Etikettarkiv: antirasism

Krönikor

Antirasism har ingen politisk färg

Vissa människor verkar ibland tro att de har monopol på antirasism. Det var precis vad som hände mig, när jag efter valet 2010 engagerade mig i många facebookgrupper i kampen mot SD. Välgörenhets- och kulturevenemang diskuterades, jag erbjöd mig som ideell musiker, men blev dissad för att jag hade röstat på ”fel” block.

Vi som håller på Alliansen i valet 2010 – och tar avstånd från SD!
— Så heter en grupp på facebook, som startades 9 månader innan valet 2010.

Gummy Racism
Antirasism har ingen politisk färgCalidenism / Foter / CC BY-NC-SA

Samtidigt som jag blev lättad över att det fanns en grupp jag kunde gå med i (vilket jag gjorde) blev jag också lite arg för att alliansröstare ens ska behöva förklara, nästan ursäkta sig, att de är emot SD. Jag vet nog ingen partiledare som gått ut så hårt mot SD som Fredrik Reinfeldt – innan, under och efter valet 2010.

Vad gjorde jag åt mitt intresse för evenemang med syfte att främja jämlikhet och mångfald? Jag gjorde det enda jag kunde göra: skapa ett eget kulturevenemang. Detta var under en period i mitt liv när jag hade både stora ekonomiska och hälsorelaterade problem – men jag tog tag i det, för att jag tyckte det var så viktigt!

Det tog många dagar och nätter att planera och organisera, samtidigt som jag studerade på heltid och drogs med en grav rygginflammation. Jag hittade musiker och medhjälpare, som liksom jag tycker att ett samarbete över blockgränserna är viktigt, och evenemanget genomfördes.

Vad vill jag säga med detta? Skryta om hur duktig jag är? Nej, jag berättar det här för att det gör mig så förbannad när folk, trots mitt engagemang, påstår att jag inte skulle ha någon rätt att kalla mig antirasist.

Jag har inte bestämt mig för hur jag ska rösta i valet 2014. Jag är 27 år och i en fas där jag börjar ”hitta mig själv”. Jag är alltså inte en ”högerröstare”, bara en ”högerröstare i valet 2010”. Varför jag valde att rösta som jag gjorde för 3 år sedan berodde på olika faktorer, bland annat:

  • Jag tyckte att det fanns interna motsättningar hos de rödgröna och att detta inte alls var något märkbart problem hos Alliansen.
  • Som nämnts ovan hade jag rygginflammation under den perioden (augusti-november). Jag fick usel vård (läs: ingen alls) hos den allmänna vården, och excellent vård hos den privata, vilket jag var i desperat behov av!
  • Alliansen verkade vara det klokaste alternativet för att få majoritetsregering och för att hindra SD från att bli vågmästare.

Om jag tycker att privatägd vård ibland kan vara ett fördelaktigt komplement till den allmänna vården, gör det att jag inte längre har befogenhet att få kalla mig antirasist?
Att jag anser att Alliansens jobbpolitik är bättre, gör det mig till mindre av en antirasist?

Min klara ståndpunkt är att inget av detta ovanstående försämrar det jag vill, eller kan, eller bör göra emot rasism. De som verkar vara mest kategoriska inser kanske inte sina egna skygglappar, exempelvis de som försöker påstå att alliansväljare inte kan vara ”riktiga” antirasister.

Kan ni låta var och en — som vill engagera sig — få göra det? Kan ni ta alla på allvar? Alla bör stå upp emot rasism — oavsett politisk färg!

/Andrea Daleflod

Krönikor

Tvärtomspråket

Gästkrönika av Elias Hemmilä

I tider där det hävdas att ”anti-rasist” anses vara ett kodord för ”anti-vit”, i tider där svenska tjejer anklagas för rasförräderi, svenska politiker för landsförräderi och folkmord, och invandringsmotståndet fått fotfäste, är det svårare än någonsin att vara en antirasist. I stoffet av kritik mot invandring, invandrare, politiker, feminister eller journalister så har den antirasistiska debatten fått slagsida – vi håller på att förlora kampen om de viktiga orden; mångkultur, mångfald, globalisering, yttrandefrihet, demokrati, rättigheter – de som alltid tillhört oss.

Det är någonting som har hänt i Sverige. Rasismen har sen en tid tillbaka åter fått vind i sina segel, och för varje år har orden blivit lite grövre och retoriken lite tuffare, något som gett hatet rejält med fotfäste. Invandrare hängs ut som bidragstagare, våldtäktsmän, misshandlare, rånare och mördare. De påstås skända nationen och dess kultur, fornminnen och framförallt dess ”sanna” invånare.

Framförallt är de just invandrare; det centrala är att belysa hur de inte har samma bakgrund som ”oss”, och därför inte beter sig som oss. Det är min övertygelse att rasismen fungerar på detta vis.

Rasismen är ingen ideologi. Genom rasismen sker ingen utveckling och rasismen har inte något intresse av att verka demokratiskt. Men idag har rasismen som bekant kammat till sig och är ofta paketerad i politiska anföranden. Ofta med demokratiska inslag. Det handlar inte längre så mycket om att människor har olika värde. Snarare handlar det om hur människor har olika egenskaper, och därför inte kan samexistera.

Pierre Lesage / Foter / CC BY-NC-ND

Ta tillbaka orden!

Tekniken hos dagens rasist är idag förbluffande komplex då den bland annat anspelar på att antirasisterna tillsammans med invandrarna är de sanna rasisterna. En antirasist är att jämställa med en terrorist; en feminist med en extremist.

Den första utmaningen ligger i att återta begrepp och tolkningsföreträde från rasisterna som fyllt ”våra” ord med värdeladdningar som påfallande ofta är nedsättande och negativa. Mångkultur ska inte associeras till brottslighet, mångfald ska inte handla om folkmord på vita, yttrandefrihet ska inte handla om Lars Wilks.

Rasistiska webbsidor, demokrati och mänskliga rättigheter ska inte handla om rätten att få vara rasist!

Diskussionen skall istället föras med utgångspunkt ifrån människors lika rättigheter och värde och slippa tillskrivas olika egenskaper eller föras in i olika grupper. När alltfler pratar sorterande om muslimer, romer och svarta, eller om invandrare i allmänhet, har gränserna förflyttats. Genom alltför stor passivitet riskerar vi att rasismen bli ett naturligt inslag i Sverige.

Ju längre dessa gränser tillåts flytta, desto närmare kommer vi ett samhälle där vissa människor i första hand betraktas utifrån hudfärg, religiositet, etnisk bakgrund osv., istället för vem de faktiskt är. Jag skulle vilja påstå att det inte är svårare än att fråga vilken andra generations invandrare som helst. Ofta har man fått höra samma fråga om ”vart man ursprungligen kommer ifrån”, om man ser sig själv som svensk eller invandrare, svart eller vit.

Ibland är det svårt att förklara för en rasist hur det faktiskt känns att bli tillskriven olika egenskaper, ifrågasatt om andraspråket man pratar, musiken man lyssnar på, hur man resonerar i olika situationer – att till och med få sin rätt att bo i landet ifrågasatt bara för att man har invandrat, eller har föräldrar som gjort det. Precis som kvinnan under tidigt 1900-tal beskrevs som allt en man inte var, beskriver idag rasismens fotsoldater personer med invandrarbakgrund som allt en svensk inte är.

Det är här jag vill påstå att vi måste arbeta som hårdast; att tolerera diskussionen med rasismen – för om vi låter vår egen tolerans gå förlorad är så ohyggligt mycket förlorat.

För även bakom den mest fördomsfulla och främlingsfientliga av personer finns det en människa. Låt oss aldrig hävda att hen inte har rätten att uttrycka sig, oavsett hur fördomsfulla åsikterna är. Ge dem all rätt i världen att få uttrycka sig, att säga det som de själva tror att man inte får säga i det här landet längre. Men låt oss inte heller glömma hur antiintellektualism och nationalism alltid gått hand i hand – använd förnuftet som verktyg för att påvisa just hur rasism inte är en ideologi, en politisk läggning eller någonting utvecklande.

Elias Hemmilä

Artiklar, Myter

Rasism mot finländare och finnar

Rasism har tagit sig många olika former. I vissa fall har rasismen faktiskt minskat och nästan helt försvunnit. Att belysa den rasism som funnits är därför något enormt viktigt. Vad kan vi lära av rasism som försvunnit? Ett exempel på detta är rasismen mot finnar i Sverige, som minskat mer och mer de senaste decennierna.

Resurrection
Untitled blue / Foter / CC BY

Jag har en vän som fick höra i en debatt att han inte visste något om vad rasism var, han var ju vit!

När han kom till Sverige hamnade han i en liten bruksort och blev betraktad både som ett lat arbetsskyggt fyllo och en invandrare som tog svenskarnas jobb. Det skämtades om att kvinorna borde se upp för de där råbarkade fyllona med sina knivar. Han var ung (runt 18) och blev slagen för sin dåliga svenska och fick sämre lägenhet för att han var ”invandrare”.

Han har fått en kniv tryckt mot strupen och en ”svensk” skrek ”åk hem till Suomiland”. En svensk som anklagat honom för att vara en typisk finne som slåss med kniv, för övrigt. (ironin!) Nej, han kan väl inte veta vad rasism är!

Fram till 70-talet var rasismen mot finnar stor i Sverige. Barn och vuxna kallades för finnjävlar, de fick ofta utstå mobbning på arbetsplatser och skola, de tvingades ofta ta jobben som hade lägre lön (skitjobben).

Det gick vandringssägner om finnar. De där finnarna både stal, var opålitliga, ljög och söp som borstbindare. Det var inga man kunde lita på. Dessutom var de dumma. Givetvis berättades vandringssägner om ”bastun i garderoben” eller i ”köket” i hyreslägenheten där familjen som bodde på våningen nedanför märkte att nåt var fel när tapeterna trillade av. Klassisk rasism, med andra ord.

Och de ”roliga historierna”. Få över 40 kan ha undgått att höra dem. På rasterna i min skola i Stockholm ekade korridorerna av skratt då historierna om typiska ”finnar”, som alltid hette Pekka, berättades. T.es den om att en ”Pekka” aldrig tar av sig skidorna eller kläderna innan de sätter på sin fruga.

Varför lutar alla dansbanor i Finland? Jo för att blodet lättare ska rinna av…
När finnar pratar om vin och frukt, pratar de om brännvin och gurka

Är okunskapen så stor att vi glömt denna rasism idag?

Varför bör vi studera denna form av rasism? Jo av två anledningar.

Först och främst för att av någon anledning har strukturella diskrimineringar och hatbrott mot skåningar och finnar minskat kraftigt i Sverige. Vi vore urbota KORKADE om inte vi noga studerar detta och tar reda på HUR detta kunde ske. Det inger ju visst hopp. Om vi kunnat minska rasism mot skåningar och finnar kan vi väl minska ALL rasism, eller hur?

Men även för att knäcka de myter som vissa sprider om att ”vita inte förstår vad rasism och fördomar är”. Att dela upp världen i goda och onda, att generaliserande påstå att alla vita är rasister är att göra liknande misstag som många rasister gör. Rasister påstår att det finns strukturellt förtryck och de inbillar sig att MAKTEN styrs av muslimer, judar eller liknande. Antisemiter anser att judar styr världen till exempel. Att då vända på detta och säga att de vita som är rasister pga strukturell makt är att göra samma misstag. Att påstå att ”muslimer är rasister” är faktiskt lika rasistiskt som att påstå att ”vita är rasister”. Man missar nyanserna.

När man påstår att en vit inte kan veta vad förtryck och rasism är glömmer man att folk med funktionsnedsättningar, skåningar, finnar, judar, norrlänningar, samer, katoliker och andra genom åren drabbats av rasism.

Vi vinner enormt mycket på att bekämpa och studera alla former av rasism. Att varhelst man använder negativa generaliseringar om en grupp, oavsett vilken grupp och oavsett vilken elak stereotyp, så bör vi protestera. Jag är inte ute efter att relativisera eller försöka förringa någon form av rasism, utan visa att fördomar är något som är vanligare än vi kan tro. Finnar var 60-talets ”muslimer” i vardagsrasisternas ögon, de som man hånade och skrattade åt.

Och det är förbannat okänsligt och intolerant att peka finger och säga ”du vet fan inte vad rasism är” till individer eller grupper som försöker förklara att även de utsatts för rasism!

Artiklar

Rädslan för det okända

Min serie om paradoxer och dilemman i det rasistiska arbetet fortsätter. Först skrev jag om demokratifrågan. Nu ska det handla om gränsdragningar. Dvs var går gränsen mellan rädslan för det okända och rasism, och finns det nån sån tydlig gräns.

Det finns mänsklig instinkt — kulturellt eller ärftligt betingad — att vara skeptisk till det okända. Kanske denna instinkt kommer från den tid vi vandrade omkring i flock och såg varje annan flock som ett hot. Djur är ju ofta sådana. Det okända är nåt man ska vara rädd för och försiktig med. De främmande är ett hot mot mig, de kan ju ta de sparsamma resurserna i naturen som jag anser att jag behöver för att överleva.

Kiss In (05) - 26Sep09, Paris (France)
philippe leroyer / Foter / CC BY-NC-ND

Hur som helst finns det bland människor i allmänhet en skepsis gentemot det okända. Jag känner svenskar som är mer ateistiskt lagda som har svårt att förstå troende, hur man kan be eller ta nattvarden. Jag vet äldre som inte kan förstå tatuerade människor och som tycker det är konstigt att två av samma kön kan kyssa varandra. Jag har släktingar som känt ungefär samma sorts känslor då de sett romer, muslimer i slöja, punkare, lättklädda damer, hiphopare, transpersoner, kvinnliga poliser och kvinnliga politiker (!). Det är nåt okänt. Det är folk som ”inte är som alla andra”, dvs utanför deras egna rerefensramar.

Saker är inte som förr, världen förändras, det är en massa nytt och det är jobbigt!

När hårdrockarna kom till Sverige på 1970-talet sågs de som konstiga. Tio år senare fanns det många hårdrockare i ungdomskulturen, då kom syntharna som många tyckte var konstiga. Kanske kommer alla vuxengenerationer att gnälla över varje ny ”farlig” ungdomskultur?

Ibland kan det vara små saker. Som den damen — jag mötte på ett äldreboende — som reagerade över tre saker; Att det fanns manliga sköterskor, att serveringspersonalen var från Afrika och Indien och att man kunde servera tropisk saft. Det sista var nästan värst. Det ska vara blandsaft, det vet ju alla!

Jag tror att vi antirasister funderar för lite över denna rädsla för det okända. Vardagsrasismen är i grunden baserad på en rädsla för det okända och har ganska mycket gemensamt med allt det andra man är rädd för. Och jag tror att vardagsrasismen kan börja botas på ungefär samma sätt som vi kan påverka de andra rädslorna som människor har. Man för in lite i taget som personen är rädd för innanför dennes referensramar. Personer får vänja sig vid att det den är skräckslagen för är lika ofarligt som allt det övriga, som den inte är rädd för.

Vanans makt. Det man ser ofta och nära sig, så man lär känna det, blir man mindre rädd för.

Vishu Kani........ A very Happy Vishu to all.........
aroon_kalandy / Foter / CC BY-NC-ND

Bland mina släktingar har jag sett att rädsla för det okända överkoms i två steg. Jag har släkt som ännu är skeptiska till att ”två av samma kön ska kunna gifta sig”. De kan tycka det är äckligt, de säger sånt som att ”det är synd om dem”, men de behandlar dem väl. Man ska ju behandla sådana som det är synd om lite extra väl, vara extra snälla mot dem, ge dem lite extra, det har de ju lärt sig hemifrån.

Jag tycker jag ser det ganska ofta. Det är inte samma sorts rädsla som när man inte vill ha det man är rädd för i sin närhet. Det är en mer positiv rädsla. ”Vi måste vara snälla mot de stackars flyktingarna…” ”De där kristna i grannskapet är lite för troende, men de är snälla…” ”Kent är bög men han är snäll, därför ska jag bjuda på en kaka…” ”Kvinnliga poliser/manliga skötare är inte lika bra som manliga poliser/kvinnliga skötare, men de är snälla och det finns få, så vi är extra snälla mot dem”…

Man kan överkomma denna rädsla för det okända. Förr i tiden sågs folk från andra delar av Sverige som konstiga. Idag är det inget konstigt med att folk flyttar från en region till en annan. ”Rasism” mot folk från andra landskap håller på att försvinna totalt. Så sent som på 1970-talet fick inte skåningar vara hallåor i TV. Jag gick i lågstadiet från 1977 och framåt, med lärare som såg min skånska dialekt som något negativt och jag blev mobbad för min dialekt. ”Det är synd om den där Torbjörn, vi måste stödja honom extra mycket”, som lärarna säkert tänkte.

Mobbarna tänkte väl: ”Han är ett hot, han är främmande, han pratar skånska”. En förälder ville att jag inte skulle leka för mycket med deras barn, ”han kan ju snappa upp nåt skånskt ord”. Lärarna tänkte väl: ”Han är snäll, bara lite udda för han pratar ju skånska, vi får vara extra snälla mot honom”…

Jag har sett samma sak i mitt jobb med personer som har funktionsnedsättningar. En del hatar och en del är livrädda för dem. Väldigt många ”tycker synd om” och vill försöka hjälpa men betraktar inte det ”annorlunda” som ”det lika”.

Rädslan för det okända har tre steg. Ett där man vill slå ner, förtrycka och krossa det okända. Där man förtalar, hatar och använder härskarteknik och kränkande maktspråk. Denna rädsla måste behandlas på ett sätt. Ett annat steg där man är rädd, avståndstagande och vägrar att ha det nära sig. Ett tredje där man ogillar men ”tycker synd om” och vill försöka ge extra stöd och vara extra snälla mot de man har fördomar om.

Läs även del 1 i artikelserien

Artiklar

Antirasistiska dilemman: demokratin

I en serie artiklar vill jag belysa olika dilemman som antirasismen står inför. Tanken är inte att ge färdiga svar, utan att väcka frågeställningar. Först ut: demokratin och mänskliga rättigheter.

Ibland hör man antirasister som vill begränsa rasisters möjlighet att komma till tals, demokratiskt sett. En del vill förbjuda antidemokratiska grupper, som nazister, i Sverige, andra vill ta till ”utomparlamentariska metoder” för att ”krossa rasismen” och ”försvara demokratin” genom att täppa till käften på ”de jävlarna”. Problemet med detta är att dessa antirasister som vill utesluta rasisterna från demokratin faktiskt, utan att vara medvetna om det, ger rasisterna rätt. Rasisterna idag utger sig nämligen för att vara demokratins försvarare och de de vill diskriminera är de mot för att de är ”ett hot mot demokrati och mänskliga rättigheter”. Rasismen idag använder alltså en polemik som är lik den som en del antirasister använder.

Dilemmat lyder så här. Ska grupper som är mot demokrati och människors lika värde skyddas av demokratins spelregler, och vad kan det leda till?

I Voted
Ѕolo / Foter / CC BY-NC-SA

Det frågade antirasisterna redan på 30-talet. Om grupper som vill avskaffa demokratin får arbeta fritt i en demokrati kan de en vacker dag få majoritet och avskaffa demokratin. Ungefär som skedde i Nazityskland 1933. Ska man då tillåta dem att verka fritt. Och vad händer om man inte tillåter dem att verka fritt? Det blir ju en självmotsägelse. De demokratiska krafterna gör då själva det som de anser vara fel, dvs arbetar antidemokratiskt. och vad sker den dagen antidemokratiska krafter får majoriteten av väljarna bakom sig och har deras stöd att avveckla demokratin, då blir det ju de demokratiska krafterna som arbetar mot demokratin.

Ni ser dilemmat. Om man läser vad antirasister skrev på 30-talet så funderade man mycket på detta. Skulle man förbjuda kommunistpartier och fascister att arbeta eller inte?

En modern variant av dilemmat rör mänskliga rättigheter. Ska politiska partier som vill diskriminera en grupp folk tillåtas verka i en demokrati baserad på allas lika värde?

Om vi inte tillåter dem att verka fritt så deklarerar demokratin att rasister inte har samma värde som alla andra människor i demokratin, och därmed skapar antirasistiska krafter en självmotsägelse. De antirasistiska krafterna blir själva det de fruktar mest: diskriminerande. Men… Vad gör vi om en grupp som Sverigedemokraterna, som vill behandla muslimer som andra rangens medborgare, får en majoritet bakom sig? Då blir det vi som försvarar demokrati och allas lika värde, vi antirasister, som måste ta till antidemokratiska metoder och rasisterna blir då de som ”försvarar” demokratin mot oss antirasister som inte vill respektera demokratiska beslut.

Det tål att tänka på. Detta är ingen akademisk fråga, utan en som har med hur man bemöter vardagsrasismen att göra. En del debattörer i Sverige anser att man bör lagstifta bort rasister och rasismen och förbjuda antidemokratiska krafter att verka fritt.

Problemet med det antirasistiska resonemanget är att det är exakt så rasisterna resonerar också.

De flesta rasister idag vill inte avskaffa demokratin utan utger sig istället för att vara demokratins försvarare. Terroristen Breivik är ett exempel på detta. han begick sitt massmord i demokratins namn, han ville försvara demokratin mot antidemokratiska krafter och han sa sig vara en förkämpe för alla människors lika värde. Hans fanclub, som t.ex. Demokratbloggen, gör samma kopplinga och säger sig vilja rädda demokratin mot dagens nazister och deras ”medlöpare”. De pratar ofta om att förbjuda antidemokratiska grupper som inte tror på människors lika värde att verka i en demokrati. De drar ofta paralleller med 30-talet och det farliga för en demokrati att tillåta antidemokratiska krafter att verka fritt. De pratar om att vi måste respektera folkviljan i t.ex. invandringsfrågan och påstår ofta att beslut om att ta in invandrare i Sverige har tagits odemokratiskt.

”Försvara demokratin” är ett rasistiskt slagord idag. Men man bör lägga märke till att rasisterna ALLTID; utan undantag pratar om att försvara demokratin genom att begränsa vissa gruppers rätt till demokrati. ”Kulturmarxister”, muslimer, judar och andra ”antidemokratiska krafter” är det som man vill diskriminera i namn av att försvara demokratin och det även rasisterna ironiskt nog kallar: ”människors lika värde”.

Som för Breivik och hans fanclub, samt Sverigedemokraterna. För dem är det muslimerna som är hotet och den ”antidemokratiska kraft” man vill försvara sig mot genom att beröva dem rättigheter: som friheten att utöva sin religion.

Breivik pratar mycket om sin kamp som en kamp för att rädda demokratin i sitt manifest.

The current multiculturalist regimes of Western Europe are not at all democratic, this country is not democratic. They haven’t been democratic since the 1950s. There is no basis for democracy when all state institutions including schools, universities deliberately use advanced brainwashing techniques (as will be described later) to condition the people from resisting their own annihilation through the implementation of cultural Marxism/multiculturalist doctrines. Furthermore, there is no basis for democracy when 99% of all journalists support and propagate multiculturalism. There is no basis for democracy when all patriots and nationalists are ignored, ridiculed or persecuted. Factors such as these and many more have resulted in the Marxist tyranny we live under today. The political and cultural elites are deliberately selling their own people into Islamic slavery by allowing demographical warfare.

(…)

Refreshing the tree is now long overdue as our countries are in a rapid state of disintegration. Our intention is to refresh the tree of liberty, and obviously not to cut it down… Many will oppose us for our stance and call us fascist. Nevertheless, it is essential to acknowledge and understand that we are not… A fascist opposes the democratical concept altogether and wants a permanent one party state, while we do NOT want this. In order to secure democracy we are forced to imbue and strengthen it from its current downward spiral towards the abyss… In any case, we oppose all ideological principles that propagate or suggest a one party ruling form. And as such, we are anti-fascists by definition unlike the current multiculturalist regimes.

Så jag frågar. Hur bekämpas rasism bäst? Genom samma metoder som rasisterna har, dvs att man vill förbjuda det man anser vara ”antidemokratiska krafter” eller ”grupper som inte respekterar människors lika värde” att verka i en demokrati? Eller bekämpas det bäst genom att man låter även rasisterna få de rättigheter de vill att andra inte ska få?

 PS

Och ja, jag länkar till rasistiska sidor, för än idag är kunskapen om hur rasisterna resonerar ganska låg.

Läs del 2 i denna artikelserie

Krönikor

Strukturell rasism: en teoretisk återvändsgränd

Gästinlägg av Adam Cwejman

Det upprepas ofta i det offentliga samtalet att vi måste se rasismen som struktur och bli medvetna om hur den genomsyrar det svenska samhället som beskrivs som ett ett ”rasistiskt samhälle”. Dessutom uppmanas man betrakta rasismen som ett fenomen som inte kan avgränsas till de som ger uttryck för rasistiskt språkbruk eller handlingar utan till alla, även de som är uttalade antirasister. Rasismen sitter i vår sociala varelse och även den mest engagerade antirasisten är, omedvetet och subtilt, en del av rasismen påstås det.
Street Fighter 2 minifigs - complete roster
levork / Foter.com / CC BY-SA

Jag har ett problem med den här linjen. Av flera skäl. Det innebär inte att jag tror att rasism inte är ett problem eller att rasism inte är  en del av vardagen, inbäddad i samhället och våra sociala relationer och praktiker, tvärtom.

Vad jag vänder mig emot är att man genom att använda ordet ”strukturell” faktiskt köper en rad föreställningar både om hur fenomen och sociala praktiker ska beskrivas men även om hur de ska åtgärdas. Det är inget neutralt ord och inkluderar en rad teoretiska antaganden som jag inte skriver under på.
Efter att ha beskrivit en del av kritiken mot Jasenko Selimovic artikel fick jag två repliker som försvarar beskrivningen av rasismen som strukturell. Jag tänkte med utgångspunkt i dessa förklara varför jag anser att teorin om strukturell rasism är problematisk. I den ena artikeln, av Karim Jebari, filosofidoktorand på KTH  kunde man läsa:

Att vi alla är rasister innebär bara att vi alla bär på en mängd negativa stereotyper och fördomar mot personer som vi anser tillhör vissa raser – för förklaring av begreppet ”ras”

Jebari gör begreppet strukturell rasism till ett catch-all begrepp som beskriver all form av medveten eller omedveten sortering, värdering, preferensdiskriminering av människor, kategorier, sociala funktioner och utseenden. Det är säkert bekvämt att ha en så heltäckande definition av rasism och ett antagande att människor i allmänhet sorterar andra utifrån ”raser” som vi ”anser” att människor tillhör.
All rasism bygger på ”artikulation av skillnad mellan människor, men alla artikulationer av skillnader mellan människor är inte rasistiska” (Ola Fransson). Det är denna åtskillnad som måste upprättas. Att jag uppfattar människors utseendemässiga olikhet, tyr mig till personer av ett visst utseende, attraheras av vissa utseenden och sorterar människor är inte uttryck för en rasistisk praktik. Skulle det vara det så har vi hastigt relativiserat vad rasism är.
Det är denna totala sammanblandning av alla våra handlingar och val in i en strukturell rasism som gör att vi blir oförmögna att både förstå rasismen, urskilja dess konsekvenser samt i slutändan på politisk väg omöjliggöra den i samhället.
Idéhistorikern Ola Fransson beskrev i en artikel i Sociologisk tidskrift med titeln ”Så blev vi alla rasister: Om forskning som bländar och förblindar” det som han kallade för det ”isomorfa misstaget” med strukturell diskriminering (kritiken lämpar sig även för begreppet strukturell rasism):

Ett stort problem med begreppsparet strukturell diskriminering är att användarna av det tenderar att upphäva avståndet mellan språket och det språket handlar om. Alla fenomen av diskriminerande karaktär tolkas i en riktning och alternativa tolkningar tigs antingen ihjäl eller avskrivs som förskönande omskrivningar. Bara ett språk och en uppsättning begrepp för att beskriva verkligheten tycks accepteras. Därmed sker en sammansmältning av de tre dimensionerna; språket, bäraren och verkligheten kollapsar in i varandra. Jag kallar detta det isomorfa misstaget. Denna sammansmältning av vad som borde vara åtskilt har stora konsekvenser för bedömningen av andras beskrivning av verkligheten, det vill säga att det finns en tendens att koppla samman andras beskrivningar av verkligheten med dem som beskriver.

Den strukturella rasismen blir i Jebaris värld en a priori förståelse av världen, det vill säga att de är en förförståelse som appliceras på verkligheten. Du behöver inte mäta eller undersöka världen för att dra slutsatsen att alla samhällen i hela världen, inte minst det svenska, är helt genomsyrade av rasistiskt tankegods och praktiker. Jag har problem med den typen av grandios förförståelse av världen. Den kan nämligen läsa in rasism i nästan allt.
Så långt har vi en förståelig oenighet, det vill säga att jag inte köper förklaringsvärdet av den strukturella rasismen. Men sedan tror jag att Jebari missförstår mig (Och uppenbarligen Selimovic) när han skriver:

Det Jasenko Selimovic och Adam Cwejman gör är att återetablera vad vi allra helst vill tro: att vi är goda. Det är problematiskt, eftersom det enda sättet att vara mot diskriminering är att förstå att man är bland dem som diskriminerar. När Selimovic och Cwejman säger att Sverige inte är ett rasistiskt land så förstärker de den där sagan som vi fick höra, den där den onda är någon annan. Därför har de fel.

Här verkar Jebari har missförstått något. Jag tror inte att ”vi är goda”. Det är ett meningslöst uttryck och jag skulle aldrig använda det. Däremot menar jag att vi är autonoma individer med möjlighet att självständigt förhålla oss moraliskt till våra och andras handlingar. Att dessutom karakterisera Sverige som ”rasistiskt” är en konstig form av reduktionism som jag skulle tro att en doktorand i filosofi skulle akta sig för. Att det finns rasism i Sverige gör inte Sverige till rasistiskt, det är att besjäla landet (nationen?) med en essens.
Frågan är ens hur Jebari, som ju erkänt att han är en del av en strukturell rasism kan ställa sig utanför den och beskriva dess mekanismer. Fransson beskriver dilemmat som Jebari måste stå inför:

Hur kan någon hävda att det finns en struktur som genomsyrar hela samhället, inklusive det akademiska systemet och alla dess medlemmar? Den som hävdar detta är med nödvändighet en del av samma struktur, men hur kan det då vara möjligt att se på strukturen utifrån, det vill säga hävda strukturens existens samtidigt som den är omöjlig att träda ut ur för dem är en del av den? Var finns det strukturalistiska perspektivets företrädare i förhållande till den struktur de menar genomsyrar hela samhällskroppen? Det är bara ett allsmäktigt väsen som kan klara av att på en gång formulera sig i ett språk och vara oberoende av samma språks förutsättningar

Så nej, jag tror inte att vi kan göra en uppdelning mellan ”goda” och ”onda”. Men jag är övertygad om att vi kan göra en uppdelning mellan rasister och icke-rasister. Att visserligen båda kategorier befinner sig i samma samhälle gör dem inte båda till rasister lika lite som förekomsten av rasister i ett samhälle gör samhället/landet till rasistiskt.

Den andra repliken, skriven av Nedim Kirlic har samma tema som Jebari, jag och Jasenko Selimovic förnekar rasism:

Varken statssekreteraren eller Cwejman själv vill nyansera debatten, utan verkar bara vilja bevisa tveklöst att den strukturella rasismen inte finns

Hands Of Harmony
Vermin Inc / Foter.com / CC BY-NC-SA

Det är uppenbart att det råder en teoretisk arrogans här som både Kirlic och Jaberi ger uttryck för. Låt mig förtydliga: rasism existerar. Jag ifrågasätter sättet den beskrivs och förstås och följaktligen metoden för hur den ska bekämpas. Att man inte skriver under på en typ av teoretisk förförståelse (strukturell rasism/diskriminering) är inte liktydigt med att man förnekar rasism, eller ens att det finns rasism i vardagen i ett land som Sverige.

Försvararna av teorin om den strukturella rasismen låter påfallande mycket som marxist-leninister. De har i sann Hegeliansk anda hittat ett system som förklarar allt och alla, historiska fenomen, mänskliga beteendemönster och motiv. Allt kan praktiskt inordnas i teorin och undantag existerar inte. Rasismen är allena rådande och objektiv, bortanför den enskilde individens valmöjligheter och motiv. Kirlic mening nedan är ett exempel på detta:

”Rasismen har alltid varit strukturell” och: ”Att som Cwejman /../kalla strukturell rasism för en teori är säkerligen inget annat än en medveten desinformation.

Det är underligt hur strukturell rasism, ett inte oomstritt perspektiv, så snabbt blivit absolut sanning hos så många i offentligheten. Framförallt är det märkligt att personer som Kirlic och Jebari som förefaller så väl förtrogna med teorin om strukturell rasism inte verkar medvetna om de diskussioner som förekommit kring teorin inom filosofin, sociologin och statsvetenskapen.
På Kirlic låter det som att strukturell rasism inte har något med epistemologi att göra utan snarast kan betraktas som en naturvetenskaplig metod (”De känner säkert till den omfattande forskningen både i Sverige och internationellt som har bevisat att den strukturella rasismen existerar och för med sig negativa konsekvenser för dem som avviker från samhällsnormen.”).
Att exempelvis peka på diskriminering inom arbetslivet är inte liktydigt med att ge teorin om strukturell rasism allmängiltig förklaringsvärde. Jag tror på att man kan mäta och ge exempel på attityder, diskriminerande fenomen och rasism i samhället utan att för den sakens skulle inlemma alla sociala fenomen i en universell rasistisk struktur. Kirlic verkar orolig att någon ifrågasätter självklara sanningar:

i slutändan, om vi väljer att ”inte köpa den strukturella analysen av rasism”, vad har vi då kvar? Vi har en statssekreterare, en regering och ett flertal liberala debattörer och ledarredaktioner som väljer att ta på sig tolkningsföreträdet, medan befolkningen är endast en mängd individer, där vissa ”väljer” att ta på sig ”offerkoftan”.

Vem är det som tar på sig tolkningsföreträdet? Är det en grupp människor som säger sig kunna förklara all typ av underordning och makt i samhället med hänvisning till strukturell rasism eller de personer som ser rasismen men ställer sig ödmjuka inför om den kan förstås utifrån en monopoliserande teori med anspråk på att förstå makt, människors handlingar och samhällen i stort? Jag tror inte på teoretiska förförståelser utan ser hellre att man samlar empiri och är försiktig med att självsäkert kunna dekonstruera allt mänskligt handlande.
Åter till Ola Fransson som väl sammanfattar problemet med ett strukturell förhållningssätt till diskriminering:

Problemet kan lokaliseras till teorins grundläggande förutsättningar, som resulterar i att den strukturalistiska förklaringsmodellen i detta fall inte ger utrymme till alternativa förklaringar eftersom alla fenomen reduceras och anpassas till strukturens premisser. Väl att märka inte på grund av moraliska eller ideologiska skäl, utan på grund av de stora anspråk begreppsparet strukturell diskriminering reser. Strukturen förklarar alla fenomen, i detta fall diskriminering. Den är därför radikalt reduktionistisk och som alla reduktionistiska teorier är den rigid.

För den som orkat hänga med så här långt inser nog att huvudproblemet som jag ser det med att kunna förklara att ett samhälle är rasistiskt eller att strukturell rasism genomsyrar alla inte är en fråga om att förneka rasism, trivialisera den eller att bortförklara människors upplevelser. Det handlar istället om kritik mot ett perspektiv som, vågar jag påstå, i längden är ett fruktlöst sätt att bekämpa rasismen på. Kritiken mot detta sätt att förstå och bekämpa rasismen skulle kunna sammanfattas i ett par punkter:
1) Vi är inte slavar under rigida strukturer. Socialt utvecklade idéer och praktiker är inte allena rådande för vårt handlande. Vi behöver inte handla instinktivt och förutbestämt som led i någon struktur.  I någon bemärkelse skapar vi strukturer genom vårt handlande. Det är dessa medvetna och aktiva handlingar som både är uttryck för våra bästa och sämsta sidor. Såväl den värsta rasismen som den bästa frihetskampen är inte uttryck för omedvetna handlingar utan för aktiva och genomtänkta val. Alltså: vi är sociala varelser och präglade av en rad omständigheter, men vi är är medvetna och kan fatta fria beslut, även i strid med vår bakgrund. Kan vi annars överhuvudtaget belägga någon med skuld om handlanden enbart är omedvetna och delar av en svårgreppbar struktur?
2) En teori som har totalt förklaringsvärde kan inte kritiseras och nyanseras.  En strukturalistisk förklaring som inbegriper alla våra handlingar kan inte falsifieras. Motsägelser mot teorin blir per automatik bekräftelser för tesens riktighet (”Han försvarar sitt vita privilegium”). Eftersom ingen kan ställa sig bortanför och utanför en strukturalistisk förklaring (strukturen genomsyrar allt) så blir all kritik och all diskussion enbart tecken på positionering inom strukturen.
3) Rasism överallt är rasism som inte kan bekämpas.  Om alla är rasister då saknar vi förmåga att urskilja, stämpla och åtgärda den rasism som skapar verkliga orättvisor och diskriminerar människor. Hur ser den politik ut som bekämpar en rasism som omfattar alla, inklusive de som ska bekämpa den, de som utsätts för den och alla mittemellan? Idag har vi en antirasistisk politik som (förhoppningsvis) bygger på lika villkor, meritokrati, lika förutsättningar och likhet inför lagen. Vad tillförs med ett allena rådande strukturellt perspektiv som konstaterar att alla ingår i den rasistiska strukturen? Hur konstruktivt är det att påtala för alla med invandrarbakgrund att de är utsatta för rasism ens innan de faktiskt stött på den?

4) De strukturalistiska felslutet. Beskrivs väl av av Per Bauhn i en kritik av Iris Marion Young (en person som lagt mycket av grunden till förståelsen av strukturellt förtryck):

Att som Young oförmedlat gå från en deskriptivt strukturell utsaga (”Vissa grupper har mindre framgång än andra”) till en normativt strukturell utsaga (”Vissa grupper är förtryckta”) är att begå vad vi kan kalla det strukturalistiska felslutet. Detta felslut kan ses som en särskild tillämpning av det felslut som brukar förknippas med David Hume och som innebär en otillåten övergång från ett är till ett bör.

Det strukturalistiska felslutet riskerar att att blanda ihop negativ särbehandling med grund i rasismen och ojämlikheter som har andra skäl (politiska misslyckanden, ofrihet, klassfrågor, socialt kapital etc.). Förtryck eller maktlöshet är inte ekvivalent med rasism, förtryck kan härledas ur rasism men det är inte det enda svaret. Ta exemplet i ojämlikhet mellan en svensk förort och innerstaden. Det är uppenbart en fråga om ojämlikhet, den kan beskrivas. Men att därefter ta steget till att detta är ett uttryck för strukturellt förtryck som äger rum då vita förtrycker icke-vita är uttryck för det strukturella felslutet. Det kan givetvis vara så att ojämlikheten är en konsekvens av en viss typ av förtryck, men att på förhand ansluta sig till att det måste handla om strukturell rasism är problematiskt. Den blir en hypotesernas enögdhet. Man är fixerad vid en teori som förklarar utfall i samhället och avskriver andra förklaringar. Istället för att leta efter empiri som både kan bekräfta eller motsäga hypotesen så bestämmer man sig på förhand för ett strukturellt perspektiv som inte kräver falsifiering eftersom tesens bekräftelse är inbyggd i teorin, det är med andra ord ett självspelande piano.
Krönikor

Ta debatten!

Bög, hora, kommunist, vänsterpack och pkmaffia… men vi ska ta debatten.
Saken är den att det inte finns en debatt att ta, sen jag började ta debatten eller snarare argumentera emot intoleransen när SD kom in i riksdagen så har jag märkt ett par saker, saker som börjat oroa mer och mer.

I början var de inte många som skanderade rasistiska åsikter kors och tvärs, det var inte många som blandade ihop yttrande- och åsiktsfrihet utan man kunde möta upp dem med sakliga faktabaserade argument… ledde som oftast bara till att de blev tysta i diverse trådar, men det var något i alla fall, de slutade skandera.

Sen hände något på vägen, media blev ”gammelmedia” och faktan avslogs med hänvisning om t.ex. judisk komplott eller att regeringen minsann döljer faktan som den verkligen är, inte ens när BRÅ själva tar upp att de blir misstolkade slutar de intoleranta att förvanska det som framkommer.

Och argument blev mer och mer personliga påhopp istället för att argumentera emot från den intoleranta sidan, jag har i dags dato mottagit 32 hot om våld via personliga meddelanden blandat med allsköns olika påhopp plus en del personliga meddelanden jag inte ens vet hur man ska tolka då svenskan i dessa har varit svår att läsa… svårare än ett pussel på 5000 bitar utan bild att utgå ifrån.

Ta debatten!
PhOtOnQuAnTiQuE / Foter.com / CC BY-NC-ND

Det är inte maktlöshet jag känner när jag argumenterar, det är snarare känslan av att den andre inte gör något annat än totalt blockerar nya intryck som gör att det känns som man inte kommer någon vart.
Jag sitter och skriver, försöker nå fram och verkligen hoppas att de kommer med ett vettigt motargument som leder fram till att vi har en diskussion… och jag medger gärna att jag bara väntar på att någon mer viktig än jag skuttar in i debatten som inte är en debatt, en person i makten, en person som har större förutsättningar än jag själv att uppmärksammas och dra med fler i just jakten på en debatt.

Vi som är där ute och skriver så tangentborden glöder är en del, vi är inte så fasligt få, men vi är djupt medvetna om att det är så tyst från håll som spelar roll men fortfarande är vi där varje dag och försöker få till en debatt.

En debatt som är utan tillmälen, personliga påhopp och framförallt faktabaserad… inte en strid i sandlådan där den som skriker högst inbillar sig att den ”vinner debatten” och det är så oerhört dumt att den intoleranta sidan skanderar alla dessa olika tillmälen för det är just vad de mest klagar över… får man inte ha vilken åsikt man vill utan att vara rasist?

Och nej, det är inte bara sidan till höger som tillämpar sådant, men av den erfarenhet jag har och delar med så många andra som argumenterar mot intolerans av alla de olika slag så är det just rasisterna som gör allt för att debatten inte blir en debatt.

Så att ta debatten, kan vi göra det när andra sidan inte debatterar utan endast skriker ut sin monolog?
Kan vi ta debatten när det inte finns en att ta? Debatt kräver att båda parter pratar med varann men en sida i detta pratar inte och vill inte ens försöka förstå…är det en debatt då?
Det finns ett par som tar debatten bland den sidan som benämns som rasistisk men de drunknar bland alla näthatande troll som gör allt för att debatten inte ska kunna finnas, de gångerna jag hamnat i sådan lycka över att finna en att ha debatt med så fullkomligt översvämmas kommentatorsspåret av allehanda påhopp och icke relevanta påståenden om min person.

Det blir som att föra ett samtal med en person samtidigt som flera andra personer skriker in i ens öron samtidigt, visst tycker en del och säger att man ska blunda men man gör inte det, man läser faktiskt allt eftersom det kan hända att bland alla dessa kommer en som vill delta i samtalet.

Och man vill inte gå miste om det, man vill att det finns fler som kan hantera att man inte håller med, att man har annan fakta som man stödjer sina argument på samt är intresserad av att försöka komma någon vart.

Och nej, alla åsikter är inte bra, speciellt inte de som är rasistiska.
När vi försöker nå fram är det vad vi bemöts av, rent skärt öppet hat, hat för vi inte tycker som de och hat för att vi vågar säga emot med fakta vilket de inte har på sin sida.

De har Avpixlat som kräver vad de själva inte förmår göra, Exponerat och Dispatch International som endast förmedlar en vidrigt vinklad bild av att allt är en grupps fel, absolut allt är andras fel men aldrig deras eget.
Att påpeka för Ingrid Carlqvist som leder Tryckfrihetssällskapet att det är motsägelsefullt att kräva full yttranderätt och tryckfrihet samtidigt som man vill förbjuda just en skrift, omfattas inte koranen av tryckfrihet… framförallt den totala hon vill ha?
Och vad sker när man gör det, mer näthat och fåniga påhopp men absolut ingen saklig debatt.

Så när folk säger att man ska ta debatten känns det mer som att de vill ge rum för näthat och rasismens spridning, för så ser den riktiga bilden av flertalet av dagens debatter ut, det är den mörka sanningen som vi har att göra med, vi vanliga människor som tycker att det är viktigt att inte låta samhället drunkna i intoleransens djupa hav.

Och det blir inte bättre av att Janne Josefsson och Stina Dabrowski går ut och ger klartecken om att sparka neråt… för vi ska ta debatten, vi, folket som tar debatten varje dag behöver inte höra att vi ska ta debatten.

Det gör vi redan, trots det inte finns en debatt att ta.

Gästkrönikör Mika Osipoff, en vanlig nätpratare, varken mer eller mindre än någon annan.

Läs även hans tidigare krönika: Mobbning…

Artiklar

Janusz Korczak och barnets rätt till respekt

Gästinlägg av Agneta Berliner.

Agneta Berliner är styrelseledamot i Rädda Barnen Västmanland, ledamot i arbetsutskottet för SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism) och var tidigare riksdagsledamot (FP). Agneta bloggar på: Berliners blogg.

Agneta Berliner

Janusz Korczak och barnets rätt till respekt

Det barn som möts av respekt, lär sig att respektera andra.

Det behövs en rejäl synvända i det svenska samhället. Hos lärare, föräldrar, grannar, polis, socialsekreterare, politiker, åklagare, domare. Vi behöver alla vända på perspektiven. Från vuxenperspektiv till barnets. På riktigt. I alla situationer. Lära oss mer om hur barn fungerar. Agerar. Reagerar. Alltför många barn mår psykiskt dåligt. Alltför många barn blir inte lyssnade till. Alltför många barn sviks av samhället, av oss vuxna, när de behöver oss som allra bäst. Vi vuxna behöver göra vårt allra, allra yttersta för att stötta de barn som har det svårt. Så att alla barn får en så bra uppväxt som det någonsin går. Så att barnen får vara barn. Det är så vi formar ett gott samhälle med respekt för de mänskliga rättigheterna och allas lika värde. En föregångare och förebild i detta synsätt var barnläkaren och pedagogen Janusz Korczak.

Krochmalna Street orphanage
Unknown / Foter.com / Public Domain Mark 1.0

I trettio år levde Janusz Korczak tillsammans med föräldralösa barn på barnhem i Warszawa. Han skapade en verksamhet som byggde på barnens demokratiska och aktiva deltagande i sin egen vardag. Korczak ansåg att det oftast är barnen som drabbas värst av det onda i tillvaron. Och att det är roten till mycket av världens elände – barnens förutsättningar att forma framtiden i andra banor omintetgörs. Fred och frihet, utveckling och framtid beror på hur vi förhåller oss till barnen. Hela Korczaks verksamhet kan sägas vara ett projekt för fredsfostran.

Korczaks människosyn var allas lika värde. Av detta följde ett moraliskt engagemang för rättvisa och social jämlikhet. För stöd åt svaga och förtryckta. Också barnen gjordes delaktiga i detta engagemang. Ett genomgående drag i Korczaks arbete var att han bejakade barnens upplevelser av tillvaron. Han försökte inte släta över de olika former av social nöd och orättvisa som många av barnen upplevt på nära håll. Hos Korczak finner man alltså både ett starkt engagemang i moraliska frågor och en medveten betoning av den vuxnes aktiva ansvar i fostran och undervisning. Med sin grund i respekten för barnet blev han dock aldrig moraliserande.

Korczaks tankar om barns rätt till respekt bidrog till att lägga grunden för den första barnkonventionen. Och Janusz Korczak påtagligt aktuell och närvarande även idag. ”Barnets rätt till respekt” och ”Hur man älskar ett barn” är två av hans böcker. I dessa böcker bidrar språket i sig nästan till en känsla av poesi mellan varven. För mig ger texterna många anledningar till reflektion och de framkallar en stark vilja att vara en god förälder. Och en god medmänniska.

Jag har haft förmånen att träffa och samtala med Sven Hartman och Ylva Wibaeus från Svenska Korczaksällskapet. Ånyo greps jag då av en stor ödmjukhet inför de tankar kring barn och barns rättigheter som Janusz Korczak framförde för över 80 år sedan. Inte för inte kallas han pionjär i det internationella arbetet för barns rätt.

Janusz Korczak förespråkar inte några pedagogiska måsten – det handlar mer om hur man som vuxen förhåller sig till ett barn; med respekt och utifrån att varje barn är en individ med egna erfarenheter. Janusz Korczaks tankar är angelägna. Läs hans böcker. Fundera på budskapet. Sprid hans namn och de insikter som du själv gör när du läser hans tankar.

Med tillåtelse från Sven Hartman följer nedan en summering av hans och Ros Mari Hartmans efterskrift till ”Barnets rätt till respekt”.

Vad är det som gör att en människa blir ihågkommen av eftervärlden? Är det bara det storslagna vi minns eller kommer vi också ihåg det lågmälda? Janusz Korczak (1878-1942, författarpseudonym för Henryk Goldszmit) var en stillsam man, men han spred ljus för många människor i en mörk tid. Man minns honom, inte för hans framgångar bland stora män, utan för att han ägnade hela sitt liv åt barnen. Både i stora och små sammanhang förespråkade han barnets rätt till respekt.

Janusz Korczak föddes i en judisk familj som var helt assimilerad i det polska samhället. Korczaks intresse för barn väcktes tidigt och redan i unga år engagerade han sig i frivilligt arbete med barn. Efter genomförda medicinstudier i Warszawa, Berlin och Paris hade han en privatpraktik vid sidan av sin tjänstgöring på ett barnsjukhus i Warszawa. Efter några år lämnade han, trots lysande framtidsutsikter, sin läkarverksamhet och började engagera sig i barnhemsarbete. Med tiden hade han ansvar för två barnhem, ett för judiska barn och ett för icke-judiska barn. Korczak tycks i detta arbete fått utlopp för sin mångsidiga begåvning. Han ansvarade för den pedagogiska ledningen, fungerade som barnens läkare, deltog i deras fostran, skrev och berättade sagor för dem.

Jerusalén: Museo del holocausto: Plaza de Janusz Korczak
edomingo / Foter.com / CC BY-NC-ND

Janusz Korczak skrev åtskilliga böcker i pedagogik, barnpsykologi och barnavård, både vetenskapliga och populärvetenskapliga. Under långa perioder anlitades han som föreläsare i barnmedicin på universitetet och som expert på frågor om ungdomsvård i rättsväsendet. Och en hel generation polska barn lärde känna honom som ”Den gamle doktorn” – som ledde en serie mycket populära radioprogram för barn.

När andra världskriget bröt ut beslutade Korczak sig för att försöka rädda barnen och barnhemmen. I oktober 1940 tvingades det judiska barnhemmet att flytta till gettot och Korczak gjorde ideliga tiggarfärder för att försöka skaffa mat åt barnen. Han arresterades flera gånger, bland annat för att han vägrade bära armbindeln med den judiska stjärnan. Goda vänner uppmanade honom att försöka fly, det är omvittnat att han flera gånger gavs fri lejd genom sina internationella kontakter, men han bestämde sig för att stanna. Han kunde inte överge barnen när de hade det som svårast.

Korczak kallas för en humanistisk pedagog och då har man haft både hans idéer och hans liv i tankarna. Det är inte ofta man kan se en så klar överensstämmelse mellan lära och liv som hos Korczak. Årtiondena runt första världskriget gav upphov till en rad pedagogiska riktningar som visat sig vara osedvanligt fruktbara och slitstarka. Från Stockholm hade Ellen Key redan år 1900 proklamerat ”Barnets århundrade” som också var titeln på den bok hon utgivit. Det är troligt att Korczak i mycket inspirerades av Ellen Key. Båda var engagerade debattörer för barnets rätt till rätt och skydd. Maria Montessori, Rudolf Steiner och Célestine Freinet var andra i den skara av tänkare inom pedagogik och barnavård dit Janusz Korczak räknades. Industriell expansion, teknisk och politisk utveckling ledde till en ny kunskapssyn och till krav på ökad utbildning för folkflertalet. Krig, fattigdom och sociala orättvisor medförde stora och tunga uppgifter för skola och barnavård. Årtiondena kring första världskriget innebar också att vetenskapen i allt större utsträckning fick en styrande roll där man tidigare förlitat sig på kyrkans råd. Janusz Korczak var en vetenskapligt skolad barnläkare. Han bedrev forskning kring barns psykiska och fysiska utveckling. Och kombinerade sitt stora vetande om barn med en övertygelse om barnets värde och om människolivets okränkbarhet. Han förenade sin stora praktiska erfarenhet från alla åren på barnhemmen med ett gediget vetenskapligt kunnande och en humanistisk åskådning. För Korczak är det individen och inte kollektivet som är utgångspunkten för uppfostran i hans pedagogik som präglas av närhet, humor och en varm grundton.

Överhuvudtaget var han angelägen om att betona att barn först och främst är människor för att på så vis tona ner de åtskillnader som ständigt görs mellan barn och vuxna. Korczaks skrifter präglas av insikten att livet inte är lätt att leva, varken för barn eller vuxna. Människans liv bestäms av personliga upplevelser och tillkortakommanden, av samhällets orättvisor och historiens tragedier. Men, menade Korczak, människans kännetecken framför andra är att hon kan påverka sin situation och sin framtid.

Roten till mycket av världens elände såg Korczak i det förhållande att det oftast är barnen som drabbas värst av det onda i tillvaron. Det leder i sin tur till att deras förutsättningar att forma framtiden i andra banor omintetgörs. Fred och frihet, utveckling och framtid beror på hur vi förhåller oss till barnen. Om man hårdrar analysen kan man säga att hela Korczaks verksamhet var ett projekt för fredsfostran.

I sin bok ”Hur man älskar ett barn” efterlyser Korczak ett Magna Carta för barnens rättigheter där han formulerar tre grundläggande rättigheter:

1. Barnets rätt till sin död. Där han vänder sig mot samtidens överdrifter i barnhygien. Korczak menade att de som till varje pris ville undvika att barnen drog till sig en livshotande sjukdom, så förvägrade man dem ett naturligt liv.

2. Barnets rätt till den dag som idag är. Barns liv har ett egenvärde som ska respekteras. Och enligt denna princip är det orätt av föräldrar, lärare eller samhället att betrakta barn som investeringsobjekt inför framtiden. Det är inte heller rätt av den vuxne att förverkliga sig själv genom sina barn.

3. Barnets rätt att vara den han eller hon är. Varje barn är en individ och varje barn har rätt att vara sig själv.

Going to School
cindy47452 / Kids Photos / CC BY-NC-SA

Allt som Janusz Korczak skrev var förankrat i det vardagliga barnarbetet. Han arbetade med ett stort barnkollektiv och det tvingade honom till att finna former för individuell stimulans och även till att fördela ansvar och normöverföring. För att den stora barngruppen skulle fungera krävdes att man utnyttjade barnens förmåga till lojalitet och ömsesidig förståelse. Likaså krävdes utrymme för barnens personliga integritet. Detta medförde att olika fostrande inslag fick större utrymme i Korczaks arbete än vad som i allmänhet var fallet inom progressiv pedagogik och så kallad modern barnuppfostran. Korczak var uttalad motståndare till alla former av aga, vilket var både ovanligt och radikalt i de sammanhang där han var verksam. Han menade att det inte var i rollen som bestraffare som den vuxne ska ta sitt ansvar, utan att i kraft av sin större erfarenhet ska den vuxne samverka med barnen. Korczaks respekt för barnet är orubbligt.

De arbetsformer som Korczak utvecklade vid sina barnhem förutsatte ett delat ansvar för allt, från städning till planering. De gemensamma ordningsreglerna respekterades av barn och vuxna. Man hade ett faddersystem där nyintagna barn blev omhändertagna av flickor och pojkar som redan var hemma vid institutionen. Man hade också en ”kamratdomstol”, ett slags stormöten med ordförande och sekreterare, där konflikter mellan barnen eller mellan barn och vuxna togs upp till behandling enligt en särskild ”lagsamling” där de första 99 paragraferna var förlåtelseparagrafer.

En följd av Korczaks människosyn var att han trots medvetenheten om alla ärftliga och miljömässiga skillnader mellan människor envetet hävdade allas lika värde. Av detta följde ett moraliskt engagemang för rättvisa och social jämlikhet, för stöd åt svaga och förtryckta. Också barnen gjordes delaktiga i detta engagemang. Ett genomgående drag i Korczaks arbete var att han bejakade barnens upplevelser av tillvaron. Han försökte inte släta över de olika former av social nöd och orättvisa som många av barnen upplevt på nära håll.

Hos Korczak finner man alltså både ett starkt engagemang i moraliska frågor och en medveten betoning av den vuxnes aktiva ansvar i fostran och undervisning. Med sin grund i respekten för barnet blev han dock aldrig moraliserande.

Den lilla skriften ”Barnets rätt till respekt” trycktes första gången 1929. Här sammanfattas många av de tankar som genomsyrar Korczaks arbete. Skriften har troligen sitt ursprung i en föreläsningsserie som han gav vid universitetet i Warszawa. Serien anknöt till den tidens barnkonvention, Genèvedeklarationen från 1924, som Korczak var en av idégivarna till.

I augusti 1942 deporterades Janusz Korczak, personalen och de 200 barnen vid det judiska barnhemmet tillsammans med 15.000 andra från gettot i Warszawa till det nazistiska förintelselägret Treblinka och mördades där.

I mer än tjugo länder runt om i världen finns idag Korczaksällskap som arbetar i Janusz Korczaks anda för barnets rättigheter.

 


Läs mer;

Svenska Korczaksällskapet
Rädda barnen om Barnkonventionen
UNICEF om Barnkonventionen

Artiklar

Tecknade superhjältar som antirasistiska förebilder

Vi skrev tidigare om TV-serien Star Trek som för 45 år sen visade den första kyssen mellan en ”svart” och en ”vit” på TV. Det sågs som chockerande av extremt många, även av folk som sa sig vara mot rasism, på sin tid. Lika chockerande ansågs det vara när den första tecknade superhjälten skapades året efter.

TheFalcon1969 publicerade Marvel Comics serietidning Captain America ett nummer där en ny superhjälte introducerades. Den svarta tecknade figuren Falcon.

Nu i april har den nya filmen i serien om Captain America premiär. Falcon är med och det där med att vara förebild för unga är lika viktigt, om än inte lika kontroversiellt, som 1969.

Det finns berättelser om att Marvel Comics var tveksamma till att ta detta ”stora steg”, men tidningen sålde så bra att de gjorde det ändå. Det fanns mycket rasism till och med i företaget Marvel Comics på den tiden. Men i det fallet var det snarast de som var sympatiska till att skapa en svart superhjälte som tvekade.

Det skrämmande är att när dessa trevande första steg togs för att stoppa rasismen fanns det antirasister som skrek högt att ”ni går för fort fram”, ”lugna er”, ”ni är för extrema”…

Martin Luther King har skrivit en hel del om detta i sina böcker och pratade ofta om det i sina predikningar och tal. Han gick så långt som att säga att de bland ”de svartas vänner” som ville riva rasbarriärerna” i en lugnare takt, över några generationer, var ett större hot mot medborgarrättsrörelsen än t.o.m rasisterna i Klu Klux Klan. ”Vi kan inte vänta”, var hans kommentar.

King sköts innan den första kyssen på Tv, och innan den första afroamerikanska superhjälten, Falcon, skapades.

Förebilder är viktiga, även tecknade superhjältar!

Artiklar

Låt Stå — antirasism på schemat

Den 21:a mars var det FN-dagen mot rasism och bl.a. Sverige befinner sig i ett klimat där vi tvingas förlita oss på alldeles för få eldsjälar i arbetet mot rasism i skolan. Eldsjälar som brinner för det de gör, tyvärr är risken med sådana människor att de brinner snabbt och att elden riskerar att slockna.

Läraren skall enligt gängse uppfattning vara vår demokratiska vision av samhället personifierad. Förutom att lära ut enligt läroplaner skall läraren också uppfostra, utveckla, vara normkritisk, antirasistisk, fortbildas, vidareutbildas samt ha en bra koll på den senaste forskningen gällande ovan nämnda kategorier. Allt enligt den av regeringen lagstadgade likabehandlingsplanen. Jag menar inte att det inte skall ställas krav, självfallet är det så att vi skall och bör kunna avkräva lärare ansvar för vår demokratiska utveckling och att de undervisar enligt en idé om att alla skall inkluderas och vara med. Men kraven måste ses i sin verklighet.

This Big
nomanson / Foter.com / CC BY-NC-ND

I början av året publicerades en undersökning av SCB på uppdrag av tidskriften ”DU&JOBB” som visar att 84% av grundskolelärarna och 72% av gymnasielärarna anser att deras arbetsbelastning har ökat. Fler och fler arbetsuppgifter läggs på läraren och mer och mer saker krävs det att läraren skall ha koll på och förmedla. Detta gör det föga förvånande att en annan studie som Eva Bejerot pratar om i en intervju till ”Lärarnas Nyheter” visar att 60% av lärarna hoppar över lunch eller raster för att hinna med allt som måste göras. Samtidigt som den studien publicerades och samtidigt som till exempel tidningen ”Skolvärlden” skriver om lärarnas tidsbrist som ett utbrett problem föll Arbetsmiljöverkets dom nyligen på Stockholms Stad. Domen innebär att Stockholms Stad blir tilldelade ett vite på 2 miljoner om inte åtgärder införs som underlättar lärarnas arbetsbörda.

Detta innebär att problemet uppmärksammas på flera nivåer vilket är positivt, men det är långt ifrån nog.

För vi får inte glömma att lärarna är en enormt viktig aktör i kampen för det antirasistiska Sverige. Det sägs att ”the pen is mightier than the sword”, men i det här fallet borde det snarare skrikas ut. Bengt Westerberg har som förslag i rapporten ”Främlingsfienden inom oss” ett lärarlyft där ett antal lärare från varje skola skall vidareutbildas i frågor kring antirasism och få svar på frågan hur lärare skall arbeta antirasistiskt i klassrummet. Vi får hoppas att det blir en underlättande vidareutbildning och inte ännu ett tillägg till lärarnas överfulla att-göra-lista.

Historic Strawberry Schoolhouse - dunce chair in the corner
Al_HikesAZ / Foter.com / CC BY-NC

Det är i detta högst problematiska klimatet vi beslutar oss för att skapa vårt metodmaterial. Det kan tyckas som en konstig tanke när jag precis redogjort för lärarnas arbetsbörda, men jag kommer till det.

PeaceWorks har tagit initiativ till projektet ”Låt Stå” som har underrubriken ”Antirasism på schemat” och utvecklar tillsammans med Mångkulturellt Centrum en metodbox med två huvudsakliga syften: framförallt skall det möjliggöra ett aktuellt och forskningsbaserat antirasistiskt arbete som skall genomsyra skolan. Men också, och minst lika viktigt, skall det underlätta det arbetet för lärarna. Det är just fokuset på att underlätta för lärare som gör att vi tror att det här materialet kommer att välkomnas, det märks tydligt att det behövs.

Dessutom kommer materialet att komma med en stödfunktion åt lärare, detta för att förespråka kontinuitet i materialet men också för att vi upplever att det saknas i tidigare metodmaterial. Det delas ut till lärare och sedan försvinner skaparen till nästa skola och nästa projekt. Vi vill inte bara komma in och göra punktinsatser, vi vill vara med i skolans arbete hela vägen och ge lärarna det stöd dom själva känner att dom behöver. Rapporten från Rädda Barnen med titeln ”Några hakkors bakom gympasalen” visar på att det är fler elever än lärare som upplever rasism i skolan. Detta är inte konstigt då vi har ett klimat där rasism går mot en normalisering och det är inte alltid vi reagerar på saker som vi kanske borde reagera på. Även detta är något som vi vill förändra och förbättra med vårt metodmaterial, att hjälpa lärare identifiera rasistiska yttringar och ha förståelse för upplevelser. För vi får aldrig glömma att det är personen som upplever en rasistisk handling som äger känslan och att känslan aldrig är fel.

I och med detta hoppas vi att regeringen lyssnar på oron som riktas från lärarna och tar ställning för en underlättad arbetssituation, inte bara i Stockholm utan i hela landet. Att regeringen lyssnar och reagerar. Vi har metoderna och forskningen, nu behöver vi ditt engagemang Björklund. Vad tänker du göra?

För lärarnas tidsbrist får aldrig bli ett hinder i kampen mot rasism i Sverige.

Hjalte Lagercrantz

Projektledare
Låt Stå – Antirasism på Schemat