Alla inlägg av Malinka P.

Krönikor

Ett politiskt korrekt Sverige

Vem bestämmer i vilken riktning något ska gå? Är till exempel ett debattklimat något som omedvetet formas mellan olika meningsmotståndare, eller är det en deg som bakas gemensamt? Och vem bestämmer vad som är ”rätt” att tycka?

pk-elitJag upplever att det svenska debattklimat där frågor som har med rasism, främlingsfientlighet och intolerans behandlas just nu, består av två motpoler; dels de politiskt korrekta debattörerna och proffstyckarna, dels den nya, politiskt inkorrekta sfären som består av helt vanliga människor med – helt fel åsikter… ?

Att vara eller inte vara

Jag kan givetvis ha fel i detta, men jag finner flera faror i detta med att vara politiskt korrekt versus politiskt inkorrekt. Till att börja med är det ytterligare en uppdelning i ”vi och dem”, vilket är precis vad vi antirasister, proffstyckare och debattörer anklagar våra meningsmotståndare för att göra. ”Vi” har rätt – ”de” har fel. Jag säger inte att vi därmed ska ge meningsmotståndarna anledning att tro att vi ger dem rätt, men vi kan sluta upp att vara så rädda för att själva tycka fel.

Dessutom kan vi sluta upp att teoretisera och problematisera rasismen och främlingsfientligheten så att de som faktiskt har de här åsikterna inte känner sig så exkluderade. De flesta är nämligen inte ett dugg intresserade av våra teorier, utan många av dom är mer intresserade av praktiska lösningar på faktiska problem. För att intala sig att det inte finns problem med till exempel invandring är enbart naivt. Därmed inte sagt att vi inte bör, kan eller ska ha invandring – för vi både bör, kan och ska ta emot invandrare av olika slag. Däremot behöver politiken runt omkring de frågor som kommer upp förändras, så att den fungerar tillsammans med det nya Sverige som utvecklas i samband med invandringen. Och det åstadkommer vi inte genom den typ av debatt vi för nu.

PK som försvar mot ett kränkande anfall

chain_roseDen främlingsfientliga, rasistiska motpol till oss själva har ofta förmågan att kränka oss med väldigt enkla medel. Vårt svar på dessa kränkande anfall är att go PK to the degree of being ridiculous. Vi tar till ett teoretiskt språkbruk, och omger oss själva med en känsla av godhet som i mångas öron (även mina egna) kan upplevas som godtroget, oansvarigt, men som för oss själva bevisar att vi minsann inte är rasister eller främlingsfientliga. Vi använder våra argument för att beskydda oss mot att kallas epitet vi vet på det stora hela är oacceptabla hos de flesta innevånare i Sverige.

Spridningen av PK-ismen

Till skillnad från 20 år tillbaka i tiden har vi idag tillgång till ett oerhört stort och effektivt nätverk där vi kan sprida våra åsikter. Givetvis pratar jag om Internet. Idag sköter vi det mesta via sociala medier; Facebook, Twitter, bloggar och så vidare. De flesta debattsajter skulle för tio år sen ha kallats ”levande” med meningen att ”det händer något” på dem hela tiden. Idag finns det tusentals bloggar vars författare debatterar för eller emot det ena och det andra. Det finns ett antal debattsajter för de som är proffstyckare blandat med dem som tagit sig upp till semiproffstyckar-nivå (till exempel Newsmill). För den som vill vara politiskt korrekt på en mer vardagsnära nivå finns återigen Facebook där vi sköter vår PK-ism genom att starta och gå med i diverse olika grupper för att visa vårt stöd för olika politiskt korrekta saker, samt Twitter där vi samlas under speciella hashtaggar när någonting stort händer (jfr förra sommarens #Utøya).

Svårigheten med att använda sig av sociala medier är att det ibland blir så bra, och ibland blir det helt enkelt bara fånigt. En del har verkligen lyckats dra ihop stora event på nolltid genom t ex Facebook, andra har fått igång sådant som Soppkök Stockholm genom Twitter – och andra går med i Facebookgrupper där man tillsammans förfasar sig över vad-det-nu-är-den-här-gången. Vissa saker kan ge väldigt mycket, annat ger i princip ingenting.

Rädsla versus handling

Skillnaden mellan att vara PK och att vara PK tror jag ligger i rädslan av att hamna i rampljuset på fel sätt; att få obehagliga epitet kastade efter sig, och att faktiskt göra en praktisk handling som gör skillnad. Och faktum är att det inte är proffstyckare och debattörer som gör den stora skillnaden med sina teorier, utan det är människorna som befolkar gatorna ute i svenska städer som ser problematiken, och som dessutom kommer med praktiska lösningar.

Och för det ska de ha cred. Mycket cred. Politiker kan gott gå en kurs hos dessa människor för att se hur de bär sig åt för att åstadkomma skillnad.

Recensioner

Recension; Positiv antirasism

100 spänn för att bli peppad och positiv inför detta med att vara antirasist.
Det är vad du får om du köper boken Positiv antirasism av Daniel Poohl och Alexander Bengtsson från Expo.

Positiv antirasism. Så förnyar vi en debatt som kört fast.

Det är sällan man hittar en bok som är bra rakt igenom, och det är inte den här heller. Det finns stycken och kapitel som är rätt trista, men så finns det kapitel som är betydligt roligare att läsa. Det jag gillar bäst med hela boken är dock andemeningen – att hitta en vision man är för, snarare än att hela tiden arbeta och argumentera mot någonting. Det är väldigt positivt och jag har på något sätt svårt att förstå varför ingen (inklusive jag själv) har tänkt på det här tidigare.

En av de bättre sakerna Poohl och Bengtsson för fram är en slags vardaglig, tillgänglig antirasism. De har helt rätt när de menar att diskussioner kan bli alltför akademiska och teoretiska, vilket på både kort och lång sikt kan skrämma bort många vardagsantirasister. Som till exempel jag själv. Mina kunskaper om statistik, Sverigedemokraternas historia och mycket annat, är i princip obefintlig. Men åsikter har jag ändå, och det gör mig väldigt glad att även jag får plats i den antirasistiska rörelsen.

Min uppfattning är att Poohl och Bengtsson inte bara har skrivit den här boken; de är också realister. De är inte ute efter en utopi, utan ett samhälle där vi klarar av att leva tillsammans utan alltför stora konflikter.

Jag ska inte berätta alltför ingående om vad den här boken innehåller – det får du själv ta reda på. Men jag tycker att den är helt klart läsvärd, och det den berättar om och diskuterar är värt att fundera på. Det var det där med visionen…

STÖD EXPO OCH KÖP BOKEN FÖR 100 SPÄNN!

Positiv antirasism – Så förnyar vi en debatt som kört fast
Daniel Poohl & Alexander Bengtsson
Expo 2012
Antal sidor: 71
ISBN: 978-91-977812-7-5
Krönikor

Kan du inte ta debatten?

De flesta av de vi antirasister kallar trollen slänger sig ofta med uttrycket ”kan du inte ta debatten” eller kortformen ”ta debatten”. Det hör vi på Twitter, det ser vi i kommentarsfälten på Avpixlat, Nationell.nu, Exponerat, Fria Tider med flera, samt troligen i kommentarerna på våra egna och andra likasinnade bloggar.

Personerna vi oftast hör dessa uttryck från är vad som utöver troll ibland även kallas fotsoldater. Alltså, läsarna till ovan nämnda sajter, Sd-väljarna, de som gömmer sina åsikter från familj, vänner och grannar, som gärna sitter och beklagar sig i dessa forum. De är så trötta på att inte få sina röster hörda att det enda de gör är att beklaga sig över sina meningsmotståndare – det vill säga; främst oss, antirasisterna, eller pk-eliten, 7-klövern, svenskhatarna, sverigefientliga… listan på öknamn de ger sina åsiktsmotståndare kan göras lång. Och det enda de säger sig vilja göra, är att ”ta debatten” med oss antirasister.

Kan du inte ta debatten
Gueоrgui / Foter / CC BY-NC-SA

Fast det vill de ju inte. Om det beror på att de inte kan eller inte vet hur man gör, hur man bemöter andra människor på ett respektfullt sätt, om de inte lärt sig normal, vettig svenska, eller vad det nu kan tänkas vara – så varken kan eller vill de ta någon debatt. De använder uttrycket som ett slagord, som ett hån och för att väcka både uppmärksamhet och ilska. Som uppmärksamhetstörstande små barn som ännu inte lärt sig hur man beter sig i möblerade rum. De hamrar in sina inpluggade floskler där sanningshalten på de flesta sätt går att ifrågasätta, de skriker, vrålar och förolämpar i bästa barnsliga stil. Ja, inte går det att föra ett normalt samtal med dem, det märker man snart.

Anfall är bästa försvar, var det någon som sade.

Och i deras fall är det faktiskt sant. Deras sätt att debattera består av att attackera utan att köpa motståndet, det vill säga motargumenten. En vanlig människas sätt att debattera innefattar möjligheten att ändra åsikt, eller åtminstone förstå och acceptera motpartens åsikter, synpunkter och ställning i frågan. Men ett troll är fullkomligt oförmöget att höra någonting annat än sina egna utslitna, tjatiga argument om muslimer, statistik, kostnader… och på en skala 1 – 10 – hur sexigt är det att lyssna på?

Jag har inget bra svar på frågan om hur vi kan, bör eller ska ”ta debatten” med dessa troll. Det finns saker man kan göra för att förebygga den här typen av åsikter, och man kan argumentera för att grundskolan och gymnasiet borde anstränga sig mer för att lära barn och ungdomar förmågan till empati, tolerans och förståelse. Men trollen som vill ”ta debatten” är barn i vuxnas kroppar som redan befinner sig ute i livet. Risken att deras världsbild redan är lika fixerad som vår egen, är ganska stor. Naturligtvis borde även föräldrar och den utökade familjen ta sitt ansvar, men även där pratar vi om vuxna människor med sina åsikter som är mer eller mindre färdiga. Det vi talar om är ett samhällsproblem som kan vara svårt att stävja, speciellt i en tid där ekonomi på både statlig och personlig nivå är ett av våra största samtalsämnen.

Inför beslutet om man kan, vill eller ska ”ta debatten” kan det vara lämpligt att verkligen fundera över saken. Oavsett vilken sorts kommunikation två människor har sinsemellan, så innebär det ett givande och tagande. Man ger och man tar ungefär lika mycket. Att hamna i en ”debatt” med en av Sd’s fotsoldater handlar till största delen om att bli fullkomligt utmattad på att ens få personen i fråga att försöka lyssna. För tillsammans med alla andra saker trollen har eller inte har, så är just det där med lyssnandet inte en av deras starkaste sidor.

Ja, om det inte passar deras egna åsikter, förstås.

(Och ja, jag generaliserar grovt – jag vet att det finns undantag som bekräftar regeln.)

Artiklar

Praktika för den svenska yttrandefriheten

Det finns en rad så kallade nyhetssajter på Internet idag, som alla tror sig publicera ”sanningen” som ”fulmedia” inte vågar visa. Man övertygar varandra om att media för vanligt folk censurerar verkligheten för att ge en falsk, romantiserad bild av hur världen ser ut. Dessutom menar man att den svenska yttrande- och åsiktsfriheten hotas på grund av meningsskiljaktigheter mellan människor. Översatt till vanlig svenska betyder det att alla som inte är av samma åsikt som dessa människor förtrycker och tystar deras åsikter, när det egentligen är tvärtom.

Med den här texten vill jag visa att författare och kommentatorer på nämnda så kallade nyhetssajter har fel i sin tro att den svenska yttrande- och åsiktsfriheten är hotad.

About freedom of speech
blog100days / Foter / CC BY-NC

Mänskliga rättigheter

Såhär säger FN’s deklaration om de mänskliga rättigheterna;

Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.

(Artikel 19)

Det här innebär att alla människor har rätt till sina egna åsikter. Det innebär att alla människor får söka, ta emot och sprida information/idéer med hjälp av alla uttrycksmedel, oberoende av gränser. I praktiken innebär detta att alla som har rasistiska idéer både kan och får sprida sina tankar både inom Sverige och utanför. Internet är det tydligaste exemplet, där det är oerhört lätt att sprida sina tankar och idéer. Som till exempel på Avpixlat.info, Fria Tider, Nationell.nu – med flera så kallade ”alternativa” nyhetssajter.

Eller för den delen, Motargument.se.

Till skillnad från vad särskilt läsarna av ovan nämnda så kallade nyhetssajter gör gällande i sina kommentarer, så är denna rättighet gällande för alla. De egenutnämnda oliktänkande vill få det att framstå som att deras åsikter inte är välkomna och censureras å det grövsta av både media och politiker. Dessutom är de oerhört motvilliga att ge plats åt den som tänker annorlunda i kommentarsfälten på deras egna forum.

Det här står i yttrandefrihetsgrundlagen;

Varje svensk medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, offentliga uppspelningar ur en databas samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.

Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. I den får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna grundlag.

[…]

Med tekniska upptagningar avses i denna grundlag upptagningar som innehåller text, bild eller ljud och som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel.

    Paragraf 1 ur Yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469)

Det får inte förekomma att något som är avsett att framföras i ett radioprogram eller en teknisk upptagning först måste granskas av en myndighet eller något annat allmänt organ. Inte heller är det tillåtet för myndigheter och andra allmänna organ att utan stöd i denna grundlag, på grund av det kända eller väntade innehållet i ett radioprogram eller en teknisk upptagning, förbjuda eller hindra dess offentliggörande eller spridning bland allmänheten.

    Paragraf 3 ur Yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469)

I praktiken är det alltså;

  • oavsett ämne får alla yttra tankar, åsikter och känslor i ett offentligt samtal
  • ändamålet med detta är att skapa förutsättningar för ett fritt meningsutbyte, en fri allmänupplysning och ett fritt konstnärligt skapande
  • ingenting som avses framföras i radio eller teknisk upptagning får granskas av myndighet eller annat allmänt organ (alltså; ingen censur)

Tanken att någons åsikter i det svenska samhället på något sätt skulle förtryckas eller censureras är helt barock. Visst finns det åsikter de flesta av oss inte vill kännas vid – till exempel främlingsfientliga och rasistiska sådana. Men det innebär inte att staten går in och blockerar sajter som tidigare nämnts. Då skulle man nämligen bryta mot lagen.

Det läsarna till Avpixlat, Nationell, Fria tider med flera inte verkar känna till är att varje människa, utöver att ha friheten till sina egna åsikter, också har friheten att välja vad man vill läsa, lyssna på och ta till sig.

FOTNOT

Att nyttja sin åsikts- och yttrandefrihet är som att nyttja en rabatt i en butik. Den går oftast inte att kombinera med andra rabatter (eller som i det här fallet; lagar). Det är också i största allmänhet dåligt att nyttja sin yttrandefrihet på annans mark (t ex andra människors hemsidor) om man använder den för att exempelvis skriva något som kan tolkas som hets mot folkgrupp.

 

Krönikor

Om den välvilliga rasismen

För någon vecka sen publicerades ett inlägg av Adam Cwejman på Sveriges Resurser, där han behandlar fenomenet att även anti-rasister handlar utifrån ett rasistiskt perspektiv.

Min tes är att antirasismen själv bär på rasistiska föreställningar, och att denna välviljans rasism har blivit en del av det offentliga samtalet.

Adam Cwejman i sin debattartikel på Sveriges Resurser, december 2012

At a regional convergence against hate
Toban Black / Foter / CC BY-NC

Hur kan man vara antirasist och samtidigt vara rasist?

Om man bortser från de destruktiva och negativa vi förknippar med ordet rasism, så handlar det om att generalisera och förknippa grupper av människor med specifika epitet, oavsett om de är positiva eller negativa. Vi gör det alla med olika grupper; ekonomistudenterna på gymnasiet och högskolan såg ut på ett visst sätt, teologi- och filosofistudenterna hade ett utpräglat utseende – för att inte tala om esteterna.

Det jag just beskrivit är ett sätt att generalisera och bedöma en grupp människor med utgångspunkt i hur de väljer att uttrycka sin personlighet.

Ännu tydligare exempel har vi i punkarna eller andra subkulturer där grupptillhörigheten visas i en form av uniform.

När vi bedömer en grupp människor som invandrare är det, oavsett om man är rasist eller antirasist, svårt att se en grupp av individer, eller ens flera grupper från olika länder. Gruppen av invandrare blir ur ett perspektiv homogen – vi kallar dem invandrare, och därefter grupperar vi dem ytterligare genom att benämnda dem politiska flyktingar, asylsökande, anhöriginvandrare – och så vidare. Oavsett vilka egenskaper vi ålägger dessa grupper, generaliserar vi. Skillnaden mellan en rasist och en antirasist är huruvida egenskaperna vi ger dessa grupper är positiva eller negativa.

Vi vill dem bara gott

Rasismen ur ett globalt och historiskt perspektiv har två sidor. Den ena är den nedlåtande rasismen (från renässansen och framåt), där västvärlden ser ner på mindre civiliserade folkgrupper och där man vill utrota dem för dess egen skull. Man tror att folkgruppen kommer att dö ut av sig själv, och vill därför hjälpa dem på traven. Den andra formen av rasism handlar om att man vill hjälpa en folkgrupp att uppnå en högre form av civilisation, och att man själv är rätt person (land) att göra det. Man vill så att säga tvinga sin egen samhällsform på en annan kultur, och gör det gärna med hjälp av våld om så krävs.

Sistnämnda formen av rasism (minus våldet) är vad man skulle kunna säga att den antirasistiska kåren sysslar med idag. Det finns ett flertal saker som är värda att noteras och funderas över. Vi är så oerhört låsta i tanken att vi vill hjälpa och stödja, att risken finns att vi antar en överbeskyddande, svagt nedlåtande ton som på något sätt utgår från att de vi vill hjälpa inte är egna, starka individer, utan svaga människor. Kanske är det så att vi i vår välvilja gör mer skada än nytta – ibland.

Globalt sett

little boys carrying chairs to our meeting with the chief
breezy421 / Foter / CC BY-NC-ND

Av både rasister och antirasister, samt alla däremellan, pratas det en hel del om att olika fenomen som händer i andra kulturer (t ex könsstympning, kvinnosyn med mera). Det pratas också ofta om att dessa fenomen måste utrotas därför att de är inhumana. Jag vill påstå att detta är en typiskt västerländsk rasism. Det är därför vi skickar soldater till länder vars kultur är väsensskild från vår egen; för att ”förbättra” den. Ur ett historiskt perspektiv är det här något västvärlden sysslat med i flera hundra år – ”förbättrat” kulturer vi inte förstår oss på och som för oss verkar oerhört märkliga. Vi utgår från att vårt eget sätt att leva är det ultimata för alla människor. Man kan dra en parallell till hur vi ser på rikedom. För oss är det märkligt hur en afrikansk bonde kan se 100 getter som en enorm rikedom, medan han lever med sin familj i en hydda utan rinnande vatten eller toalett. För oss är det självklarheter, och rikedom för oss handlar ofta om att ha flera miljoner på kontot.

I min värld skulle jag helst se en större, mer djupgående förståelse – och acceptans. Acceptans för att människor från olika kulturer fungerar olika, men att ingens kultur är mer rätt än någon annan. Visst kan vi i västvärlden tycka att könsstympning och kvinnosyn är omänskliga, och i vårt eget land kan vi se till att det inte händer.

Men trots att jag inte anser att somliga kulturuttryck är varken bra eller humana, tycker jag inte heller att vi har rätt att berätta för andra länder hur de ska omforma sin kultur för att passa vårt sätt att se världen.

Krönikor

En utopisk dröm

När en svensk hamnar i ett utanförskap av någon anledning; det kan handla om långvarig sjukdom som kräver rehabilitering för att återgå till arbetslivet, det kan handla om ekonomiska skuldsituationer man försatt sig i, finns det ofta hjälp att få. Man kan få kontakt med handläggare på Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, inkassobolag eller Kronofogden — som alla på olika sätt kan hjälpa en att komma på fötter igen. Det här är naturligt, en del i samhällsordningen — för oss svenskar.

Key of Magic
h.koppdelaney / Foter / CC BY-ND

Det är dock inte fullt lika naturligt när en person flyttar hit från ett annat land. Visst finns det stöd och hjälp att få som invandrare, men jag ifrågasätter å det starkaste om detta är utformat efter den inflyttades egna behov, eller om det enbart är utformat såsom riksdag och regering tror fungerar bäst. Jag är benägen att tro mer på sistnämnda alternativ, och det gör mig något nervös. De flesta är nog överens om att oavsett vilken regering som sitter, så är politiker på den nivån sorgligt obevandrade i hur det är att leva i den ”vanliga” verkligheten där pengar räcker for only so long, där arbetslöshet och sjukdom florerar även bland de bästa.

En utopi

Om jag får drömma helt fritt om hur det skulle kunna se ut om jag själv hade behov av att flytta till ett annat land, kanske som politisk flykting, kanske som anhöriginvandrare… Då skulle jag vilja att det fanns lättfattlig, lättillgänglig information om stöd och hjälp med följande punkter;

  • Boende

Att ha någonstans att få kalla sitt hem är bland det viktigaste som finns. Att inte ha den tryggheten gör att man känner sig mer rot- och rastlös än man behöver. Det påverkar känslan av trygghet, vilket i sin tur påverkar det egna beteendet, vilket i sin tur påverkar hur människor runt omkring en upplever ens person.

  • Försörjning

Beroende på vilken anledning jag har att komma in i ett land, har jag kanske inte de bästa möjligheter att försörja mig. Har jag inte det, är jag kanske beroende av att få ekonomiskt stöd den första tiden innan jag hunnit etablera mig tillräckligt för att börja jobba. Jag har svårt att föreställa mig att det är särskilt många som njuter av att vara bidragsberoende på något som helst vis. Om man då får en fungerande hjälp som nyanländ i ett land, kan det vara så oerhört mycket lättare att komma dithän att man försörjer sig själv. Helst med det man faktiskt har utbildning för; dels för att bibehålla sin identitet i sitt yrke, samt stoltheten över både yrke och den egna personen.

  • Socialt kontaktnät

När jag säger socialt kontaktnät, finns det ett flertal kontakter jag vill stoppa in i det facket. Till att börja med vill jag ta upp de kontakter jag får genom till exempel de människor som tar emot mig direkt när jag kommer. Därefter byggs ett kontaktnät i den här situationen ut med arbetsförmedlare, kontaktpersoner i olika sammanhang, förhoppningsvis nya arbetskamrater, nya vänner — och så vidare. Det sociala umgänget är oerhört viktigt för att man ska känna sig välkommen, oavsett om man byter stad eller som i det här fallet — land. För mig personligen skulle det vara väldigt viktigt att hitta nya vänner bland den inhemska befolkningen — av flera anledningar. Dels för språkets skull, men också för den ovärderliga kunskap om landet, om dess samhälle, hur saker och ting fungerar, kultur och traditioner… helt enkelt hur det är att leva i det här nya landet.

Utopiskt stöd för den nyanlände

För den som anser sig ha en psykisk funktionsnedsättning finns det många former av stöd och hjälp man kan få — om man bara letar lite. Bland annat kan man få ett personligt ombud, som kan hjälpa till med en mängd olika saker. Bland annat kan de hjälpa till med kontakter med olika myndigheter, att fylla i olika blanketter, att följa med till olika ställen för att se till att man inte glömmer att ta upp något viktigt — bara som exempel.. För den som kommer ny till Sverige borde det finnas något liknande. Inte för att man anser sig ha en psykisk funktionsnedsättning, utan för att man är utsatt och utan stadig plattform att stå på. Kan man inte språket är det givetvis mycket svårare. Jag har inte befunnit mig i den situationen, men jag misstänker att det inte alltid är helt lätt att hitta information hos kommunerna som är de som oftast står för de olika stöd som finns för en nyinvandrad person.

Friendship
*¦·sindorella·¦* / Foter / CC BY-NC-ND

Återigen; om jag fick önska helt fritt utan tanke på kostnader eller faktiska möjligheter att utföra det, så skulle jag vilja se dessa nyckelpersoner när jag kommer helt ny till ett annat land;

  • Personligt ombud/kontaktperson

En person som kopplas in direkt när jag kommer till mitt nya land. En person jag kan kommunicera med, helst på mitt eget språk eller ett annat språk jag talar obehindrat (i mitt fall engelska). Den här personen blir min första trygga punkt och den jag kontaktar när jag behöver ha hjälp med något jag inte förstår. Det är också denne som slussar mig vidare till andra nyckelpersoner i mitt nya liv; till exempel handläggare på mitt nya lands variant av Arbetsförmedlingen.

  • Sociala nätverksansvarig

När jag fått tag på ett boende jag kan kalla mitt, vore det väldigt trevligt om det fanns en person som hjälpte oss nyanlända. Till exempel kan jag se framför mig att den personen anordnade fika en gång i veckan dit vi nya kan gå och träffa infödda, träna på språket, träffa nya människor, lära oss om landet och dess kultur, få provsmaka något vi inte provat tidigare… Min föreställning om detta är inte att det ska vara träffar med en agenda och en dagordning, utan rätt och slätt en social företeelse där nätverkandet är det viktigaste. Något som är viktigt är dock att det ska vara lättillgängligt; jag vill inte ge mig på att ta buss, tunnelbana eller något annat offentligt ressätt innan jag vet hur jag ska bära mig åt, vart jag ska och så vidare.

Misstag i den svenska integrationspolitiken

För ett par år sedan mailade jag Erik Ullenhag och frågade om man faktiskt frågar de nyanlända hur de vill bli mottagna på ett sätt som gynnar både dem och oss som redan bor här. Faktiskt så fick jag ett svar, där Ullenhag menar att man givetvis gör undersökningar om detta. Personligen ställer jag mig högst skeptisk till att självaste Erik Ullenhag ger sig ut och träffar den som sitter i sin första intervju med Migrationsverket för att fråga denne hur den vill att mottagandet ska se ut. Men kanske att han borde göra det. Kanske att de som jobbar med de här frågorna borde gå ut och träffa de som de beslutar över huvudet på, för att fråga vilken sorts hjälp de behöver och vill ha för att på bästa möjliga sätt ta sig in i det svenska samhället.

För det är ju som så att vissa politiker på den nivån ibland lever utan verklighetsförankring och inte har något som helst begrepp om hur det fungerar att leva under vissa omständigheter.

Krönikor

Om PK-medias sätt att behandla politiker

Mats Olsson, kommunalråd i Malmö, menar i en debattartikel på Avpixlat.info att media aktivt väljer att misskreditera Sverigedemokraterna genom felcitat. Han menar vidare att media är helt ointresserade av vad Sd har att säga, och att debatten därför uteblir i sagda media.

Det Mats Olsson givetvis missar i sin tirad om hur synd det är om Sverigedemokraterna, är att media felciterar alla — både politiska partier, små och stora företag, lokala förmågor — herregud, jag har själv blivit felciterad i lokalpressen. Detta är inget unikt för Sd, och att anta en martyrroll är uteslutande barnsligt och fånigt.

Pity Me
duncan / Foter / CC BY-NC

Det är nämligen så att oavsett vilken tidning man pratar om, så är deras största intresse att sälja lösnummer och för att göra det måste rubriker och innehåll vara så smaskigt som möjligt. Det är bland annat därför uttrycket ”man ska inte tro allt man läser” myntats, men det måste ha gått förbi Mats Olsson helt.

Lite senare i sin debattartikel oroar sig Olsson för yttrandefriheten på nätet. Det han syftar på är Reinfeldts kritik av Sd och hur Reinfeldt anser att Sd’s politik främst förs ut via olika kanaler på Internet. Olsson vill gärna tro att detta innebär att Reinfeldt vill censurera hela Internet för att komma åt Sverigedemokraternas främsta kanal för att få ut sitt budskap. Så är givetvis inte fallet, utan det Reinfeldt vill poängtera är att Internet är en stor kanal för Sverigedemokraterna att utnyttja, och att de också gör det.

Det här är alltså vad som händer när man har en så trång och inskränkt syn på hur världen fungerar. Det är också vad som händer när man är så rädd som Sverigedemokraterna är, och när man tror att hela världen konspirerar mot den egna personen och allt man tror på.

Artiklar

Sd – smarta, eller bara klantiga?

Ingen kan ha missat den stora nyheten som slog igenom onsdagen den 14:e november 2012. Sverigedemokraterna sätter sig själva i klistret genom att en film från år 2010 publiceras på Expressens hemsida. Filmen visar Erik Almqvist, filmad av Kent Ekeroth, när han yttrar högst rasistiska termer såsom blatte, babbe, samt trakasserar en ung kvinna som vill gå emellan, genom att kalla henne hora. En tidigare, tillklippt och hårt vinklad film publicerades tidigare av honom själv, där han och andra Sd-toppar som deltog framställs som offren. 

Foto: ANDERS WIKLUND / SCANPIX
Erik Almqvist
Foto: ANDERS WIKLUND / SCANPIX

Är det bara jag som funderar över om Sverigedemokraterna har planerat detta för att visa att de menar allvar med nolltoleransen mot rasistiska uttalanden av partiets medlemmar, eller om de helt enkelt bara är klantiga?

Jag kan se två scenarier till varför det här har hänt;

  • Sverigedemokraterna försöker dölja att de i grunden har rasistiska åsikter bakom sin politik. Erik Almqvist tycker att det inte spelar någon roll om han yttrar rasistiska åsikter innan valet 2010. Han tänker inte heller på att det är lätt att hitta gömda skelett i garderoben hos vem som helst, och hos politiker är det extra kul för alla. Två år senare (vill säga; nu) kommer det gömda skelettet fram och hela partiet får lida för hans dumhet.
  • Sverigedemokraterna känner till filmen där Almqvist filmas av Ekeroth. För att verkligen få fram budskapet om den interna kommunikationsplanen som just kommit ut bestämmer de sig för att se till att filmen släpps, för att på så vis kunna visa att de menar allvar med nolltolerans inom partiet. Till skillnad från omvärlden som faktiskt är förhållandevis rak och ärlig, konspirerar Sd för att ge sig själva möjligheten att framstå som ett rakryggat parti som med tungt hjärta utesluter de partimedlemmar som inte klarar av att föra sig i möblerade rum. Oavsett hur högt upp i partiet de befinner sig.

Hur man än tänker om det hela så finns det enligt min egen åsikt bara två sätt att uppfatta det här. Antingen är Sverigedemokraterna jävligt klantiga och Erik Almqvist klantigast av alla som låter Kent Ekeroth filma honom i en situation som senare kan bli ett riktigt fett skelett i garderoben — eller så är de jäkligt smarta som genom att låta det här visas, klart och tydligt visar att de är ett parti där felsteg mot interna beslut ger konsekvenser.

Hur som helst vore det oerhört intressant att vara en fluga på väggen varhelst Erik Almqvist och Jimmie Åkesson befinner sig i kväll/i natt.

Källor:
Expressen 2012-11-14

Läs också:
Aftonbladet 2012-11-14
Expo 2012-11-14

Krönikor

Ett annat Sverige

De främlingsfientliga är på många sätt stora på nätet. Det finns så kallade nyhetssajter som Avpixlat.info, Fria tider, Nationell.nu med flera. Många av anhängarna till dessa nyhetssajter, och till Sverigedemokraterna, finns också på Twitter för att debattera med oss som de kallar ”kulturmarxister”. 

Det slående när man läser på olika nyhetssajter eller försöker diskutera med många av dessa debattörer, de s.k. ”trollen” på Twitter, är hur främmande deras världsbild är jämfört med vår egen.

De flesta människor anser nog att det finns problem med integrationen, och att det här med kulturkrockar inte alltid är det lättaste att hantera, men majoriteten har nog inga större problem med att se människor med olika hudfärg på stan, eller att veta att det finns moskéer i Sverige. Så fungerar inte trollen. För dem är Sverige på väg mot undergång.

Det de tror är att vi hjärntvättas i bästa konspirationsteoretiska stil, genom statligt kontrollerad PK-media i tidningar, radio och TV. Men de tror också att svenskarna håller på att vakna upp ur någon slags dvala, att denna PK-hjärntvätt håller på att ”släppa”.

Vill du förstå hur de tänker? Har du sett någon av de senare Batmanfilmerna med Christian Bale, eller kanske Sin City, eller någon annan film med domedagskänsla? Då kan du förestålla dig vilket hot en främlingsfientlig person inbillar sig hänger över oss. Och då tänker inte denne främlingsfientlige i ”darkness is sexy”-termer, utan snarare på ett verkligt sätt, där hela hans värld håller på att rasa samman och sharia-lagarna skymtar i ögonvrån.

Statsminister Fredrik Reinfeldt höll ett anförande på Stockholms universitet den 6 november, där han riktade kraftfull kritik mot just Sverigedemokraterna och deras fotsoldater som verkar på Internet. Bland annat innehöll Reinfeldts kritik mot Sd en vass pik om att det inte är i riksdagen de för ut sin politik, utan snarare på diverse forum på Internet. Där plockar de upp människor som anser att politiker är korrupta och struntar i de problem som finns.

Premiärministern
danieljordahl / Foter / CC BY

Vi kan inte tro att vi i öppen debatt tar hand om fenomenet Sverigedemokraterna, vi måste i grunden inse att det finns samhällsproblem kopplade till integration och invandring, brottslighet, globalisering och omställning av Sverige som vi måste lösa. Vi måste ge människor hopp om att det är problem som går att lösa.

Det är mig en stor glädje att se detta uttalande från Fredrik Reinfeldt. Insikten att det finns samhällsproblem som faktiskt ligger till grund för hela SD’s framgång, och att det är upp till de andra partierna att lösa dessa, är för mig ett oerhört stort steg. Som med allt annat krävs det självinsikt innan man kan åstadkomma några större förändringar.

Min stora förhoppning är att alla partier kan samarbeta i just migrations- och integrationsfrågorna för att få Sverigedemokraterna att vika i popularitet och förhoppningsvis att åka ut ur riksdagen.

Källa: SvD 6/11 2012

Artiklar

SD Jämtland önskar ett svenskreservat

Marie Stensby, riksspelman och Sverigedemokrat från Krokoms kommun i Jämtland anser att det bör inrättas ett svenskreservat där vi kan fortsätta att följa svenska traditioner och den svenska kulturen.

Förslaget är inte förankrat på riksnivå, men är något Sverigedemokraterna borde tänka över. Förslaget är nämligen inte helt dumt. Att placera ett sådant reservat i Jämtland är kanske att överdriva; de skulle i så fall hamna väldigt långt ifrån resten av Sverige, men å andra sidan kanske det är att föredra — både från deras sida och resten av Sveriges.

Ostersund
Pungmose / Foter / CC BY-SA

För tänk er vilken enorm lättnad. För alla som vill leva i ett uteslutande svenskt territorium, där inga invandrare finns, där man kan leva ut sin svenskhet såsom man behagar. Där inga våldtäkter förekommer, inget våld, inga märkliga kläder eller hudfärger, ingen annan religion än kristendomen eller kanske asatron, där sharia-lagar aldrig någonsin kommer att kunna ta över… det här måste ju vara en våt dröm.

.. men en lättnad även för oss som det inte spelar någon roll för vilka gps-koordinater någon är född på, som inte har något emot multi-kulti eller invandrare som tar hit främmande mat och dansar på gatorna, som kommer med nya tankar och idéer och får landet att blomstra och utvecklas.

Var vill du bo någonstans?

Källa: DN 7/11 2012