett alltid anses vara riktiga.

En ändring av definitionen ”synnerligen ömmande omständigheter” till ”särskilt ömmande omständigheter” lär inte ändra denna situation nämnvärt.

Istället lär den enda effektiva lagändringen, för övrigt i enlighet med artikel 6 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheter, som stipulerar rätten till en rättvis och opartisk rättegång, vara att en rätt till att överklaga till migrationsdomstol.

Generella svepande lagändringar lär inte i någon väsentlig utsträckning ändra de tiotusentals individuella människoöden som begravs i beslut om avslag, så länge inte lagändringen anpassas till den praktiska verkligheten. En verklighet där människors lidande ofta hamnar mellan lagparagrafer och försvinner i svarta hål av bristande bevisning.

Ge de asylsökandes ombud och offentliga biträden rätt verktyg att kämpa för enskilda människor. Först då kan människovärdet försvaras!

Artiklar

Dispatch International ljuger om Koranen

april 26, 2013 Thabo 'Muso

Den 17:e april 2013 publicerade tidningen Dispatch International en artikel under rubriken ”Den våldsamma Koranen”. I artikeln görs en mängd påståenden kring Koranen och islam som i stora stycken är vilseledande och innehåller ett flertal lögner. Vi på Motargument.se ser det befogat att bringa klarhet i de faktiska förhållanden kring Koranen och islam som artikeln tar upp.

: TheEgyptian / Foter.com / CC BY

Ett citat ur Koranen www.koranensbudskap.se sammanfattar väl artikelns anda:

Men det finns de som tvistar om Gud utan vare sig kunskap eller vägledning och utan att lysas av uppenbarelsens ljus.

Koranen, Sura 31, vers 20, andra stycket

Dispatch International skriver:

”I Koranen finns inte en enda vers som uppmanar till kärlek för dem som står utanför islam.”

Fakta:

De som tror på denna Skrift och de som bekänner den judiska tron och de kristna och sabierna – ja, alla som tror på Gud och den Yttersta dagen och som lever ett rättskaffens liv – skall helt visst få sin fulla lön av sin Herre och de skall inte känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem

Koranen, Sura 2, vers 62

Säg: ’Vi tror på Gud och på det som Gud har uppenbarats för oss och det som uppenbarades för Abraham och Ismael och Isak och Jakob och deras efterkommande och det som uppenbarades för Moses och Jesus och för de andra profeterna av deras Herre; vi gör ingen åtskillnad mellan dem. Och vi har underkastat oss hans vilja.’

Koranen, Sura 2, vers 136

Säg till judarna och de kristna ’Vill ni tvista med oss om Gud, Han som är vår Herre likaväl som er Herre? Våra handlingar är våra och era handlingar är era. Vi tillber Honom med uppriktig tro. Påstår ni att Abraham och Isak och Jakob och deras efterkommande var judar eller kristna?’ Säg: ’Är det ni eller Gud som vet bäst? Vem är mer rättfärdig än den som undertrycker det vittnesbörd som han fått från Gud? Gud förbiser ingenting av vad ni gör’

Koranen, Sura 2, vers 139

Fromheten består inte i att ni vänder ansiktet mot öster eller väster. Sann fromhet äger den som tror på Gud och den Yttersta dagen och änglarna och uppenbarelsen och profeterna och som ger av det han äger – vilket pris han än sätter på detta – till de anhöriga, de faderlösa och de behövande, till vandringsmannen och tiggarna och för att friköpa människor ur fångenskap och slaveri och som förrättar bönen och erlägger allmoseskatten och som håller sina löften och som med tålamod bär lidande och motgång och som håller stånd i farans stund. De har visat att deras tro är sann; de fruktar Gud.

Koranen, Sura 2, vers 179

Kämpa för Guds sak mot dem som för krig mot er, men var inte de första som griper till vapen; Gud älskar sannerligen inte angripare. Och döda dem då var ni än möter dem och fördriv dem från de platser varifrån han fördrivit er; ja, förtryck är ett värre ont än döden. Kämpa inte mot dem i den heliga Moskéns närhet, om de inte själva tar upp striden där; men kämpar de mot er där, så döda dem. Det är förnekarnas lön. Men om de lägger ner vapnen skall de se att Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig. Och kämpa mot dem till dess allt förtryck upphör och all dyrkan kan ägnas Gud. Om de då slutar strida skall alla fientligheter upphöra utom mot de orättfärdiga som vill kämpa vidare. Kämpa likaså under den helgade månaden om ni blir angripna – vid brott mot gudsfreden skall lagen om rättvis vedergällning tillämpas. Om därför någon angriper er, har ni rätt att angripa honom så som han har angripit er; men frukta Gud och var förvissade om att Gud är med de gudsfruktiga.

Koranen, Sura 2, vers 190-194

Och lyd Gud och Sändebudet – kanske erfar ni Hans barmhärtighet. Och tävla med varandra om er Herres förlåtelse och ett paradis, lika vidsträckt som himlarna och jorden, som väl i välfärdens dagar som i tider av brist och som lägger band på sin vrede och förlåter sina medmänniskor – Gud älskar dem som gör det goda och det rätta.

Koranen, Sura 3, vers 132-134

Och låt inte hat mot dem som spärrade vägen för er till den heliga Moskén driva er till angreppshandlingar, utan samarbeta för att befrämja fromhet och gudsfruktan, och slut er inte samma för att befrämja synd och fiendskap. Och frukta Gud! Gud straffar med stränghet.

Koranen, Sura 5, vers 2, andra stycket

Och i denna Torah föreskrev vi för dem att ett liv skall tas för varje liv som spills och ett öga för öga och en näsa för en näsa och ett öra för ett öra och en tand för en tand och för varje sår ett motsvarande sår. Men den som för Guds skull vill förlåta och avstå från hämnd kan få förlåtelse för egen synd. Ja, de som inte dömer i enlighet med vad Gud har uppenbarat begår orätt mot sig själva. Efter dessa profeter sände Vi Jesus, Marias son, med bekräftelse av allt det som ännu bestod av Torah och Vi skänkte honom Evangeliet, som gav vägledning och ljus och bekräftade det som ännu bestod av Torah – där fanns vägledning och förmaningar till de gudfruktiga.

Koranen, Sura 5, vers 45

För var och en av er har vi fastställt en lag och en levnadsregel. Om Gud hade velat hade Han helt visst gjort er till ett enda samfund, men det var Hans vilja att sätta er på prov genom det som han hade skänkt er. Tävla därför med varandra om att göra gott! Till Gud skall ni alla vända åter och Han skall upplysa er om allt det som ni var oense om.

Koranen, Sura 5, vers 48, andra stycket

De som tror på denna Skrift och de som bekänner den judiska tron och sabierna och de kristna – ja, alla som tror på Gud och den Yttersta dagen och som lever ett rättskaffens liv – skall förvisso få sin fulla lön av sin Herre och de skall inte känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem.

Koranen, Sura 5, vers 69

Överse med människornas natur och deras brister, och uppmana alla att visa hövlighet och vänlighet och undvik alla ordväxlingar med dem som står kvar i hednisk okunnighet. Och om djävulen får din vrede att blossa upp, be då Gud beskydda dig; Han hör allt, vet allt.

Koranen, Sura 7, vers 199-200

Om någon bland avgudadyrkarna söker skydd hos dig, ge honom då ditt beskydd, så att han får höra Guds ord; för honom sedan till en plats där han är i trygghet. De är nämligen människor som inte vet vad Islam innebär.

Koranen, Sura 9, vers 6

Gud befaller att rätt och rättvisa skall råda människor emellan och befaller dem att göra gott och att vara givmilda mot de närmaste, och Han förbjuder alla skamlösa handlingar och allt som strider mot rimlighet och sunt förnuft och allt som innebär en kränkning av andras rätt. Han förmanar och varnar er, för att ni skall lägga det på hjärtat.

Koranen, Sura 16, vers 90

Och ge er inte in i diskussioner med efterföljarna av tidigare uppenbarelser annat än på det hövligaste och mest hänsynsfulla sätt – utom med sådana bland dem som vill väcka förargelse – och säg; ’Vi tror på det som har uppenbarats för oss och det som har uppenbarats för er, och på vår Gud och er Gud är en och samme Gud och vi underkastar oss Hans vilja.’

Koranen, Sura 29, vers 46

Och om du frågar de som dyrkar andra väsen vid sidan av Gud, vem som har skapat dem, svarar de helt visst: ’Det är Gud’ Hur förvirrade är inte deras begrepp! Och Gud har hört sin Profets klagan. ’Herre, de är människor som inte vill tro!’ Förlåt dem och hälsa dem med fredshälsningen – de kommer att få veta sanningen.

Koranen, Sura 43, vers 87-89

Människor! Vi har skapat er av en man och en kvinna, och Vi har samlat er i folk och stammar för att ni skall lära känna varandra. Inför Gud är den av er den bäste vars gudsfruktan är djupast. Gud vet allt, är underrättad om allt.

Koranen, Sura 49, vers 13

Och Vi lät andra av Våra sändebud följa i deras spår och vi sände Jesus, Marias son, och gav honom Evangeliet, Och vi lät hjärtana hos dem som följde honom fyllas av ömhet och medkänsla

Koranen, Sura 57, vers 27, första meningen

Gud förbjuder er inte att visa godhet mot dem som inte bekämpar er på grund av er tro och inte driver ut er ur era hem, och han förbjuder er inte att bemöta dem med rättvisa och opartiskhet – Gud älskar de opartiska. Det är inga andra än de som bekämpar er på grund av er tro eller som vill driva bort er från era hem eller hjälper dem som vill driva bort er, vilkas skydd och vänskap Gud förbjuder er att söka. De som söker deras vänskap och skydd har begått orätt mot sig själva!

Koranen, Sura 60, vers 8-9

Dispatch International skriver:

”Där finns i stället 493 stycken vilka antingen förespråkar våld eller talar om Allahs hat mot de otrogna, det vill säga alla icke-muslimer.”

Fakta:

Det framgår inte vilka 493 ”stycken” i Koranen som de anser förespråkar våld eller Guds hat mot icke-muslimer.

Dispatch International skriver:

”Koranen är en bok vilken i huvudsak handlar om hur man ska tänka och agera mot dem som står på utsidan av islam, det vill säga döda eller tvinga dessa att leva likt andra klassens medborgare och betala skatt (jiziya). Mer än hälften av Koranens innehåll har text som föraktar eller hetsar mot icke-muslimer. Vilket är vad som gör islam till en våldets och hatets religion och genom historien finns det många belägg för detta.”

Fakta:

Koranen handlar enbart i begränsad utsträckning om hur muslimer specifikt skall interagera med icke-muslimer. Det torde till stora delar framgå i ovan angivna citat ur Koranen vad som sägs om förhållandet mellan muslimer och icke-muslimer. Mycket mer finns så klart att lära för var och en som studerar Koranen på egen hand.

Dispatch International skriver:

”Islam är inte bara en religion, utan en totalitär teologisk och politisk ideologi enligt vilken allt ska underordnas Koranen och sharia.”

Fakta:

Inledningsvis illustrerar följande citat ur Koranen att saken inte är så enkel som Dispatch vill ge sken av:

TVÅNG skall inte förekomma i trosfrågor. Vad som är rätt handlande är nu klart skiljt från fel och synd. Den som förnekar de onda makterna och som tror på Gud, har sannerligen vunnit ett säkert fäste som aldrig ger vika. Gud hör allt, vet allt.

Koranen, Sura 2, vers 256

Såsom tidigare nämnts finns en mängd varierande tolkningar av både Koranen och sharia, inte minst inom olika existerande islamiska rättsskolor. Det finns för övrigt väldigt mycket som varken Koranen eller sharia inte uttalar sig om. De risker som Gudstroende och främst muslimer tar genom att inte följa vad som anges i Koranen och sharia, är straff från Gud eller att nekas inträde i Paradiset.

Dispatch International skriver:

”Den förnekar grundläggande mänskliga rättigheter såsom religionsfrihet, yttrandefrihet samt kvinnans rättigheter.”

Fakta:

Islam nämner inte specifikt uttryck såsom ”grundläggande mänskliga rättigheter, yttrandrefrihet samt kvinnans rättigheter.”

Sådana uttryck var inte vedertagna begrepp vare sig inom judendomen, kristendomen, buddhismen, hinduismen och sannolikt inte inom någon enda religion som skapats. Islams förenlighet eller oförenlighet med sådana rättighetsbegrepp är istället en fråga som är föremål för tolkning av såväl muslimer, andra troende och icke-troende.

Dispatch International skriver:

”Kairodeklarationen (The Cairo Declaration on Human Rights in Islam) är ett “regionalt instrument” från FN som kan användas som ett alternativ till den universella FN-deklarationen om mänskliga rättigheter. Denna deklaration, som undertecknats av samtliga 57 medlemmar av OIC, fastlägger entydigt att mänskliga rättigheter ska underordnas och tolkas enligt sharia.”

Fakta:

Tolkningen av Kairodeklarationen är rimlig, men den är inte juridiskt bindande för alla muslimer i världen. Kairodeklarationen är därutöver en rättsakt formulerad för stater, inte för individer. Islam och Kairodeklarationen är således två olika saker.

Mer information finns här om OIC, Organization of Islamic Conference.

Dispatch International skriver:

”Själva begreppet islamofobi angriper sekularismen (strävan efter att minska religionens politiska och samhälleliga betydelse och i stället göra religionen till en privat angelägenhet) genom att jämställa den med fundamentalism.

Framförallt tystar den alla de muslimer som ifrågasätter Koranen, de som kräver jämställdhet mellan könen, rätten att konvertera och utöva sin tro fritt utan att underkasta sig diktat från skäggprydda paragrafryttare.

I kölvattnet av denna term stigmatiseras unga kvinnor som inte bär slöja. Dessa människors hopp om förändringar bland profetens anhängare pekas ut som avfällingar. De utelämnas till det religiösa raseriet i dessa samhällen, vilket kväser allt.”

Fakta:

Det framgår inte på vilket sätt citatet ovan är baserat på fakta eller om det enbart rör sig om åsikterna hos Dispatch International redaktion. Det framgår inte hur förekomsten av ett ord skulle tysta människor ifrån att uttrycka sina åsikter.

Dispatch International skriver:

”Islam är en ideologi och betyder ungefär hur man vill ha samhället. Ett slags grundläggande tanke om hur man vill att saker och ting ska vara.”

Fakta:

Nationalencyklopedin beskriver ordet ”Islam” med betydelsen ”underkastelse inför Gud.”

Dispatch International skriver:

”Islam är ett fullkomligt omfattande system, det vill säga det består av ekonomiska, sociala, militära transaktioner, vilka behandlar människans problem med lösningar i det världsliga livet, eftersom en rättning inte kan vara fullkomlig utan att besitta dessa. Det finns en stor mängd koranverser och berättelser samt handlingar av Sändebudet (saw), som bekräftar existensen av dessa transaktioner i islam, och likaså den islamiska statens historia. Alltså är det felaktigt att kalla islam för en religion, eftersom religionen inte har med det världsliga att göra. Det är också bakvänt att kalla islam för en religion som består av ekonomiska system etc, eftersom religion inte har system överhuvudtaget. Det är en ändring av själva definitionen och realiteten av begreppet (religion) att påstå så.”

Fakta:

Såväl islam som kristendomen, judendomen och en mängd andra religioner reglerar mer eller mindre detaljerat hur ett samhälle bör fungera och människorna bör/skall bete sig.

Ett exempel är ordet ”dharma” på Sanskrit; det religiösa skrift- och talspråket inom hinduismen, som beskriver religiösa och moraliska lagar som styr individers och gruppers beteende i den fysiska världen.

Alla som är allmänkunniga om Torahn och Bibeln vet att den i likhet med islam innehåller omfattande levnadsregler.

Torahn, som utgörs av de fem Moseböckerna (vilka även ingår i den kristna Bibeln), översätts bland annat som ”lag”, även om ordet har flera betydelser.

I den svenska Bibeln, översatt av Svenska Bibelkommissionen år 2001, beskrivs i ordbokssektionen, sid 2382, under ordet ”Lagen” bland annat på följande sätt:

”Lagen avser i Gamla Testamentet inte bara regler för mänsklig ordning utan hela den religiösa läran. Lagen, torá, blir därför stundom liktydig med de fem Moseböckerna och med hela Skriften…Oftast anses dock lagen som rättesnöre för människans liv…

I Nya Testamentet syftar begreppet oftast på budorden…Lagens krav är absolut och utan inskränkning…”

Gamla Testamentet innehåller både allmänna lagar såsom Tio Guds Budord, reglering av slavhandel, skadestånd, straff för skadegörelse, definition av förskingring, förbud mot ränta, djur- och matoffer, vad som får och inte får ätas, hygien och sexualliv, slaktmetoder, regler för äktenskap. Se exempelvis andra, tredje och femte Moseboken.

Liknande detaljregleringar kring människors liv återfinns i Nya Testamentet och då i Romarbrevet och första Korinthierbrevet.

Det bör nämnas att en mycket stor del, sannolikt merparten av de levnadsregler som finns i Torahn och Bibeln är återgivna i Koranen.

På så sätt är det rimligt att i en eller annan utsträckning betrakta alla slags religioner som ”ideologiska”. De är samtidigt religioner.

Om Dispatch International vill skriva om islam är det välkommet. Däremot är det rimligt att tidningen bryr sig om att försöka förmedla fakta till sina läsare. Så är inte fallet i artikeln ”Den våldsamma Koranen.”

Krönikor

Ta debatten!

april 26, 2013 Redaktionen Motargument

Bög, hora, kommunist, vänsterpack och pkmaffia… men vi ska ta debatten.
Saken är den att det inte finns en debatt att ta, sen jag började ta debatten eller snarare argumentera emot intoleransen när SD kom in i riksdagen så har jag märkt ett par saker, saker som börjat oroa mer och mer.

I början var de inte många som skanderade rasistiska åsikter kors och tvärs, det var inte många som blandade ihop yttrande- och åsiktsfrihet utan man kunde möta upp dem med sakliga faktabaserade argument… ledde som oftast bara till att de blev tysta i diverse trådar, men det var något i alla fall, de slutade skandera.

Sen hände något på vägen, media blev ”gammelmedia” och faktan avslogs med hänvisning om t.ex. judisk komplott eller att regeringen minsann döljer faktan som den verkligen är, inte ens när BRÅ själva tar upp att de blir misstolkade slutar de intoleranta att förvanska det som framkommer.

Och argument blev mer och mer personliga påhopp istället för att argumentera emot från den intoleranta sidan, jag har i dags dato mottagit 32 hot om våld via personliga meddelanden blandat med allsköns olika påhopp plus en del personliga meddelanden jag inte ens vet hur man ska tolka då svenskan i dessa har varit svår att läsa… svårare än ett pussel på 5000 bitar utan bild att utgå ifrån.

: PhOtOnQuAnTiQuE / Foter.com / CC BY-NC-ND

Det är inte maktlöshet jag känner när jag argumenterar, det är snarare känslan av att den andre inte gör något annat än totalt blockerar nya intryck som gör att det känns som man inte kommer någon vart.
Jag sitter och skriver, försöker nå fram och verkligen hoppas att de kommer med ett vettigt motargument som leder fram till att vi har en diskussion… och jag medger gärna att jag bara väntar på att någon mer viktig än jag skuttar in i debatten som inte är en debatt, en person i makten, en person som har större förutsättningar än jag själv att uppmärksammas och dra med fler i just jakten på en debatt.

Vi som är där ute och skriver så tangentborden glöder är en del, vi är inte så fasligt få, men vi är djupt medvetna om att det är så tyst från håll som spelar roll men fortfarande är vi där varje dag och försöker få till en debatt.

En debatt som är utan tillmälen, personliga påhopp och framförallt faktabaserad… inte en strid i sandlådan där den som skriker högst inbillar sig att den ”vinner debatten” och det är så oerhört dumt att den intoleranta sidan skanderar alla dessa olika tillmälen för det är just vad de mest klagar över… får man inte ha vilken åsikt man vill utan att vara rasist?

Och nej, det är inte bara sidan till höger som tillämpar sådant, men av den erfarenhet jag har och delar med så många andra som argumenterar mot intolerans av alla de olika slag så är det just rasisterna som gör allt för att debatten inte blir en debatt.

Så att ta debatten, kan vi göra det när andra sidan inte debatterar utan endast skriker ut sin monolog?
Kan vi ta debatten när det inte finns en att ta? Debatt kräver att båda parter pratar med varann men en sida i detta pratar inte och vill inte ens försöka förstå…är det en debatt då?
Det finns ett par som tar debatten bland den sidan som benämns som rasistisk men de drunknar bland alla näthatande troll som gör allt för att debatten inte ska kunna finnas, de gångerna jag hamnat i sådan lycka över att finna en att ha debatt med så fullkomligt översvämmas kommentatorsspåret av allehanda påhopp och icke relevanta påståenden om min person.

Det blir som att föra ett samtal med en person samtidigt som flera andra personer skriker in i ens öron samtidigt, visst tycker en del och säger att man ska blunda men man gör inte det, man läser faktiskt allt eftersom det kan hända att bland alla dessa kommer en som vill delta i samtalet.

Och man vill inte gå miste om det, man vill att det finns fler som kan hantera att man inte håller med, att man har annan fakta som man stödjer sina argument på samt är intresserad av att försöka komma någon vart.

Och nej, alla åsikter är inte bra, speciellt inte de som är rasistiska.
När vi försöker nå fram är det vad vi bemöts av, rent skärt öppet hat, hat för vi inte tycker som de och hat för att vi vågar säga emot med fakta vilket de inte har på sin sida.

De har Avpixlat som kräver vad de själva inte förmår göra, Exponerat och Dispatch International som endast förmedlar en vidrigt vinklad bild av att allt är en grupps fel, absolut allt är andras fel men aldrig deras eget.
Att påpeka för Ingrid Carlqvist som leder Tryckfrihetssällskapet att det är motsägelsefullt att kräva full yttranderätt och tryckfrihet samtidigt som man vill förbjuda just en skrift, omfattas inte koranen av tryckfrihet… framförallt den totala hon vill ha?
Och vad sker när man gör det, mer näthat och fåniga påhopp men absolut ingen saklig debatt.

Så när folk säger att man ska ta debatten känns det mer som att de vill ge rum för näthat och rasismens spridning, för så ser den riktiga bilden av flertalet av dagens debatter ut, det är den mörka sanningen som vi har att göra med, vi vanliga människor som tycker att det är viktigt att inte låta samhället drunkna i intoleransens djupa hav.

Och det blir inte bättre av att Janne Josefsson och Stina Dabrowski går ut och ger klartecken om att sparka neråt… för vi ska ta debatten, vi, folket som tar debatten varje dag behöver inte höra att vi ska ta debatten.

Det gör vi redan, trots det inte finns en debatt att ta.

Gästkrönikör Mika Osipoff, en vanlig nätpratare, varken mer eller mindre än någon annan.

Läs även hans tidigare krönika: Mobbning…

Krönikor

Rör inte min moské!

april 25, 2013 Ida Dzanovic

För ungefär 5-6 år sedan var jag på plats då de första stenarna lades som grund till moskén i Fittja. När jag kom tillbaka efter ett tag byggdes moskéns kupol av trä och jag var helt fascinerad av hantsverksarbetet kring den kupolen. Väldigt snabbt byggdes en riktig plats för meditation.

Interiör, moskén i Fittja, Botkyrka. Fotograf är artikelförfattaren I.D. — Interiör, moskén i Fittja, Botkyrka. Fotograf: Ida Dzanovic

Moskén byggdes upp mitt emellan en sjö i skogen och en motorväg. På andra sidan sjön ser man ett bostadsområde med höga hus. Jag var glad över att få vara med och plantera rosor, äppelträd och hallonbuskar i parken. Jag drömmer om att kunna konstruera en paviljong av trä mitt i parken.

Men det mest viktiga av allt är moskéens själ, tankeinnehållet och stilen.

Man möter vänlighet direkt innanför dörren, som är öppen för alla. Ingen påminner mig om min klädstil, att jag inte bär slöja eller att jag föddes som en kvinnlig mänsklig varelse som till varje pris måste separeras från andra.

Turkar är i majoritet i den här moskén och en av dess styrelsemedlemmar som sprang iväg till köket för att koka en kopp te åt mig ropade att jag inte skulle glömma bort att hälsa till imamen som jag känner i den bosniska församlingen — som ligger på andra sidan av Stockholm. Långt bort i Hallonbergen i Sundbybergs kommun. Trots det långa avståndet så känns det verkligen som att kontakterna och samarbetet är väldigt nära.

Tystnaden är avkopplande i moskén och solstrålarna skiner nyfiket in genom de vackra fönstren. Vi gick in i det stora konferensrummet, där hängde en nära tre meter lång och minst en meter hög svensk flagga på väggen, samt en lika stor turkisk flagga. ”De fick vi från en turistbyrå!” sa mannen som kom med te och baklavabakelser.

”Att älska och respektera Sverige och Turkiet är liksom att förena kroppen med själen”, sa han.

Meditationsträdgården till moskén i Fittja, Botkyrka. Fotograf: Artikelförfattaren I.D. — Meditationsträdgården till moskén i Fittja, Botkyrka. Fotograf: Ida Dzanovic

Jag njuter av varje besök där. Och varje gång jag saknar mitt barndomshem — som jag lämnade bakom mig för många år sedan — blir jag nostalgisk och föreställer mig alla vägar som går i riktning mot den här trädgården och den här moskén.

Tyvärr är debatten om böneutrop från moskén i Fittja otroligt hetsig, hatfull och aggressiv.

Att man kritiserade fundamentalister och radikala moskéer har jag ingenting mot, då jag själv kritiserar samma inställning till religionen. Men hatet i frågan kring böneutrop är så starkt att det övergår till ett hat mot alla moskéer, oavsett stil och oavsett dess tolkning av islam.

På den muslimhatiska sajten Avpixlat kunde man se en rad ”Breiviks” som släpptes på fri fot utan att de ansvariga för hemsidan tycktes bry sig. Deras hotfulla kommentarer kunde stå kvar på hemsidan under nästan ett helt dygn:

Om minareten sprängs kommer jag applådera den modiga individen som utfört det

30 personer ”gillar” den kommentaren och 17 timmar senare skriver en annan person:

Jag hänger på. Men det kommer att behövas enorma mängder av vapen för att hålla inkräktarna stången

Sen hänger en till person på i samma tråd:

Vapen är inget problem. Tro mig, känner till en hel del internetsidor som jag kan köpa delar av ett vapen och få skickat till Sverige. Ammunition är inte heller ett större problem, går att tillverka i en liten verkstad. Annars får vi hoppas att våra finska vänner hjälper oss.

Sätter de en böneutropare i min stad så kommer jag att göra samma sak man gör med en en tupp som galer mitt i natten, det är inget hot det är ett löfte

— Den kommentaren ”gillades” av fler än 47 personer.

Detta är en retorik som jag känner igen då tusentals liknande ”Breiviks” tog över gator och städer i Bosnien för 20 år sedan, i jakten på muslimer — bara för att de var muslimer. Tänk om det i Sverige skulle finnas ett liknande forum där det finns några muslimer som öppet och fritt hotar präster, poliser, politiker, talar om vapeninsamling, vapenbeställning och gör kartläggning på landets ”förrädare”?

När olika hatgrupper ställs mot varandra, så är det inte bara min lilla meditations-oas i Fittjamoskén som kan rasa ned, utan hela din och min värld… En hatgrupp utmanar spontant att en motsatt hatgrupp kanske bildas någon annanstans. Hatgrupper vända mot varandra kan inte bara titta på varandra och ”utföra dialog”. Det gäller inte när ”Breiviks” ställs mot andra ”Breiviks”, korsriddare mot jihadister, muslimhatare mot muslimer. När olika hatgrupper ställs mot varandra, så är det inte bara min lilla meditationsoas i Fittjamoské som kan rasa ned, utan hela din och min värld.

Och tänk att det hela handlade om böneutrop på ca 3-5 minuter, bara en enda gång i veckan, mitt på dagen, med volymen anpassad till miljö, relativt långt ifrån närmaste bostadsområden.

Gästskribent Ida Dzanovic

Krönikor

Så stoppas ”radhusrasismen” och den rasistiska normaliseringen

april 24, 2013 Redaktionen Motargument

Gästinlägg av Mats Jonsson

Jag intresserar mig för rasism och främlingsfientlighet. Jag ställer mig ofta frågan – hur kan människor i allmänhet triggas så starkt av alla de rasistiska och främlingsfientliga organisationer som uppenbarligen vill provocera fram det allra sämsta hos människor?

Vad är det som gör att gemene man går in och kommenterar under bilder som den här bredvid – så snabbt och utan att tänka efter? Jag tror nämligen att det är precis så – alltså utan eftertanke – många av de hotfulla, rasistiska och förtalande kommentarerna på Facebook kommer till.

Nu är inte jag ett stort fan av brända svenska flaggor. Jag tycker det är en dum, provokativ och onödig åsiktsyttring. Trots denna åsikt lyckas jag utan ansträngning undvika att uttala mig rasistiskt och hatiskt kring handlingen.

Jag förutsätter att det ligger något bakom den brända flaggan. Kan det ha något med Lars Vilks att göra? Mohammedteckningar? USA i Irak? Jag vet inte – men någonting har i alla fall upprört de som syns på bilden.

Gemene man ”gör” innan han ”tänker”. Jag brukar kalla det för radhusrasism. Den typen av rasism som det pratas om runt köksbordet. Det man säger till sin närmsta kompis, fru eller arbetskollega. Det man snabbt och enkelt säger och gör på Facebook, Twitter, etc. Inte för högt, inte för synligt. Bara lagom högt.

Radhusrasismen normaliserar och skapar ett klimat där det är okej att subtilt och ironiskt nedvärdera människor med annan härkomst och religon. Och jag tror att detta är på väg att prägla oss – att detta riskerar att bli det ”nya sverige”. Jag vill inte ha det så.

För inte så länge sedan fann jag bilden ovan på min egen Facebookvägg med kommentaren ”Va i helvete!”. Det var en helyllekille, en kompis sedan barnsben, som kommenterat bilden. Självklart väckte det mitt intresse. Jag gick in och läste kommentarerna och döm om min förvåning då jag i kommentar efter kommentar läste allt detta hat, all missvisande fakta, all manipulerad statistik och slutligen all rasistpropaganda. En och annan kommentar sa också emot de främlingsfientliga (jag själv t.ex.) men de få som protesterade drunknade snabbt i nya rasistiska kommentarer.

Det är den här typer av initiativ – en Facebookgrupp som odlar obetänksamt hat – som normaliserar tanken hos gemene man. Det är inte okej, och det måste stoppas.

Hur gör vi det då? Fem enkla tips:

Stå alltid upp för dina egna anti-rasistiska åsikter, vänligt men bestämt och utan våld.
Ställ frågor; ”hur menar du?”, ”vad får dig att tycka så?”, ”var får du din fakta ifrån?”, etc.
Ha gärna ett knippe med egna, anti-rasistiska argument i bakfickan, plugga dem.
Luta dig mot demokratins stöttestenar och acceptera andras åsikter, resonera kring dem.
Ge dig inte, stå på dig, vi är ofantligt många fler som är anti-rasister än rasister.

Jag uppmanar alla icke rasister att inte vara tysta. Att stå upp och ta diskussionen – i alla lägen. Markera att det inte är okej att uttrycka rasistiska eller främlingsfientliga åsikter!

// Mats Jonsson, Senior Project Manager & Musiker

PS – Vill du läsa om de rasistiska påhoppen angående den brända flaggan ovan så kan du göra det i denna Facebooktråd.

Artiklar

Om tolerans och fanatism

april 23, 2013 Redaktionen Motargument

Gästinlägg av Agneta Berliner.

Agneta Berliner är ledamot i arbetsutskottet för SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism), styrelseledamot i Rädda Barnen Västmanland och var tidigare riksdagsledamot (FP). Agneta bloggar på: Berliners blogg.

Vem blir fanatiker och varför? Strider tolerans mot den mänskliga naturen? Är tolerans bra till varje pris? Ska man vara tolerant mot intoleranta? Varför vill fanatiker alltid omvandla sin omvärld? Och hur kan en fanatiker botas? För några år sedan hade jag förmånen att delta på Teskedordens intressanta lunchseminarium med Amos Oz, Birgitta Ohlsson och Christer Mattsson. Mina reflektioner kring detta lunchsamtal om tolerans och fanatism har tidigare publicerats i Frisinnad Tidskrift.

Med hjälp av utbildning, humor och nyfikenhet kan man bota fanatism, hävdar den israeliske författaren, professorn i litteratur och fredsförespråkaren Amos Oz. Inför en fullsatt aula på Handelshögskolan i Stockholm samtalade han om tolerans och fanatism med EU- och demokratiminister Birgitta Ohlsson och läraren Christer Mattsson, under ledning av journalist Kajsa Lindohf.

– Det finns en fanatiker i oss alla, tyvärr tycks den fanatiska ådran finnas i de flesta av oss, sade Amos Oz.

Samtal mellan Amos Os, Birgitta Ohlsson och Christer Mattsson 11 Enligt Amos Oz är fanatismen äldre än någon religion eller ideologi. Fanatismen är en ständigt närvarande beståndsdel i den mänskliga naturen. Tolerans är inte något vi föds med utan något som vi måste lära oss. Där Christer Mattsson menade att å andra sidan så är det positivt att de allra flesta människor bär på en förmåga till tolerans inom oss – det gäller bara att väcka den till liv, att utveckla den.

Själv säger Oz sig vara ”a recovered fanatic”. Och menar att han som barn i Jerusalem var en hjärntvättad liten fanatiker. Döv och blind för varje argument som skilde sig från eller inte passade in i den judisk-sionistiska berättelsen. I boken Hur man botar en fanatiker skriver Oz: ”De första ord jag lärde mig säga på engelska förutom ja och nej var faktiskt: Britter, åk hem! som vi judiska barn brukade ropa när vi kastade sten på de brittiska patrullerna i Jerusalem.” Oz berättar vidare att han blev botad när han blev god vän med en person som tillhörde ”de andra” och upptäckte att ”fienden” var ungefär som han själv.

Fanatikern – ett vandrande utropstecken
Fanatikern är en altruist och fanatismens innersta väsen är lusten att tvinga andra människor att förändras. Enligt Oz och Mattsson ligger fröet till fanatism alltid i kompromisslös rättfärdighet. En fanatiker anser sig ha rätt till hundra procent. Amos Oz beskriver fanatikern som ett vandrande utropstecken. En person som har svar på alla frågor. Och Christer Mattsson kompletterar bilden med fanatikern som en person som ”vet” att det går att skapa ett paradis på jorden. Som ska rädda världen. Och allas våra själar. Alltid för vårt eget bästa. Vare sig vi själva vill eller inte.

Vad som kännetecknar en fanatiker, menar Oz, är också avsaknaden av humor. Humor rymmer förmågan att skratta åt sig själv. Humor är förmågan att se sig så som andra kan se en. Oz har aldrig sett en människa med sinne för humor bli fanatiker.
– Så länge man har sinne för humor är man troligen delvis immun mot fanatism.

Fanatism och extremism är ofta kopplad till en atmosfär av djup hopplöshet. När människor känner att det inte finns annat än nederlag och förödmjukelse kan de ta sin tillflykt till olika former av desperat våld. För att slå tillbaka hopplösheten måste det skapas och sprida hopp, kanske inte enbart bland fanatikerna utan också bland de sansade. De sansade människorna som alltid existerar i ett samhälle. Och som oftast är i klar majoritet.

Birgitta Ohlsson tog upp de värderingsundersökningar som Forum för levande historia har genomfört bland svenska gymnasieelever kring attityder mot judar, romer, muslimer, homosexuella och invandrare. Det finns en kärna av omkring 20 procent som uttrycker tydligt intoleranta attityder, det handlar framförallt om pojkar från socioekonomiskt marginaliserade hem. Detta oroar henne mycket. Dessa 20 procent unga kan vara lättmottagliga för våldsbudskap – de riskerar att utgöra en grogrund för framtida extremism. Demokratiministern citerar den amerikanska författaren James Baldwin; ”The most dangerous creation of any society is the man who has nothing to lose”

Hur bota fanatism?
Samtal mellan Amos Os, Birgitta Ohlsson och Christer Mattsson 11 Vad kan då göras för att förebygga fanatism? Vad kan göras för att få människor att se bortom sin fanatism? Birgitta Ohlsson menar att Sverige inte har råd att avstå ifrån det förebyggande arbetet om vi vill förhindra extremism och terrorbrott. Vi måste skapa bättre samordning mellan berörda aktörer och presentera konkreta åtgärder. Vi måste med kraft angripa de faktorer som kan leda till radikalisering och rekrytering. Ohlsson upp flera av de insatser som görs av regeringen för att öka den demokratiska medvetenheten hos unga i riskzonen; framtagning av metodmaterial som kan användas i undervisningen, medel till organisationer som förebygger att unga utvecklar ett antidemokratiskt agerande eller rekryteras till antidemokratiska rörelser, forskning om extremism mm. Hon pekade också på vikten av en nationell handlingsplan mot alla former av våldsbejakande extremism – och på att regeringen tar all form av våldsbejakande extremism på stort allvar, oavsett om det handlar om vitmaktmiljön, den autonoma vänstern eller islamism.

Om humor skapar immunitet mot fanatism så menar Amos Oz att ett annat botemedel är nyfikenhet.
– Barn är alltid nyfikna. Och nyfikenhet är grunden för all utbildning, all kunskap.

En framkomlig förebyggande väg som Oz pekade på där många av oss kan bidra till en mer tolerant värld, är att i vardagen göra barnen medvetna om och uppmärksamma på den enorma spännvidden i människors mångfald. Även Mattsson betonade vikten av att väcka nyfikenhet, inte argumentera mot en ung extremist utan vara kreativ och hitta sätt att få honom eller henne intresserad.

: Sarah Ross photography / Animals Photos / CC BY-NC

Denna naturliga nyfikenhet är givetvis något som lärare och skolsystem i hög grad bör väcka, bejaka och stimulera. Liksom fantasi – förmågan att kunna föreställa sig ”den andra”. En av möjligheterna att förändra en fanatisk person är att få henne att förstå sin motpart. Man behöver inte älska varandra. Man behöver inte hålla med varandra. Men man behöver förstå att andra människor har andra åsikter och resonerar på ett annat sätt än man själv.

Dessa vandrande utropstecken – hur botar man dem? Mycken tid, ett brinnande personligt engagemang och ett oändligt tålamod krävs. Christer Mattsson beskrev detta med talande konkreta exempel från sitt arbete med att identifiera varningssignaler kring framförallt unga pojkar som växer upp i främlingsfientliga miljöer och vägleda dem bort från rasistiska våldsideologier till en fungerande skolgemenskap.

Det handlar om att vinna varje ung persons förtroende och respekt. Det handlar om att inte bemöta intolerans med intolerans, inte tala om för andra hur fel de har. Det handlar om att lyssna – inte om att ”vinna debatten”. Det handlar om att komma bort från vi- och dom-tänkandet. Betydelsen av att någon ser den unga personen som den individ han är. Erfarenheter som Mattsson har fått genom sitt internationellt erkända mångåriga arbete för tolerans och mot rasism och som belönats med Anna Lindh-stipendiet.

Christer Mattsson är en av initiativtagarna till ”Kungälvsmodellen” som används i det Toleransprojekt som startades i Kungälv efter att den 14-årige John Hron mördats av en grupp nynazister 1995. En långsiktig arbetsprocess i olika steg för att bemöta social oro och intolerans på en skola. En modell som verkar för tolerans genom att låta skolungdomar med hjälp av undervisning och reflektion undersöka villkoren för människor att samexistera.

Med respekt för varje människas rätt att uttrycka sin syn på världen skapas ett förtroende och en öppenhet för att undersöka andras sätt att förstå tillvaron. Tillsammans med kunskaper om människans erfarenheter från Förintelsen och andra folkmord har detta under lång tid visats sig vara mer verkningsfullt för motverkande av nazism och intolerans än ensidigt fördömande.

En människa som förstår skillnader mellan sina medmänniskor och känner empati med andra, den människan är inte fanatiker. Kanske är det just detta enkla och självklara som är så svårt. Och där jag, även om det inte diskuterades på detta lunchseminarium, är övertygad om att skönlitteratur och läsande är goda hjälpmedel mot fanatism. Där läsande kan öppna nya världar, skapa nyfikenhet, föda empati. Där nyfikenheten och läsandet hjälper oss att växa som människor, vare sig vi är barn eller vuxna. Hjälper oss att inse den enorma mångfald (och rikedom) som det finns i världen. Det är ingen tillfällighet att Amos Oz bok Hur man botar en fanatiker, fylld av skärpa och klokheter, i flera år har skickats ut till alla elever i gymnasiets årskurs två i hela landet. Och där deras lärare har fått en tillhörande lärarhandling som hjälp till de diskussioner som förhoppningsvis kommer att äga rum i klassrummen.

Allting måste börja med den enskilda individen
Mycket av det som de tre talarna, var och en fyllda med erfarenhet av arbete för tolerans och mot fanatismen, tangerade att ett verkningsfullt arbete till slut handlar om individen. Infekterade konflikter kan upphöra. Toleransen i världen kan öka. Om människor lyckas se den andra personen. Men det måste börja med den enskilda individen.

Ett av Birgitta Ohlssons huvudbudskap under samtalet var till exempel att vikten i allt toleransarbete är att se till den enskilda individen och dess drivkrafter istället för att i alltför hög grad utgå från vilken typ av gruppering individen tillhör. Fokus måste alltså vara på individerna som är inblandade i extremistisk verksamhet, snarare än den ideologiska eller religiösa inriktning de säger sig företräda.

Vid spridandet av demokrati i länder som idag är diktaturer tog både Ohlsson och Oz upp vikten av att fokus för bistånd och liknande åtgärder framförallt bör ligga på kvinnors deltagande.

– Det finns ett kinesiskt ordspråk som lyder ”när du undervisar en man undervisar du en person, men när du undervisar en kvinna undervisar du en hel familj”. Just eftersom åtgärder riktade mot kvinnor ofta har sådana spridningseffekter blir de extra effektiva i kampen för demokrati, sade Birgitta Ohlsson.

Amos Oz sade sig känna hoppfullhet inför framtiden med tanke på alla de personer som tar ställning och initiativ för demokrati runt om i världen. Oz menade att när några av arabstaterna blir demokratier, då blir det fred i Mellanöstern.

Alla har en tesked

: S Sepp / Foter.com / CC BY-SA

Lunchsamtalet var ett samarbete mellan Stiftelsen Teskedsorden, Expo Utbildning, Handelshögskolan i Stockholms studentförening och bokförlaget Wahlström & Widstrand.
Teskedsorden, som arbetar för ökad tolerans människor emellan, har som inspirationskälla just Amos Oz som också är hedersmedlem i stiftelsen.

Syftet är att uppmuntra och belöna dem som med ord och handling bidrar till respektfull dialog mellan människor och river murar av etnicitet, social ställning, ålder, kön, religion eller politik. Camilla Nagler är generalsekreterare i Teskedorden, Mikael Kamras ordförande och i styrelsen sitter även bland andra Lars Leijonborg.

Namnet på stiftelsen kommer från Amos Oz insiktsfulla bok Hur man botar en fanatiker. I den menar han att en människa handlar på ett av följande tre sätt om det börjar brinna:

Hon springer från eldsvådan så fort hon bara kan och bryr sig inte om dem som inte kan springa.
Hon skriver en ilsken insändare till tidningen och kräver en ansvarig makthavares avgång.
Hon hämtar en hink vatten och öser ut vattnet över elden. Och om hon inte har någon hink så tar hon ett glas och om hon inte hittar ett glas så tar hon en tesked.

Alla människor har en tesked och om vi alla tar en tesked med vatten så kan vi faktiskt släcka elden. Teskedsorden menar att den växande fanatismen runt om i världen är just nu den kanske farligaste eld som behöver släckas – och om det ska vara möjligt måste alla ”goda krafter” hjälpas åt.

Teskedsorden delar årligen ut stipendier till människor och/eller grupper av människor som gör insatser i Teskedsordens anda. Teskedsorden samarbetar också med Expo för att starta diskussioner i skolor runt om i landet om fanatism och tolerans.

Mångfald är kul
Min nu vuxna son hade som liten svårt att ta till sig varför så många vuxna pratade om olikheter. Sonen tyckte inte att detta var viktigt att fästa avseende vid. Han hade själv en inställning att alla var lika värda, även om utseende och sätt kunde skilja sig åt. Så enkelt var det i hans värld och det tyckte han var kul. Som 6-åring kom han dock på varför detta med olikheter förmodligen var viktigt; ”Det skulle vara svårt att hålla reda på alla, om ingen var annorlunda.”. Amos Oz uttrycker det annorlunda:
– Tänk hur tråkigt ett samhälle skulle vara om alla var likadana.

Och den alltid spirituelle Oz, upphovsmannen till de bevingade orden ”Make peace, not love”, avrundade samtalet med budskapet att ”diversity is fun”; mångfald är kul. Insikten om att mångfald är kul, det underminerar fanatismen, menade Amos Oz. Så länge vi tror på mångfald och olikheter; i familjen, i klassrummet, i samhället, så länge går det att både ha en stark övertygelse och vara tolerant.

I samband med lunchseminariet delade Stiftelsen Teskedsorden ut sitt årliga bokpris. Årets pristagare är Arkan Assad för hans roman Stjärnlösa nätter. Juryns motivering lyder: ”Ett starkt vittnesmål om kollisionen mellan en far och son och mellan västerlandets tro på individualitet och mellanösterns starka familjetradition. Men också en berättelse om en ung mans dröm att välja sin hustru av kärlek – en frihetsdröm som nästan kostar honom livet”.

För mer information om Teskedsorden och för att göra rekommendera inför stipendierna, se: www.teskedsorden.se

Krönikor

Om vi byter skinn – hjälper det då?

april 22, 2013 Redaktionen Motargument

Gästinlägg av George Bandak.

För någon vecka sedan kunde man läsa den prisbelönade författaren Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieminister Beatrice Ask i DN. I brevet uppmanar han henne att byta skinn med honom för en dag. Avsikten med bytet är att hon skall få möjligheten att uppleva hur det är att vara svensk med utländskt utseende. Hur det är att dagligen möta fördomar som är riktade mot ens hudfärg eller etnicitet och etiketteras som invandrare. I brevet berättar Khemiri om hur det var att växa upp i ett fördomsfullt Sverige. Ett Sverige där poliserna sätter kriterierna för vem som bör etiketteras som svensk, och vem som bör etiketteras som invandrade. Brevet är skrivet med anledning av regeringens förslag om det så kallade projekt Reva. Projektet går i stort sett ut på att polisen får ”fria händer” att stoppa personer med utländskt utseende för att kontrollera om de vistas illegalt i landet. De som vistas illegalt skall utvisas till sitt hemland, oavsett om de riskerar att få dödsstraff eller om det skulle råda krig där.

När jag först hörde talas om projektet trodde jag att det var ett skämt. Det låter ju nästan som ett fascistiskt knep – ett knep för att göra sig av med de som inte tillhör det egna landets kriterier för hur en svensk medborgare bör se ut. Helt absurt. Hur banalt det nya regeringsförslaget än låter så är det ett faktum. Det har redan börjat ske. Personer med utländsk bakgrund eller utseende stoppas och projektet kallar det ”rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete”. Vissa har till och med blivit utvisade.

Var det det här som var Sverigedemokraternas mål? Att på ett eller annat sätt få sin vilja igenom med att aktualisera frågor som de andra partierna åsidosätter? Och kanske blev det så kritiskt för den sittande regeringen att de inte längre kunde negligera frågor om invandring eftersom det i sin tur bara skulle leda till fördel för SD? Kanske. Men är inte det här med projekt Reva att gå över gränsen? Finns det någon gräns över huvud taget? En gräns för vad som är omänskligt?

Tråkigt nog skedde det inga förändringar. Beatrice Ask drog inte tillbaka Reva-projektet och hennes svar till Khemiri var långt ifrån det vi hade väntat oss. Hon svarade så som politiker oftast brukar svara – känslolöst, oengagerat och med en ovilja att visa medkänsla. Ingenting tycks bita på dagens politiker; inte ens en fråga om mänskliga rättigheter eller mänsklig värdighet.

Debattören och nyhetskrönikören Dilsa Demirbag-Sten skriver om det kommande valet i sin krönika: ”Vi kan räkna med fler utspel om invandringen”. Det parti som utlovar minskad arbetslöshet och bättre skola kommer att få väljarnas röster, skriver hon. Men, frågar sig Demirbag-Sten, ”vilket parti för fram att alla människor är lika mycket värda och vägrar att lägga den kollektiva skulden för alla problem på gruppen av ansiktslösa invandrare, dessa mörkhåriga främlingar som görs till syndabockar för allt som är mindre bra i samhället?” Det parti som väljer att göra det kommer med stor sannolikhet att misslyckas. Dessvärre. För det ingår i Europas historia att utmåla en fiende, en kollektiv grupp som bär det egna landets skuld. En grupp som får en etikett. För Sverigedemokraterna är det invandrarna och muslimerna som bär det egna landets och till och med Europas skuld. De är övertygade i sin sak och även om någon skulle skrapa fram bevis som strider mot deras övertygelse, skulle de ändå vara övertygade. Det är dem det är fel på, inte oss. Aldrig oss.

: Extra Medium / Beach Photos / CC BY-NC-ND

Om vi byter skinn – hjälper det då? Jag vet inte. Kanske. Det kanske inte kan förändra alla de som är kritiska till invandrare och har en föreställning om att alla invandrare är potentiella brottslingar. Eller de som i smyg uttrycker sina rasistiska åsikter och gömmer sig bakom det parti som utger sig för att stödja nolltolerans. Men om det förändrar en person och får honom eller henne att reflektera över hur en vardag kan se ut hos en som inte är blåögd och har blont hår, är det inte värt det då?

För mer än tjugo år sedan kom jag till Sverige med min familj. Jag var två år. Under hela uppväxten i detta land – som jag aldrig sett som främmande – mötte jag fördomar. Överallt. På ett sommarjobb för mer än tio år sedan blev jag dagligen kränkt och mobbad av personer med rasistiska åsikter. Jag förstod inte varför. Jag försökte förstå, jag gjorde verkligen det. ”Åk hem till ditt blatteland din turk”, sa de. ”Men, jag är inte turk, jag kommer från Syrien”. Vad jag sade spelade ingen roll. De gav mig etiketten turk och invandrare. Just denna ovisshet – denna fullkomliga gåta – att det är mig det är fel på är något som jag än idag inte kan begripa.

Det var inte bara denna händelse. Varje gång jag och mina kompisar från högstadiet gick in till en affär fick jag butikägarens ögon på mig. Hur jag än vred och vände på det förblev jag en främling i mitt eget land. Den som drog till sig uppmärksamhet. Inte på grund av kläderna utan på grund av utseendet. På grund av det tjocka mörkbruna håret, de bruna ögonen och färgen på min hud. Jag avvek från kriterierna för en typisk svensk och fick ständigt höra det. ”George, du som är från ett annat land, kan du berätta om din religion… din kultur?” fick jag ständigt höra från mina högstadielärare. Detta ständiga ”du”.

Varför fick inte någon annan i min klass en sån fråga?

I ett land som skall stå för mångkultur, tolerans och jämställdhet ter sig projekt Reva som en motsägelse. Jag säger inte att det partiet gör fel och att det partiet är bättre. Däremot kan vi inte ignorera vår känsla för vad som är rätt och fel. Vi kan inte skicka hem personer till ett land som inte välkomnar dem och hotar att beröva dem livet. Vi kan inte. Det är fel. På samma sätt är det fel att polisen stoppar människor med utländskt utseende för att fråga en sån banal sak som: ”Ursäkta, är du svensk? Är du verkligen det? Kan du bevisa det för mig?”. Nej, det är inte att visa mänsklig värdighet. Det är inte att visa tolerans.

Det är att döma.

George Bandak

Artiklar

Folkmängd 2012

april 21, 2013 Johan Löfström

Nettoinvandringen var 51 312 personer år 2012. Specificerat ser det ut såhär: 103 059 personer invandrade till Sverige under hela kalenderåret, cirka 80% av dem var utländska medborgare eller statslösa. Resterande 20% var svenska medborgare sedan tidigare. Utvandringen under samma tidsperiod var 51 747, ungefär hälften var svenska medborgare och hälften var utländska medborgare.

Antal asylsökande under 2012 blev totalt sett 43 887 personer. Den nationalitet som är störst i statistiken var under året de 7 814 syriska medborgare. Från Somalia var det lite färre än 6 000 personer som ansökte om asyl, och från Afghanistan var det lite färre än 5 000 personer.

Asylsökande personer blir inte folkbokförda i Sverige medan de väntar på besked. De ingår därför inte heller i den svenska folkmängden. Det är bara de som får ett positivt besked om uppehållstillstånd som blir folkbokförd som invandrad.

Att söka asyl i Sverige innebär inte att alla automatiskt får det, och får stanna. Under år 2012 var det 3 270 asylsökande från Afghanistan som fick asyl och blev folkbokförd som invandrande flykting i Sverige. Från Syrien 2 943 personer och från Somalia 2 391 personer.

Invandring
103 059
-20 462 svenska medborgare sedan tidigare
82 597 utländska medborgare

Utvandring
51 747
-25 116 svenska medborgare
26 631 utländska medborgare

Nettoinvandring samtliga nationaliteter 51 312 personer
Nettomigration utländska medborgare var 55 966 personer som invandrade.

Detta är alltså den s.k. ”massinvasionen” som ledde till att Sveriges folkmängd ökade med 0,8% eller 73 038 personer på ett år till 9 555 893 invånare.

Detta är alltså det s.k. ”folkutbytet” som enligt de välmenande patrioterna anser är organiserat och dirigerat av de s.k.”svenskfientliga, antivita kulturmarxisterna”.

(i genomsnitt får cirka 37 000 personer svenskt medborgarskap per år, förutom nyfödda till svenska medborgare)
(2006 var det en topp på 51 000, och år 2007-2011 var det lägre, kring genomsnittet, för att 2012 igen bli en topp på 50 000 nya svenska medborgare)

(Folkmängden i Sverige har ökat med 1 miljon personer sedan i början av år 1990)

(Antal födda: 113 177 barn, antal avlidna: 91 938 personer, födelsenettots bidrag till den totala folkmängdsökningen år 2012 blev därmed 21 239 personer)

Källa:
SCB pressmeddelande om Folkmängden 2012

Recensioner

De judiska flyktingarna från arabvärlden

april 20, 2013 Jerlerup

Recension av:

De judiska flyktingarna från arabvärlden – en bortglömd aspekt av den arabisk-israeliska konflikten.

Som kan köpas från Svensk Israel information.

Efter det andra världskriget skedde flera stora folkfördrivningar. Polacker, tyskar, finnar, ryssar, balter, kineser, japaner och andra — vars släkt kanske i vissa fall bott tusentals år på en viss plats — fördrevs från sina hem då gränserna justerades.

: nagillum / Foter.com / CC BY-ND

Under mellankrigstiden skedde liknande folkfördrivningar, och mest känd av dessa är nog fördrivningen av grekerna från västra Turkiet. Där hade greker bott i tusentals år och därifrån fördrevs folken på 20-talet.

I mina ögon är dessa folkfördrivningar brott mot mänskligheten. I samband med krig bestämmer politiker sig för att ”tömma” områden på den befolkning som bott där sen urminnes tider eller så låter man inte flyktingar komma tillbaka.

Folkförflyttning

En annan stor folkförflyttning skedde i samband med att Israel bildades efter andra världskriget. 720.000 palestinier och 850.000 judar flydde eller fördrevs från sina hem utan att få pengar med sig och utan rätten att komma tillbaka och leva tryggt.

Den ena av dessa folkförflyttningar hör man talas om än idag: den palestinska. Anledningen är tragisk. Bisarrt nog är palestinierna den enda grupp som förflyttades på 40-talet som aldrig togs emot som medborgare i de länder de flydde till. De omgivande länderna ville inte det utan lät flyktingarna bo i flyktingläger så man kunde använda dem som schackpjäser i konflikterna med Israel. Man räknar med att det finns 4,5 miljoner palestinska flyktingar idag. Flyktingstatusen har alltså gått i arv från barn till barnbarn till barnbarnsbarn.

Det är idiotiskt att palestinierna inte tilläts flytta hem och få full medborgarstatus efter kriget mot Israel 1948. Men lika galet är det att de än idag är flyktingar. Tänk er att polacker eller tyskar eller finnar än idag skulle vara flyktingar i flyktingläger efter att de fördrevs 1945?!

De judiska flyktingarna

Boken jag recenserat handlar om de judiska flyktingarna. De är mer bortglömda i debatten. Detta beror kanske på att de mottogs direkt som medborgare i Israel. Hade dessa flyktingar ännu levt i stora flyktingläger och använts som schackpjäser i maktspelet hade det kanske varit annorlunda.

Eller så beror det på att man i debatten hellre pratar om de palestinska flyktingarna eftersom de judiska flyktingarna ofta ses som tillhörande ”förtryckarsidan” i den svenska debatten?

Boken är viktig eftersom den beskriver det utbredda judiska livet i många länder i mellanöstern och nordafrika. I tusentals år bodde det judar i Irak, Egypten, Libyen och andra länder men idag bor bara en handfull judar i dessa länder.

Boken beskriver också antisemitismen som många judar mötte i dessa länder. Den visar att livet inte var så lätt och tillvaron så fredlig.

Men det viktigaste är att boken beskriver vad som skedde på 1930-talet, 40-talet och framåt.

När britterna beslöt att ge judarna en fristad i Palestina växte antisemitismen i hela den omgivande regionen. Och när 1948 Israel bildades bröt helvetet lös.

Arabförbundets lagförslag

Redan innan Israel bildades hade länderna runt Israel bestämt sig för att utvisa judarna eller tvinga dem till absolut lojalitet. Att vara sionist (dvs för Israels bildande) skulle anses som brott. Arabförbundet la t.ex. fram ett förslag till lag där detta formulerats:

1. Från och med (datum), ska alla judiska medborgare av (landets namn) anses vara medlemmar av den judiska minoritetens stat Palestina och registrera sig hos myndigheterna i regionen i vilken de bor, ange namn, exakt antal familjemedlemmar, adresser, sina bankers namn och summan av sina tillgångar i dessa banker. Denna formalitet ska genomföras inom sju dagar.5. Den jude vars aktiviteter avslöjar att han är en aktiv sionist, kommer att bli betraktad som politisk fånge, och kommer att interneras på ett speciellt ställe av polisen eller regeringen. Hans ekonomiska resurser kommer inte att frysas utan konfiskeras.

: marsmet542 / Foter.com / CC BY-NC-SA

För att ses som sionist räckte det att vara positiv till Israel eller till att judar fanns överhuvudtaget i Palestina. I korthet betydde det att judarna i arabländerna skulle fråntas eller vägras medborgarskap och deras tillgångar frysas. De som misstänktes vara sionister skulle fängslas och få sina tillgångar konfiskerade. Denna politik genomfördes också i land efter land med start 1948. I norra Afrika inte förrän på 50-talet då länderna där blev självständiga.

Idag bor det bara några tusentalet judar kvar i arabvärlden. Då, 1948, bodde närmare 900.000 judar i arabvärlden och endast 650.000 i själva Israel.

Det är bra att boken skrivits och publicerats, för att bringa lite balans i debatten om folkfördrivningarna i Mellanöstern. Men, lika lite som fördrivandet av tyskar och polacker och japaner 1945 bör vara en sak som påverkar politiken idag borde fördrivandet av palestinier och judar 1948 vara en sak som påverkar politiken idag, egentligen. Att flyktingfrågan ännu är brännhet och aktuell är tragiskt, mycket tragiskt.

Gjort är gjort. Nu är det så att folk fördrevs för 70 år sen. Vi kan inte börja ändra tillbaka gränser och kasta ut folk som ägt ett hus i generationer. Lika lite i Polen, som Ryssland, Kina, Korea, som i Tjeckien som i Israel eller i Egypten. Vi måste undvika att liknande galenskaper sker i framtiden, det är det viktiga idag, inte att börja flytta tillbaka folk och därmed skapa nya flyktingar.

Och därför behöver vi lyssna till berättelserna om de stora folkfördrivningarna, så vi lär av de gångna misstagen.

Läs boken! Den är viktig.

Artiklar, Myter

Intervju; Henrik Bachner

april 19, 2013 Redaktionen Motargument

Gästinlägg av Agneta Berliner.

Henrik Bachner, idéhistoriker och forskare med huvudsaklig inriktning på antisemitism, rasism och politisk extremism, intervjuas av Agneta Berliner. Båda ingår i arbetsutskottet för Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA). Henrik Bachner är styrelseledamot i Per Ahlmarkstiftelsen.

Intervjun är tidigare publicerad i Frisinnad Tidskrift.

Under Gazakriget ökade hatbrotten mot judar kraftigt i flera länder; misshandel, attacker mot synagogor, hot och trakasserier i skolorna. En studie som Forum för levande historia publicerade 2010 indikerar att ungefär en femtedel av svenska gymnasister är negativt inställda till judar (likväl som till muslimer). Och för ett par år sedan visade en tysk forskningsstudie av attityder i åtta EU-stater att i genomsnitt 24 % av de svarande instämde i det antisemitiska påståendet att ”judar har för stort inflytande”. 41 % ansåg att judar utnyttjar rollen som offer för nazismens förbrytelser och 37 % instämde i påståendet ”med tanke på Israels politik kan jag förstå varför människor tycker illa om judar”.

Kan det anses vetenskapligt belagt att antisemitismen har tilltagit både i Sverige och i övriga Europa?

– Utvecklingen ser olika ut i olika länder i Europa. Det är belagt att antalet incidenter och hatbrott riktade mot judar under 00-talet ökat i vissa länder, däribland Storbritannien och Frankrike. I Sverige har vi inte sett en sådan utveckling. Undantaget är 2009 då antalet anmälda hatbrott mot judar ökade kraftigt. Det finns också attitydundersökningar som indikerar att inställningen till judar blivit mer negativ i ett antal länder, till exempel Pew-centrets studie från 2008. Den mest markanta förstärkningen av antijudiska attityder hade enligt den undersökningen ägt rum i Spanien. Den tyska studie du nämner visar att antisemitiska föreställningar är relativt utbredda i flera EU-länder. Men den pekar också på skillnader: av de undersökta länderna är antisemitismen mest utbredd i Polen och Ungern. De lägsta nivåerna uppmättes i Holland och Storbritannien.

En rad kvalitativa studier pekar på att antisemitiska föreställningar och argument på ett tydligare sätt förekommer i medier och debatt i delar av Europa. Det tycks inom vissa opinioner finnas en ökad attraktion och acceptans för vissa stereotypa och mytologiska bilder. Bland annat cirkulerar åter på ett mer märkbart sätt – även inom delar av den politiska mittfåran – föreställningar om en oerhörd judisk makt som styr amerikansk politik eller manipulerar medier i Europa. Även den sekundära antisemitismen, som utvecklats som en reaktion på Förintelsens konsekvenser, gör ett allt tydligare avtryck. Detta är en aversion som hämtar näring ur skuldproblematik och irritation över Förintelsens fortsatta centralitet i den politiska kulturen. Den tar sig bland annat uttryck i en strävan att relativisera folkmordet på Europas judar och i försök att transformera offer till gärningsmän, att projicera nazismen och Förintelsen på judar eller Israel. Dessa tendenser kan även iakttas i svensk debatt. Sammantaget kan man således säga att antisemitiska diskurser gjort ett tydligare avtryck i delar av Europa under 00-talet, men i vilken utsträckning detta avspeglar en förstärkning av antisemitismen respektive en försvagning av tabubeläggningen av judefientlighet är svårare att säga.

Är det just antisemitismen som blivit mer märkbar eller har rasismen överlag ökat?

– Vi har sedan flera år sett en tilltagande xenofob strömning i delar av Europa. Den riktar sig mot en rad olika grupper. En primär måltavla för många högerpopulistiska partier är vissa invandrargrupper och särskilt muslimer. Men det finns också specifika rasismer som drabbar till exempel romer eller afrikaner och asiater, oavsett deras religion. Bilden skiljer sig delvis från land till land. Antisemitismens reaktivering torde delvis hänga samman med detta klimatskifte. Men det är viktigt att se, att även om olika gruppfördomar har mycket som förenar, inte minst vad gäller deras funktioner, bär de samtidigt på specifika och särskiljande drag och återfinns ibland i delvis olika opinioner.

Vi kanske ska backa ett steg och definiera begreppet antisemitism?

– Enkelt uttryckt är antisemitism fördomar och fientlighet mot judar därför att de är judar. Det handlar om en historiskt och kulturellt rotad och vidareförmedlad föreställningsvärld, men också om en av denna idétradition skapad känslomässig distansering. Antisemitism kan inbegripa allt ifrån ganska milda fördomar till ett intensivt hat. Den kan framträda som attityder och tankemönster men också som teologi och ideologi. Den kan yttra sig som verbala påståenden, social och legal diskriminering och våld. Som historien visat kan antisemitism även utmynna i fördrivning och folkmord.

Och var kommer själva termen ifrån? Det är ju snarast en nonsensterm eftersom det ju inte finns någon semitism att vara ”anti” i förhållande till.

– Termen myntades av den tyske publicisten och antijudiske agitatorn Wilhelm Marr på 1870-talet. Han tillhörde den politiska judefientliga rörelse som då växte fram. För denna var det viktigt att markera avstånd till den äldre kristna judefientligheten. Den moderna antisemitismen angrep judarna med framför allt nationalistiska och rasistiska argument och sökte klä det sekulära judehatet i en vetenskapligt klingande terminologi. Termen antisemitism är en produkt av 1800-talets sammanblandning av språkgrupper och rasliga klassificeringar. Den dåtida rasforskningen lanserade idén om en ”semitisk ras”. Den rasistiska judefientliga rörelsen knöt an till detta och menade sig bekämpa en förment ”semitism”, med vilket avsågs den föregivna judiska ”rasen” och dess påstått nedbrytande och hotfulla verksamhet. Ordet antisemitism är dock sedan länge vedertaget som beteckning på judefientlighet. Försök att lansera alternativa beteckningar har hittills inte fått större genomslag. När man använder termen är det dock viktigt att vara medveten om att den är missledande.

Vilka är de starkaste eller mest återkommande fördomarna och stereotyperna som gäller judar?

: Diebold Schilling / Foter.com / Public Domain Mark 1.0

– Fortfarande spelar både ursprungligen kristna föreställningar och den moderna antisemitismens stereotyper och myter stor roll. Anklagelsen om Kristus- eller Gudsmord har lagt grunden till en rad demoniserande bilder som så småningom försetts med sekulära rationaliseringar. Andra föreställningar härrör ur konstruktionen av judendomen som kristendomens motsats, till exempel påståenden om en specifik judisk hämndlystnad, ofta kodifierad i satsen ”öga för öga, tand för tand”, vilka ibland dyker upp i debatten om Israel. Men de mest centrala föreställningarna handlar om makt, pengar, manipulationer och konspirationer. Det är också framför allt denna typ av bilder som särskiljer antisemitismen från andra former av rasism. Den utgör för vissa grupper inte bara en fördom utan också en alternativ förklaring till historiska och samtida skeenden på såväl global som nationell nivå.

Beskriv hur antisemitismen yttrar sig idag, i Sverige och i andra länder i världen.

– Antisemitism kommer till uttryck i olika sammanhang och på olika sätt. Den utgör en viktig ideologisk komponent inom högerextremism och radikal islamism. Inom delar av den extrema vänstern återfinns antisemitiska former av antisionism samtidigt som myter om judiska sammansvärjningar florerar i olika konspiracistiska miljöer, som till exempel den s.k. sanningsrörelsen som ifrågasätter den etablerade förklaringen till terrorattackerna mot USA den 11/9 2001. Men antijudiska föreställningar och attityder förekommer även i medier och debatt inom den bredare politiska mittfåran. Attitydundersökningar pekar på att negativa uppfattningar mot judar är mest utbredda i högerradikala opinioner. Enligt vissa studier är de också relativt utbredda i muslimska grupper.

Men bilden skiljer sig också delvis mellan länder. I delar av Central- och Östeuropa fortlever på ett tydligare sätt än i Västeuropa en folklig, nationalistisk och kristet färgad antisemitism. Där är också associationen mellan judar och kommunism ett viktigare tema i den antijudiska agitationen än i väst. I Ungern har det högerradikala partiet Jobbik vunnit framgångar med en politik som förenar en hårdför nationalism med antisemitism och antiziganism.

I arabvärlden och i andra muslimska länder som Iran och Pakistan är situationen annorlunda än i väst i den meningen att antisemitismen är rumsren och inte sällan statssanktionerad. Den propageras av regimer – Iran är det mest extrema exemplet – och ledande medier, men också av islamistiska rörelser. Denna utveckling har globala effekter. Föreställningar och mytbildningar som Europa under 1800- och 1900-talet exporterade till Mellanöstern – där de sammanlänkades med en redan existerande tradition av förakt och fientlighet mot judar och kom att exploateras i konflikten med sionismen och Israel – slungas nu tillbaka och bidrar till att reaktivera antijudiska tendenser i västvärlden.

Har Du några kommentarer till hur nutida judefientlighet behandlas i debatten i Sverige och av svensk media?

– Även om det finns flera exempel på kunniga skribenter och politiker så präglas förhållningssättet till antisemitism på många håll av ignorans, politisering och ideologiska blockeringar. Kunskaperna om den globala och europeiska utvecklingen är magra, antijudiska bilder och argument känns ofta inte igen, och inte sällan möts de av förnekelse eller bagatellisering. För delar av vänstern blir det särskilt problematiskt när antijudiska inslag dyker upp i debatten om Israel. Inte sällan avfärdas i dessa opinioner kritik mot antijudiska uttryck med påståendet att ”så fort man kritiserar Israel anklagas man för antisemitism”. Att detta påstående inte är sant torde vara uppenbart för de flesta, men det har blivit ett bekvämt sätt att slippa konfrontera frågan om antisemitism. Men förståelsen för antisemitismen försvåras även av att begreppet intimt associeras med nazismen och Förintelsen – de mest extrema yttringarna av judehat tycks ibland utgöra kriteriet för vad som uppfattats som antisemitism.

Ibland sägs i debatten att judefientligheten primärt är historia och att den har ersatts av islamofobi. Vad säger forskningen om detta?

– För dessa påståenden finns inget stöd i forskningen. De tycks i första hand styras av en politisk agenda. Påståendena utgör ett problem i så måtto att de skapar en felaktig bild och bidrar till att såväl antisemitism som andra former av rasism förtigs eller förminskas. Islamofobin utgör ett reellt och allvarlig problem, men den existerar parallellt med andra former av gruppfientlighet.

Kritik mot staten Israel är givetvis inte i sig själv antisemitism. Men Israel får ibland vara måltavla för judefientlighet. Kritik mot Israels politik kan också bli en förevändning för att ge uttryck för antisemitism. Kan du reda ut begreppen och ge oss några exempel?

– Självfallet är kritik av Israels politik inte antisemitism. Denna kritik är naturligtvis lika legitim som kritik mot varje annan stats politik. Enligt min personliga uppfattning är den därtill inte sällan befogad. Men samtidigt bör noteras att debatten om Israel och Mellanösternkonflikten även utgör en viktig kontext för samtida antisemitiska diskurser. Gränsen mellan kritik och fördomar överträds när antijudiska motiv förs in i en politisk debatt. Detta sker till exempel när anklagelser om Kristusmord, föreställningar om ”gammaltestamentlig” hämndlystnad eller moderniserade blodsanklagelser vävs in i kritiken mot Israel. Och det sker när Israel likställs med Nazityskland, framställs som huvudorsak till flertalet stora världsproblem eller konflikter – eller när judar i andra länder hålls ansvariga för Israels agerande.

Viktigt i sammanhanget är att se att Israels agerande inte orsakar antisemitism, däremot kan Mellanösternkonflikten aktivera redan existerande antisemitiska föreställningar eller tjäna som förevändning för att lufta fientlighet mot judar. Att Israel på något sätt skulle orsaka antisemitism är ett återkommande påstående. Det är oroande. Om någon skulle hävda att den rasism mörkhyade människor möter i Europa ingenting har att göra med ett historiskt arv av rastänkande utan beror på den politik som förs av Nigerias eller Zimbabwes regeringar – eller att fördomar och diskriminering av araber i europeiska länder måste förstås som en form av protest mot Marockos ockupation av Västra Sahara, då skulle de flesta ganska enkelt inse att förklaringen inte bara är felaktig, utan även utgör ett försök att rationalisera hatet och skuldbelägga offren. Men när samma sak sägs om antisemitismen, det vill säga att denna orsakas av Israels politik, då finns en ganska utbredd beredskap att acceptera denna argumentation. Att utpekandet av judars beteende som orsak till antisemitismen sedan århundraden utgör ett återkommande inslag i antijudisk argumentation förefaller i dessa fall inte vara något som bekymrar.

Antisemitismen är förmodligen den fördom som det forskats allra mest om. Och Förintelsen är det folkmord som är mest dokumenterat. Men det tycks inte som vi dragit tillräcklig lärdom av all denna kunskap. Hur kan vi på bättre sätt än hittills använda den evidens som finns, för att förebygga och motverka antisemitism och rasism?

: gruntzooki / Foter.com / CC BY-SA

– Det är en ingen lätt fråga. Bättre kunskaper om rasismens och antisemitismens historia och förödande konsekvenser är viktigt, men av detta följer inte nödvändigtvis större motståndskraft mot fördomar och grupphat. Men jag har svårt att se någon annan väg än en intensifierad upplysning och utbildning. Den erfarenhet som Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) har av utbildningssatsningar riktade till lärare och elever är god. SKMA har tillsammans med Forum för levande historia nyligen även givit ut ett studiematerial om antisemitism och andra fördomar riktat till högstadie- och gymnasieelever. Rätt använt kan det bli ett effektivt redskap i skolundervisningen. Men även rättsväsendet, journalister och opinionsbildare behöver lära sig mer. Av central betydelse är också att politiker bildar sig på området och tydligare och mer konsekvent än hittills markerar mot antisemitiska, islamofoba och rasistiska yttringar i samhället.

Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) är en religiöst och politiskt obunden organisation som förebygger och motverkar antisemitism och rasism. Verksamheten finansieras med frivilliga bidrag. Tycker du att kampen mot antisemitism är viktig? Anser du att det är viktigt att lärare och skolelever får gedigna kunskaper om judefientlighet, rasism, nazism och Förintelsen? I så fall kan du stödja SKMA:s verksamhet. Som stödmedlem får du SKMA:s nyhetsbrev och information om organisationens aktiviteter. Mer information om verksamheten och sätt att stödja den på finns på SKMA:s hemsida: www.skma.se

Läs mer;

Om Henrik Bachner
Forum för levande historias studie, Den mångtydiga intoleransen
Per Ahlmarkstiftelsen

Men hur stor är skillnaden gentemot dagens lagstiftning?

Men jag ifrågasätter att den nya definitionen läker de huvudsakliga bristerna.

1. Säkra bevisningen

2. Ändra kraven för bedömningen av vårdmöjligheter i hemlandet

3. Gör alla beslut överklagbara

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Recension av:

De judiska flyktingarna från arabvärlden – en bortglömd aspekt av den arabisk-israeliska konflikten.

Som kan köpas från Svensk Israel information.

Folkförflyttning

De judiska flyktingarna

Arabförbundets lagförslag

Dela detta:

Dela detta: