Alla inlägg av Redaktionen Motargument

Motarguments redaktion.

"Upp till kamp", eller: att våga prata

Gästkrönika av Anny Berglin

Att Sverigedemokraterna ökar i opinionsmätningar tycker inte jag är särskilt märkligt. Inte konstigt alls, på något sätt. Varför? Jo, för att vi lever i en tid där klyftorna bara ökar och det blir allt tydligare vilka som är värda något i kapitalismens samhälle.

Anny
Anny Berglin

Vi har en regering som verkar tycka att arbetslös = lat, som tycker att sjuk = lat och som tycker att det finaste som finns är att jobba. Fast du ska inte nödvändigtvis få en lön som det går att leva på. Samhället går från kollektivet till individen, var man för sig själv. Jobbskatteavdrag i fickan är najs, några extra slantar att stoppa i plånboken. Att de påverkar de som har minst i samhället, det kan man låta bli att tänka på. Sänk skatten för de som har mest, se till att kollektivet betalar läxhjälp och städning för ett fåtal som har råd med det och försämra A-kassan. Trygghet? Bara om du redan har pengar.

Klart som fasen då att SD ökar. I svåra tider är det lätt att lockas av enkla lösningar och det är ju just vad SD erbjuder. Alla problem kan lösas på ett sätt – stoppa invandringen.

Jo jag vet, de har några fler svar på politiska frågor men det mesta har ändå sin grund i att skylla alla problem på en specifik grupp av människor. Klart det är enkelt och tilltalande! Jag har full förståelse för varför man lockas av en enkel världsbild, varför man tjusas av konceptet skylla ifrån sig.

Att se strukturer i samhället, att se klyftor och maktordning och klasser – det är svårt för de flesta. Det är något man aktivt måste välja att lära sig. Därför är jag övertygad om att vi alla måste bli bättre på att våga prata om det. Våga prata feminism, demokrati, solidaritet. Ord som för alldeles för många idag är helt utan tyngd, mening och betydelse.

Klart vi kan förändra. Klart vi kan förbättra. Det är inget särskilt utopiskt i det, det är så världen fungerar. Men vi måste sluta vara lata, sluta vara fega och börja sticka ut hakan lite mer. Vi måste börja förklara steg för steg, för alla runtomkring oss, detta väldigt grundläggande budskap som av vissa tycks vara bortglömt:

Alla människor är lika mycket värda.

Hur mycket gillar vi egentligen "olika"?

Lever vi verkligen i en sann demokrati, samt, gillar vi verkligen ”olika”?

Det har länge pågått en kampanj, vid namn ”Jag gillar olika”. Man har kunnat få denna knapp, eller licens på att man gillar olika på sin Facebooksida för ens vänner att beundra. Eller inte beundra. Oavsett om du beundrar det eller inte så har jag svårt att se någonting vara ”rätt” eller ”fel”. Framförallt i en sann demokrati. Kampanjen ”Jag gillar olika” riktades och hade sitt fokus helt och hållet på invandrar– och flyktingfrågan. Kultur– och religionsfrågan. Jag såg i alla fall ingen som ”gillade olika” när det gäller skor, musiksmak eller någonting annat. Men jag gillar också olika, och olika för mig innefattar precis allting. Allting ifrån politiska åsikter till klädsmak, dock undrar jag om denna kampanj syftade på att precis allting skall vara ”olika”?

ViGillarOlikaLogo

Jag har en uppfattning om att vi kan bära våra knappar eller licenser om hur mycket vi gillar ”olika”, men i sådana fall tar detta gillande stopp vid en fråga – rasismfrågan. Jag har snarare en uppfattning om att vi i Sverige försöker vara så lika varandra som bara möjligt. Till den grad att man inte ens vill tala om vilket parti man röstar på. De människor som trots allt säger sin åsikt, politiska ställningstagande eller på annat sätt ”sticker ut”, ses inte allt för sällan på med ögon vara någonting av en ”rebell”. Någon som just, ”sticker ut”. Det är väldigt ofta jag hör hur någon talar om någon annan, med en lätt beundran i rösten: ”Han/Hon vågar verkligen säga vad han/hon tycker”. Eller ”Han/hon vågar verkligen stå upp för sig själv, och tar ingen skit.”

15-06-10 Lets Go I Want To Go All The Way To The Horizon ~ Explored Front Page :)
Βethan / Foter.com / CC BY-NC-ND

Då beundran för dessa modiga människor är så stark att man till och med berättar om personen vidare likt en historia från medeltiden, så måste det ju också betyda att det inte är allt för vanligt att människor är så pass olika att som alla gånger säger vad de tycker, anser eller har för åsikter. Troligtvis i rädsla för vad andra skall tycka? Är det demokratiskt, eller ”olika”? Det är väl i mina ögon i princip barn som har kvar olik-tänkandet samt äktheten i att säga, tycka och agera så som dem vill – olika. Men å andra sidan är det inte heller helt ovanligt att vi, vuxna föräldrar, snabbt tystar barnen när de agerar olikt oss själva, och säger någonting högt som vi känner ”inte passar in” att säga eller tycka, högt. Exempelvis om de anser och säger att något annat barn är dum, som också har varit dum. Men då det dumma barnets föräldrar också står där och hör allting är rädslan för vad denne förälder skall tycka om oss, inte vårt barn, störe än att låta våra egna barns egna frustration få spelutrymme. Så kontentan blir, vårt barn har blivit utsatt för dumheter av ett annat barn och är arg samt ledsen. Men blir tystad av oss och vi ser inte ens hans/ hennes frustration. Han/ hon får inte känna någon sådan, på grund av hur vi skall bli betraktade. Är detta att ”gilla olika”?

Olika för mig hade verkligen varit om jag någon gång fick se en förälder både se och förstå sitt eget barns frustration. Oavsett om så det dumma barnets hela släkt står bredvid. Tyvärr fortsätter detta när barnen blir äldre. Där den egenskapen av att själv en gång som barn ha vågat ”sticka ut” och säga ifrån, har övergått till en beundran för dem som faktiskt fortfarande vågar säga till — och ifrån.

Det hade varit något av en ren mardröm om allt och alla var precis likadana. Tänkt likadant, velat likadant, röstat likadant och att alla hade samma politiska ställningstagande. Det för mina tankar mer till Nazityskland eller vilken annan diktatur som helst i världen. Sverigedemokraterna går starkt fram i Sverige och utgör idag Sveriges tredje största parti. Detta har, oavsett vad man anser om det, skett på demokratiska vägar och i en demokrati är det någonting som skall respekteras.

Jag har en granne som är Sverigedemokrat. Hade jag hatat honom för detta, så hade jag varit precis lika stort ”hot emot demokratin” som jag ofta hör att han är. Likaså om jag hade vägrat se, tala med och/eller respektera honom som en människa med lika mycket värde som alla andra människor. Det är trots allt min grundinställning, att alla människor är lika mycket värda — oavsett vad han anser om den saken. Börjar jag se honom som ”mindre” värd kan jag lika gärna ansluta mig till hans ideologier och politiska ställningstaganden. Vad är det då som då gör mig eller mina politiska övertygelser så olik honom eller hans? Jag gillar olika, och han är bara olik mig själv i sitt tänkande, sina intressen, sitt ställningstagande och i sin politiska hållning.

Jag har bytt politisk ideologi, från att vara röd till blå. Jag röstar numer på Moderaterna. Detta av skäl som jag står för, och för mig känns deras politik stå närmare mina åsikter, mitt liv, familj och synen på framtid. Men varenda gång jag nämner detta stöter jag på ifrågasättanden, ifrågasättanden som ”Hur kan du?” och ”fattar du inte?”
—”Jo, jag fattar. Gör du?” Förstår vi egentligen vad en sann demokrati är eller innebär? Det är knappt så jag gör det, men jag finner det inte vara så konstigt att vi är livrädda för att avslöja vad vi röstar på. Vi blir snabbt ifrågasatta och sedda på med ”andra ögon”.

DSC09271

På båda mina händer kan jag räkna ut hur många personer inom min egen bekantskapskrets som hade, eller fortfarande har kvar, den licensen till profilknapp om att de ”gillar olika”. Men när de fick reda på att jag numer är blå, så var det inte lika självklart. En salva av — och uppradande med argument om hur de blå nästintill är omänskliga och helst vill avrätta alla som inte har över en miljon kronor på kontot sköts emot mig. Det lustiga i detta är att en del av dem själva lever som — och utnyttjar moderaternas politik till max, men har lärt sig från barnsben ute ifrån en segregerad förort att det är Socialdemokraterna, eller Vänstern, som gäller.

Men, detta är ingenting jag direkt påtalade till någon av dem. Jag äger inte den rätten och jag blir då själv det ”hot emot demokratin” som jag inte gillar.

Jag försvarade mig inte ens. Av en enda anledning! Jag ska inte behöva försvara mina åsikter i en demokrati, framförallt inte gentemot Facebook-licensierade ”Jag tycker olika” människor. Jag diskuterar dem gärna i en diskussion som innehåller en ömsesidig respekt för bådas ställningstaganden, men jag vägrar att bli ifrågasatt för att jag inte tycker som dem, eller Dig. Vi är helt enkelt olika, med olika bagage och erfarenheter.

Vi tänker olika och ser på saker olika. Inte minst, vi lever våra liv olika, och har våra livssituationer olika och beroende på det ser vi också olika på politik. För mig är det, att ”gilla olika”! Den politik som gynnar Dig, Din Familj, Ditt arbete och Din framtid kanske inte gynnar och/ eller intresserar mig. Är jag mindre värd för det? Eller, ska jag anse Dig vara mindre värd som människa? Är det att vara och gilla olika?

Republican Elephant - 3D Icon
Politisk symbol för republikanska partiet, USADonkeyHotey / Foter.com / CC BY

Att vara olika, och att våga samt tillåtas vara, tänka, tycka och rösta olika är också att vara en demokrati. Jag finner det skrämmande om hela Sverige skulle tycka och tänka som SD. Men jag finner det lika skrämmande om hela Sverige skulle tycka och tänka som V, S, M, KD eller C. Det är för mig, inte att gilla eller vara olika – någonstans. Jag är ganska övertygad om att vissa anser mig vara ”dum i huvudet” eller ”sticker ut”, alldeles för mycket än vad den korrekta ramen tillåter. Jag talar inte skit om någon, utan det här är så jag ser på det och tycker. Så, upp till bevis. Gillar Du verkligen olika? Du behöver inte hålla med mig. Du behöver inte ens tycka om det jag skriver, eller tycker. Men ber du mig att hålla käften, anser mig vara ”dum i huvudet” eller förkastar mina åsikter som ”skit”, så gillar inte heller du ”olika”. Däremot kan Du argumentera emot mig, i sak, och på så vis kanske få mig att ändra min nuvarande uppfattning. Då kanske vi kan komma att se mer ”lika” på saker och ting. Men oavsett om det gäller extremvänster eller extremhöger och argument som ”Men i deras länder skulle jag aldrig få…” Nej, det skulle vi förmodligen inte ”få” göra. Men vad spelar det för roll? Måste Sverige och vi också sjunka till den nivån att man ”inte får”, bara för att man inte ”får” göra det i ett land på andra sidan jordklotet? Oavsett vad vilket annat land än har för syn på främmande religioner eller kulturer, eller mänskliga rättigheter, så har vi vår. Så är det här i Sverige och det är väl ändå ifrån Sverige vi skall utgå ifrån, och vad som gynnar Sverige samt Sveriges medborgare, invandrare och flyktingar bäst.

Democratic Donkey - 3D Icon
Politisk symbol för demokraterna, USADonkeyHotey / Foter.com / CC BY

Jag hoppas att Sverige en dag blir så pass ”olika” att alla vågar säga ifrån, samt vad dem tycker, tänker, anser och även står politiskt. Utan att bli tystade, påhoppade eller ställda emot väggen med en stämpel i pannan som mer utgör en dom.

Men det kräver också att vi de facto gillar olika till den grad att vi ger andra människor, våra grannar, vänner och medmänniskor samma utrymme att kunna göra samma sak.

Förresten, gråter mina barn för att något annat barn har varit dum emot och/eller slagit till dem i lekparken en söndagseftermiddag, så äger de all rätt till att också påtala detta — och — finna tröst hos mig. Det brukar oftast vara löst efter att de bara har fått den bekräftelsen och noteringen av mig av att ha blivit illa behandlade. Oavsett om det andra barnets föräldrar hör på, faktum är att det kan dem faktiskt gott få höra, och på så vis också ta sitt ansvar som föräldrar, och i sin tur uppmärksamma deras barn på att dem vet, samt att man inte skall slåss och/eller vara dum emot andra.

Får det lov att vara en negerboll?

Erik Vilde, trubadur
Foto: Malinka Persson

Erik Vilde, trubadur

Erik Vilde har producerat och spelat in sin egen musik sedan många år tillbaka. Hans musik kännetecknas av humor, och han har förmågan att driva med sig själv och sitt liv.

För några år sedan skrev och spelade han in låten Negerboll. Han gjorde en enkel video där han själv spelar gitarr till egen sång, och lade upp den på Youtube.

Motargument.se publicerar nu Eriks låt, Negerboll, med Eriks välsignelse.


Erik Vilde: Negerboll

 (inspelad för Youtube 2007)

Vem är kulturmarxist?

Den som frågar en bibliotekarie om ordet kulturmarxism kommer att få ett ganska specifikt svar. Det kommer med all största sannolikhet att handla om Frankfurtskolans verk, föregångare och efterföljare. Namn som Lukács, Adorno, Horkheimer, Habermas, Marcuse och Benjamin torde nämnas, och ett stort men ändå begränsat antal böcker nämnas såväl som rekommenderas.

Det är en ganska smal corpus som efterfrågas, och den som tvivlar kan begå en smula empiri och besöka närmaste bibliotek. (Jag föreslår närmaste universitets- eller högskolebibliotek, pga större urval, men du gör som din metodik förespråkar.)

mimax / Foter.com / CC BY-NC-SA

Eller, med andra ord: om du letar efter riktiga kulturmarxister, så är det ingen direkt hemlighet var de finns. De har varit igång i över ett halvt sekel, trots allt.

På senare tid verkar begreppet ha vidgats en smula. Inte av bibliotekarierna, dock, utan av personer som enligt fördomarna inte besöker bibliotek särskilt ofta.

Tydligen så har det blivit något av ett standardbegrepp för ”folk som säger saker jag inte håller med om, rent generellt”. Feminister —> kulturmarxister. Vänsterpersoner —> kulturmarxister. Högerpersoner —> kulturmarxister. Piratpartister —> kulturmarxister. Påven —> kulturmarxist. ABF —> kulturmarxister. Timbro —> kulturmarxister. Fredrik Reinfeldt —> kulturmarxist. Ganska precis alla utom Adorno och gänget har på senare tid blivit kallade för kulturmarxister, och gränsen mellan icke-kulturmarxism och kulturmarxism verkar vara lika vag som den beryktade tiden mellan hägg och syren.

Detta är inte en tillfällighet. Eftersom begreppet ‘kulturmarxist’ inte har ett uns att göra med reellt existerande kulturmarxister, utan med gruppdynamiken inom den sfär av människor som frekventerar sidor som Avpixlat. En dynamik som finner sig vara ständigt under attack, som finner sig vara föremål för permanenta angrepp från alla håll, och som sålunda behöver ett samlingsbegrepp för sådana angripare. ‘Kulturmarxister’ är detta samlingsbegrepp, och är en synonym till dessa angripare.

Det spelar ingen roll vilka dessa angripare är, vad de gör eller ens om de råkar ha någon poäng eller inte — de är angripare, och bör betraktas som sådana. Och behandlas som sådana, med all den fientlighet den egna gemenskapen kan uppbringa.

På så vis kommer det sig att större delen av världen betraktas som kulturmarxistisk. Och med detta blir gemenskapen allt immunare mot influenser utifrån — avvikande idéer kan avfärdas genom att klassas som kulturmarxistiska, och debatter som skulle kunna påvisa interna motstridigheter inom gemenskapen kan sopas under mattan på ett systematiskt vis.

Detsamma gäller för begrepp så som ”politiskt korrekt”. Hur många diskussioner dör inte efter invändningen ”var inte så djävla politiskt korrekt”?

Om du är en flitig användare av liknande begrepp — ta då en närmare titt på hur, när och varför dessa begrepp används. Rent generellt.

Jag lovar. Det är inte kulturmarxistiskt alls.

Sluta dalta med SD

Gästartikel av Frilansande Memetiker

Sluta dalta med Sverigedemokraterna — kalla idioti vid dess rätta namn

Det brukar låta som om att Sverigedemokraterna är mobbade, att de behandlas odemokratiskt, att de trakasseras av media och det politiska etablissemanget. Men detta är senare års största politiska bluff, en skickligt skapad image som en skrämmande del av samhället är på väg att köpa. Denna bild av sakers situation är precis vad SD vill att vi ska se och tro på.

Kochs
Truthout.org / Foter.com / CC BY-NC-SA

SD påstår att de inte behandlas som andra partier, och det stämmer, men i helt motsatt riktning mot vad de säger. Faktumet är att det daltas mer med SD än något annat parti. De bedöms med en helt annan måttstock än andra politiker, och de tillåts komma undan med mer rasism än någon annan. Den öppna främlingsfientlighet och fascism som frodas hos SD, deras maffiaorganisation Avpixlat, samt övriga tillhörande grupper är skrämmande (jag orkar inte ens räkna upp exempel, den som vill se kan ta en titt på Inte rasist, men…).

Varför kommer de undan med sådant? Jo, därför att journalister och skribenter i Sverige har under flera år matats med attityden att man måste vara försiktig när man skriver om SD. Denna attityd kan delas upp i olika kategorier:

1. Den mesiga: ”Om du skriver något dåligt om SD så mobbar du dem och är odemokratisk”
2. Den cyniska: ”Om du skriver något dåligt om SD så ger du dem uppmärksamhet och de kommer att få fler röster”
3. Den skrämda: ”Om du skriver något dåligt om SD så kommer du att få motta hot och trakasserier från deras anhängare”

Jag ska ta dessa en i taget.

1.

Idén om att all kritisk granskning av SD, samt att kalla dem vid deras rätta epitet ”främlingsfientliga” och ”rasister”, är odemokratisk mobbing — det är bara en idé som framgångsrikt drivits av SD:s sympatisörer i målsättning att försöka slippa all kritik. Det har gått så långt att folk räds att skriva något minsta negativt om SD för att de vill slippa höra den jobbiga talkören om att man är odemokratisk (vare sig den kommer från SD-anhängare eller folk som ”inte gillar SD, men de är ju ändå demokratiskt valda”).
Vad är resultatet? Plocka fram slumpvis utvald artikel om rasismincident involverande SD och tänk dig att detta hänt inom vilket annat parti som helst. Hur stor hade skandalen blivit? Garanterat större. Om Beatrice Ask och Anders Borg sprungit omkring med järnrör och skrikit ”blatte-lover”, hade de fått vara kvar i M ens en sekund? Knappast.

Men när det gäller SD så tassas det försiktigt och man håller tillbaka på fördömande ord för man vill ju inte verka odemokratisk. Men märkligt nog är SD det enda parti som man är en odemokratisk mobbare om man granskar, och det borde verkligen säga något om hur inplanterad den bilden är av partiets anhängare. SD bedöms med en helt annan måttstock än andra partier, och det är så de vill ha det.

2.

Från diverse oroade antirasister kommer ofta det varnande påpekandet att om man ger SD negativ uppmärksamhet så kommer de bara att växa och man gör sig själv en otjänst och bör därför hålla tillbaka på alltför negativa uttalanden.

Jag finner detta en extremt nedlåtande attityd till alla väljare. Det som de säger är att svenska folket är beredda att rösta på ett parti bara för att det får uppmärksamhet, även negativ. Att folk är beredda att rösta på ett parti bara för att de blir mobbade (kom ihåg från punkt 1 att granskning tolkas som mobbing). Att folk är beredda att komplett bortse från vad ett parti står för och rösta på dem bara för att jävlas med etablerade politiker.

Rush, Kochs
Truthout.org / Foter.com / CC BY-NC-SA

Då ska man fråga sig: hur pass moget är sådant röstande? Hur pass respektabelt ställningstagande är det? Hur pass dum i huvudet är man om man röstar utifrån de riktlinjerna?

Ja, jag erkänner att en del av väljarna går efter de linjerna, och jag tänker inte hålla tillbaka när jag säger att de är idioter. Även om SD verkligen var utsatta för mobbing så skulle jag inte rösta på dem eftersom deras sakpolitik är åt helvete. Jag är också less på de etablerade partierna och skulle vilja ge dem en känga, men inte fan gör jag det genom att rösta på ett parti som är sämre på alla sätt och vis!

Jag har ingen, noll, zero respekt för att någon röstar på SD bara för att vara anti, och det borde ingen annan ha heller. Och att tro att hela svenska folket resonerar på det viset blottlägger en väldigt cynisk och negativ bild av väljarkåren.

Lyckligtvis tror jag att de flesta medborgare är mognare än så. Jag tror att de flesta människor vill rösta utifrån sakpolitik och är kapabla att skaffa sig en resonabel ståndpunkt om vilket parti de ska rösta på (förutsatt att de får tillgång till ordentlig granskning från media, se punkt 1). SD har visat en märklig förmåga att öka i opinionsundersökningar varje gång de gör bort sig och varit rasistiska lite för öppet, men det måste slå i ett tak, för inget parti kan växa för evigt på negativ uppmärksamhet.

Vi måste sluta agera utifrån den nedlåtande tanken ”Jag är minsann smart nog att genomskåda SD, men alla andra kommer ju rösta på vad som än står i tidningen om”. Om du själv ser dig som vettig, våga utgå från att de flesta andra människor också kan vara det.

Vi måste våga uppmärksamma dåliga saker kring SD utan att tro att hela svenska folket är dumma boskap som röstar på vilket parti vars logga man än viftar framför dem.

3.

Det är extremt obehagligt hur alla journalister, tjänstemän och offentliga personer som uttalar något negativt om SD eller ens bedriver granskning av dem utifrån normal standard, utsätts för hot och trakasserier av en armé av nättroll påhejade av utpressarorganisationen Avpixlat, kopplad till SD via järnrörshuliganen Kent Ekeroth som fortfarande är med i partiet. De säger sig agera i demokratins namn, men all rasism och förtryck berättigas med ett påstått underläge, och det som nu sker i Sverige är jämförbart med det som drabbar regimkritiska skribenter i auktoritära stater som Ryssland, Eritrea, Venezuela, Iran m.fl., med skillnaden att SD inte är ett regeringsparti utan bara ett minoritetsparti. Vi behöver göra ett stort offentligt upprop till stöd för pressfriheten och för journalisters rätt att göra sitt jobb utan att leva i rädsla. Alla som värnar det öppna samhället måste ta detta på allvar och agera.

Kochs (Shady)
Truthout.org / Foter.com / CC BY-NC-SA

Jag har ägnat väl mycket tid redan åt att såga SD:s sakpolitik för de lögner och skrämselpropaganda den är baserad på, och jag tänker inte här gå djupare in på varför den är fullständigt värdelös och vidrig för mänsklig värdighet. I brist på sakliga skäl att rösta på SD ser jag att de som ändå gör det är antingen rakt ut rasister och tilltalas av det om faller ur partiföreträdarnas glappande munnar, eller så letar de enkla förklaringar till vad som är fel i deras liv och orkar inte med att läsa på innan de uttalar åsikter, eller så brister de i empati och tror att solidaritet stannar vid en nationsgräns, eller så vill de jävlas med etablissemanget och röstar i ren trots.
I alla ovanstående fall är det en fullständigt idiotiskt ställningstagande. Nej, jag tänker inte linda in det! Folk som röstar på SD är okunniga idioter med hemsk människosyn.

Vi måste sluta dalta med SD, vi måste sluta gå på deras taktiker för att slippa granskning, vi måste sluta tassa runt dem i rädsla av vad folk på nätet ska säga om oss. Vi måste säga emot varje gång deras kommentarsfältstroll försöker sprida de normer som jag tagit upp i detta inlägg.

Vi måste sluta låtsas som att det är synd om dem. De gottar sig i varje gång de inte blir inbjudna till en fotbollsmatch eller Nobelfest, och media spelar med i det hela och låter dem få enkla oförtjänta offerpoäng, trots att privata sammanslutningar får bjuda in vilka de än vill. Vill du ha en fascist vid ditt middagsbord? Du är inte odemokratisk om du säger nej. Sluta låtsas att SD ska ha rätt att vara med överallt, och att de ska få gråta ut i pressen när de inte får det, och att det skulle vara logiskt att de får röster av den anledningen.

Vi måste sluta köpa deras problemformuleringar i stil med ”Hur mycket invandring tål Sverige?”. Vi ska inte ”ta debatten” med dem, för det finns ingen vettig debatt att ta.

Richard Dawkins har sagt att han aldrig ställer upp på debatt med kreationister, och det kan ju verka dumt då han ger intrycket av att vara feg trots att han skulle krossa dem brutalt om han väl försökte. Men hans förklaring är att åhörare tenderar att se en debatt som en kamp mellan två likvärdiga sidor där bägge har något vettigt att säga, och således riskerar man att ge legitimitet åt en motståndare som bara har skitsnack att komma med, kanske med resultat att folk lockas dit.

Allt snack om att ”ta debatten” ger bilden av att SD har något att komma med, trots att de bara ger rasistisk dynga. De är inget vettigt oppositionsparti, de har inga bra lösningar att presentera, men all missriktad respektfullhet göder bara bilden att de är en legitim aktör med något viktigt att säga.

Istället ska de granskas på samma nivå som alla andra politiker, och presenteras för de byfånar de är. I riksdagen ska de isoleras så att vi kan minimera den skada de ställer till med.

De vi måste resonera med är SD:s väljare. Fråga dem varför de röstar på SD, skärskåda deras resonemang och visa på de enorma hålen i dem och hur felaktigt de har tänkt. Naturligtvis kommer många av dem att reagera tjurigt och envist. Jag kallade dem precis idioter i denna text, klart som fan att varje SD:are som läser detta kommer att hålla fast vid sin ståndpunkt i ren trots!

Men sådant varar inte för evigt. Fakta, rationalitet och empati har en tendens att bryta igenom varje hårt skal av ilska och rädsla, och det är sådant vi måste bombardera SD-anhängarna med varje dag. Vi måste fortsätta sprida tanken att öppenhet och värdighet är bättre än fördomar och fientlighet.

Det kommer att ta lång tid att nå fram till många av dem, och vi kommer kanske för överskådlig tid att ha ett främlingsfientligt parti för okunniga väljare i riksdagen. Men det är bättre att vara ärlig och tålmodig än att i artighetens namn ge legitimitet åt idioti och låta rasister komma undan med hemskheter.

Sluta upp med slappheten och urskuldandet av främlingsfientlighet, stå upp för ordentlig granskning, bedöm folk efter den standard man kan förvänta sig av vuxna människor, och fortsätt kämpa för mänsklig värdighet!

Gästartikel av Frilansande Memetiker

Om rasism och föräldrars ansvar (del 2)

Sista delen av Tant Ninettes gästkrönika

Läs första delen här!

Nolltolerans när det gäller rasism.

Det finns två grundläggande känslor hos människor. Skuld och skam. Skuld är när man har en bra självkänsla och känner skuld över nånting man gjort. Man tar inte åt sig om man får en utskällning, för man vet att det är själva handlingen som är problemet, man själv är en bra individ som föräldrarna älskar. Skam kan uppstå när man känner att det är jag som är problemet, det är jag som är fel, som ingen älskar.

Om man inte affirmerar sina barns känslor utan i stället upprepade gånger säger ”dom menade inte det” eller ”nu är du nog lite väl känslig” så kommer barnet att riskera att känna skamkänslor, och inte lita på sina föräldrar. Såna kommentarer urholkar självförtroendet. Vem skall man sen lita på, om till och med ens egna föräldrar säger åt en att det man känner är fel, att det bara är att skaka av sig elaka kommentarer?

Children in Namibia(1 cropped)
Thomas Schoch / Foter / CC BY-SA

Ett annat problemområde är särbehandling. Många som tillhör majoritetsbefolkningen uppfattar det inte som nånting jobbigt att de vänder sig mot barn som ser annorlunda ut (speciellt om det är tydligt att föräldrarna ser ut som majoriteten) och kommenterar deras utseende. Dom tycker ju bara att dom är snälla när dom säger hur söta ”såna där” är eller vill röra deras hår.

För att citera en annan bloggare med erfarenhet om detta: Sandra:

Så länge man jobbar på sin egen osäkerhet för det som är annorlunda, är man mycket försiktig med vad man säger. Jag tror det är därför jag så ofta får höra att bruna barn är så otroligt mycket sötare än vita barn. Folk känner att de måste säga någonting då de ser mina barn, för de är rädda för den pinsamma tystnaden som det första mötet kan innebära och vill poängtera att de gillar läget.

Sandra snackar om att det blir en motreaktion när man möter nån som sticker ut och är annorlunda och man är ovan att hantera läget, och beter sig kanske inte alltid precis så som man i efterhand hade önskat. Det här är nåt jag kan förstå, det är ett mänskligt beteende helt enkelt, men mitt jobb som förälder är inte att hela tiden gå runt och ha överseende för alla vuxna i vår omgivning som just då inte kom på nåt smart att säga — min roll är att stå på mina barns sida i alla situationer. Mitt jobb är att visa nolltolerans mot rasism.

Att lära ut gränser

Det är vår sak som föräldrar att dra gränserna här och låta våra barn förstå att det är okej att säga åt främmande tanter att dom inte får röra deras hår.

Som min man sade till ett av barnen på HVC-mottagningen en gång: ”Tycker du det är obehagligt när den här främmande tanten talar till dej så här?”

Tanten blev lång i synen och tog kanske illa vid sig, men vårt barn fick en känsla av att pappan stod på barnets sida och uppmärksammade barnets känslor (barnet blev rädd för damen och det såg pappan).

Jag brukar säga ”alla våra barn är vackra” när någon kommenterar våra afrikanska barns utseende, speciellt om det är främmande personer som kommenterar det och specifikt syftar på våra afrikanska barn. ”Du menar säkert afrikan/brun/mörkhyad?” brukar jag säga om n-ordet dyker upp, eller ”du menar säkert biologiska syskon?” när det snackas om riktiga syskon eller ”alla min mans och mina barn är syskon till varandra”. Det brukar få tyst på dom flesta diskussioner (men inte alla).

Det är viktigt att lära sina barn gränser. Ibland finns en tendens att tycka att adoptivbarn är allas ägodelar. Det är så intressant att få veta allt om deras bakgrund och hur det kom sig att dom blev adopterade, så folk tänker inte alltid på att det är känsliga saker som man kanske inte vill diskutera med vem som helst. Jag inbillar mej att det är liknande om man har ett synligt handikapp eller annars sticker ut i samhället. Man blir nån slags mini-kändis som det plötsligt är fritt fram att fråga en massa saker av.

Free Daddy and His Little Shadow Girls at The Skate Park Creative Commons
Pink Sherbet Photography / Foter / CC BY

Jag brukar göra ett tankeexperiment och byta ut mej själv mot en svart kvinna — skulle en svart kvinna få samma frågor? Oftast tror jag att svaret är ”nej” på den frågan. Som adoptivförälder vill man kanske inte diskutera sina barns bakgrund med vem som helst, när som helst. Precis som att våra barn säkert inte vill prata om sina traumatiska historier med helt främmande personer (för alla adoptivbarn har varit genom det värsta trauma ett barn kan vara med om — att förlora sin mamma).

Vem skall vara förebilder för våra barn om inte vi föräldrar? Det är vår sak att sätta gränserna och visa för våra barn att det är okej att sätta gränserna. Man behöver inte ens var ohövlig, det räcker med ett kort ”det är privat”.

Man gör inte sina barn en tjänst genom att lära dom att blunda för problem. Det enda man lär ut i så fall är hur man lever i en illusion, och det är inte hållbart i detta samhälle. Förr eller senare dyker det upp nånting som krossar illusionen, och då har barnet inte de verktyg det behöver för att hantera de känslor som uppstår då. Det är mycket bättre att lära sina barn att hantera sina känslor från första början, att hantera också de svåra känslorna. På det sättet får man en god självkänsla och blir rustad att klara det mesta här i livet.

Jag är inte på något sätt ute efter att omvända folk med mina texter om rasism. Jag är medveten om att jag i många fall talar för döva öron, men jag vänder mig till sådana som är som jag var tidigare. Med det menas personer som kanske inte har tänkt så mycket på saken i frågan. Personer som kanske i okunskap har sagt och gjort dumheter som inte var illa menade, men som ändå blev lite fel. Personer som nu när de vet bättre också agerar på ett annat sätt.

Jag minns hur vi berättade rasistiska vitsar på skolgården när jag var liten, jag har själv deltagit i hur många korkade saker som helst. Det var då det, nu vet jag bättre och då går jag inte runt och håller fast vid min rättighet att kalla saker och ting för sånt som jag lärde mig som liten nu när jag är vuxen och vet att det sårar människor.

Om du vill läsa mer om ämnet rekommenderar jag:

I’m chocolate, you’re vanilla: Raising Healthy Black and Biracial Children in a Race-Conscious World

Twenty Things Adopted Kids Wish Their Adoptive Parents Knew

Does Anybody Else Look Like Me?: A Parent’s Guide To Raising Multiracial Children

För varje dag som går dyker det upp fler artiklar som visar på hur barn blir utsatta för rasism i Finland, i vissa fall det som en del kallar för ”vardagsrasism”, i andra fall sånt som inte ens rasismförnekarna kan förneka är rasism som t.ex. våld. Här finns ett par såna artiklar (endast på finska):

Lapset kärsivät rasismista Suomessa: ”Valitettavan yleistä”

Teit sitten pennun ulkomaalaisen kanssa

Näkökulma: Lottovoitto on lunastettu

Gästkrönikan kan du läsa i sin helhet här: Tant Ninette

Om rasism och föräldrars ansvar (del 1)

Gästkrönika av Tant Ninette

Finns det rasism eller ej?

Som jag ser det finns det två sätt att förhålla sig till rasism och särbehandling när man själv har barn av annan hudfärg än man själv:

•  att le lite åt det och lära barnen att det inte är så farligt att bli kallad för elaka saker (för då är dom ju inte elaka), att härda ungarna.

•  att förklara åt barnen att det är elakt att säga så, att dom inte behöver acceptera att bli kallade elaka saker eller särbehandlade. Att lära barnen att deras föräldrar står på deras sida oavsett vad som händer.

The Hidden Beauty!
VinothChandar / Foter / CC BY

Nr 1 utgår från att det är skillnad på rasism och rasism, och det är inte så farligt att bli kallad för elaka saker om föräldern med sitt beteende visar att det inte är farligt. Nr 2 utgår från att det finns rasism i samhället, och att den kan ta sig flera olika uttryck. Men det är lika jobbigt för barn att bli utsatta för rasistiska uttryck som precis all annan sorts mobbning/särbehandling (som t.ex. att få höra att man är tjock, för smal, underlig, annorlunda — ja, allt som sticker ut från normen)

Min premiss är att det finns rasism i vårt samhälle. Det är här som mina och andras åsikter går isär, för det finns en del som av någon anledning inte vill acceptera att rasism förekommer, och det är precis av den anledningen som jag är så glad att det äntligen förekommer en debatt om det i både Sverige och Finland. Om ens första premiss är att det inte finns rasism så blir det mycket svårare att göra nånting åt saken. Steg ett i problemlösning är att definiera problemet, och om man inte ens inser att man har ett problem så kan man aldrig komma vidare och hitta en lösning.

Jag utgår alltså från att rasism förekommer. Barn behöver lära sig hur de skall hantera rasism när de blir utsatta för det. Barnen behöver ord för rasism, behöver få prata om det hemma så att de har ett lämpligt ordförråd när behovet uppstår i skolan och med kompisarna. Egentligen tycker jag det här är nånting som alla barn behöver lära sig, för det handlar ju om att man skall respektera andra och respektera olikheter, vad dom än består av.

Det är inte sagt att barnen själva kommer med frågor kring rasism — det är föräldrarnas sak att prata om det, precis som det är vår sak att prata om barnens ursprung, trauman och allt annat viktigt i våra barns liv. Man kan inte ge barnen ansvaret att starta alla såna diskussioner, men man kan respektera om dom inte vill snacka om det just då när föräldrarna kommer med sin input. Det gäller att ge öppningar, visa att man vågar prata om såna saker i denna familj precis som när det gäller alla andra saker som är jobbiga. Om inte föräldrarna visar att dom är öppna för att prata om jobbiga saker, kommer barnen inte heller att ta upp såna saker med föräldrarna.

Att prata om rasism är lite som att prata om sex. Det är alla föräldras ansvar att lära sina barn att vara ansvarsfulla och respektfulla mot sina egna och andras kroppar. Det är inte det lättaste för föräldrar att prata om, men det är nödvändigt.

Det gäller att ta fatt i vardagssituationer som kan ge upphov till givande diskussioner

Det här är jag inte ensam om att tänka — det finns en stor mängd med litteratur om detta med rasism och hur man skall prata med sina barn om det, och en jättebra text hittar du här: Transracial Parenting in Foster Care and Adoption. Strengthening Your Bicultural Family

Citat från denna text:

I often felt crazy, doubting my perceptions of racist situations, because I was told I was being ”too sensitive” and ”too serious.” At some point I gave up trying to talk to my family about what I was going through, and resigned myself to expecting less in the way of support and understanding from them. I felt alienated from my family and friends, and totally alone as the only person of color I knew who was coping with a racist reality.

En del tycks tro att barn inte får god självkänsla om man påpekar att folk beter sig rasistiskt mot dem. Newsflash — man kan få god självkänsla och ändå veta om att folk beter sig rasistiskt. En god självkänsla består inte i att växa upp i en bubbla av godhet och alla bara smilar mot en och regnbågar dyker upp och enhörningar hoppar omkring. En god självkänsla uppkommer när ens föräldrar ser en och accepterar en som den man är och älskar en som den man är. Att berätta för sina barn att man tycker om dom just som dom är, med sin ljusa/bruna hud, med sitt raka/lockiga hår eller vad det nu är. Med alla fel och skavanker, just för att dom är den dom är.

Fortsätt och läs Del 2 här!

Gästkrönika av Tant Ninette

Invandrardebatten var bättre förr

Gästartikel av Andreas Johansson Heinö

Ju mer jag fördjupar mig i invandringsdebatten från 1970-talet, desto tydligare framstår likheterna med dagens debatt. Under eftermiddagen har jag exempelvis läst en intervju från 1977 med dåvarande skolminister Britt Mogård som hela tiden betonade vikten av att prata om individer, inte grupper (Invandrare och minoriteter, Nr 5 1977). Jag har också läst en intervju från 1977 med dåvarande bistånds- och invandrarministern Ola Ullsten, där han bland annat uttryckte att ”vi borde sluta prata om invandrarpolitik (Invandrare & Minoriteter, Nr 3-4, 1977).

Palme 1973
Oiving / Foter.com / CC BY-SA

Från samma år hittar jag också en intervju (Invandrare & Minoriteter, Nr 2 1977) med dåvarande oppositionsledaren Olof Palme som fick frågan vad vi bör göra för att hindra en framväxt av rasism i Sverige. Svaret är intressant, inte minst mot bakgrund av den samtida diskussionen fri rörlighet och rasism:

Palme: ”två ting bör göras. För det första måste vi ha en reglerad invandring, det har jag alltid varit anhängare av. Alltså att vi på ett rimligt sätt, kvantitativt, kan bemästra problemet. För det andra att vi för en konsekvent jämlikhetspolitik. Om någon av dessa två förutsättningar brister, riskerar vi att få svåra problem.”

Palme får också frågan om 1975 års beslut som i praktiken handlade om att förvandla Sverige till ett multinationellt samhälle. ”Inte vill du väl påstå att regering och riksdag hade det svenska folket med sig?”

Palme: ”vi låg före opinionen, det vill jag inte bestrida.”

De flesta av de problem som idag diskuteras fanns med redan på 1970-talet. Oron för framväxande ghetton i förorterna. Främlingsfientlighet gentemot romer och assyrier, de grupper som då upplevdes vara mest svårintegrerade. Till och med platserna var desamma: Rosengård, Rinkeby och Tensta, Södertälje, Borlänge.

Läser man debattinlägg och intervjusvar märker man efter en stund att det är något som fattas. Det är raka svar, reflekterande, faktatunga. Men dagens irriterande retoriska figurer dyker aldrig upp. Det är ingen som säger att ”vi måste våga prata om det här”. Det är inte heller någon som anklagar den som pratar om problem för att ”fiska i grumliga vatten”. ”Hade jag vetat då vad jag vet nu hade jag varit mer restriktiv till den rena arbetskraftsinvandring” säger invandrarminister Karin Andersson 1980 (Invandrare & Minoriteter, Nr 1, 1980). Hon blir inte rasistanklagad för det. Det är överhuvudtaget ingen som debatterar själva debatten.

Jag säger inte att det var bättre förr. Men jag har roligare och lär mig mer när jag läser den tidens debattinlägg.

Negerordstraditionalisten

Gästkrönika av Peter Towers

Negerordstraditionalisten är ett vanligt släkte i landet Sverige där de utmärks genom att de inte har ett uns av rasism flytande i sina ådror. I de enstaka fall då en smula rasism kanske ändå existerar så är negerordstraditionalisten hur som helst antagligen bra mycket mindre rasistisk än den genomsnittliga svensken. I själva verket existerar rasism knappt i Sverige eftersom just svenskar är av tradition väldigt snälla människor helt enkelt, vilket bl.a. utmärks genom hur många utlänningar som ”tillåts få komma hit”.

Picaninny Freeze
Deeceevoice / Foter / Public domain

Negerordstraditionalisterna är så milda till sinnet och orasistiska att de friskt kan använda sig av vilka uttryck som helst, och göra anspeglingar till vad som helst när det gäller personer av annan kulturell eller nationell härkomst än de själva, eftersom negerordstradionalisternas själar är lite ädlare än andra människors. Vilket framgår av det speciellt orasistiska sätt som just negerordstraditionalisterna säger, t ex ”negerboll” (vilket vem som helst borde fatta att det ju för fan inte alls är rasistiskt, ju).

”Neger”, är bara ett ord liksom och betyder förresten bara svart, det vet ju alla. Så vad är problemet? ”Nigger”, kan man ju förstå, det låter ju lite mer rasistiskt men å andra sidan så kallar ”de” sig ju själva för ”nigger”, det kan man se på TV och höra i ”deras” rapmusik, så de får väl skylla sig själva i så fall… Trots det, så säger Negerordstraditionalisten sällan ”nigger” utom möjligtvis i undantagsfall om negerordstraditionalisten blir förbannad på en ”neger”. Men det har ju ingenting med rasism att göra, utan för att de blivit förbannade. Är det kanske politiskt inkorrekt att bli arg nu också?

Hur känner man i övrigt igen en negerordstraditionalist? Förutom den icke-rasistiska glorian som lyser ett par centimeter ovanför deras hjässa så hänvisar de ofta till en ”negerkompis” som inte hade någonting emot att bli kallad ”neger” när de var yngre. ”Negerkompisen”, är inte sällan en person adopterad ifrån ett afrikanskt land uppvuxen i en svensk småstad till vita svenska föräldrar och var den enda afrikaättade personen i det lokala samhället. ”Negerkompisen” minns negerordstraditionalisten varmt, kunde både vräka i sig negerbollar och skämta om att strypa en neger när han tog en skit, minsann, och inte fan lipade han för det eller tyckte synd om sig själv som ”negrerna” gör idag.

Negerordstraditionalisten blev dessutom tilltalad som ”svenne” flera gånger av ”negerkompisen”, och negerordstraditionalisten kontrade då tillbaka med ”du då, din djävla neger” och så skrattade de hjärtligt tillsammans, samtidigt som en solens stråle bröt sig igenom molntäcket och lyste upp deras harmoniska orasistiska lycka.

Negerordstraditionalisten kan även flankeras av en polare med arv ifrån Finland som inte alls blir upprörd över att någon vill fika med ”finska pinnar”, fotbollskompisen ifrån Serbien som själv kallar sig blatte, snubben ifrån Irak som förvisso blev förbannad när han hörde ”sandneger” för första gången, men som nu skämtar om det själv och skriker svennebanan tillbaka. Samt tjejen som jobbar i affären som nog är adopterad ifrån Korea eller nå’t, som garvar åt sucki-sucki fucki-fucki skämt.

I negerordstraditionalistens värld är det egentligen bara allas djävliga gnällighet som hindrar den underliggande idylliska rasharmonin som existerar inom honom eller henne att spridas till andra för att sedan dominera det skandinaviska landskapet. Om alla i själva verket kunde vara lite mer som negerordstraditionalisterna skulle jorden nog vara ett lite bättre ställe att leva på.

På sistone, förstås, har även negerordstraditionalisterna börjat tycka att det är lite väl mycket tjafs. Va’ fan, det är ju nästan att man förstår ju de i SD alltså, vi svenskar måste ju också få uttrycka oss. Det är väl inget fel på ”negrer” och ”svartskallar” så länge de inte gnäller eller skall hålla på och ändra på allting hela tiden. Här i Sverige så är vi förvisso helt orasistiska men framför allt så är vi SVENSKA.

Gästkrönika av Peter Towers

En annan bild av Rosengård

Den mediala bilden av Rosengård i Malmö präglas av rasism, fördomar och okunskap. Det har i media länge målats upp en falsk bild av en statsdel tyngd av kriminalitet och upplopp, en stadsdel där ett besök är förenat med livsfara. Spaltmetrar har fyllts med upprörda medborgares ord, debattörer har menat att man måste ta tag i och prata om det allvarliga problem som de invandrartäta stadsdelarna utgör. Mycket få (även bland anti-rasister) har kritiserat den bild som media har presenterat.

Samtidigt har de nyfascistiska medierna såsom Avpixlat, Nationellt.nu och Fria tider gynnats av den mediala uppmärksamheten kring områden såsom Rosengård. På deras kommentarsfält och i deras artiklar frodas myten om Rosengård som en zon som närmast kan liknas vid en krigszon. Det förfasas över politiker och makthavare som lever isolerade på Söder i Stockholm långt ifrån den kriminella och kaosartade verkligheten många svenskar lever i.

Dessa två bilder hänger ihop, medias beskrivning av områden som Rosengård är en viktig anledning till att vi idag har en allt starkare växande rasistisk rörelse. Det är myter som den om det kriminella Rosengård som har lagt grunden för Sverigedemokraternas frammarsch i politiken. SD har aldrig behövt presentera en egen, en ny samhällsberättelse, de har aldrig behövt förklara invandringen på ett nytt vis: De har redan från början kunnat använda sig av en befäst myt om invandrartäta områden som områden präglade av kriminalitet. Därifrån är steget kort till att komma till slutsatsen att invandrare för med sig kaos och kriminalitet.

I detta bär de stora medierna en enorm skuld, det är deras uppgift att presentera en beskrivning av samhället som stämmer överens med verkligheten. På den punkten har de brustit, istället för att på ett verklighetstroget vis beskriva områden såsom Rosengård har man valt att falla till föga och leverera en falsk och rasistisk bild av våra invandrartäta områden.

Det är de stora mediernas bild av samhället som ligger till grund för SD:s frammarsch det är den bilden som vi måste kritisera, den är rasistisk, den stämmer inte överens med verkligheten.

405996_10151622178043275_123492512_n
Den mediala bilden av Rosengård riskerar att leda till stora polisiära felsatsningar: på bilden är, enligt ögonvittnen, 40 poliser delaktiga i att bryta upp ett slagsmål mellan två män i Rosengård.

Nu till verkligheten, den verklighet som ligger långt ifrån medias beskrivning av samhället med alla rasistiska tolkningar. Rosengård har 15 begångna brott per 100 invånare, Malmö centrum har 38, Göteborgs centrum har 46 och Norrmalm i Stockholm har hela 51. Även stadsdelar så som Östermalm där många av våra makthavare antas bo har högre brottslighet per 100 invånare 22. Hur kan det då komma sig att när man reser, flyttar eller besöker Malmö eller Rosengård ofta får höra ”hur vågar du? Akta så du inte blir skjuten/rånad”, medan man aldrig hör det när man ska ta sig en öl på en av Söders krogar. Det finns bara ett svar på detta; media har matat oss med en felaktig bild av förhållandena. Rosengård är inte ett farligt område. Det är dags att vi börjar inse det.

För oss som inte vill se de rasistiska rörelserna vinna mark är det viktigt att slå hål på myten om det farliga Rosengård. Det är viktigt för oss att avkräva ett ansvar från media. Det är viktigt att vi kräver av media att deras rapportering har någon förankring i de fakta och den forskning som finns till förfogande. Gör vi inte det öppnar vi dörren för rasisterna.

/Hiram Li

Källor:

http://www.brottsportalen.se/index.php?curPage=26&kommun=142

http://www.brottsportalen.se/index.php?curPage=29&kommun=110&stadsdel=8

http://debatt.svt.se/2012/03/21/brottsstatistik-visar-att-rosengard-ar-ett-lugnt-omrade/