Alla inlägg av Redaktionen Motargument

Motarguments redaktion.

Thoralf Alfsson vill bli nolltoleransens bödel!

april 28, 2013 Redaktionen Motargument

Gästinlägg av Karl-Johan Johansson-Svensk från Slutpixlat

Den Sverigedemokratiska riksdagsmannen och före detta FN-soldaten Thoralf Alfsson är mäkta förgrymmad på att skribenterna på InteRasistMen och EXPO granskar SD.

Anledningen är att han i ljuset av de senaste uteslutningarna av SD-politiker tycker att det är InteRasistMen och EXPO som styr vilka som utesluts ur partiet på de så kallade nolltoleransgrunderna mot rasism.

Alfsson vill uppenbarligen själv avgöra vilka han anser bör uteslutas. (Thoralfs blogg) Inga!

Jag anser att uteslutningar skall vara absolut den sista åtgärden och bara användas i undantagsfall. Att en medlem länkat till ”fel” sida på nätet och råkat gilla ”fel” grupp på Facebook kan inte vara tillräckligt underlag för en uteslutning.

Märk här att Alfsson sätter citationstecken kring ordet fel, som om att det som SD medlemmar länkar till egentligen är rätt men inte borde länkas till offentligt.

En person som varit en eldsjäl för SD och partiet och varit en klippa på den lokala nivån med stort engagemang och sedan gör några misstag i ”stridens hetta” på nätet skall inte kunna bli föremål för uteslutning.

Några misstag ”i stridens hetta!?”

Nu är det ju faktiskt så att det från vissa SD-politiker inte är några misstag ”i stridens hetta”. Det är en pågående process i rasism. Något som Thoralf Alfsson själv med liv och lust själv deltar i. Därför får väl hans bloggartikel ses som något av en frivolt i den högre skolans dubbelmoraliska cirkus.

Men sedan finns det också personer som helt enkelt inte är lämpliga att företräda vårt parti. Personer som inte själva begriper och inser var gränserna går. Dessa personer är helt enkelt inte lämpliga företrädare för partiet men det innebär inte att de måste uteslutas från partiet. De kanske brinner för vårt parti och kan göra mycket nytta för partiet i andra roller som t.ex. vid utdelning av flygblad och informationsmaterial.

Där slog du huvudet på spiken Thoralf Alfsson. Får vi se Thoralf dela ut flygblad inför nästa års riksdagsval på Stortorget i Kalmar? Ja, då, eftersom Thoralf uppenbarligen inte själv begriper och inser var gränserna går.

Men det verkar tyvärr som om Thoralf Alfsson fått något så kallat Carte blanche från Jimmie Åkesson när det gäller nolltolerans mot rasism och att det är Thoralf själv som vill bestämma vilka som skall hamna under ”bödelsyxan” och tvingas lämna partiet.

Det är hög tid att partiet tar tillbaks taktpinnen från EXPO och InteRasistMen. Det är dags att partiet bemöter EXPO och InteRasistMen.

En liten upplysning till Thoralf är nog på sin plats här. Ni har aldrig haft taktpinnen från första början. Enbart de taktfasta stegen i rasismens brutalt hårda gatsten. Och tänker ni försöka bemöta EXPO och InteRasistMen med samma frenesi, ilska och fulspel som ni bemött Aftonbladets Åsa Linderborg på så blir vi inte förvånade. Att hetsa upp din SD-pöbel till att begå vidrigheter är du bra på Thoralf Alfsson.

Gästkrönikör Karl-Johan Johansson-Svensk för Slutpixlat

Krönikor

Ta debatten!

april 26, 2013 Redaktionen Motargument

Bög, hora, kommunist, vänsterpack och pkmaffia… men vi ska ta debatten.
Saken är den att det inte finns en debatt att ta, sen jag började ta debatten eller snarare argumentera emot intoleransen när SD kom in i riksdagen så har jag märkt ett par saker, saker som börjat oroa mer och mer.

I början var de inte många som skanderade rasistiska åsikter kors och tvärs, det var inte många som blandade ihop yttrande- och åsiktsfrihet utan man kunde möta upp dem med sakliga faktabaserade argument… ledde som oftast bara till att de blev tysta i diverse trådar, men det var något i alla fall, de slutade skandera.

Sen hände något på vägen, media blev ”gammelmedia” och faktan avslogs med hänvisning om t.ex. judisk komplott eller att regeringen minsann döljer faktan som den verkligen är, inte ens när BRÅ själva tar upp att de blir misstolkade slutar de intoleranta att förvanska det som framkommer.

Och argument blev mer och mer personliga påhopp istället för att argumentera emot från den intoleranta sidan, jag har i dags dato mottagit 32 hot om våld via personliga meddelanden blandat med allsköns olika påhopp plus en del personliga meddelanden jag inte ens vet hur man ska tolka då svenskan i dessa har varit svår att läsa… svårare än ett pussel på 5000 bitar utan bild att utgå ifrån.

: PhOtOnQuAnTiQuE / Foter.com / CC BY-NC-ND

Det är inte maktlöshet jag känner när jag argumenterar, det är snarare känslan av att den andre inte gör något annat än totalt blockerar nya intryck som gör att det känns som man inte kommer någon vart.
Jag sitter och skriver, försöker nå fram och verkligen hoppas att de kommer med ett vettigt motargument som leder fram till att vi har en diskussion… och jag medger gärna att jag bara väntar på att någon mer viktig än jag skuttar in i debatten som inte är en debatt, en person i makten, en person som har större förutsättningar än jag själv att uppmärksammas och dra med fler i just jakten på en debatt.

Vi som är där ute och skriver så tangentborden glöder är en del, vi är inte så fasligt få, men vi är djupt medvetna om att det är så tyst från håll som spelar roll men fortfarande är vi där varje dag och försöker få till en debatt.

En debatt som är utan tillmälen, personliga påhopp och framförallt faktabaserad… inte en strid i sandlådan där den som skriker högst inbillar sig att den ”vinner debatten” och det är så oerhört dumt att den intoleranta sidan skanderar alla dessa olika tillmälen för det är just vad de mest klagar över… får man inte ha vilken åsikt man vill utan att vara rasist?

Och nej, det är inte bara sidan till höger som tillämpar sådant, men av den erfarenhet jag har och delar med så många andra som argumenterar mot intolerans av alla de olika slag så är det just rasisterna som gör allt för att debatten inte blir en debatt.

Så att ta debatten, kan vi göra det när andra sidan inte debatterar utan endast skriker ut sin monolog?
Kan vi ta debatten när det inte finns en att ta? Debatt kräver att båda parter pratar med varann men en sida i detta pratar inte och vill inte ens försöka förstå…är det en debatt då?
Det finns ett par som tar debatten bland den sidan som benämns som rasistisk men de drunknar bland alla näthatande troll som gör allt för att debatten inte ska kunna finnas, de gångerna jag hamnat i sådan lycka över att finna en att ha debatt med så fullkomligt översvämmas kommentatorsspåret av allehanda påhopp och icke relevanta påståenden om min person.

Det blir som att föra ett samtal med en person samtidigt som flera andra personer skriker in i ens öron samtidigt, visst tycker en del och säger att man ska blunda men man gör inte det, man läser faktiskt allt eftersom det kan hända att bland alla dessa kommer en som vill delta i samtalet.

Och man vill inte gå miste om det, man vill att det finns fler som kan hantera att man inte håller med, att man har annan fakta som man stödjer sina argument på samt är intresserad av att försöka komma någon vart.

Och nej, alla åsikter är inte bra, speciellt inte de som är rasistiska.
När vi försöker nå fram är det vad vi bemöts av, rent skärt öppet hat, hat för vi inte tycker som de och hat för att vi vågar säga emot med fakta vilket de inte har på sin sida.

De har Avpixlat som kräver vad de själva inte förmår göra, Exponerat och Dispatch International som endast förmedlar en vidrigt vinklad bild av att allt är en grupps fel, absolut allt är andras fel men aldrig deras eget.
Att påpeka för Ingrid Carlqvist som leder Tryckfrihetssällskapet att det är motsägelsefullt att kräva full yttranderätt och tryckfrihet samtidigt som man vill förbjuda just en skrift, omfattas inte koranen av tryckfrihet… framförallt den totala hon vill ha?
Och vad sker när man gör det, mer näthat och fåniga påhopp men absolut ingen saklig debatt.

Så när folk säger att man ska ta debatten känns det mer som att de vill ge rum för näthat och rasismens spridning, för så ser den riktiga bilden av flertalet av dagens debatter ut, det är den mörka sanningen som vi har att göra med, vi vanliga människor som tycker att det är viktigt att inte låta samhället drunkna i intoleransens djupa hav.

Och det blir inte bättre av att Janne Josefsson och Stina Dabrowski går ut och ger klartecken om att sparka neråt… för vi ska ta debatten, vi, folket som tar debatten varje dag behöver inte höra att vi ska ta debatten.

Det gör vi redan, trots det inte finns en debatt att ta.

Gästkrönikör Mika Osipoff, en vanlig nätpratare, varken mer eller mindre än någon annan.

Läs även hans tidigare krönika: Mobbning…

Krönikor

Så stoppas ”radhusrasismen” och den rasistiska normaliseringen

april 24, 2013 Redaktionen Motargument

Gästinlägg av Mats Jonsson

Jag intresserar mig för rasism och främlingsfientlighet. Jag ställer mig ofta frågan – hur kan människor i allmänhet triggas så starkt av alla de rasistiska och främlingsfientliga organisationer som uppenbarligen vill provocera fram det allra sämsta hos människor?

Vad är det som gör att gemene man går in och kommenterar under bilder som den här bredvid – så snabbt och utan att tänka efter? Jag tror nämligen att det är precis så – alltså utan eftertanke – många av de hotfulla, rasistiska och förtalande kommentarerna på Facebook kommer till.

Nu är inte jag ett stort fan av brända svenska flaggor. Jag tycker det är en dum, provokativ och onödig åsiktsyttring. Trots denna åsikt lyckas jag utan ansträngning undvika att uttala mig rasistiskt och hatiskt kring handlingen.

Jag förutsätter att det ligger något bakom den brända flaggan. Kan det ha något med Lars Vilks att göra? Mohammedteckningar? USA i Irak? Jag vet inte – men någonting har i alla fall upprört de som syns på bilden.

Gemene man ”gör” innan han ”tänker”. Jag brukar kalla det för radhusrasism. Den typen av rasism som det pratas om runt köksbordet. Det man säger till sin närmsta kompis, fru eller arbetskollega. Det man snabbt och enkelt säger och gör på Facebook, Twitter, etc. Inte för högt, inte för synligt. Bara lagom högt.

Radhusrasismen normaliserar och skapar ett klimat där det är okej att subtilt och ironiskt nedvärdera människor med annan härkomst och religon. Och jag tror att detta är på väg att prägla oss – att detta riskerar att bli det ”nya sverige”. Jag vill inte ha det så.

För inte så länge sedan fann jag bilden ovan på min egen Facebookvägg med kommentaren ”Va i helvete!”. Det var en helyllekille, en kompis sedan barnsben, som kommenterat bilden. Självklart väckte det mitt intresse. Jag gick in och läste kommentarerna och döm om min förvåning då jag i kommentar efter kommentar läste allt detta hat, all missvisande fakta, all manipulerad statistik och slutligen all rasistpropaganda. En och annan kommentar sa också emot de främlingsfientliga (jag själv t.ex.) men de få som protesterade drunknade snabbt i nya rasistiska kommentarer.

Det är den här typer av initiativ – en Facebookgrupp som odlar obetänksamt hat – som normaliserar tanken hos gemene man. Det är inte okej, och det måste stoppas.

Hur gör vi det då? Fem enkla tips:

Stå alltid upp för dina egna anti-rasistiska åsikter, vänligt men bestämt och utan våld.
Ställ frågor; ”hur menar du?”, ”vad får dig att tycka så?”, ”var får du din fakta ifrån?”, etc.
Ha gärna ett knippe med egna, anti-rasistiska argument i bakfickan, plugga dem.
Luta dig mot demokratins stöttestenar och acceptera andras åsikter, resonera kring dem.
Ge dig inte, stå på dig, vi är ofantligt många fler som är anti-rasister än rasister.

Jag uppmanar alla icke rasister att inte vara tysta. Att stå upp och ta diskussionen – i alla lägen. Markera att det inte är okej att uttrycka rasistiska eller främlingsfientliga åsikter!

// Mats Jonsson, Senior Project Manager & Musiker

PS – Vill du läsa om de rasistiska påhoppen angående den brända flaggan ovan så kan du göra det i denna Facebooktråd.

Artiklar

Om tolerans och fanatism

april 23, 2013 Redaktionen Motargument

Gästinlägg av Agneta Berliner.

Agneta Berliner är ledamot i arbetsutskottet för SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism), styrelseledamot i Rädda Barnen Västmanland och var tidigare riksdagsledamot (FP). Agneta bloggar på: Berliners blogg.

Vem blir fanatiker och varför? Strider tolerans mot den mänskliga naturen? Är tolerans bra till varje pris? Ska man vara tolerant mot intoleranta? Varför vill fanatiker alltid omvandla sin omvärld? Och hur kan en fanatiker botas? För några år sedan hade jag förmånen att delta på Teskedordens intressanta lunchseminarium med Amos Oz, Birgitta Ohlsson och Christer Mattsson. Mina reflektioner kring detta lunchsamtal om tolerans och fanatism har tidigare publicerats i Frisinnad Tidskrift.

Med hjälp av utbildning, humor och nyfikenhet kan man bota fanatism, hävdar den israeliske författaren, professorn i litteratur och fredsförespråkaren Amos Oz. Inför en fullsatt aula på Handelshögskolan i Stockholm samtalade han om tolerans och fanatism med EU- och demokratiminister Birgitta Ohlsson och läraren Christer Mattsson, under ledning av journalist Kajsa Lindohf.

– Det finns en fanatiker i oss alla, tyvärr tycks den fanatiska ådran finnas i de flesta av oss, sade Amos Oz.

Samtal mellan Amos Os, Birgitta Ohlsson och Christer Mattsson 11 Enligt Amos Oz är fanatismen äldre än någon religion eller ideologi. Fanatismen är en ständigt närvarande beståndsdel i den mänskliga naturen. Tolerans är inte något vi föds med utan något som vi måste lära oss. Där Christer Mattsson menade att å andra sidan så är det positivt att de allra flesta människor bär på en förmåga till tolerans inom oss – det gäller bara att väcka den till liv, att utveckla den.

Själv säger Oz sig vara ”a recovered fanatic”. Och menar att han som barn i Jerusalem var en hjärntvättad liten fanatiker. Döv och blind för varje argument som skilde sig från eller inte passade in i den judisk-sionistiska berättelsen. I boken Hur man botar en fanatiker skriver Oz: ”De första ord jag lärde mig säga på engelska förutom ja och nej var faktiskt: Britter, åk hem! som vi judiska barn brukade ropa när vi kastade sten på de brittiska patrullerna i Jerusalem.” Oz berättar vidare att han blev botad när han blev god vän med en person som tillhörde ”de andra” och upptäckte att ”fienden” var ungefär som han själv.

Fanatikern – ett vandrande utropstecken
Fanatikern är en altruist och fanatismens innersta väsen är lusten att tvinga andra människor att förändras. Enligt Oz och Mattsson ligger fröet till fanatism alltid i kompromisslös rättfärdighet. En fanatiker anser sig ha rätt till hundra procent. Amos Oz beskriver fanatikern som ett vandrande utropstecken. En person som har svar på alla frågor. Och Christer Mattsson kompletterar bilden med fanatikern som en person som ”vet” att det går att skapa ett paradis på jorden. Som ska rädda världen. Och allas våra själar. Alltid för vårt eget bästa. Vare sig vi själva vill eller inte.

Vad som kännetecknar en fanatiker, menar Oz, är också avsaknaden av humor. Humor rymmer förmågan att skratta åt sig själv. Humor är förmågan att se sig så som andra kan se en. Oz har aldrig sett en människa med sinne för humor bli fanatiker.
– Så länge man har sinne för humor är man troligen delvis immun mot fanatism.

Fanatism och extremism är ofta kopplad till en atmosfär av djup hopplöshet. När människor känner att det inte finns annat än nederlag och förödmjukelse kan de ta sin tillflykt till olika former av desperat våld. För att slå tillbaka hopplösheten måste det skapas och sprida hopp, kanske inte enbart bland fanatikerna utan också bland de sansade. De sansade människorna som alltid existerar i ett samhälle. Och som oftast är i klar majoritet.

Birgitta Ohlsson tog upp de värderingsundersökningar som Forum för levande historia har genomfört bland svenska gymnasieelever kring attityder mot judar, romer, muslimer, homosexuella och invandrare. Det finns en kärna av omkring 20 procent som uttrycker tydligt intoleranta attityder, det handlar framförallt om pojkar från socioekonomiskt marginaliserade hem. Detta oroar henne mycket. Dessa 20 procent unga kan vara lättmottagliga för våldsbudskap – de riskerar att utgöra en grogrund för framtida extremism. Demokratiministern citerar den amerikanska författaren James Baldwin; ”The most dangerous creation of any society is the man who has nothing to lose”

Hur bota fanatism?
Samtal mellan Amos Os, Birgitta Ohlsson och Christer Mattsson 11 Vad kan då göras för att förebygga fanatism? Vad kan göras för att få människor att se bortom sin fanatism? Birgitta Ohlsson menar att Sverige inte har råd att avstå ifrån det förebyggande arbetet om vi vill förhindra extremism och terrorbrott. Vi måste skapa bättre samordning mellan berörda aktörer och presentera konkreta åtgärder. Vi måste med kraft angripa de faktorer som kan leda till radikalisering och rekrytering. Ohlsson upp flera av de insatser som görs av regeringen för att öka den demokratiska medvetenheten hos unga i riskzonen; framtagning av metodmaterial som kan användas i undervisningen, medel till organisationer som förebygger att unga utvecklar ett antidemokratiskt agerande eller rekryteras till antidemokratiska rörelser, forskning om extremism mm. Hon pekade också på vikten av en nationell handlingsplan mot alla former av våldsbejakande extremism – och på att regeringen tar all form av våldsbejakande extremism på stort allvar, oavsett om det handlar om vitmaktmiljön, den autonoma vänstern eller islamism.

Om humor skapar immunitet mot fanatism så menar Amos Oz att ett annat botemedel är nyfikenhet.
– Barn är alltid nyfikna. Och nyfikenhet är grunden för all utbildning, all kunskap.

En framkomlig förebyggande väg som Oz pekade på där många av oss kan bidra till en mer tolerant värld, är att i vardagen göra barnen medvetna om och uppmärksamma på den enorma spännvidden i människors mångfald. Även Mattsson betonade vikten av att väcka nyfikenhet, inte argumentera mot en ung extremist utan vara kreativ och hitta sätt att få honom eller henne intresserad.

: Sarah Ross photography / Animals Photos / CC BY-NC

Denna naturliga nyfikenhet är givetvis något som lärare och skolsystem i hög grad bör väcka, bejaka och stimulera. Liksom fantasi – förmågan att kunna föreställa sig ”den andra”. En av möjligheterna att förändra en fanatisk person är att få henne att förstå sin motpart. Man behöver inte älska varandra. Man behöver inte hålla med varandra. Men man behöver förstå att andra människor har andra åsikter och resonerar på ett annat sätt än man själv.

Dessa vandrande utropstecken – hur botar man dem? Mycken tid, ett brinnande personligt engagemang och ett oändligt tålamod krävs. Christer Mattsson beskrev detta med talande konkreta exempel från sitt arbete med att identifiera varningssignaler kring framförallt unga pojkar som växer upp i främlingsfientliga miljöer och vägleda dem bort från rasistiska våldsideologier till en fungerande skolgemenskap.

Det handlar om att vinna varje ung persons förtroende och respekt. Det handlar om att inte bemöta intolerans med intolerans, inte tala om för andra hur fel de har. Det handlar om att lyssna – inte om att ”vinna debatten”. Det handlar om att komma bort från vi- och dom-tänkandet. Betydelsen av att någon ser den unga personen som den individ han är. Erfarenheter som Mattsson har fått genom sitt internationellt erkända mångåriga arbete för tolerans och mot rasism och som belönats med Anna Lindh-stipendiet.

Christer Mattsson är en av initiativtagarna till ”Kungälvsmodellen” som används i det Toleransprojekt som startades i Kungälv efter att den 14-årige John Hron mördats av en grupp nynazister 1995. En långsiktig arbetsprocess i olika steg för att bemöta social oro och intolerans på en skola. En modell som verkar för tolerans genom att låta skolungdomar med hjälp av undervisning och reflektion undersöka villkoren för människor att samexistera.

Med respekt för varje människas rätt att uttrycka sin syn på världen skapas ett förtroende och en öppenhet för att undersöka andras sätt att förstå tillvaron. Tillsammans med kunskaper om människans erfarenheter från Förintelsen och andra folkmord har detta under lång tid visats sig vara mer verkningsfullt för motverkande av nazism och intolerans än ensidigt fördömande.

En människa som förstår skillnader mellan sina medmänniskor och känner empati med andra, den människan är inte fanatiker. Kanske är det just detta enkla och självklara som är så svårt. Och där jag, även om det inte diskuterades på detta lunchseminarium, är övertygad om att skönlitteratur och läsande är goda hjälpmedel mot fanatism. Där läsande kan öppna nya världar, skapa nyfikenhet, föda empati. Där nyfikenheten och läsandet hjälper oss att växa som människor, vare sig vi är barn eller vuxna. Hjälper oss att inse den enorma mångfald (och rikedom) som det finns i världen. Det är ingen tillfällighet att Amos Oz bok Hur man botar en fanatiker, fylld av skärpa och klokheter, i flera år har skickats ut till alla elever i gymnasiets årskurs två i hela landet. Och där deras lärare har fått en tillhörande lärarhandling som hjälp till de diskussioner som förhoppningsvis kommer att äga rum i klassrummen.

Allting måste börja med den enskilda individen
Mycket av det som de tre talarna, var och en fyllda med erfarenhet av arbete för tolerans och mot fanatismen, tangerade att ett verkningsfullt arbete till slut handlar om individen. Infekterade konflikter kan upphöra. Toleransen i världen kan öka. Om människor lyckas se den andra personen. Men det måste börja med den enskilda individen.

Ett av Birgitta Ohlssons huvudbudskap under samtalet var till exempel att vikten i allt toleransarbete är att se till den enskilda individen och dess drivkrafter istället för att i alltför hög grad utgå från vilken typ av gruppering individen tillhör. Fokus måste alltså vara på individerna som är inblandade i extremistisk verksamhet, snarare än den ideologiska eller religiösa inriktning de säger sig företräda.

Vid spridandet av demokrati i länder som idag är diktaturer tog både Ohlsson och Oz upp vikten av att fokus för bistånd och liknande åtgärder framförallt bör ligga på kvinnors deltagande.

– Det finns ett kinesiskt ordspråk som lyder ”när du undervisar en man undervisar du en person, men när du undervisar en kvinna undervisar du en hel familj”. Just eftersom åtgärder riktade mot kvinnor ofta har sådana spridningseffekter blir de extra effektiva i kampen för demokrati, sade Birgitta Ohlsson.

Amos Oz sade sig känna hoppfullhet inför framtiden med tanke på alla de personer som tar ställning och initiativ för demokrati runt om i världen. Oz menade att när några av arabstaterna blir demokratier, då blir det fred i Mellanöstern.

Alla har en tesked

: S Sepp / Foter.com / CC BY-SA

Lunchsamtalet var ett samarbete mellan Stiftelsen Teskedsorden, Expo Utbildning, Handelshögskolan i Stockholms studentförening och bokförlaget Wahlström & Widstrand.
Teskedsorden, som arbetar för ökad tolerans människor emellan, har som inspirationskälla just Amos Oz som också är hedersmedlem i stiftelsen.

Syftet är att uppmuntra och belöna dem som med ord och handling bidrar till respektfull dialog mellan människor och river murar av etnicitet, social ställning, ålder, kön, religion eller politik. Camilla Nagler är generalsekreterare i Teskedorden, Mikael Kamras ordförande och i styrelsen sitter även bland andra Lars Leijonborg.

Namnet på stiftelsen kommer från Amos Oz insiktsfulla bok Hur man botar en fanatiker. I den menar han att en människa handlar på ett av följande tre sätt om det börjar brinna:

Hon springer från eldsvådan så fort hon bara kan och bryr sig inte om dem som inte kan springa.
Hon skriver en ilsken insändare till tidningen och kräver en ansvarig makthavares avgång.
Hon hämtar en hink vatten och öser ut vattnet över elden. Och om hon inte har någon hink så tar hon ett glas och om hon inte hittar ett glas så tar hon en tesked.

Alla människor har en tesked och om vi alla tar en tesked med vatten så kan vi faktiskt släcka elden. Teskedsorden menar att den växande fanatismen runt om i världen är just nu den kanske farligaste eld som behöver släckas – och om det ska vara möjligt måste alla ”goda krafter” hjälpas åt.

Teskedsorden delar årligen ut stipendier till människor och/eller grupper av människor som gör insatser i Teskedsordens anda. Teskedsorden samarbetar också med Expo för att starta diskussioner i skolor runt om i landet om fanatism och tolerans.

Mångfald är kul
Min nu vuxna son hade som liten svårt att ta till sig varför så många vuxna pratade om olikheter. Sonen tyckte inte att detta var viktigt att fästa avseende vid. Han hade själv en inställning att alla var lika värda, även om utseende och sätt kunde skilja sig åt. Så enkelt var det i hans värld och det tyckte han var kul. Som 6-åring kom han dock på varför detta med olikheter förmodligen var viktigt; ”Det skulle vara svårt att hålla reda på alla, om ingen var annorlunda.”. Amos Oz uttrycker det annorlunda:
– Tänk hur tråkigt ett samhälle skulle vara om alla var likadana.

Och den alltid spirituelle Oz, upphovsmannen till de bevingade orden ”Make peace, not love”, avrundade samtalet med budskapet att ”diversity is fun”; mångfald är kul. Insikten om att mångfald är kul, det underminerar fanatismen, menade Amos Oz. Så länge vi tror på mångfald och olikheter; i familjen, i klassrummet, i samhället, så länge går det att både ha en stark övertygelse och vara tolerant.

I samband med lunchseminariet delade Stiftelsen Teskedsorden ut sitt årliga bokpris. Årets pristagare är Arkan Assad för hans roman Stjärnlösa nätter. Juryns motivering lyder: ”Ett starkt vittnesmål om kollisionen mellan en far och son och mellan västerlandets tro på individualitet och mellanösterns starka familjetradition. Men också en berättelse om en ung mans dröm att välja sin hustru av kärlek – en frihetsdröm som nästan kostar honom livet”.

För mer information om Teskedsorden och för att göra rekommendera inför stipendierna, se: www.teskedsorden.se

Krönikor

Om vi byter skinn – hjälper det då?

april 22, 2013 Redaktionen Motargument

Gästinlägg av George Bandak.

För någon vecka sedan kunde man läsa den prisbelönade författaren Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieminister Beatrice Ask i DN. I brevet uppmanar han henne att byta skinn med honom för en dag. Avsikten med bytet är att hon skall få möjligheten att uppleva hur det är att vara svensk med utländskt utseende. Hur det är att dagligen möta fördomar som är riktade mot ens hudfärg eller etnicitet och etiketteras som invandrare. I brevet berättar Khemiri om hur det var att växa upp i ett fördomsfullt Sverige. Ett Sverige där poliserna sätter kriterierna för vem som bör etiketteras som svensk, och vem som bör etiketteras som invandrade. Brevet är skrivet med anledning av regeringens förslag om det så kallade projekt Reva. Projektet går i stort sett ut på att polisen får ”fria händer” att stoppa personer med utländskt utseende för att kontrollera om de vistas illegalt i landet. De som vistas illegalt skall utvisas till sitt hemland, oavsett om de riskerar att få dödsstraff eller om det skulle råda krig där.

När jag först hörde talas om projektet trodde jag att det var ett skämt. Det låter ju nästan som ett fascistiskt knep – ett knep för att göra sig av med de som inte tillhör det egna landets kriterier för hur en svensk medborgare bör se ut. Helt absurt. Hur banalt det nya regeringsförslaget än låter så är det ett faktum. Det har redan börjat ske. Personer med utländsk bakgrund eller utseende stoppas och projektet kallar det ”rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete”. Vissa har till och med blivit utvisade.

Var det det här som var Sverigedemokraternas mål? Att på ett eller annat sätt få sin vilja igenom med att aktualisera frågor som de andra partierna åsidosätter? Och kanske blev det så kritiskt för den sittande regeringen att de inte längre kunde negligera frågor om invandring eftersom det i sin tur bara skulle leda till fördel för SD? Kanske. Men är inte det här med projekt Reva att gå över gränsen? Finns det någon gräns över huvud taget? En gräns för vad som är omänskligt?

Tråkigt nog skedde det inga förändringar. Beatrice Ask drog inte tillbaka Reva-projektet och hennes svar till Khemiri var långt ifrån det vi hade väntat oss. Hon svarade så som politiker oftast brukar svara – känslolöst, oengagerat och med en ovilja att visa medkänsla. Ingenting tycks bita på dagens politiker; inte ens en fråga om mänskliga rättigheter eller mänsklig värdighet.

Debattören och nyhetskrönikören Dilsa Demirbag-Sten skriver om det kommande valet i sin krönika: ”Vi kan räkna med fler utspel om invandringen”. Det parti som utlovar minskad arbetslöshet och bättre skola kommer att få väljarnas röster, skriver hon. Men, frågar sig Demirbag-Sten, ”vilket parti för fram att alla människor är lika mycket värda och vägrar att lägga den kollektiva skulden för alla problem på gruppen av ansiktslösa invandrare, dessa mörkhåriga främlingar som görs till syndabockar för allt som är mindre bra i samhället?” Det parti som väljer att göra det kommer med stor sannolikhet att misslyckas. Dessvärre. För det ingår i Europas historia att utmåla en fiende, en kollektiv grupp som bär det egna landets skuld. En grupp som får en etikett. För Sverigedemokraterna är det invandrarna och muslimerna som bär det egna landets och till och med Europas skuld. De är övertygade i sin sak och även om någon skulle skrapa fram bevis som strider mot deras övertygelse, skulle de ändå vara övertygade. Det är dem det är fel på, inte oss. Aldrig oss.

: Extra Medium / Beach Photos / CC BY-NC-ND

Om vi byter skinn – hjälper det då? Jag vet inte. Kanske. Det kanske inte kan förändra alla de som är kritiska till invandrare och har en föreställning om att alla invandrare är potentiella brottslingar. Eller de som i smyg uttrycker sina rasistiska åsikter och gömmer sig bakom det parti som utger sig för att stödja nolltolerans. Men om det förändrar en person och får honom eller henne att reflektera över hur en vardag kan se ut hos en som inte är blåögd och har blont hår, är det inte värt det då?

För mer än tjugo år sedan kom jag till Sverige med min familj. Jag var två år. Under hela uppväxten i detta land – som jag aldrig sett som främmande – mötte jag fördomar. Överallt. På ett sommarjobb för mer än tio år sedan blev jag dagligen kränkt och mobbad av personer med rasistiska åsikter. Jag förstod inte varför. Jag försökte förstå, jag gjorde verkligen det. ”Åk hem till ditt blatteland din turk”, sa de. ”Men, jag är inte turk, jag kommer från Syrien”. Vad jag sade spelade ingen roll. De gav mig etiketten turk och invandrare. Just denna ovisshet – denna fullkomliga gåta – att det är mig det är fel på är något som jag än idag inte kan begripa.

Det var inte bara denna händelse. Varje gång jag och mina kompisar från högstadiet gick in till en affär fick jag butikägarens ögon på mig. Hur jag än vred och vände på det förblev jag en främling i mitt eget land. Den som drog till sig uppmärksamhet. Inte på grund av kläderna utan på grund av utseendet. På grund av det tjocka mörkbruna håret, de bruna ögonen och färgen på min hud. Jag avvek från kriterierna för en typisk svensk och fick ständigt höra det. ”George, du som är från ett annat land, kan du berätta om din religion… din kultur?” fick jag ständigt höra från mina högstadielärare. Detta ständiga ”du”.

Varför fick inte någon annan i min klass en sån fråga?

I ett land som skall stå för mångkultur, tolerans och jämställdhet ter sig projekt Reva som en motsägelse. Jag säger inte att det partiet gör fel och att det partiet är bättre. Däremot kan vi inte ignorera vår känsla för vad som är rätt och fel. Vi kan inte skicka hem personer till ett land som inte välkomnar dem och hotar att beröva dem livet. Vi kan inte. Det är fel. På samma sätt är det fel att polisen stoppar människor med utländskt utseende för att fråga en sån banal sak som: ”Ursäkta, är du svensk? Är du verkligen det? Kan du bevisa det för mig?”. Nej, det är inte att visa mänsklig värdighet. Det är inte att visa tolerans.

Det är att döma.

George Bandak

Artiklar, Myter

Intervju; Henrik Bachner

april 19, 2013 Redaktionen Motargument

Gästinlägg av Agneta Berliner.

Henrik Bachner, idéhistoriker och forskare med huvudsaklig inriktning på antisemitism, rasism och politisk extremism, intervjuas av Agneta Berliner. Båda ingår i arbetsutskottet för Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA). Henrik Bachner är styrelseledamot i Per Ahlmarkstiftelsen.

Intervjun är tidigare publicerad i Frisinnad Tidskrift.

Under Gazakriget ökade hatbrotten mot judar kraftigt i flera länder; misshandel, attacker mot synagogor, hot och trakasserier i skolorna. En studie som Forum för levande historia publicerade 2010 indikerar att ungefär en femtedel av svenska gymnasister är negativt inställda till judar (likväl som till muslimer). Och för ett par år sedan visade en tysk forskningsstudie av attityder i åtta EU-stater att i genomsnitt 24 % av de svarande instämde i det antisemitiska påståendet att ”judar har för stort inflytande”. 41 % ansåg att judar utnyttjar rollen som offer för nazismens förbrytelser och 37 % instämde i påståendet ”med tanke på Israels politik kan jag förstå varför människor tycker illa om judar”.

Kan det anses vetenskapligt belagt att antisemitismen har tilltagit både i Sverige och i övriga Europa?

– Utvecklingen ser olika ut i olika länder i Europa. Det är belagt att antalet incidenter och hatbrott riktade mot judar under 00-talet ökat i vissa länder, däribland Storbritannien och Frankrike. I Sverige har vi inte sett en sådan utveckling. Undantaget är 2009 då antalet anmälda hatbrott mot judar ökade kraftigt. Det finns också attitydundersökningar som indikerar att inställningen till judar blivit mer negativ i ett antal länder, till exempel Pew-centrets studie från 2008. Den mest markanta förstärkningen av antijudiska attityder hade enligt den undersökningen ägt rum i Spanien. Den tyska studie du nämner visar att antisemitiska föreställningar är relativt utbredda i flera EU-länder. Men den pekar också på skillnader: av de undersökta länderna är antisemitismen mest utbredd i Polen och Ungern. De lägsta nivåerna uppmättes i Holland och Storbritannien.

En rad kvalitativa studier pekar på att antisemitiska föreställningar och argument på ett tydligare sätt förekommer i medier och debatt i delar av Europa. Det tycks inom vissa opinioner finnas en ökad attraktion och acceptans för vissa stereotypa och mytologiska bilder. Bland annat cirkulerar åter på ett mer märkbart sätt – även inom delar av den politiska mittfåran – föreställningar om en oerhörd judisk makt som styr amerikansk politik eller manipulerar medier i Europa. Även den sekundära antisemitismen, som utvecklats som en reaktion på Förintelsens konsekvenser, gör ett allt tydligare avtryck. Detta är en aversion som hämtar näring ur skuldproblematik och irritation över Förintelsens fortsatta centralitet i den politiska kulturen. Den tar sig bland annat uttryck i en strävan att relativisera folkmordet på Europas judar och i försök att transformera offer till gärningsmän, att projicera nazismen och Förintelsen på judar eller Israel. Dessa tendenser kan även iakttas i svensk debatt. Sammantaget kan man således säga att antisemitiska diskurser gjort ett tydligare avtryck i delar av Europa under 00-talet, men i vilken utsträckning detta avspeglar en förstärkning av antisemitismen respektive en försvagning av tabubeläggningen av judefientlighet är svårare att säga.

Är det just antisemitismen som blivit mer märkbar eller har rasismen överlag ökat?

– Vi har sedan flera år sett en tilltagande xenofob strömning i delar av Europa. Den riktar sig mot en rad olika grupper. En primär måltavla för många högerpopulistiska partier är vissa invandrargrupper och särskilt muslimer. Men det finns också specifika rasismer som drabbar till exempel romer eller afrikaner och asiater, oavsett deras religion. Bilden skiljer sig delvis från land till land. Antisemitismens reaktivering torde delvis hänga samman med detta klimatskifte. Men det är viktigt att se, att även om olika gruppfördomar har mycket som förenar, inte minst vad gäller deras funktioner, bär de samtidigt på specifika och särskiljande drag och återfinns ibland i delvis olika opinioner.

Vi kanske ska backa ett steg och definiera begreppet antisemitism?

– Enkelt uttryckt är antisemitism fördomar och fientlighet mot judar därför att de är judar. Det handlar om en historiskt och kulturellt rotad och vidareförmedlad föreställningsvärld, men också om en av denna idétradition skapad känslomässig distansering. Antisemitism kan inbegripa allt ifrån ganska milda fördomar till ett intensivt hat. Den kan framträda som attityder och tankemönster men också som teologi och ideologi. Den kan yttra sig som verbala påståenden, social och legal diskriminering och våld. Som historien visat kan antisemitism även utmynna i fördrivning och folkmord.

Och var kommer själva termen ifrån? Det är ju snarast en nonsensterm eftersom det ju inte finns någon semitism att vara ”anti” i förhållande till.

– Termen myntades av den tyske publicisten och antijudiske agitatorn Wilhelm Marr på 1870-talet. Han tillhörde den politiska judefientliga rörelse som då växte fram. För denna var det viktigt att markera avstånd till den äldre kristna judefientligheten. Den moderna antisemitismen angrep judarna med framför allt nationalistiska och rasistiska argument och sökte klä det sekulära judehatet i en vetenskapligt klingande terminologi. Termen antisemitism är en produkt av 1800-talets sammanblandning av språkgrupper och rasliga klassificeringar. Den dåtida rasforskningen lanserade idén om en ”semitisk ras”. Den rasistiska judefientliga rörelsen knöt an till detta och menade sig bekämpa en förment ”semitism”, med vilket avsågs den föregivna judiska ”rasen” och dess påstått nedbrytande och hotfulla verksamhet. Ordet antisemitism är dock sedan länge vedertaget som beteckning på judefientlighet. Försök att lansera alternativa beteckningar har hittills inte fått större genomslag. När man använder termen är det dock viktigt att vara medveten om att den är missledande.

Vilka är de starkaste eller mest återkommande fördomarna och stereotyperna som gäller judar?

: Diebold Schilling / Foter.com / Public Domain Mark 1.0

– Fortfarande spelar både ursprungligen kristna föreställningar och den moderna antisemitismens stereotyper och myter stor roll. Anklagelsen om Kristus- eller Gudsmord har lagt grunden till en rad demoniserande bilder som så småningom försetts med sekulära rationaliseringar. Andra föreställningar härrör ur konstruktionen av judendomen som kristendomens motsats, till exempel påståenden om en specifik judisk hämndlystnad, ofta kodifierad i satsen ”öga för öga, tand för tand”, vilka ibland dyker upp i debatten om Israel. Men de mest centrala föreställningarna handlar om makt, pengar, manipulationer och konspirationer. Det är också framför allt denna typ av bilder som särskiljer antisemitismen från andra former av rasism. Den utgör för vissa grupper inte bara en fördom utan också en alternativ förklaring till historiska och samtida skeenden på såväl global som nationell nivå.

Beskriv hur antisemitismen yttrar sig idag, i Sverige och i andra länder i världen.

– Antisemitism kommer till uttryck i olika sammanhang och på olika sätt. Den utgör en viktig ideologisk komponent inom högerextremism och radikal islamism. Inom delar av den extrema vänstern återfinns antisemitiska former av antisionism samtidigt som myter om judiska sammansvärjningar florerar i olika konspiracistiska miljöer, som till exempel den s.k. sanningsrörelsen som ifrågasätter den etablerade förklaringen till terrorattackerna mot USA den 11/9 2001. Men antijudiska föreställningar och attityder förekommer även i medier och debatt inom den bredare politiska mittfåran. Attitydundersökningar pekar på att negativa uppfattningar mot judar är mest utbredda i högerradikala opinioner. Enligt vissa studier är de också relativt utbredda i muslimska grupper.

Men bilden skiljer sig också delvis mellan länder. I delar av Central- och Östeuropa fortlever på ett tydligare sätt än i Västeuropa en folklig, nationalistisk och kristet färgad antisemitism. Där är också associationen mellan judar och kommunism ett viktigare tema i den antijudiska agitationen än i väst. I Ungern har det högerradikala partiet Jobbik vunnit framgångar med en politik som förenar en hårdför nationalism med antisemitism och antiziganism.

I arabvärlden och i andra muslimska länder som Iran och Pakistan är situationen annorlunda än i väst i den meningen att antisemitismen är rumsren och inte sällan statssanktionerad. Den propageras av regimer – Iran är det mest extrema exemplet – och ledande medier, men också av islamistiska rörelser. Denna utveckling har globala effekter. Föreställningar och mytbildningar som Europa under 1800- och 1900-talet exporterade till Mellanöstern – där de sammanlänkades med en redan existerande tradition av förakt och fientlighet mot judar och kom att exploateras i konflikten med sionismen och Israel – slungas nu tillbaka och bidrar till att reaktivera antijudiska tendenser i västvärlden.

Har Du några kommentarer till hur nutida judefientlighet behandlas i debatten i Sverige och av svensk media?

– Även om det finns flera exempel på kunniga skribenter och politiker så präglas förhållningssättet till antisemitism på många håll av ignorans, politisering och ideologiska blockeringar. Kunskaperna om den globala och europeiska utvecklingen är magra, antijudiska bilder och argument känns ofta inte igen, och inte sällan möts de av förnekelse eller bagatellisering. För delar av vänstern blir det särskilt problematiskt när antijudiska inslag dyker upp i debatten om Israel. Inte sällan avfärdas i dessa opinioner kritik mot antijudiska uttryck med påståendet att ”så fort man kritiserar Israel anklagas man för antisemitism”. Att detta påstående inte är sant torde vara uppenbart för de flesta, men det har blivit ett bekvämt sätt att slippa konfrontera frågan om antisemitism. Men förståelsen för antisemitismen försvåras även av att begreppet intimt associeras med nazismen och Förintelsen – de mest extrema yttringarna av judehat tycks ibland utgöra kriteriet för vad som uppfattats som antisemitism.

Ibland sägs i debatten att judefientligheten primärt är historia och att den har ersatts av islamofobi. Vad säger forskningen om detta?

– För dessa påståenden finns inget stöd i forskningen. De tycks i första hand styras av en politisk agenda. Påståendena utgör ett problem i så måtto att de skapar en felaktig bild och bidrar till att såväl antisemitism som andra former av rasism förtigs eller förminskas. Islamofobin utgör ett reellt och allvarlig problem, men den existerar parallellt med andra former av gruppfientlighet.

Kritik mot staten Israel är givetvis inte i sig själv antisemitism. Men Israel får ibland vara måltavla för judefientlighet. Kritik mot Israels politik kan också bli en förevändning för att ge uttryck för antisemitism. Kan du reda ut begreppen och ge oss några exempel?

– Självfallet är kritik av Israels politik inte antisemitism. Denna kritik är naturligtvis lika legitim som kritik mot varje annan stats politik. Enligt min personliga uppfattning är den därtill inte sällan befogad. Men samtidigt bör noteras att debatten om Israel och Mellanösternkonflikten även utgör en viktig kontext för samtida antisemitiska diskurser. Gränsen mellan kritik och fördomar överträds när antijudiska motiv förs in i en politisk debatt. Detta sker till exempel när anklagelser om Kristusmord, föreställningar om ”gammaltestamentlig” hämndlystnad eller moderniserade blodsanklagelser vävs in i kritiken mot Israel. Och det sker när Israel likställs med Nazityskland, framställs som huvudorsak till flertalet stora världsproblem eller konflikter – eller när judar i andra länder hålls ansvariga för Israels agerande.

Viktigt i sammanhanget är att se att Israels agerande inte orsakar antisemitism, däremot kan Mellanösternkonflikten aktivera redan existerande antisemitiska föreställningar eller tjäna som förevändning för att lufta fientlighet mot judar. Att Israel på något sätt skulle orsaka antisemitism är ett återkommande påstående. Det är oroande. Om någon skulle hävda att den rasism mörkhyade människor möter i Europa ingenting har att göra med ett historiskt arv av rastänkande utan beror på den politik som förs av Nigerias eller Zimbabwes regeringar – eller att fördomar och diskriminering av araber i europeiska länder måste förstås som en form av protest mot Marockos ockupation av Västra Sahara, då skulle de flesta ganska enkelt inse att förklaringen inte bara är felaktig, utan även utgör ett försök att rationalisera hatet och skuldbelägga offren. Men när samma sak sägs om antisemitismen, det vill säga att denna orsakas av Israels politik, då finns en ganska utbredd beredskap att acceptera denna argumentation. Att utpekandet av judars beteende som orsak till antisemitismen sedan århundraden utgör ett återkommande inslag i antijudisk argumentation förefaller i dessa fall inte vara något som bekymrar.

Antisemitismen är förmodligen den fördom som det forskats allra mest om. Och Förintelsen är det folkmord som är mest dokumenterat. Men det tycks inte som vi dragit tillräcklig lärdom av all denna kunskap. Hur kan vi på bättre sätt än hittills använda den evidens som finns, för att förebygga och motverka antisemitism och rasism?

: gruntzooki / Foter.com / CC BY-SA

– Det är en ingen lätt fråga. Bättre kunskaper om rasismens och antisemitismens historia och förödande konsekvenser är viktigt, men av detta följer inte nödvändigtvis större motståndskraft mot fördomar och grupphat. Men jag har svårt att se någon annan väg än en intensifierad upplysning och utbildning. Den erfarenhet som Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) har av utbildningssatsningar riktade till lärare och elever är god. SKMA har tillsammans med Forum för levande historia nyligen även givit ut ett studiematerial om antisemitism och andra fördomar riktat till högstadie- och gymnasieelever. Rätt använt kan det bli ett effektivt redskap i skolundervisningen. Men även rättsväsendet, journalister och opinionsbildare behöver lära sig mer. Av central betydelse är också att politiker bildar sig på området och tydligare och mer konsekvent än hittills markerar mot antisemitiska, islamofoba och rasistiska yttringar i samhället.

Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) är en religiöst och politiskt obunden organisation som förebygger och motverkar antisemitism och rasism. Verksamheten finansieras med frivilliga bidrag. Tycker du att kampen mot antisemitism är viktig? Anser du att det är viktigt att lärare och skolelever får gedigna kunskaper om judefientlighet, rasism, nazism och Förintelsen? I så fall kan du stödja SKMA:s verksamhet. Som stödmedlem får du SKMA:s nyhetsbrev och information om organisationens aktiviteter. Mer information om verksamheten och sätt att stödja den på finns på SKMA:s hemsida: www.skma.se

Läs mer;

Om Henrik Bachner
Forum för levande historias studie, Den mångtydiga intoleransen
Per Ahlmarkstiftelsen

Krönikor

Köp inte Sverigedemokraternas problemformulering

april 18, 2013 Redaktionen Motargument

Gästinlägg av Betty Edvall

Vad är det som händer när man hela tiden ska ”våga ta debatten” med Sverigedemokraterna?

: mark sebastian / Foter.com / CC BY-SA

Ali Esbati (v) skrev att vi ibland måste ”våga vägra ta debatten” med rasisterna (30-01-11). Författaren Maria Sveland gör samma parallell till anti-feminism och Henrik Arnstad skrev på DN Debatt (2012-11-15) om att Tyskland accepterade Hitlers problemformulering så att folket debatterade ”jude-frågan”.

Många missförstår det här och tänker att man inte ska debattera, diskutera och kämpa för människors lika värde. Men det som menas med att vägra ta debatten är de debatter som på förhand har en rasistisk agenda. Sveland skriver i sin blogg om när en SVT-debatt hade rubriken ”Hur mycket invandring tål Sverige?”, den frågan är, precis som Sveland skriver, ett praktexempel på när den debatten ska ifrågasättas istället för att tas.

I och med det här missförståndet tänkte jag försöka mig på att exemplifiera detta fast med kvinnor och män.

Eva och Adam-partiet — ett parti för kvinnan

Tänk dig att det kommer ett litet parti som kallar sig Eva och Adam-partiet (förkortas EoA-partiet) som har på sin agenda att kvinnor har ett längre intellekt än män. Partiet har rötter i direkt sexistiska rörelser men börjar nu att ”städa upp” bland medlemmarna. Det pågår en så kallad nolltolerans, de partimedlemmar som gör uttalanden om att ”det är okej att ha sex med kvinnor som inte vill” eller ”kvinnor är mindre värda än män” får sparken. Det görs lite klumpiga uttalanden, exempelvis är det en styrelsemedlem som säger att kvinnor borde omyndigförklaras, han åker ut med huvudet före. EoA-partiet har en bra och retoriskt duktig ledare som säger att alla är välkomna in i partiet, även kvinnor. Han heter Johan Svensson.

Scenario 1

Johan håller tal på gator och torg och skriver i media. Men ingen vill prata med Johan, ingen vill intervjua Johan eftersom man inte vill ge honom medialt utrymme… Men eftersom Johan inte ger sig blir det till slut omöjligt att ignorera, några börjar ställa frågor: Vad anser EoA partiet om statsbudgeten? Om den nya djurskyddslagen? Om hur vi ska förbättra för små-företagarna? Om REVA? Om EU:s ekonomi? Om minaretsutropet i Fittja? Om sjukvården i Östergötland? Alla dessa frågor som florerar under veckan där olika politiker har olika svar… Johan, han kan inte svara på en enda fråga, för han är bara intresserad av jämställdhetsfrågan. Men det är ingen som är intresserad av att höra om den eftersom man vet var EoA-partiet står och det är för icke-jämställdhet. Media ger partiet en chans att visa om de har något annat att komma med. Eftersom de inte har det, glöms partiet till slut bort.

Scenario 2

Johan håller tal på gator och torg och skriver i olika medier. Men ingen vill intervjua Johan eftersom man vill begränsa hans mediala utrymme… Men eftersom Johan inte ger sig så blir det till slut omöjligt att ignorera, så man börjar ställa frågor: Vad anser du om kvinnor och män? Om att ni hatar kvinnor? Om kvoteringar? Om lika lön för lika arbete? Om Gudrun Schyman och Maria Sveland? Om hen? Vad säger EoA-partiet om att det börjar komma mer och mer starka duktiga kvinnor?

Johan har läst på, han är övertygad och han kan svara. Det är nämligen så att Johan är missförstådd av media, han hatar absolut inte kvinnor, tvärt om! Men Johan vet den här världen är uppbyggd av män, allt som historien visar är att det är män som byggt och skapat detta underverk vi lever i. Det var män som seglade över Atlanten till Amerika, det var män som styrde Omanska riket, det var män som Platon, Da Vinci, Mandela och Einstein som satte sin prägel på världen. Moses, Jesus och Muhammed var också män, precis som att nästan alla statministrar i världen fortfarande är män. Män har byggt upp ett system som är anpassat för män och om kvinnor kommer in så kommer systemet att krascha och leda till mänsklighetens undergång.

Så här pratar Johan samtidigt som han rensar ut några av de hatiska männen i sitt eget parti, han till och med sätter in en och annan kvinna. För Johan hatar inte kvinnor, tvärt om, Johan älskar kvinnor och vill hjälpa dem. Johan vill att kvinnor ska slippa jobba, slippa ta hand om ekonomin och ta svåra beslut och få den hjälp de så länge har nekats. Kvinnor ska också få skattelättnader, bidrag och enklare arbeten. På sikt vill Johan avskaffa kvinnlig rösträtt såklart, men det skulle vara politiskt självmord att uttala sig så i Sverige just nu, men snart så…

Debatten efter

Johan får mer och mer röster, den mediala världen börjar prata om huruvida det är sant att kvinnor inte har samma intellekt som män. På SVT-debatt är rubriken ”hur mycket mindre förstår kvinnor?”. Fler partier tar upp frågan, man gör tester. Forskare uttalar sig, ibland blir det stora rubriker ”NU ÄR DET BEVISAT: KVINNOR ÄR INTE DUMMARE ÄN MÄN”, men nästa dag står det ”SÅ HÄR MYCKET KOSTAR KVINNLIGA CHEFER SAMHÄLLET”. Den vanliga människan börjar säga ”ja asså, inte för att jag hatar kvinnor och röstar på EoA men jag tycker inte att kvinnor ska vara chefer”. Långsamt vrids debatten och utgångspunkten är -kvinnor mot män-. Folk tröttnar på att förklara att det är fel, rent fakta alltså.

Debatten är igång och facebook-grupper startas med namn som ”inga mer kvinnor i offentligheten tack!”. Johan behöver ju aldrig svara på frågor om djurskyddslagen, diskrimineringen av romer, skatter eller utbyggnad av den offentliga sektorn. Johan behöver bara svara på den enda fråga den, han kan bäst, den om kvinnor och män.

I boken ”Älskade Fascism” kan vi läsa om hur folket köper fascisternas problemformulering och då gör det till en sanning som i sin tur leder till att fascistpartierna vinner makt. Att diskutera islamiseringen av Sverige, invandringsproblematiken och muslim-frågan är redan en förlorad debatt, vi har köpt formuleringarna av Sverigedemokraterna och så länge vi gör det kommer dessa påhittade problem alltid att finnas. Skulle vi däremot vägra ta den debatten och istället prata om verkliga problem skulle SD:s argument gapa tomma utan innebörd. Och ett parti med tomma ord lockar inte 15 procent av Sveriges väljare.

Mer att läsa:

Arnstad, Henrik (2013). Älskade fascism: de svartbruna rörelsernas ideologi och historia. Stockholm: Norstedt

http://www.dn.se/debatt/sverigedemokraterna-ar-ett-fascistiskt-parti

http://esbati.blogspot.se/2011/01/vaga-vagra-ta-debatten.html

http://www.mariasveland.se/aktuellt/gubbvaldet-pa-grav/

Artiklar

Janusz Korczak och barnets rätt till respekt

april 17, 2013 Redaktionen Motargument

Gästinlägg av Agneta Berliner.

Agneta Berliner är styrelseledamot i Rädda Barnen Västmanland, ledamot i arbetsutskottet för SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism) och var tidigare riksdagsledamot (FP). Agneta bloggar på: Berliners blogg.

Janusz Korczak och barnets rätt till respekt

Det barn som möts av respekt, lär sig att respektera andra.

Det behövs en rejäl synvända i det svenska samhället. Hos lärare, föräldrar, grannar, polis, socialsekreterare, politiker, åklagare, domare. Vi behöver alla vända på perspektiven. Från vuxenperspektiv till barnets. På riktigt. I alla situationer. Lära oss mer om hur barn fungerar. Agerar. Reagerar. Alltför många barn mår psykiskt dåligt. Alltför många barn blir inte lyssnade till. Alltför många barn sviks av samhället, av oss vuxna, när de behöver oss som allra bäst. Vi vuxna behöver göra vårt allra, allra yttersta för att stötta de barn som har det svårt. Så att alla barn får en så bra uppväxt som det någonsin går. Så att barnen får vara barn. Det är så vi formar ett gott samhälle med respekt för de mänskliga rättigheterna och allas lika värde. En föregångare och förebild i detta synsätt var barnläkaren och pedagogen Janusz Korczak.

: Unknown / Foter.com / Public Domain Mark 1.0

I trettio år levde Janusz Korczak tillsammans med föräldralösa barn på barnhem i Warszawa. Han skapade en verksamhet som byggde på barnens demokratiska och aktiva deltagande i sin egen vardag. Korczak ansåg att det oftast är barnen som drabbas värst av det onda i tillvaron. Och att det är roten till mycket av världens elände – barnens förutsättningar att forma framtiden i andra banor omintetgörs. Fred och frihet, utveckling och framtid beror på hur vi förhåller oss till barnen. Hela Korczaks verksamhet kan sägas vara ett projekt för fredsfostran.

Korczaks människosyn var allas lika värde. Av detta följde ett moraliskt engagemang för rättvisa och social jämlikhet. För stöd åt svaga och förtryckta. Också barnen gjordes delaktiga i detta engagemang. Ett genomgående drag i Korczaks arbete var att han bejakade barnens upplevelser av tillvaron. Han försökte inte släta över de olika former av social nöd och orättvisa som många av barnen upplevt på nära håll. Hos Korczak finner man alltså både ett starkt engagemang i moraliska frågor och en medveten betoning av den vuxnes aktiva ansvar i fostran och undervisning. Med sin grund i respekten för barnet blev han dock aldrig moraliserande.

Korczaks tankar om barns rätt till respekt bidrog till att lägga grunden för den första barnkonventionen. Och Janusz Korczak påtagligt aktuell och närvarande även idag. ”Barnets rätt till respekt” och ”Hur man älskar ett barn” är två av hans böcker. I dessa böcker bidrar språket i sig nästan till en känsla av poesi mellan varven. För mig ger texterna många anledningar till reflektion och de framkallar en stark vilja att vara en god förälder. Och en god medmänniska.

Jag har haft förmånen att träffa och samtala med Sven Hartman och Ylva Wibaeus från Svenska Korczaksällskapet. Ånyo greps jag då av en stor ödmjukhet inför de tankar kring barn och barns rättigheter som Janusz Korczak framförde för över 80 år sedan. Inte för inte kallas han pionjär i det internationella arbetet för barns rätt.

Janusz Korczak förespråkar inte några pedagogiska måsten – det handlar mer om hur man som vuxen förhåller sig till ett barn; med respekt och utifrån att varje barn är en individ med egna erfarenheter. Janusz Korczaks tankar är angelägna. Läs hans böcker. Fundera på budskapet. Sprid hans namn och de insikter som du själv gör när du läser hans tankar.

Med tillåtelse från Sven Hartman följer nedan en summering av hans och Ros Mari Hartmans efterskrift till ”Barnets rätt till respekt”.

Vad är det som gör att en människa blir ihågkommen av eftervärlden? Är det bara det storslagna vi minns eller kommer vi också ihåg det lågmälda? Janusz Korczak (1878-1942, författarpseudonym för Henryk Goldszmit) var en stillsam man, men han spred ljus för många människor i en mörk tid. Man minns honom, inte för hans framgångar bland stora män, utan för att han ägnade hela sitt liv åt barnen. Både i stora och små sammanhang förespråkade han barnets rätt till respekt.

Janusz Korczak föddes i en judisk familj som var helt assimilerad i det polska samhället. Korczaks intresse för barn väcktes tidigt och redan i unga år engagerade han sig i frivilligt arbete med barn. Efter genomförda medicinstudier i Warszawa, Berlin och Paris hade han en privatpraktik vid sidan av sin tjänstgöring på ett barnsjukhus i Warszawa. Efter några år lämnade han, trots lysande framtidsutsikter, sin läkarverksamhet och började engagera sig i barnhemsarbete. Med tiden hade han ansvar för två barnhem, ett för judiska barn och ett för icke-judiska barn. Korczak tycks i detta arbete fått utlopp för sin mångsidiga begåvning. Han ansvarade för den pedagogiska ledningen, fungerade som barnens läkare, deltog i deras fostran, skrev och berättade sagor för dem.

: edomingo / Foter.com / CC BY-NC-ND

Janusz Korczak skrev åtskilliga böcker i pedagogik, barnpsykologi och barnavård, både vetenskapliga och populärvetenskapliga. Under långa perioder anlitades han som föreläsare i barnmedicin på universitetet och som expert på frågor om ungdomsvård i rättsväsendet. Och en hel generation polska barn lärde känna honom som ”Den gamle doktorn” – som ledde en serie mycket populära radioprogram för barn.

När andra världskriget bröt ut beslutade Korczak sig för att försöka rädda barnen och barnhemmen. I oktober 1940 tvingades det judiska barnhemmet att flytta till gettot och Korczak gjorde ideliga tiggarfärder för att försöka skaffa mat åt barnen. Han arresterades flera gånger, bland annat för att han vägrade bära armbindeln med den judiska stjärnan. Goda vänner uppmanade honom att försöka fly, det är omvittnat att han flera gånger gavs fri lejd genom sina internationella kontakter, men han bestämde sig för att stanna. Han kunde inte överge barnen när de hade det som svårast.

Korczak kallas för en humanistisk pedagog och då har man haft både hans idéer och hans liv i tankarna. Det är inte ofta man kan se en så klar överensstämmelse mellan lära och liv som hos Korczak. Årtiondena runt första världskriget gav upphov till en rad pedagogiska riktningar som visat sig vara osedvanligt fruktbara och slitstarka. Från Stockholm hade Ellen Key redan år 1900 proklamerat ”Barnets århundrade” som också var titeln på den bok hon utgivit. Det är troligt att Korczak i mycket inspirerades av Ellen Key. Båda var engagerade debattörer för barnets rätt till rätt och skydd. Maria Montessori, Rudolf Steiner och Célestine Freinet var andra i den skara av tänkare inom pedagogik och barnavård dit Janusz Korczak räknades. Industriell expansion, teknisk och politisk utveckling ledde till en ny kunskapssyn och till krav på ökad utbildning för folkflertalet. Krig, fattigdom och sociala orättvisor medförde stora och tunga uppgifter för skola och barnavård. Årtiondena kring första världskriget innebar också att vetenskapen i allt större utsträckning fick en styrande roll där man tidigare förlitat sig på kyrkans råd. Janusz Korczak var en vetenskapligt skolad barnläkare. Han bedrev forskning kring barns psykiska och fysiska utveckling. Och kombinerade sitt stora vetande om barn med en övertygelse om barnets värde och om människolivets okränkbarhet. Han förenade sin stora praktiska erfarenhet från alla åren på barnhemmen med ett gediget vetenskapligt kunnande och en humanistisk åskådning. För Korczak är det individen och inte kollektivet som är utgångspunkten för uppfostran i hans pedagogik som präglas av närhet, humor och en varm grundton.

Överhuvudtaget var han angelägen om att betona att barn först och främst är människor för att på så vis tona ner de åtskillnader som ständigt görs mellan barn och vuxna. Korczaks skrifter präglas av insikten att livet inte är lätt att leva, varken för barn eller vuxna. Människans liv bestäms av personliga upplevelser och tillkortakommanden, av samhällets orättvisor och historiens tragedier. Men, menade Korczak, människans kännetecken framför andra är att hon kan påverka sin situation och sin framtid.

Roten till mycket av världens elände såg Korczak i det förhållande att det oftast är barnen som drabbas värst av det onda i tillvaron. Det leder i sin tur till att deras förutsättningar att forma framtiden i andra banor omintetgörs. Fred och frihet, utveckling och framtid beror på hur vi förhåller oss till barnen. Om man hårdrar analysen kan man säga att hela Korczaks verksamhet var ett projekt för fredsfostran.

I sin bok ”Hur man älskar ett barn” efterlyser Korczak ett Magna Carta för barnens rättigheter där han formulerar tre grundläggande rättigheter:

1. Barnets rätt till sin död. Där han vänder sig mot samtidens överdrifter i barnhygien. Korczak menade att de som till varje pris ville undvika att barnen drog till sig en livshotande sjukdom, så förvägrade man dem ett naturligt liv.

2. Barnets rätt till den dag som idag är. Barns liv har ett egenvärde som ska respekteras. Och enligt denna princip är det orätt av föräldrar, lärare eller samhället att betrakta barn som investeringsobjekt inför framtiden. Det är inte heller rätt av den vuxne att förverkliga sig själv genom sina barn.

3. Barnets rätt att vara den han eller hon är. Varje barn är en individ och varje barn har rätt att vara sig själv.

: cindy47452 / Kids Photos / CC BY-NC-SA

Allt som Janusz Korczak skrev var förankrat i det vardagliga barnarbetet. Han arbetade med ett stort barnkollektiv och det tvingade honom till att finna former för individuell stimulans och även till att fördela ansvar och normöverföring. För att den stora barngruppen skulle fungera krävdes att man utnyttjade barnens förmåga till lojalitet och ömsesidig förståelse. Likaså krävdes utrymme för barnens personliga integritet. Detta medförde att olika fostrande inslag fick större utrymme i Korczaks arbete än vad som i allmänhet var fallet inom progressiv pedagogik och så kallad modern barnuppfostran. Korczak var uttalad motståndare till alla former av aga, vilket var både ovanligt och radikalt i de sammanhang där han var verksam. Han menade att det inte var i rollen som bestraffare som den vuxne ska ta sitt ansvar, utan att i kraft av sin större erfarenhet ska den vuxne samverka med barnen. Korczaks respekt för barnet är orubbligt.

De arbetsformer som Korczak utvecklade vid sina barnhem förutsatte ett delat ansvar för allt, från städning till planering. De gemensamma ordningsreglerna respekterades av barn och vuxna. Man hade ett faddersystem där nyintagna barn blev omhändertagna av flickor och pojkar som redan var hemma vid institutionen. Man hade också en ”kamratdomstol”, ett slags stormöten med ordförande och sekreterare, där konflikter mellan barnen eller mellan barn och vuxna togs upp till behandling enligt en särskild ”lagsamling” där de första 99 paragraferna var förlåtelseparagrafer.

En följd av Korczaks människosyn var att han trots medvetenheten om alla ärftliga och miljömässiga skillnader mellan människor envetet hävdade allas lika värde. Av detta följde ett moraliskt engagemang för rättvisa och social jämlikhet, för stöd åt svaga och förtryckta. Också barnen gjordes delaktiga i detta engagemang. Ett genomgående drag i Korczaks arbete var att han bejakade barnens upplevelser av tillvaron. Han försökte inte släta över de olika former av social nöd och orättvisa som många av barnen upplevt på nära håll.

Hos Korczak finner man alltså både ett starkt engagemang i moraliska frågor och en medveten betoning av den vuxnes aktiva ansvar i fostran och undervisning. Med sin grund i respekten för barnet blev han dock aldrig moraliserande.

Den lilla skriften ”Barnets rätt till respekt” trycktes första gången 1929. Här sammanfattas många av de tankar som genomsyrar Korczaks arbete. Skriften har troligen sitt ursprung i en föreläsningsserie som han gav vid universitetet i Warszawa. Serien anknöt till den tidens barnkonvention, Genèvedeklarationen från 1924, som Korczak var en av idégivarna till.

I augusti 1942 deporterades Janusz Korczak, personalen och de 200 barnen vid det judiska barnhemmet tillsammans med 15.000 andra från gettot i Warszawa till det nazistiska förintelselägret Treblinka och mördades där.

I mer än tjugo länder runt om i världen finns idag Korczaksällskap som arbetar i Janusz Korczaks anda för barnets rättigheter.

Läs mer;

Svenska Korczaksällskapet
Rädda barnen om Barnkonventionen
UNICEF om Barnkonventionen

Artiklar, Myter

Sluta slarva med statistiken!

april 16, 2013 Redaktionen Motargument

Det är beklagligt när debattörer agerar på ett sätt som riskerar att underblåsa främlingsfientlighet och mytspridning – förhoppningsvis utan att detta var deras syfte. Oavsett är det trist varje gång någon slarvar eller oavsiktligt råkar använda sig av felaktig information. Det är än mer beklagligt då det kommer från personer som, sett till deras titel, borde veta bättre.

: Martin Gommel / Foter.com / CC BY-NC-ND

Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin slarvar grovt då de med hjälp av statistik i en artikel på Newsmill hävdar att 111 000 personer har beviljats uppehållstillstånd i Sverige under 2012. Och så kan man se det om man vill. Det är dock långtifrån en exakt sanning. Det förhindrar inte att artikelförfattarna använder sig av statistiken som fakta, för att sedan slugga vidare genom att ta upp människosmuggling och analfabetism i samma debattartikel.

Migrationsverket och SCB har fullständig transparens vad gäller denna statistik. Allmänheten kan själv kolla upp hur statistiken ser ut. Det bör fler försöka göra. Inte minst eftersom fler än just de ovan nämnda debattörer, medvetet eller omedvetet, slarvar med begrepp, statistik och ordval.

Under hela kalenderår 2012 ansökte 43 887 personer asyl i Sverige. Av dessa fick ungefär 34% uppehållstillstånd.

Sverige avvisar mer än hälften av de asylsökande. I processen kränker vi även de mänskliga rättigheterna. Sverige har dömts mer än 20 gånger i internationella domstolar för brott mot migranters mänskliga rättigheter.

Motargument har tidigare publicerat en kortfattad artikel om dessa 111 000 personer med flera länkar och källhänvisningar för den som vill fördjupa sig i siffrorna.

Antal asylansökningar, klicka på grafen för att förstora den.

I korthet: Endast 25 252 personer har fått PUT (permanent uppehållstillstånd) i Sverige under kalenderår 2012. Inte 111 000!

Faktum är att de allra flesta av de 111 000 personerna fick ett temporärt, tidsbegränsat och tidsbestämt uppehållstillstånd. Förutom dessa inkluderar de 111 000 personerna adopterade barn, makar och samboende partners till de gästarbetare, gästforskare och gäststudenter som vill ha med sig sin familj hit under sin tidsbegränsade vistelse i Sverige.

Vi menar att siffror bara säger vad varje skribent vill att de ska säga. Bakom en debattartikel kan det kanske dölja sig främlingsfientliga undertoner — vi vet inte. Men då det levereras siffror på ett mycket slarvigt och tvivelaktigt sätt, kan det för den oinsatte ibland framstå som både korrekt och skrämmande. Den som tar sig tid att titta närmare på siffrorna får se en helt annan verklighetsbild. Om man vill läsa det ena eller det andra är upp till var och en.

Krönikor

"Folkhemmet” misshandlas av Sverigedemokraterna!

april 14, 2013 Redaktionen Motargument

Gästinlägg av Slutpixlat

Begreppet folkhemmet har tyvärr fått en något kantstött betydelse då nu Sverigedemokraterna har anammat det.

: Darkangels / Foter.com / CC BY-NC-ND

Ursprungligen betydde ”folkhemmet” ett ställe där fattiga kunde få tillgång till litteratur och samhällsinformation i form av tidningar med mera, till reducerat pris. Dessa slags inrättningar förekom i större städer i Sverige från 1890-talet.

I den utvidgade betydelse som senare socialdemokraterna skulle ge ordet, är begreppet influerat av högerpolitikern och statsvetaren Rudolf Kjellén, som på den tiden var en ansedd statsteoretiker, inte minst i Tyskland, där hans idéer var som mest spridda, genom en omfattande utgivning. Den tyska motsvarigheten under mellankrigstiden kallades Volksgemeinschaft (”Folkgemenskap”), vilken kom att förknippas lika starkt med det Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet som Folkhemmet med Sveriges socialdemokratiska arbetareparti.

Under en remissdebatt 1928 införlivades begreppet ”Folkhemmet” i den socialdemokratiska retoriken av Per Albin Hansson; dessförinnan hade han även övervägt det alternativa, och mer demokratiskt klingande, ”Medborgarhemmet”, men kom slutligen ändå att lägga tonvikten på det förra och mer slagfärdiga begreppet (talet hade rubriken Folkhemmet, medborgarhemmet), och i kontrast till Kjellén och hans – med Wigforss karakteristik – extremt konservativa eller högerradikala kretsar där begreppet tidigare florerat, hade han redan 1921 betonat att det socialdemokratiska ”hemmet” skulle etableras på ”demokratins fasta grund” och bli ett ”gott hem för alla svenskar”.

Hansson menade metaforiskt att Sverige borde bli som ett hem för hela folket, som skulle präglas av samförstånd och jämlikhet; ”Det måste en gång bli så, att klassamhällets Sverige avlöses av folkhemmet Sverige”, som han sade. Och han fortsatte:

”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade.”

Att nu Sverigedemokraterna kapat begreppet folkhemmet, och försöker jämföra sig med socialdemokraterna i den frågan får anses som ett starkt missvisande och på gränsen till ett patetiskt beteende.

För om de är något som SD inte kan leverera i sin folkhemsdröm så är det just grundtankarna i hela folkhemstanken, som Hansson beskrev den. Ett samhälle där likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet råder. Med andra ord ett gott samhälle för alla som lever i Sverige. Även nytillkomna medborgare, invandrare o flyktingar.

För i Sverigedemokraternas folkhem så finns det inte utrymme för likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet gentemot dina medmänniskor. SD vill gärna ruta in oss i dem och vi och på så vis särskilja sig från mängden på något slags herrefolks manér.

Tror knappast ett det är det folkhemmet som än gång Per Albin Hansson avsåg.

Bättre då att Sverigedemokraterna använder uttrycket folkgemenskap (Volksgemeinschaft) då detta mer ligger i linje med SD:s politiska ideologiska inriktning. Att som SD gör nu, försöka identifiera sig med det av Socialdemokraterna skapade folkhemmet är bara högst löjeväckande från deras sida då de står så långt ifrån den socialdemokratiska ideologin som man bara kan komma.

Låt oss istället mynta ett nytt begrepp eller slogan om ni så vill som bättre stämmer överens med dagens samhälle och det samhälle som majoriteten av svenskarna vill ha: ”Det mångkulturella hemmet.”

Karl-Johan Johansson-Svensk för Slutpixlat

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Janusz Korczak och barnets rätt till respekt

Dela detta:

Motargument har tidigare publicerat en kortfattad artikel om dessa 111 000 personer med flera länkar och källhänvisningar för den som vill fördjupa sig i siffrorna.

Dela detta:

Dela detta: