Etikettarkiv: rasism

Krönikor

Främlingsrädslans logik

Hämtat ur Sou 2012:74 “Främlingsfienden inom oss“.

Att bemöta fördomar och rasism handlar till stor del om att visa faran med negativa generaliseringar. Att klumpa ihop grupper av människor och dra negativa slutsatser om gruppen grundat på antaganden om hur ett fåtal av dem fungerar, kan få stora konsekvenser om generaliseringarna är negativa. Westerbergutredningens rapport bemöter bland annat det som kallas ”främlingsrädslans logik”. Vi citerar ur rapporten:

Onde Swahili
”Muslimer är…” och ”islam är…” Har ni hört sådana generaliseringar förut?sambukot / Foter / CC BY-NC-SA

Jens Rydgren, professor i sociologi vid Stockholms universitet och ledamot av utredningens expertgrupp, har visat att det på det individuella planet kan finnas ett slags ”främlingsrädslans logik”.

Han pekar på hur vi, när vi fattar beslut i vardagen, ofta gör ett slags sannolikhetskalkyl som bygger på tidigare erfarenheter. Han tar som exempel en person som går till Systembolaget för att köpa en flaska vin. Senast han gjorde det köpte han en Bordeaux och den smakade bra. Samma märke finns inte inne nu, men han hittar en annan Bordeaux och antar att den också smakar bra, så han köper den. Genom att tillämpa samma logik när han ska bedöma en invandrare kan han komma fram till att vederbörande är brottsling därför att han råkar känna till att en landsman till invandraren ifråga har begått brott. Eller så dömer han invandraren därför att någon som han litar på har sagt att människor med samma härkomst är starkt brottsliga.

Rydgren påpekar att logiken har sina brister redan när vinköparen drar slutsatser om det okända vinet från Bordeaux, men den blir än mer bristfällig när han använder den för att bedöma en invandrare — individer från ett visst land är långt mer heterogena än viner från Bordeaux som tillhandahålls på Systembolaget. Likväl tillämpas en sådan logik ofta vid bedömningen av ”främlingar” och detta kan bidra till främlingsrädsla eller rent av främlingsfientlighet…

Främlingsfientlighet förutsätter således en kategorisering av människor i vi och dom, eller, med termer som är vanliga i forskningen, i en ingrupp och en (eller flera) utgrupp(er). Vad som konstituerar in- respektive utgrupp kan variera. Någonting skiljer ingrupp och utgrupp och någonting förenar dem som tillhör respektive grupp…

När vi möter en för oss främmande människa kan vi värdera vederbörande på olika sätt. Vid en vad forskare kallar bottom-up-process (nerifrån och upp) försöker vi successivt lära känna den okända. Vi lägger bit till bit och först så småningom formar sig en helhetsbild. Alternativet är en top-down-process (uppifrån och ner). Då utgår vi från vissa kriterier som snabbt kan registreras, till exempel utseendemässiga karaktäristiska, och kopplar enligt ett intuitivt schema snabbt ihop dem med olika egenskaper.

Inte minst i mötet med personer med utländsk bakgrund finns många gånger en benägenhet att använda en sådan top-down-process, det vill säga att på grundval av en snabbgranskning tillskriva en person en rad egenskaper: ”Han ser ut som en arab och jag vet ju hurudana araber är. Då vet jag också hurudan han är!” Sådana föreställningar bygger ofta på fördomar och stereotypa föreställningar om hur människor från olika länder eller av olika etnicitet är. Hogg & Vaughan nämner som exempel en forskningsrapport från USA från mitten av 1990-talet där över 25 procent av de tillfrågade karaktäriserade afro-amerikaner (svarta) som atletiska och rytmiska och också som mindre intelligenta, mer kriminella, fientliga och högljudda än vita. Liknande stereotypa föreställningar finns naturligtvis om grupper i vårt eget land.

Om vi på ett personligt plan djupare lär känna en person av annan etnicitet förändras ofta bilden av honom eller henne. Den blir mer nyanserad och personen visar sig i många avseenden avvika från den stereotypa föreställning vi har av personer från samma grupp. Det innebär dock inte självklart att vi ändrar uppfattning om gruppen som sådan utan ofta drar vi i stället slutsatsen att personen avviker från gruppen i övrigt…

Främlingsfientlighet förutsätter kategorisering av människor, en indelning i vi och dom. Kategorisering kan generellt sett vara motiverad av till exempel administrativa skäl. Men ofta kategoriserar vi andra utan att ha sådana rationella skäl.

Ofta tillskrivs kategorier av människor gemensamma egenskaper. Men individer inom en grupp har i själva verket olika egenskaper och också många andra sociala identiteter än sin etnicitet, till exempel medborgarskap, bostadsort, kön, klass, politiska åsikter, yrke, matvanor, sportintresse, musiksmak och sociala engagemang.

Kategorisering innebär att man fokuserar på olikheter mellan till exempel etniska grupper. Men det finns alltså stora individuella variationer inom alla grupper och mycket som förenar grupper och individer från olika etniska grupper.

Artiklar, Myter

Myter om muslimer: radikal islamism och islam

Myter om islam. Hämtad från regeringens utredning 2012:74:

Myt: ”de bokstavstroende fundamentalisterna har medvind och därför ökar i betydelse. Radikala islamska grupper förväntas få ett växande inflytande över den stora gruppen muslimer och över utvecklingen i det svenska samhället.”

SVAR: Gemensamt för islamistiska rörelser är att de på ett eller annat sätt vill islamisera samhället. All politisk, ekonomisk, social, rättslig och annan form av verksamhet ska präglas av en specifik tolkning av islam som dessa grupper ger uttryck för, konstaterar Mohammad Fazlhashemi, professor i idéhistoria vid Umeå universitet, i sin bok Vems islam (2008:124).

När det hävdas att fundamentalisterna har medvind kan man lätt få intrycket att det handlar om en homogen grupp som vinner ökat stöd. Som Fazlhashemi framhåller uppstår det skiljaktigheter mellan dessa grupper i frågan om hur denna islamisering ska gå till. Faktum är att även de som anser att det är bokstaven, det vill säga vad som står i Koranen, som man ska hålla sig till är splittrade. Som alla religiösa texter, det gäller också den kristna Bibeln och den judiska Torahn, måste Koranen tolkas av människor och som vi erfarenhetsmässigt vet går tolkningarna isär. Dessutom måste framhållas att tolkningarna inte bara styrs av de religiösa texterna utan också av den sociala kontext där de tolkas. Därför varierar alla religioner i tid och rum.

Tony Fischer Photography / Foter / CC BY

Grogrunden för islamism i muslimska länder har framförallt varit stater med djuplodande strukturkriser, länder som under lång tid har lidit av ekonomiska problem, med djupa klyftor mellan olika samhällslager och avsaknad av socialt skyddsnät som följd. Därtill har ofta kommit utbredd korruption och avsaknad av rättsskydd. Många gånger har islamismen också vuxit fram som en reaktion mot västerländsk kolonialism eller imperialism. Framförallt efter invasionerna i Afghanistan 2001 och Irak 2003 har också den internationella islamismen vuxit sig starkare (Fazlhashemi 2008:129).

Enligt Säkerhetspolisens bedömning (SÄPO 2010) förekommer islamistisk verksamhet också i Sverige. SÄPO gör bedömningen att det i vårt land finns knappt 200 personer som på något sätt har deltagit i eller stött våldsbejakande islamistisk extremism under 2009 eller senare (fram till dess rapporten redovisades i december 2010). Man konstaterar att sådan extremism förekommer oftare i miljöer som präglas av utanförskap och svåra sociala situationer. En parallell kan här dras till framväxten av islamism i den muslimska världen. SÄPO framhåller vidare att skälen till att vissa personer radikaliseras snarare är sociala och känslomässiga än ideologiska. SÄPO finner inga belägg för att radikaliseringen ökar utan den bedöms ligga på motsvarande nivå som tidigare år. Man bedömer således att omfattningen är begränsad och inte ett problem på samhällsnivå.

En uppfattning som ofta tillskrivs fundamentalister är att de motsätter sig demokrati i västlig mening. Men ser man till utvecklingen på ländernivå kan vi konstatera att fler och fler muslimskt dominerade länder är demokratier, till exempel Indonesien, Turkiet, Malaysia och Kirgizistan. Utvecklingen efter det som har kallats den arabiska våren är ännu oviss men åtminstone Tunisien, Libyen och kanske Egypten förefaller vara på väg att etablera demokratier. Det tyder inte på ett ökat stöd för fundamentalister.

Roald har följt utvecklingen i Jordanien sedan början på 1990-talet, bland annat av det Muslimska brödraskapet. Hon konstaterar att alla som hon mötte 1991 var emot ”västerländsk” demokrati med flerpartisystem. Några år senare menade samma talesmän att det islamska begreppet shura, ”rådplägning”, var detsamma som västerländsk demokrati och 2007 hade de övergett termen shura och talade om demokratiyya. Generalsekreteraren för Islamiska aktionsfronten, som är Muslimska brödraskapets politiska gren, säger till och med att ”för oss är demokrati inte oislamiskt, utan något som är naturligt” (Roald 2012:100).

Enligt World Values Survey finns i många muslimska länder ett starkt folkligt stöd för demokrati, i förutom de nämnda till exempel Marocko, Iran och Irak (Gardell 2011).

Krönikor

Den "katolska faran" och Ku Klux Klan

I en tidigare artikel skrev Svarten om den ”katolska faran”. Fram till för inte så länge sedan användes samma argument — som idag används av t.ex. Avpixlat eller Sverigedemokraterna mot muslimerna — för att smutskasta katoliker. Om detta berättar Svarten. Denna gången om Ku Klux Klan, KKK; som inte bara hatade afroamerikaner, utan även katoliker. För källmaterial om KKK: klicka här.

På 1920-talet riktade den amerikanska högerextremistiska och rasistiska organisationen Ku Klux Klan, som presenterade sig själva som en patriotisk organisation, sin propagandistiska agitation främst mot invandringen, judarna och katolikerna. De ansåg att katolicismen var oförenlig med demokrati och att undervisningen i de katolska skolorna förhindrade katoliker från att bli lojala amerikaner. Lokala Ku Klux Klan-grupper attackerade katolska bostäder och brände kors utanför katolska kyrkor.

Den 16-sidiga månatliga tidskriften The Good Citizen gavs ut under perioden 1913-1933. Redaktören Alma White blev 1918 USA:s första kvinnliga biskop. Under 1920-talet blev tidskriften en hängiven supporter till Ku Klux Klan.

Al Smith var demokratiska partiets presidentkandidat 1928. Enligt Ku Klux Klan låg hans lojalitet hos ”horan i Babylon”, liktydigt med påven i Rom.

 

I delstaten Washington tog Ku Klux Klan 1924 initiativ till en omröstning om förbud av katolska skolor. Förslaget röstades ned med stor majoritet.

Klicka på bilderna för större format.
/Svarten
Artiklar

Den "katolska faran"

Gästartikel från Svarten

När Martin Luther spikade upp sina 95 teser på kyrkodörren i Wittenberg den 31 oktober 1517 tändes gnistan till reformationen och sedan dess har katoliker och protestanter legat i luven på varandra. Det har i Sverige talats om ”den katolska faran” långt in på 1900-talet. I Örebrokuriren kunde man 1934 läsa konspiratoriska resonemang av detta slag:

”Adolf Hitler kom själv från ett katolskt land, han är och förblir sin kyrkas son. Låt ock tänka oss att nationalsocialismen skulle närma sig katolicismen, att Hitler och Vatikanen skulle samarbeta mot en gemensam fiende. Tänk om nazismen och katolicismen skulle förena sina ansträngningar i kampen mot kommunismen, var står vi då?”

Först efter att riksdagen 1951 antagit lagen om religionsfrihet blev det tillåtet för katoliker att arbeta som läkare, sjuksköterskor och lärare. Att bli vald till riksdagen hade tidigare också varit en omöjlighet för katoliker.

Stora delar av antikatolicismens svenska historia är fortfarande oskriven. Men på historiska institutionen vid Lunds universitet påbörjades förra året forskningsprojektet ”Den katolska faran”: Antikatolicismen som en identitetsformerande kraft i Norden 1815-1965, som ska vara klart 2016.

Demonisering

Många fattiga och förföljda europeiska katoliker lämnade sina hemländer under 1800-talet för att söka efter ett bättre liv i Amerika. Men välkomnandet blev inte vad de hade väntat sig. Bilderna nedan är exempel från 1800-talet och början av 1900-talet på den antikatolicism som fanns i USA. ”Den mest frodiga och seglivade tradition av paranoid agitation i amerikansk historia”, som en amerikansk historiker uttryckt det.

Katolska kyrkan framställdes som en helt igenom ond makt som under religionens täckmantel hade en politisk ideologi som strävade efter att lägga hela världen under sig. De ansågs inte som kristna. Demokratin och dess institutioner var hotade. Katolikernas familjer var barnrika. De tog sina barn ur de allmänna kommunala skolorna, som lärde ut en protestantisk version av kristendomen, och indoktrinerade dem i katolska kyrkans egna skolor. De dygdiga amerikanska kvinnorna fördes bort med våld av lustfyllda, sexgalna katoliker. De irländska katolikerna avbildades ofta som apliknande fyllon. Extrema högerkrafter ansåg att katolikerna samarbetade med både det republikanska och demokratiska partiet för att uppnå sina mål. När katolikerna fått tillräckligt stort inflytande skulle de kasta den falska religiösa masken och visa sitt skoningslösa härskarlystna ansikte.

/Svarten

Artiklar, Myter

Myter om muslimer: kvinnor och islam

Myter om islam. Hämtad från regeringens utredning 2012:74:

Myt: ”Till de stränga reglerna i islamska samhällen hör de som förtrycker och diskriminerar kvinnor (genom barnäktenskap, tvångsäktenskap, slöjkrav, hedersregler etc.)”.
Symbol venus
Foter / CC BY-SA

SVAR: Det råder knappast någon tvekan om att en mycket stor grupp inom islam, sannolikt majoriteten, har en syn på relationen mellan män och kvinnor som avviker från den officiella svenska. Samtidigt bör framhållas att den syn på jämställdhet mellan kvinnor och män som gäller i dag i Sverige är av ganska modernt snitt. Kvinnorna fick rösträtt först 1921, föräldraförsäkringen infördes 1974 och jämställdhetslagen 1980 för att nämna några exempel från utvecklingen mot ökad jämställdhet. Ännu återstår mycket innan man kan hävda att vi i Sverige lever i ett jämställt land.

Bowen noterar just att det i väst finns en kritik mot islam för att den inte delar våra värderingar med avseende på till exempel homo-sexuella och förtryck av kvinnor. Men minnet är kort, påpekar han. För bara en generation sedan dominerade en patriarkal syn på familjen och homofoba föreställningar. För ett par generationer sedan hade franska kvinnor inte rösträtt och inte samma rätt till ägande som män. Muslimska kvinnor i stora delar av världen hade lättare att få skilsmässa än europeiska kvinnor. Amerikanska pro-testanter och amerikanska muslimer är lika negativa till homo-sexualitet. Skillnaden, i varje fall i USA, går inte mellan islam och väst utan mellan mer eller mindre konservativt religiösa (Bowen 2012:58).

Men Sverige har som sagt nått längre än något muslimskt land när det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män, både vad gäller lagstiftning och social praktik. Det finns också muslimer i Sverige som har svårigheter att acceptera den svenska jämställdhetssynen. Men som jag tidigare har redovisat finns en tydlig utveckling från första generationens invandrare till deras barn. Många i den unga generationen anammar viktiga delar av den svenska jämställdhets-synen utan att överge sin muslimska tro och uppfattar till och med att den är väl förankrad i islam.

Det är inte bara muslimer i Sverige och andra europeiska länder som i detta avseende omtolkar islam. Det förekommer en internationell inomislamsk debatt om jämställdheten. I flera muslimska länder anser en majoritet att kvinnor ska ha samma juridiska status som män och kunna välja yrke utanför hemmet.

Kritiken riktas således mot den patriarkala ordningen inom islam och inte mot islam i sig. Skulden för de kvinnofientliga bestämmelserna läggs, som jag har nämnt, till största delen på det manliga tolkningsföreträdet och de patriarkala sociala strukturernas påverkan på tidigare tolkningar och lagar. En del menar att detta strider mot Muhammeds grundläggande tankar och att han i själva verket var pionjär på jämställdhetsområdet. De framhåller att de regler som i dagens samhälle kan uppfattas som reaktionära, som att kvinnor bara får ärva hälften av männen, vissa regler för skilsmässa, mäns rätt att ha upp till fyra fruar etc, i själva verket innebar förbättringar av kvinnors villkor när de infördes. En muslimsk feministisk organisation som driver dessa frågor är Sisters of Islam i Malaysia. De och andra kvinnorättsaktivister i muslimska länder arbetar på flera fronter för att få en omtolkning av Koranen till stånd. Framstegen har hittills varit begränsade men kan ändå skönjas. Ett exempel är att flickor trots protester från många konservativa muslimska män har fått tillgång till utbildning. I dag utgör flickorna över hälften av eleverna i en majoritet av muslimska länder och få muslimska ledare med självaktning skulle i dag motsätta sig kvinnors rätt till utbildning (Fazlhashemi 2008:81-115).

En fråga som har diskuterats livligt i många länder är muslimska kvinnors och kanske framförallt flickors användning av huvudduk. Störst uppmärksamhet har beslutet i Frankrike den 15 mars 2004 fått om att förbjuda ”iögonfallande tecken” på religiös tillhörighet i allmänna skolor. Förbudet omfattar inte bara huvuddukar utan även judiska kippor, stora kristna kors och sikhiska turbaner, men det råder knappast någon tvekan om att beslutet riktade sig mot muslimska slöjor. Liknande regler har införts i flera andra europe-iska länder och har diskuterats även i Sverige.

Synen på huvudduken varierar med kulturell kontext. I Sverige, liksom i flera andra europeiska länder, associeras huvudduken främst med kvinnoförtryck och svårigheter för muslimska kvinnor att få jobb. För muslimska kvinnor används huvudduken ofta i protest mot utländskt styre (till exempel i Algeriet på 1950-talet) eller i opposition mot det tryck som förekommer från majoritets-samhället (Roald 2009). Det ska understrykas att även när det gäller slöja förekommer en omfattande inomislamsk debatt. Unge-fär hälften av muslimska kvinnor i Frankrike stödde förbudslagen när den infördes, vilket visar på den muslimska splittring som finns (Bowen 2012).

Det kan vara av intresse att notera att en av de händelser som låg bakom den franska lagstiftningen 2004 var när systrarna Alma och Lila Lévy kastades ut från sitt gymnasium därför att vägrade ta av sig sina huvuddukar. Deras föräldrar var inte religiösa, pappan var ”jude utan gud”, mamman berber från Algeriet, döpt i katolska kyrkan men inte utövande. Flickorna hade nyligen konverterat till islam. Pappan konstaterade att han inte försvarade huvudduken men väl sina barns rätt att gå i skolan. Beslutet att bära huvudduk var deras eget (Wallach Scott 2010:32).

I en bok som publicerades i Frankrike 2004, L’une voilée, l’autre pas (Den ena beslöjad, den andra inte) diskuterade två muslimska kvinnor, Daïda Kada och Dounia Bouzar, den ena med och den andra utan huvudduk, om förbudsförslaget. De intervjuade också ett antal unga kvinnor. De kvinnor och flickor som bär huvudduk och som intervjuas i boken uppger alla att beslutet att bära huvud-duk var fritt och en del av deras personliga sökande. En del uppgav till och med att användningen av huvudduk innebar en kamp med släkt och vänner, precis som för systrarna Lévy (Wallach Scott 2010:124-129).

Krönikor

Inhemsk rasism

Gästkrönika av Tobias Lindqvist

Varje gång jag kommer till mindre samhällen runtom i Sverige, slås jag av i princip samma tankar och känslor. Man vandrar mellan nedlagda industrier, tråkiga bostadsområden, dåligt underhållna byggnader och möts i större utsträckning av vilt brölande och gastande tonårsgäng på helgkvällarna. Gäng, i första hand bestående av tonårskillar som tycker de är asballa för att de vågar säga ord som ”fitta”, ”knulla” och ”runka”. Eller andra gäng av tonårstjejer som tycker de är minst lika balla för att de på minsta lilla sätt kan efterlikna tjejerna i storstan med enorma handväskor och solglasögon samt urringningar som når ner till naveln.

I Stockholm bryr jag mig sällan om gängen av tonåringar, de får härja som de vill, men på mindre ställen väljer jag oftare att ta omvägar kring ungdomsgängen i hopp om att inte behöva utsättas för deras brölanden och gastanden.

Går jag på krogen i dessa mindre samhällen, hör jag många säga att ”detta ställe är så härligt, här blandas så många stilar och olika typer av människor”. Men tittar jag mig omkring, är ofta kroggästerna som hämtade ur Pistvakt; vissa någorlunda uppklädda för kvällen, andra besöker krogen i orangea Helly Hansen-kläder och träskor eller gummistövlar – i bästa fall gympaskor. Och i bästa fall återfinner man 50 personer i lokalen.

Går jag på krogen i Hudiksvall – där jag själv är uppvuxen – noterar jag att det fortfarande är ungefär samma människor som går på lokalpubarna och blir dyngraka som när jag bodde där för 13 år sedan. Det är på dessa lokalkrogar ett desperat raggande som jag inte kan påminna mig att jag sett någon annanstans i världen. Man raggar på det mesta som rör på sig, bara det är av det motsatta könet.

Jag slås av nedlagda industrier och verkstäder, ödetomter och hyreshus som delvis gapar tomma. Människor som klär sig sjaskigt, men förmodligen inte av dålig smak utan helt enkelt på grund av dålig ekonomi. Jag möter bland folk på dessa orter en bitterhet och en frustration över att livet inte blivit ”mer” än vad det blivit. Man jobbar i kassan på Ica, som undersköterska på ålderdomshemmet eller i bästa fall som lärare på den lokala skolan. Man har blivit förälder tidigt i livet, när barnen sedan kommer upp i tonåren och klarar sig själva några timmar på helgkvällarna passar man på att ta igen lite förlorad ungdom och springer på de lokala krogarna och raggar lammkött.

Innerst inne hade man egentligen velat göra något helt annat med sitt liv, men när barnen kom ”blev det inte tillfälle” utan man blev kvar på den lilla orten och med något låglöneyrke utan yrkesutbildning i bagaget. När man sedan når en ålder på 45+, infinner sig bitterheten över att livet inte blivit vad man hoppades på i sin ungdom. Desperat försöker man istället ta tillbaka sin ”förlorade ungdom” när barnen blivit så stora att man kan lämna dem ensamma några timmar.

Nej, jag tänker inte säga att jag lyckats bättre eller är en bättre människa bara för att jag valt att en gång flytta ifrån en av dessa små utflyttningsorter. Var och en kan göra sina aktiva val i livet och det är fullt möjligt att göra val i livet även om man hunnit få barn.

När jag återvänder till Hudiksvall och Söderhamn – de två städer som min uppväxt varit uppdelad mellan – märker jag av en rädsla bland folk för hur livet i storstan är. Man anser att det är farligt och alltför stressigt i städer som Stockholm och att man knappt vågar gå utanför dörren utan att vara beväpnad till tänderna.

Samtidigt finns exakt samma förutfattade meningar om småstäder bland infödda storstadsbor. Att småstadsbor är inskränkta, sunkiga, smaklösa och så vidare.

Precis som man kan säga att afrikaner generellt är svarta och asiater snedögda, kan man kanske hävda att småstadsbor i Sverige är på ett sätt och svenska storstadsbor på ett annat sätt. Man kan på ett grovt sätt generalisera människor på många sätt, sen finns givetvis otroligt många undantag.

Jag valde att flytta ifrån en mindre ort medan jag var väldigt ung, det behöver förstås inte betyda att jag ”lyckats” bättre i livet än någon som inte valde att göra detsamma. I mina ögon har man ”lyckats” i livet om man har ett liv som man är lycklig och känner sig tillfreds med. Saken är just att jag upplever att fler tycks känna sig tillfreds med sina liv i storstan än på mindre orter. Just på många småorter upplever jag en bitterhet som jag inte alls ser i storstan, jag ser inte samma panikraggande på krogarna i storstan – utan istället en lättsammare och behagligare stämning bland kroggästerna. Folk går ut för att ha trevligt, inte för att panikragga sista kvarten innan stängning.

Men fördomarna kring hur människor är i andra delar av landet bygger på samma okunskap, precis som rasism också bygger på okunskap. Det man inte vet något om är det man fruktar som allra mest. Har du aldrig satt din fot utanför Stockholms län, kanske det inte är så konstigt att du fruktar för det som eventuellt kan finnas där. Precis som för småstadsbor som knappt satt sin fot i Stockholm men ändå tror sig veta exakt hur farligt, stressigt och hemskt det är i storstäderna.

Var man bor är inget mått på lycka, måttet ligger snarare i hur man uppskattar sin tillvaro utifrån de förutsättningar man faktiskt har.

Gästkrönikör: Tobias Lindqvist

Artiklar

Sd – smarta, eller bara klantiga?

Ingen kan ha missat den stora nyheten som slog igenom onsdagen den 14:e november 2012. Sverigedemokraterna sätter sig själva i klistret genom att en film från år 2010 publiceras på Expressens hemsida. Filmen visar Erik Almqvist, filmad av Kent Ekeroth, när han yttrar högst rasistiska termer såsom blatte, babbe, samt trakasserar en ung kvinna som vill gå emellan, genom att kalla henne hora. En tidigare, tillklippt och hårt vinklad film publicerades tidigare av honom själv, där han och andra Sd-toppar som deltog framställs som offren. 

Foto: ANDERS WIKLUND / SCANPIX
Erik Almqvist
Foto: ANDERS WIKLUND / SCANPIX

Är det bara jag som funderar över om Sverigedemokraterna har planerat detta för att visa att de menar allvar med nolltoleransen mot rasistiska uttalanden av partiets medlemmar, eller om de helt enkelt bara är klantiga?

Jag kan se två scenarier till varför det här har hänt;

  • Sverigedemokraterna försöker dölja att de i grunden har rasistiska åsikter bakom sin politik. Erik Almqvist tycker att det inte spelar någon roll om han yttrar rasistiska åsikter innan valet 2010. Han tänker inte heller på att det är lätt att hitta gömda skelett i garderoben hos vem som helst, och hos politiker är det extra kul för alla. Två år senare (vill säga; nu) kommer det gömda skelettet fram och hela partiet får lida för hans dumhet.
  • Sverigedemokraterna känner till filmen där Almqvist filmas av Ekeroth. För att verkligen få fram budskapet om den interna kommunikationsplanen som just kommit ut bestämmer de sig för att se till att filmen släpps, för att på så vis kunna visa att de menar allvar med nolltolerans inom partiet. Till skillnad från omvärlden som faktiskt är förhållandevis rak och ärlig, konspirerar Sd för att ge sig själva möjligheten att framstå som ett rakryggat parti som med tungt hjärta utesluter de partimedlemmar som inte klarar av att föra sig i möblerade rum. Oavsett hur högt upp i partiet de befinner sig.

Hur man än tänker om det hela så finns det enligt min egen åsikt bara två sätt att uppfatta det här. Antingen är Sverigedemokraterna jävligt klantiga och Erik Almqvist klantigast av alla som låter Kent Ekeroth filma honom i en situation som senare kan bli ett riktigt fett skelett i garderoben — eller så är de jäkligt smarta som genom att låta det här visas, klart och tydligt visar att de är ett parti där felsteg mot interna beslut ger konsekvenser.

Hur som helst vore det oerhört intressant att vara en fluga på väggen varhelst Erik Almqvist och Jimmie Åkesson befinner sig i kväll/i natt.

Källor:
Expressen 2012-11-14

Läs också:
Aftonbladet 2012-11-14
Expo 2012-11-14

Krönikor, Myter

Skånska Socialdemokraten 1938: "dra inte folkgrupper över en kam"!

I en serie artiklar ska vi titta tillbaka på 30-talet och se hur den tidens ”motargument” mot rasism och nazism såg ut. Detta är första artikeln.

Att dra alla i en grupp över en kam är inget nytt. För 74 år, efter kristallnatten i nazityskland, gjordes det av antisemiter över hela Europa. De sa att ”judarna får väl skylla sig själva för att de utsätts för pogromer”. 

Kristallnatten 1938

Vad som hade skett var att en tysk diplomat, Ernst vom Rath, hade skjutits av en ung judisk flykting, Herschel Grynszpan. Det tog Hitler och nazisterna som förevändning för att dra igång kristallnattens terror. Det var något de länge planerat, de bara inväntade rätt tillfälle. Snart stod 1000 synagogor i brand.

Antisemiterna pekade finger och sa: ”judarna får skylla sig själva”. Antisemiterna menade att judarna tillhörde en extrem och aggressiv ”politisk ideologi”. Det var det, inte nazisternas pogromer, som var problemet.

Hur bemötte 30-talets antirasister denna nazistiska myt?

Här är ett exempel på det. En ledare i ”Skånska Socialdemokraten” den elfte november 1938. Författare okänd.

Dagens fråga: Dödsskottet i Paris och judehetsen

Vår tid har fatt en garvad hud. Den har upplevt så starka stämningar, att den snart förlorat förmågan att reagera inför även de hemskaste ting. Det är kanske däri den största faran för hela vår kultur och civilisation möter oss. Vi förmå snart blott rycka på axlarna åt alla brutala våldsdåd och grova rättskränkningar. Vi gå vidare och tycka, att det skall så vara, att det hör till en given ordning.

Men ännu har kanske inte vår tids kultursamvete helt slocknat. Nog erfara vi lite var i dessa dagar något av beklämning för att inte säga förfäran över de judepogromer, som nu på nytt rulla fram över Tyskland.

Vi ta’ oss för huvudet och fråga oss, om det kan vara sant. Blodig misshandel och mordbränder formligen bölja fram över de stackars judarna i Tyskland. Man kan inte undvika det intrycket, att judegossens skott i Paris tagits som förevändning för en ny ohygglig utrensningsaktion mot allt judiskt i Tyskland.

De tyska judarna kunna rimligen inte ha något ansvar för skottet i i Paris. Det är uppenbarligen en överspänd ynglings oöverlagda dåd. Judar i ansvarig ställning ha naturligtvis inte kunnat ta sig någonting så huvudlöst för som att organisera attentatet i Paris. Därtill skulle de ha varit alltför medvetna om följderna för just judarna i Tyskland. Då vore det sannerligen rimligare att antaga att judehatets inspiratörer stått bakom attentatshistorien i avsikt att skapa en förevändning inför världen för en ny dödsrusch mot judarna. Det antagandet är i varje fall inte orimligt till sin innebörd. Men därför I behöver inte heller det vara sant. Det I riktiga är väl, att ynglingen ifråga handlat på egen hand och hetsats till sitt dåd av en fanatism, som kommit på högspänn genom det hårda förfarande, som för någon vecka sedan kom de polska judarna i Tyskland till del. Attentatorn är som bekant en polsk judeyngling, en pojke på 17 år.

Vi behöva blott gå till oss själva och tänka oss i judarnas ställe, så kanske vi klarare inse den himmelskriande orättfärdighet som nu går ut över dem. En svensk skjuter ned en tysk diplomat någonstans ute i världen. Man svarar i Tyskland med en hetsjakt på gatorna och i hemmen på alla svenskar av det slag, som den vilken judarna nu äro föremål för.

Ett tidigare nr. av Skånska Socialdemokraten. De rapporterar om riksdagshusbranden.

Man tränger in i deras hem, släpar dem ut på gatorna och misshandlar dem och ödelägger deras butiker genom plundringar så långt som de äro affärsfolk o.s.v. Någonting sådant anse vi naturligtvis otänkbart. Och dock är det ingenting annat, som nu går ut över judarna i tredje riket. Det är bara det, att man blivit så van vid att judarna ställts utanför lagen och all mänsklig hänsyn, att man rent av kanske tycker, att de inte gärna kunna få åtnjuta samma hänsyn som man anser bör tillkomma de folkgrupper som vi tillhöra. Det är emellertid att mäta med falska mått. Det är ett fruktansvärt brott att bestraffa en hel ras, vem det vara må, för att en enskild individ, tillhörig samma ras, begått ett grovt brott. Och det blir inte mindre skrämmande därför att brottet formligen hetsats fram genom tidigare våldsdåd och förföljelser mot judarna, som det nu är fråga om.

Europa har kommit långt i civilisationens utförsbacke, när någonting sådant kan inträffa som det som nu sker i Tyskland som en följd av dödsskottet i Paris.

Det tröstlösa är att intet världssamvete numera kan resa sig för att betvinga de onda makter, som äro i färd med att göra vår tid till ett helvete för massor av människor. Det råa våldet har fått ett alltför fritt svängrum. Och det svängrummet tycks öka i stället för att minska. Får det fortsätta en tid, kommer den mörka medeltiden att bli en morgonrodnad vid sidan av vår egen tid i historien en gång. Alla mänskliga begrepp om vad civilisation och kultur är förkvävas bit för bit och ersättas med en rå styrka, som direkt härrör ur animaliska drifter.

Så mörkt som det är över vår världsdel i dag har det i varje fall inte varit på många århundraden. Mörkare tycks det bli. Det sista hoppet blir väl att ett Ragnarök skall komma och göra slut på eländet. Vårt släkte kommer kanske inte från att börja om från början. På nytt.

Artiklar, Myter

Westerbergutredningen: "Främlingen inom oss"

Det är alltid trevligt att inse att man inte är ensam om en idé. När vi grundade Motargument var det för att bemöta vardagsrasismens alla myter och argument. När en statlig utredning, Sou 2012:74; ”Främlingsfienden inom oss”, kommer ut, som klart markerar vikten av att man gör exakt detta, är det klart att man blir glad.

Bli glad du också. Ladda hem Westerbergutredningen hos regeringen!

Det finns mycket att hämta i denna utredning för den som vill knäcka och bemöta rasistmyter. Motargument kommer att lyfta fram många exempel på detta framöver.

När det gäller förslagen till lösningar på problemen tror jag Westerbergutredningen är helt rätt ute. Skolan ska behandla alla lika. Det är rätt ställe att utgå från när man arbetar mot främlingsfientlighet och rasism. Information om främlingsfientlighet och för att bemöta rasistmyter har jag inget emot. En stat ska garantera alla människors skydd mot förtryck.

Men det jag är mest imponerad över är metoden, som jag ser som det viktigaste i rapporten. De metoderna måste man se till att sprida till arbetet i skolorna och med information och inte låta rasisters myter och lögner vara oemotsagda.

Om man ska lyfta fram några brister i utredningen skulle jag framför allt framhålla att utredningens stora miss är att man inte tar upp den islamistiska extremismen också. Den grundas också till stor del på främlingsfientlighet och rasism. Fientlighet mot ”kuffar”, otrogna. Problemen med antisemitism i Malmö hänger ihop med förekomsten av radikal islamistisk extremism som finns i Malmö, till exempel. Att inte ta upp detta är en stor miss.

Denna miss är extra klantig eftersom detta är exakt det som rasister och Sverigedemokrater kommer att skjuta in sig på — ”Se på utredningen, de bryr sig inte om islamistisk rasism”.

Rasistiska judar

I detta sammanhang måste det också nämnas att det finns olustiga kommentarer om judar och filistéer på sidan 81 i rapporten. Ord om att judendomen bildades på grund av rasism mot filistéer. Jag kan förstå var Bengt fått det från, eftersom jag vet att han är med i Humanisterna, som ofta pratar om ”biblisk rasism”. Men det är urbota klantigt att nämna det i samma sammanhang som förintelsen.

Lite finkänslighet får man visa när man pratar om folkgrupper, så man inte bidrar till att skapa nya rasistiska myter. Som Westerberg vet sprider antisemiter gärna myter om rasistiska judar.

Inhemsk rasism

När det gäller mytknäckandet skulle jag rekommendera att man i arbetet med landets skolungdom lyfter fram den ”inhemska rasism” som funnits och mer och mer tynar bort och de olika migrationsströmmar som genom åren funnits internt inne i landet.

En gång i tiden var folk från olika delar av Sverige i samma situation som invandrarna till Sverige idag. I migrationens kölvatten uppkom integrationsproblem som överrepresentation i brottstatistiken och ”förortsproblem” i storstäderna, men också mycket rasism. Få kan sätta sig in i detta idag, men de fördomar som en gång i tiden kunde möta en skåning i huvudstaden var så illa att det bara kan jämföras med dagens rasism. Jag har märkt att detta fungerar speciellt bra då man pratar med skolungdomar. De kan då börja ifrågasätta sin syn på andra folk utifrån sin egen närhistoria och hembygd.

Att begreppet rasism begränsas till speciella ”utlänningar” eller vissa grupper som judar, romer och finnar, är inte bra. Det gör att man missar att bemötanden som exakt är som rasism kan drabba andra grupper och möjligheter att pedagogiskt slå tillbaka främlingsfientligheten.

Men helhetsintrycket är positivt, trots dessa missar. Utredningen är värdefull och lägger ribban för debatten. Läs den!

/Torbjörn Jerlerup, medarbetare på Motargument.se

Foto av Katching

Krönikor, Myter

Tänk dig att du sitter på ett tåg

Tänk dig att du sitter på ett tåg, och att det för en gångs skull är ett av dessa mytologiska tåg som faktiskt går i tid. Inget krångel, inget knussel, inga bekymmer –

Förutom ett.

Du har ingen biljett.

Märkliga saker händer i huvudet på den som sitter på ett tåg utan biljett. Det blir svårt att sitta still, slappna av. Det som skulle kunna vara en lugn, bekymmersfri resa blir en ångestladdad upplevelse där det gäller att både hålla huvudet kallt och agera ut sin rationella paranoia samtidigt. Männen i uniform kan komma när som helst, och även om det rent biologiskt inte är någon skillnad mellan en själv och medresenärerna så är skillnaden ändå större än ord kan förklara.

Foto: quiver, Flickr

De har råd att slappna av – du har det inte.  De har råd att tänka lugna tankar om vad de ska göra när de kommer fram – du har fullt upp med att oroa dig över ifall du över huvud taget kommer fram alls.

Nu kanske någon vill invända att det finns en lösning på just det här problemet. Det är väl bara att köpa en biljett! hör jag ropandes från läsarskaran.

Förvisso. Om det bara handlade om att åka tåg.

Men det handlar inte bara om att åka tåg. Det handlar om vardagen och livet. Om att alltid, i varje läge, behöva låtsas vara någon annan för att passa in. Om att veta att man, hur mycket man än anstränger sig, alltid kommer att vara den som är utan samhällelig biljett.

Den som blir ombedd att åka till sitt hemland, trots att man är född och uppväxt här.

Vill du tala om integrationsproblem?

Börja här.