Krönikor, Myter

Myterna om kriminalitet bland invandrare

Det påstås att invandringen är något negativt ekonomiskt, något som bara kostar pengar för samhället. Som en del av de påstådda kostnaderna anges ökad brottslighet och kriminalitet bland invandrare utgöra en stor del. Vi ska gå igenom den myten här.

Kent Ekeroth (Sd)

Av naturliga skäl finns alltid en stor osäkerhet i statistik om kriminalitet. Många brott anmäls aldrig och många av de brott som anmäls klaras inte upp. Ett sätt att försöka mäta och jämföra över tid och mellan länder är enkätundersökningar där de svarande får uppge om de utsatts för brott det senaste året. I den statistik som Brottsförebyggande rådet hänvisar till kan man se att Sverige inte sticker ut jämfört med liknande länder. Det är lika många eller fler som uppger att de har utsatts för brott i en del länder med lägre invandring, till exempel Danmark och Norge. Invandring tycks därför inte vara en avgörande faktor i en jämförelse av antalet brott mellan länder.

Den överrepresentation som finns bland utlandsfödda i brottsstatistiken beror bland annat på att det är många unga män som kommer till Sverige, en grupp som normalt är överrepresenterad i statistiken — oavsett födelseort. Även faktorer som arbetslöshet och låg utbildningsnivå spelar in. I sammanhanget är det viktigt att poängtera att den absoluta majoriteten utrikes födda, precis som den absoluta majoriteten svenskfödda, aldrig begår brott.

Brott ska alltid bekämpas och den ansvarige ska ställas till svars. Men när en enskild invandrare begår brott ska vi aldrig skuldbelägga hela gruppen utrikes födda.

Det finns i sammanhanget även ytterligare faktorer att ta hänsyn till och redan år 2005 visade professor Christian Diessen i en tvärvetenskaplig antologi, ”Likhet inför lagen”, hur invandrare missgynnades i rättskedjans alla led.

Påståenden som framförs ofta är att vi har lägre straff än andra länder och att någon sorts allmän opinion skulle kräva att mantrat ”hårdare tag och strängare straff” uppfylls med det snaraste.

Att opinionen kan upplevas så beror i första hand på att media och polis lever i ett symbiotiskt förhållande där media vet att brott säljer tidningar, och polisen vet att ju mer media skriver, desto bättre förutsättningar för ökade anslag. Om detta finns bokstavligen spaltkilometrar för den intresserade att läsa i min blogg där jag i artikel efter artikel motbevisar en lång rad rena myter om brott, straff och kriminalvård. Här och nu ska jag bara ge några exempel och f.ö hänvisa till en överväldigande kriminologisk forskning som slår fast att längre straff inte har någon påverkan på den samlade brottsligheten.

Påståendet om allmänna opinionens uttalade blodtörst där ser verkligheten istället ut på det sätt som beskrivs i en undersökning som genomförts av Köpenhamns universitet, Rättspolitiska institutet i Helsingfors, Islands universitet, Universitetet i Oslo och Stockholms universitet. Projektet har finansierats av Nordiska samarbetsrådet för kriminologi och Justitieministeriet i Danmark. Den svenska delen har även finansierats av Vetenskapsrådet.

Det är en stor och omfattande undersökning av hur människor ser på brott och den kommer fram till samma sak som jag hävdat länge med stöd bl.a av en liknande undersökning gjord i Australien, att kraven på skärpta straff saknar stöd hos folket.

I punktform visas istället följande:

1 Allmänheten har mycket begränsad kunskap om rättsväsendet, och medierna är den främsta informationskällan.

2 När allmänheten får mer information om brott och straff sjunker straffbenägenheten avsevärt.

3 Rädda människor tenderar att vara mer straffbenägna.

4 Allmänheten föredrar rehabiliterande åtgärder framför ingripanden från rättsväsendet.

Den här utredningen kan sammanfattas på detta vis och jag citerar ur DN:

En fråga som infinner sig är då varför det är en sådan skillnad mellan å ena sidan det generella och å andra sidan det informerade och konkreta rättsmedvetandet. En förklaring som förts fram är att det spontana svaret att straffen är för låga bara visar att man vill ta avstånd från gärningen. En annan förklaring är att allmänheten brukar vilja ha mer av vilket förslag som än presenteras, inklusive mer behandling eller arbetsträning för den som begått brott. Ges man bara möjlighet att svara på frågan om straff kan man inte ta ställning till andra insatser. En tredje förklaring är att allmänheten har dålig kunskap om de straff som faktiskt ges i domstolarna — här underskattade ju allmänheten genomgående domstolarnas straffnivå.En fjärde förklaring slutligen är just att med mer och konkret information förändras kraven på hårda straff. Det är också det genomgående resultatet från tidigare forskning i flera länder. Detta innebär inte att allmänheten inte skulle ta brotten på allvar. Tvärtom visade undersökningen att allmänheten ofta ville utvidga straffet så att fängelse kompletterades med andra påföljder och rättsliga reaktioner. Särskilt behandling av gärningspersonen och ekonomisk kompensation till brottsoffret föreslogs ofta. Allmänheten verkar tycka att straffet ska uttrycka rättvisa och proportion men också upprättelse av och hjälp till brottsoffret och åtgärder för att gärningspersonen inte ska begå brott igen.

Så vidare till talet om våldsam ökning av våldsbrottslighet och de slappa påföljderna i Sverige, där låter jag riksåklagare Anders Perklev föra min talan och som får visa att vi, tack vare att vi låtit oss vägledas av brist på kunskap, kastar miljarder i sjön på att inhysa intagna i fängelse som den upplysta allmänheten egentligen inte alls vill ha där. Anders Perklev, uttryckte det så här då han lämnade ifrån sig sin utredning om skärpta straff vid olika typer av våldsbrott:

att den kraftiga ökningen av antalet anmälda våldsbrott inte tycks bero på att den faktiska våldsbrottsligheten totalt sett har ökat i någon större omfattning,

att det inte finns något belägg för att våldet generellt sett har blivit grövre eller råare,

att en höjd straffnivå inte kan förväntas leda till mindre våldsbrottslighet i Sverige,

att övriga nordiska länder samt ytterligare tre stora EU-länder i stort sett inte tycks ha en annorlunda straffnivå än Sverige.

Ytterligare underlag för hur verkligheten ser ut hittar du också i den här artikeln.

Slutligen konstaterar jag angående SD att när det handlar om meningslös populism i frågan om brott, straff och kriminalvård så förändras synen på kostnader blixtsnabbt. I detta sammanhang tvekar man inte att kalla min. 52 miljarder för en liten summa pengar. De min. 52 miljarder som enligt Kent Ekeroth är kostnaden för att införa s.k ”riktiga” livstidsstraff.

Vad kostnaderna blir för alla andra förslag Ekeroth och SD lagt på området har jag upprepade gånger frågat om, men ej fått något svar på. Att det handlar om mångmiljardbelopp årligen råder det dock inte minsta tvekan om.

Michael Gajditza

Krönikor, Myter

Att inte bekämpa rasism med rasisters metoder…

Det är en myt att muslimer är mer rasistiska än andra människor. Ändå hör man de som vill bekämpa antisemitismen gnälla på att det är ”muslimerna” som är problemet. Även bland en hel del aktivister som egentligen borde veta bättre, finns det en acceptans för islamofobi som bara kan förklaras genom att man använder dubbla måttstockar. Man ser inte att demoniseringar och negativa generaliseringar om grupper är lika illa oavsett vilken grupp det drabbar.

Herbert Tingsten 1896-1973

Det finns mycket att lära av gamla konsekventa antinazister på 1930- och 40-talen.

”Man får aldrig, aldrig, aldrig, bekämpa nazism och antisemitism genom att använda metoder och retorik som antisemiter och nazister använder”, brukade den gamle antinazisten, senare chefredaktören på Dagens Nyheter, Herbert Tingsten säga då han hörde att man gnällde på ”de onda tyskarna” under 40-talet. Detta sades under en tid då nazityskland stod på höjden av sin makt. Tingsten hade modet att inte bara vara en av de fränaste kritikerna mot nazismen i det isolerade Sverige under kriget, han var dessutom den fränaste kritikern av den antinazism som lånade nazismens metoder.

Tyskhat var också ett hat. Ja, det var att låna nazismens svepande generaliseringar och demoniseringar av judar att lika svepande kalla alla tyskar för ”onda”.

Ture Nerman och Torgny Segerstedt, brinnande antinazister och förkämpar för judar (och senare även, i Nermans fall, Israel) sa samma sak. Nerman gav ut en bok redan 1918 om ”Folkhatet” och de demoniseringar av folk som följde i krigsretorikens spår.

Min morfars morbror var polis i Höganäs under kriget. Jag har läst vad han var med om. Han, som var antinazist och Socialdemokrat blev en gång arg på en person som gick omkring i Väsby kommun, utanför Höganäs, och pratade tyska. ”Jävla tyska nazist, åk hem”, eller nåt liknande sa han till honom… Det var bara att den ”tyske nazist” han bad dra hem till Tyskland var judisk socialdemokrat som hade flytt till Sverige.

Min morfars morbror skämdes. Så borde alla skämmas som accepterar att personer drar andra folk över en kam, oavsett om de är judar, muslimer, romer eller vad de än är. Svenskar t.ex.

Det är inte ofarligt att dra folk över en kam. Fråga de norska ”tyskbarnen” vad de anser! Deras enda brott var att ha en tysk till pappa och en norsk kvinna som mamma under kriget. Under flera decennium har hat och mobbning mot ”tyskbarnen” varit sanktionerat från högsta ort, från kung och regering.

Och nej. Bara för att det är krig rättfärdigar ej att man tar fiendens värsta metoder och gör dem till sina egna bara för att man hatar…

Glöm aldrig Tingstens visdomsord, som man kan läsa bland annat i hans memoarer. Använd inte nazismens, rasismens och hatets metoder i kampen mot nazism, rasism och hat!

Krönikor

Neutralitet öppnar för rasism

Gästkrönika av Henry Bronett

Sverigedemokraterna är nu vårt tredje största parti och antisemiter hotar sedan en tid svenska medborgare i Malmö. Det man accepterar att säga högt om romer och muslimer blir allt grövre. Och när en käck schlagerfarbror (f.d. ledare för Ny Demokrati) startar flyktingförläggning (!), undrar jag om något skört och känsligt i den svenska identiteten blivit blottat, något som förut varit dolt.

Sverige har inte känt av något krig sedan 1814, då Norge tvingades in i union med Sverige. I drygt 200 år har vi undvikit väpnade konflikter, det är sällsynt i Europa. Under första världskriget förklarade Sverige sig neutralt. Likaså 1939, då Tyskland gick in i Polen — Storbritannien och Frankrike kort därpå förklarade Tyskland krig. Sveriges statsminister Per Albin Hansson var tydlig med att Sveriges hållning skulle vara neutral. Tyskland dominerade visserligen Sverige under flera år, tyska soldater och tyskt materiel transporterades på våra järnvägar till tyskarnas krig och invasion av Norge. Tyskland blev vår största handelspartner, 80 procent av vår export gick dit. Till finska vinterkriget förhöll vi oss ”icke krigförande” och bistod Finland med pengar och vapen mot Sovjet. Neutraliteten har hållit Sverige utanför krig och låtit människor leva ett någorlunda normalt liv. Samtidigt har allt ett pris. Vi har lärt oss tystnaden, förmågan och möjligheten att se till ”båda sidor” i en konflikt. Men den neutrala hållningen samtidigt som världen stod i lågor, måste också ha satt andra spår i oss.

Min mamma och pappa är inte födda i Sverige, jag är det. Jag är svensk, känner mig i hög grad svensk och jag vill leva och jag vill dö i Norden. Men när jag råkar på människor som pekar finger åt och skuldbelägger andra bara för att de är annorlunda, då reagerar jag på ett helt annat sätt än mina vänner, vars föräldrar är födda här och vars familjer levt i vårt land sedan generationer. För jag upplever ofta då invandrare och religion kommer på tal att det blir otydligt i Sverige. Det är lite som med politik, det talar vi inte gärna om. Vi blir blyga och mumlar artigt något generellt, sedan talar vi hellre om vädret eller fotboll. Den något glasartade men vänliga blicken då till synes obehagliga samtalsämnen kommer på tal och den därpå följande tystnaden, är något jag aldrig riktigt förstått mig på. Det var något jag inte fick med mig hemifrån. Har alltid ställt mig undrande till den där tystnaden. Men nu tycker jag mig se spår av vad den handlar om, denna böjelse till luddighet då invandrare och politik förs på tal. Kan det vara spåren av 200 års neutralitet som nu blivit synlig? Den svenska konsten att inte lägga sig i, att ta det lilla lugna och att förstå båda parter. Blir den tydligare nu då extrema vindar blåser över hela Europa och skapar oro också här? Har den svenska identiteten som neutral och balanserad blivit störd av EU-medlemskap och invandring? Hur ska vi svenskar förhålla oss neutrala och balanserade, när vi plötsligt står mitt i och inte längre kan hålla oss utanför?

Det blir allt svårare att vara svensk på det viset. Att förhålla sig neutral kanske inte längre är möjligt? Europa är en allt tydligare del av vårt Sverige, vi är inte utanför längre, vi är mitt i det. Går det ens att låtsas vara neutral då? När främlingshat och rasism blir tydligare, hur kan vi stå neutrala i det?

Min mamma kommer ihåg Rikskristallnatten. Den 7-13 november 1938, då Nazisterna brände 1400 synagogor och bönehus, krossade omkring 7500 skyltfönster och misshandlade judar, kvinnor, barn. Omkring 1500 judar dog under det som kom att kallas Kristallnatten. Hon berättar hur hon kommer ut från skolan och såg män med påkar, såg slagsmålen, blodet och krossat glas överallt. ”Snälla Gud låt pappa vara i livet!”, var det enda hon tänkte. Hon sprang hem genom vansinnet, sprang för allt hon var värd genom slag, förstörelse och skrik. Hon berättar att hennes pappa kommit hem på kvällen, oskadd. Hela natten hade de legat i hennes säng och han hade hållit om henne hårt. Han hade tröstat henne, lugnat henne. Hela natten hade han gjort det för hon var utom sig. Min mamma berättar om det och om när himlen blev svart om dagen, för alla bombplan som kom med döden. Om sådant berättar min mamma. Min far smugglades över sundet av en vänlig svensk skeppare då nazister marscherade in i Danmark. Det var den 9e april 1940. Det är ekon från deras erfarenheter, den tiden av förföljelser och övergrepp jag hör då människor nu blir utpekade av inget annat skäl än sin etniska härkomst eller sin religiösa tillhörighet. När människor blir misshandlade och bespottade för att de inte är som ”vi”, då hör jag mina föräldrars erfarenheter.

Och därför, när romer nu blir betraktade som tjuvar, muslimer som terrorister och svarta som lata utsugare av vårt system, förstår jag inte varför statsminister Fredrik Reinfeldt är så anonym och inte heller varför partiledare Löfvén intar en så neutral position. Nu längtar jag efter tydlighet, inte svensk neutralitet. Fast jag vet att både statsminister Reinfeldt och partiordförande Löfvén är för vår demokrati. Fast jag vet att de anser gränslöshet i vilken form det vara må, är motbjudande så önskar jag att de sa det lite oftare. Att de sa det lite högre, att de visade det lite tydligare och att de gjorde det just nu. Jag önskar mig det.

Min känsla är att vi behöver kliva fram ur vår invanda historiska identitet, och titta på hur vi ska vara Svenskar nu i vår tid. Vi är inte skyldiga historien något alls, förutom att känna till något om våra förfäders del i den. Historien sätter osynliga spår i oss, den gör saker med generationerna och vi har en skyldighet att veta något om det. Då har vi en möjlighet, en chans att undvika att i slentrian och okunskap göra om samma misstag. För vår egen och våra barns skull — låt bli att säga ”jag visste inte”. Det håller inte.

När någon pekar finger och beskyller en människa, behöver vi visa vilka vi är, var vi står och vi bör göra det innan neutraliteten ställer oss där vi inte vill vara.

Gästkrönikör Henry Bronett © 2012

Artiklar

Jimmie Åkesson far med osanning

Man bör fråga sig om Jimmie Åkesson är okunnig eller bara far med osanning då han skriver om Sverigedemokraternas egen paradfråga – invandring.

SD-trash orange
Nikke Lindqvist / Foter / CC BY-SA

Jimmie Åkesson skriver i en debattartikel på DN Debatt på måndagen att ”de andra politiska partierna inte tar hänsyn till att man under 2012–2013 tänker ta emot fler än 200.000 asyl- och anhöriginvandrare från avlägsna länder — sannolikt närmare 200.000 fler än vad samhället i dag klarar av”.

För det första: Sverige ”tänker” inte ta emot några flyktingar i förväg än de drygt 2.000 kvotflyktingar som får komma hit varje år. Antalet flyktingar och deras anhöriga avgörs av hur många som kommer hit och bedöms ha rätt att få stanna i varje enskilt fall.

För det andra: Migrationsverkets offentliga statistik skiljer sig avsevärt från Jimmie Åkessons påstående om att Sverige 2012–13 tänker ta emot fler än 200.000 asyl- och anhöriginvandrare.

År 2011 godkände Sverige 11.381 asylansökningar, exklusive de 1.345 som fick stanna av synnerligen ömmande skäl. Till dessa lägger vi de 3.037 flyktinganhöriga som fick stanna och får då i gruppen asyl-och anhöriginvandrare, totalt 14.418.

Hittills under 2012 har 9.243 asylärenden bifallits. Under 2012 beräknas cirka 12.000 flyktingar få uppehållstillstånd. Antalet anhöriginvandrare kommer att bli större i år. Det finns indikationer som tyder på att asyl- och anhöriginvandringen kan bli sammanlagt 20.000 under hela år 2012.

Olika omständigheter i vår omvärld har gjort att Migrationsverket skrivit upp prognosen för 2013. Verket räknar med att antalet asyl- och anhöriginvandrare nästa år kan bli 45.000. Det skulle i så fall totalt för åren 2012–13 bli c:a 65.000 asyl- och anhöriginvandrare.

Denna ökning 2012–13 beror på kriget i Syrien och förändrade regler för anhöriginvandring och är temporär, inte permanent.

Alltså: c:a 65.000 och inte 200.000!

Jimmie Åkessons siffra framstår med andra ord som närmast groteskt överdriven. Den ger tveklöst ett intryck av att vara tillkommen utifrån en önskan att piska upp en oro och rädsla hos befolkningen över det han brukar kalla ”massinvandring”.

Den fråga som nu måste besvaras av Åkesson är följande;

Är den överdrift du gör dig skyldig till i artikeln medveten eller är du bara djupt okunnig om hur det ser ut i verkligheten?

Thabo ‘Muso
Michael Gajditza
Torbjörn Jerlerup
Johan Löfström
Anna Siekas

Lovisa Loan Sundman
 

Medarbetare i Motargument.se

Även publicerat på Newsmill

Krönikor, Myter

Och likväl är sverigedemokraterna rasister…

Alldeles för många har accepterat den mycket enkla lösningen att om vi bara stoppar invandringen så löser det problemen. Enkla lösningar på svåra problem existerar synnerligen sällan och politiskt har metoden historiskt använts främst av totalitära ickedemokratiska ideologier och makthavare. Hitler är väl främst i den kategorin men har många själsfränder med olika bakgrund och olika ideologisk och även religiös förankring.

Det enda som är passande med Mugabe är mustaschen.

Robert Mugabe skyllde allt på vita jordägare, på Nordirland skyllde katoliker allt på protestanter och tvärtom, shiamuslimer o sunnimuslimer, Pol Pot i Kambodja, i många länder har folkmord skett på etniska minoriteter som t.ex serbernas etniska rensningar på 90-talet, kurder har mördats i olika länder och på medeltiden hade vi häxor som brändes på bål. Så sent som häromdagen förklarade en religiös dåre i USA att orkanen Sandy var de homosexuellas fel etc.

Det är spår som förskräcker och gemensamt för alla dessa har varit deras supportrars övertygelse om att de haft rätt. På ett otäckt närliggande sätt beskrivs idag främst muslimska invandrare från mellanöstern och Somalia av ledande SD-företrädare på ett motsvarande sätt. Vissa, som Kent Ekeroth, påstår dessutom att invandringen som helhet varit skadlig för Sverige i en tweet till undertecknad:

Den som vill hittar mängder av exempel här.

Det finns en myt som cirkulerar. Myten att rasism bara har med det gamla sättet att sätta en ras framför en annan. En del menar att Sverigedemokraterna inte är rasister eftersom de inte pratar om raser på det sättet i partiprogram etc.

Det är dock lika sant att det i partiet fortfarande finns ett relativt stort antal företrädare som med jämna mellanrum uttrycker tankar, åsikter och värderingar som, om inte rasistiska i klassisk mening, får betraktas som antingen kulturrasistiska eller med ett möjligen nytt ord, religionsrasistiska. Det finns gott om exempel på detta på den sida jag tidigare länkat till.

Bland anhängare och sympatisörer är detta ännu vanligare och ännu mer förekommande.

Sedan är det också så att all rasism oavsett tolkning inte heller alltid behöver vara uttalad. Om man däremot föreslår lagar, som de facto omfattar hela befolkningen och därmed per definition inte kan sägas vara rasistiska, men vars effekter entydigt bara riktas mot och drabbar specifika grupper, så utgör de likt förbannat ett i vidare mening rasistiskt uttryck.

/Michael Gajditza

Recensioner

Recension: "I fascismens Europa"

Man rycktes med av stundens stämning – och ingen som inte levat i Tredje riket kan göra sig en föreställning om det stundom övermäktiga psykiska tryck man var utsatt för. Man var inte tillräckligt väl informerad och förväxlade propagandateser med fakta. En några och tjugo år ung journalist från det, trots allt, demokratiskt anständiga och i umgängesformerna hyggliga Sverige kastas – kastar sig – plötsligt ut i en värld av politiska lidelser, där råheten satts i system och populariserats.

I fascismens EuropaSå beskriver Agne Hamrin sin upplevelse av det politiska klimatet i Tyskland de år han befann sig där, dvs. åren innan Hitlers maktövertagande -33. Han lyckades bli utvisad från Tyskland ganska kort tid därpå, eftersom han skrivit en artikel i Jönköpings Posten som beskrev det allra första mordet på en jude. En händelse han blev vittne till av en slump och enligt de myndighetspersoner – från båda länderna – han kom i kontakt med var det såpass ”känsligt” att det var bäst att hålla tyst och erkänna att han kan ha misstagit sig! Det gjorde han inte, och blev således utvisad.

Jag hittade till boken genom en tråd på Facebook som diskuterade det politiska klimatet i Sverige, inte minst med tanke på Sverigedemokraternas intåg i maktens finare korridorer. Specifikt efterfrågade jag hur ”vanligt folk” diskuterade i Tyskland under 30-talet. Hur gick fikadiskussionerna? Vad tyckte och tänkte mannen på gatan? Vad diskuterades runt middagsborden?

Nytt om 30-talet

Några saker var nyheter för mig, som delvis förändrar min bild av hela ”berättelsen” om upprinnelsen till andra världskriget. För det första verkar inte Hitler varit någon begåvad eller ens lysande talare:

Men detta är ju vanvett! Hur är det möjligt att folk låter sig hypnotiseras av den där mannen? Jag antecknade, jag skrev och fick tryckt: ”— inte ens Hitler som talare verkade suggererande. Och ändå skall ju Hitler vara störst just som — talare. Det finns ingenting fascinerande hos mannen, man har absolut ingen känsla av att stå inför en överlägsen personlighet, och det förefaller otroligt att han kan fängsla massorna så som han ändå faktiskt gör. Redan ett ringa mått av intellektuell kyla och kritisk sans tycks mig vara nog för att gardera sig…”

Alltså mera ett ”fenomen” än en retorisk mästare. På ett annat ställe i texten beskriver Hamrin hur förklaringen snarare låg hos publiken än hos talaren; breda lager av fattigdom och hopplöshet. Han prövade t.o.m. på att försörja sig som gatumusikant tillsammans med några vänner en dag för att förstå situationen. Från morgon till dess solen gick ned sjöng de på gatan för att tjäna ihop till mat för dagen.

Den andra aspekten som var en nyhet för mig var den ringaktning som Tysklands ledargestalter innan Hitler visade en av den parlamentariska demokratins grundläggande ordningar — genomlysningen av lagförslag hos parlamentet. Med hjälp av olika ”trick” lyckades motsvarigheten till regeringen gå förbi parlamentet, dvs. passera den kanske viktigaste granskaren av lagtext för att på så sätt behålla mer makt hos sig själva. Detta var en medveten strategi för att minska oppositionspolitikern Hitlers inflytande och frammarsch. Som misslyckades fatalt!

Vilket för mig till den tredje nyheten: Hitler hade aldrig egen majoritet! Som mest hade han 43% av rösterna — vid maktövertagandet. Detaljerna om hur det gick till får läsaren bekanta sig själv med genom att läsa boken.

Frälsaren

Kvällen efter ceremonin då den tidigare ”landsfadern” Hindenburg lämnade över Tyskland till ”führern” Hitler innehåller en scen jag vill belysa. När Hamrin är på väg tillbaka längs Berlins gator lägger han märke till något som går utöver de obligatoriska paraderna och gevärssaluterna. I fönster efter fönster och balkong efter balkong ser han utplacerade porträtt av Adolf Hitler, med små ljus omkring. Han får en Déjà vu av det han ser (inte minst p.g.a. sin förtrogenhet med Italien — andra halvan av boken handlar mer om Italien än Tyskland). Det är helgonet som smyckas ut likt de små ritualplatserna typiskt för katolska länder. Frälsaren har kommit!

Nationalstaten var död redan då

Hamrin reste runt i flera av Europas länder från -31 och framåt, och hamnade till slut i Italien. Dessförinnan hade han bland annat besökt Estland, England och Polen. I Polen fick han erfara vilken smältdegel av olika kulturer som Europa redan då bestod av, och konstaterar att den homogena nationalstaten är ett hopplöst projekt och en vansinnig idé.

Jag är inte säker på att den här boken har gett mig ett helt fullödigt svar på de frågor jag ställde i Facebooktråden, men den har definitivt gett mig en bättre inblick i hur det var i Tyskland dessa ödesdigra år.

Att få tag på boken

Om du vill läsa boken tror jag det lättaste är att hitta den på ett bibliotek. Jag hittade den genom att googla på ”antikvariat” och skicka mailförfrågan till två-tre stycken.

Bokens titel: I fascismens Europa
Författare: Agne Hamrin
År: 1979
Förlag: Bonniers
ISBN: 91-0-044105-8

 

Krönikor

Att vinna eller försvinna

Evolution. Ett otäckt ord på många sätt. Förändring. Utveckling. Det gamla försvinner in i minnenas dimmor, och försvinner så småningom i historiens varande där individen är ganska ovidkommande och de stora skeendena är mer intressanta.

Vissa grupperingar av rasister vill hålla blodet och genpoolen ren.

Ibland diskuterar jag med nära vänner om evolutionen, hur den fungerar, men framför allt hur många människor reagerar och agerar när djurarter håller på att dö ut. Vi är helt överens om att de flesta människor har väldigt svårt att acceptera att vissa saker är helt naturliga och kommer att ske vare sig vi vill eller ej. Som till exempel delfinerna. De kommer att dö ut, förr eller senare. Försöken att rädda dem är väldigt fina, omtänksamma och mänskliga, men i slutänden kommer vi att förlora delfinerna. Vi kommer att ha delfinskelett hängandes på museer och det kommer att finnas barnböcker som förklarar hur delfinerna levde, hur de såg ut (jfr barnböcker om t ex dinosaurier) och så vidare. Det är kanske inte något du och jag kommer att uppleva under vår livstid, men det kommer att hända. Förr eller senare.

Progress
kevin dooley / Foter / CC BY

Evolution och konflikt

Det är naturligt för folk (såsom i folkslag, individer och grupper av individer) att flytta på sig. Det är så utveckling förs framåt, vilket också innebär förändring. Den matematiken är väldigt lätt att förstå sig på. Det är också naturligt att man bosätter sig på ett nytt ställe om man flyttat sig en längre sträcka. På den nya platsen är det heller inte helt osannolikt att man hittar en partner, om man inte redan har en. Det innebär att blod blandas med blod, nya band skapas, nytt liv ser dagsljuset. Så har det sett ut förr, så kommer det att se ut framledes.

När två individer, grupper av individer eller två folkslag möts, är det inte alls konstigt att det blir konflikt. Tänk bara på de ungdomsgäng som rör sig i storstäderna. De rör sig i olika områden av staden och ibland blir det sådana konflikter dem emellan att det utbryter gängkrig. Ungefär samma effekt blir det när något nytt och okänt kliver in i våra liv. Vi blir som tagna på sängen av det nya och det är lätt att hamna i en anfall-är-bästa-försvar-ställning. Det är inget konstigt, utan en djupt rotad instinkt. Alla människor fungerar olika, och den här skräcken som är mer en instinkt än något annat, stiger till olika nivåer hos oss alla. Vad det handlar om är förmågan att ta till sig nya tankar och idéer, och det är inte alltid helt lätt. Som jämförelse kan vi ta en kvinna som levt singel väldigt länge, och så kommer en man in i hennes liv – och han diskar på ett helt annat sätt. Tanken på att göra något på ett helt annorlunda sätt än det man känner till kan ibland kännas oöverstiglig.

Rasism och evolution

Bloodbags
User ”montuno” on Flickr / Foter / CC BY-SA

Vissa grupperingar av rasister vill hålla blodet och genpoolen ren. Jag säger att det inte är möjligt. Sverige har aldrig varit homogent och kommer aldrig att bli det. Vi har alltid haft invandring på ett eller annat sätt, och det kommer vi att fortsätta ha, statsekonomin obeaktat. Fransmännen som invaderade kungarnas och drottningarnas hov, sydeuropeerna som kristnade landet under vikingatiden, vallonerna som flyttade hit för att arbeta, de europeiska konstnärerna som kom hit för att måla våra kyrkor, italienarna som också de kom hit för att jobba.. det svenska folket har redan ett så utblandat blod att det är fånigt att tro att vi ska kunna behålla det ”rent”.

Dessutom skulle svenska folket på sikt riskera att försvinna om vi inte tillät nytt blod att komma in. Att stänga våra gränser skulle åstadkomma precis det som rasisterna (nu generaliserar jag grovt) anklagar folken i Pakistan och Afghanistan för; kusingifte och inavel.

Att vinna eller försvinna

Det var bättre förr.. eller?

Den som har möjlighet att så att säga vinna och klara sin arts eller sitt folks överlevnad längst, är den som kan acceptera förändringar och utveckling. Den bakåtsträvande kan inte se en framtid utan vill hela tiden tillbaka till en tid romantiserad – det var bättre förr, säger man och tänker tillbaka. Men gårdagen kan vi aldrig få igen, den är ett förbrukat ögonblick. Därför kan vi endast titta åt ett håll; framåt, och fundera över hur vi kan slänga oss ut i det okända utan rädsla men med viljan att lära oss nya saker, utvecklas och förändras.

Det är den största vinsten.

Här kan du se filmen skapad av De Odödliga, som gav mig tanken till den här krönikan.

Artiklar, Myter

Myt: Antirasism

MYT:

”Antirasister hatar oss! De är våldsamma, kriminella, extrema…”

Det finns flera konstiga missuppfattningar kring antirasism, aktiva antirasister och människorättsaktivister. Den mest besynnerliga är att antirasister skulle vara intoleranta, hatiska och åsiktsförtryckare.

Utan någon annan jämförelse, föreställ dig en cigarettrökare och en vän till denne — som är emot tobak. Cigarettrökaren kanske inte tänker så mycket på sin vana, men hens vän, kanske gör det p.g.a. en eller flera olika av dessa anledningar: hälsa, kostnaderna, moraliskt, miljön…

De här två personerna kan vara vänner, men de kan samtidigt ha helt motsatta åsikter om tobak.Foto: Malinka Persson

Om rökaren någon gång skulle bestämma sig för att försöka sluta, då kommer hen säkert att få uppmuntran och stöd av sin vän. Och om rökstopps-försöket skulle misslyckas, då tror jag att vänskapen fortfarande ändå finns kvar där, kanske även med förhoppningar om att nästa försök att sluta röka kommer att lyckas bättre någon gång i framtiden.

En främlingsfientlig person har ofta intoleranta åsikter emot andra människor, baserade på olika generaliseringar eller elaka stereotyper. Det är enbart sådana åsikter som antirasister är emot. Det är inte personen som bär på åsikten som antirasister skulle ogilla eller hata. En stor andel av alla antirasister har ofta förmågan att kunna acceptera, respektera och tolerera alla människor — oavsett deras egenskaper eller bakgrund.

Optimistiska, humanistiskt lagda människor bär med sig olika tankar och förhoppningar om att vem som helst har möjlighet att kunna lära sig nya saker. Att även en person som har en kraftig fobi har en förmåga att ta till sig kunskap, insikter och nya sätt att tänka eller att vänja sig av med vanor eller ovanor. Personer med fobier har goda möjligheter att mildra eller att helt bli fri från sin rädsla.

Klicka på bilden för att förstora
Klicka på bilden för att förstora

Rasister har rätt att uttrycka sina åsikter, men de har inte rätt att stå helt oemotsagda. Sverigedemokraterna, Svenskarnas Parti, ”De odödliga” & Svenska Motståndsrörelsen får gärna kritisera invandringspolitik och antirasister, bara de är beredda på att deras människofientliga åsikter alltid kommer att kunna kritiseras. Men en rasist bör inte förvänta sig att de med sina argument eller skrämselpropaganda kan övertala eller övertyga någon annan att börja bli rädd för eller att hata främlingar.

Om du känner dig hatad av någon antirasist, försök föreställ dig att du provar byta åsikt för en liten stund. Försök att acceptera, tolerera att alla människor har olika religion, språk, sexuell läggning, kultur och hudpigment. Inbillar du dig att antirasisten kommer att fortsätta hata dig, med dina nyvunna insikter och åsikter? Och dina vänner blir säkert jätteglada för din skull, om de är dina riktiga vänner, för att röka cigaretter eller att hata människor är bara onyttiga ovanor. Företeelsen som blev kritiserad har försvunnit — men du som människa finns kvar.

Artiklar, Myter

Folkhatets myter 2: Eurabiamyten

Om man studerar hat och rasism i sina renaste former ser man att det finns fler likheter än skillnader. Vi kommer att fokusera på hur myterna använts och används inom antisemitismen och islamofobin.

MYT:

”De” planerar att ta över världen. ”De” infiltrerar regeringar. ”De” föder en massa barn för att erövra oss…

Eurabiamyten, muslimhatarnas “vises protokoll”

I förra artikeln studerade vi Sions Vises protokoll. Eurabiamyten är uppbyggd på liknande sätt.

I korthet går myten ut på detta; Den har två beståndsdelar — dels en myt om att muslimer konspirerar för att ta över världen och en om att muslimer föder så många barn att Europas ”urbefolkningar” hotas av utrotning.

Författarinnan Bat Ye’or är den som populariserat myterna. Enligt henne slöts en överenskommelse mellan arabländerna och väst under den stora oljekrisen på 70-talet. I utbyte mot olja skulle västländerna ta emot muslimska invandrare och acceptera muslimers kultur.

Som Expo skriver:

Bat Ye’or menar att detta hemliga samarbete genomförts av något som kallas den Euroarabiska Dialogen, EAD. EAD fungerar enligt konspirationsteorin som den verkliga och hemliga regeringen i dagens Europa. “Dialogen” finns i alla viktiga samhällsinstanser. Exempelvis inom skol- och universitetsvärlden, i media, i de stora företagen och i de europeiska ländernas regeringar.

Enligt myten är baktanken från muslimernas ledare att de på detta sätt ska ta över Europa genom invandrare som föder muslimska barn.

skärmdump Avpixlat
En typisk rubrik på nättidningen Avpixlat. Klicka för en större bild.

Ofta liknas muslimer vid nazister. En ny ”nazism”, islam, håller på att ta över Europa, hävdar man. Dessa nazister kan ta över Europa genom att de samarbetar med förrädare eller ”quislingar”, även kallade kulturmarxister, i Europas ledarskap som accepterar invandring och muslimsk kultur och moral.

De som sprider myten, som det s.k. counterjihad och massmördaren Breivik, ser sig ofta som ”motståndskämpar” mot denna nya nazism. Breivik ser sig själv som Max Manus, den norska motståndskämpen under andra världskriget.

Enligt myten kommer muslimer snart att vara en majoritet i Europa på grund av att de föder så många barn.

Ni ser. En konspiration sedan 1970-talet. Hemlig rörelse. Ta över Europa genom att knulla och skaffa barn och genom kulturell infiltration.

I korthet kan man säga att Eurabiamyten är uppbyggd av samma grundstenar som myten om Sions vises protokoll, som vi kikade på i förra artikeln.

  • ”Muslimerna konspirerar för att styra världen och styr redan Europa. Konspirationen är hemlig och styrs av hemliga organ.”
  • ”Muslimerna styr Europa direkt, men också indirekt, genom ‘medlöpare’, det Breivik, Bruce Bawer och counterjihad kallar “kulturmarxister” eller “quislingar”.
  • ”Parallellt med att de styr och vill “islamifiera” Europa pågår ett sexuellt krig för att blanda det europeiska blodet med muslimskt blod. På samma sätt infiltreras den europeiska kulturen med muslimsk kultur, så kallad ‘kulturberikning’.”
  • ”Demografiskt sett är tillväxten av antalet muslimer ett problem. Den dramatiska tillväxten av antalet muslimer i Europa gör att muslimerna tar över.”
  • ”Islam är ingen religion, utan ett politiskt system, en politisk konspiration. Islam är nazistiskt.”

Breiviks förebild, Fjordman, har skrivit mycket om Eurabia. Även om det är vidrig läsning rekommenderas ett utdrag ur Breiviks manifest, med en artikel av Fjordman, som det översatts av Percy Rosengren, mannen bakom Demokratbloggen, den blogg som tydligast tagit ställning för Breiviks tankar i Sverige.

Eurabiamyten sprids idag av många Sverigedemokrater. Här är en samling citat som jag hämtat ifrån Expo:

“Islam är det största hotet mot västerlandet”
— Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder under Almedalsveckan 2011“Tidningen rapporterar om en mörk framtid där den europeiska kontinenten hyser en allt större andel muslimer, vilket — om ingenting görs — oundvikligen kommer att leda till en omfattande islamisering och en framtid där det sekulära och demokratiska Europa står inför det värsta hotet någonsin — långt värre än tidigare hot från nazism och kommunism.”

“Den låga nativiteten bland Europas folk kombinerat med en ökande massinvandring och en betydligt högre nativitet bland vissa invandrargrupper, kommer att “fundamentalt” förändra vad vi i dag kallar Europeisk kultur och samhälle, om ingenting drastiskt görs.”
— Blogginlägg av Sverigedemokraternas riksdagsledamot Richard Jomshof 2009.

“Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år.”
— Jimmie Åkesson på Aftonbladets debattsida 19/10 2009.

“Eurabia” – Europas omvandling till en muslimsk sfär. Det är inget nytt, i alla fall om man hållt ögon och öron öppna de senaste 25 åren. Vad däremot många troligen inte känner till är att det hela började med ett politiskt beslut på 70-talet som vi i dag ser effekterna av.
— Blogginlägg av SD-politikern Ted Ekeroth 2007 “EAD – då Europa sålde ut sig själva”.

Ibland ser de som sprider Eurabiamyten islam som VÄRRE än nazismen, som Erik Almqvist gör:

Jag tror inte att Jimmie Åkesson hade så fel trots allt. I en sak är jag dock inte överens med min partiordförande: Jag ser inte bara undfallenheten för islam som det största hotet sedan andra världskriget. Jag ser islam som det största hotet. Sedan Hedenhös.

 

Artiklar, Myter

Myten att president Obama är muslim

I USA anser miljontals människor att presidenten Barack Hussein Obama i hemlighet är muslim och att detta gör honom till en säkerhetsrisk i USA. Det är denna rasism som ligger bakom allt pratet som man hör talas om ibland om att Obamas födelseuppgifter skulle ha varit falska. Obama ska enligt ryktet inte ha fötts i USA och förts in i landet som en slags muslimsk bebisagent, ett hemligt vapen mot USA…

Från muslimhatets och Obamahatets USA

Cirka en femtedel av alla amerikaner delar denna syn på Obama enligt undersökningar.

Detta är ett fenomen jag tror vi kommer att få se mer av framöver. Sverige är inte förskonat från denna form av hat. Fredrik Reinfeldt kallas ofta ”neger” på olika rasistiska hemsidor. Detta efter att han berättade att en av hans släktingar, bakåt i tiden, kommer från Afrika.

Den förre Socialdemokratiska partiledaren Mona Sahlin brukar beskrivas som ”muslim”. Hon har beskrivits som både smygmuslim och bilder på henne i hijab har spridits på nätet med antydningar om att hon konverterat.

Rasism och smutskastning

Att smutskasta personer genom att påstå att de i hemlighet är medlemmar i nån hatad grupp, är en metod som funnits länge. Se bara hur man smutskastade politiker och kända personer i USA på 50-talet med McCarthy-erans homofobi och kommunistskräck. Under John F. Kennedys presidentperiod spreds lögner om en ”katolsk sammansvärjning” som hotade USA. Kennedy var nämligen katolik.

Det mest ökända exemplet på sådan kombination av smutskastning och rasism är hur antisemiter brukar anklaga folk de ogillar för att vara ”judar”, för att misstänkliggöra. Som om judiskhet skulle vara något farligt och misstänkt i sig.

Hat mot presidenter

En del amerikanska presidenter har utsatts för samma sak som Obama nu, under sin regeringstid. Men då har man misstänkliggjort dem genom att spela på antisemitismen.

Från Obamahatets och muslimhatets USA.

President Wilson i USA, som var president då första världskriget slutade, påstods vara jude och därmed landsförrädare. Nationernas Förbund, som Wilson var en drivande kraft bakom, såg antisemiterna som en ”judisk konspiration”. Enligt Klu Klux Klan skulle hans farfarsfar skulle ha kommit från Polen och varit en jude. Dessutom påstod man att hans andra fru var en judinna. Hennes far skulle ha tagit namnet Bolling efter att ha kommit till USA. I Wilsons fall sa man alltså att födelseuppgifter förfalskats TVÅ gånger(!).

Liknande rykten spreds om generalen och presidenten Eisenhower. Han ska ha varit av svensk (!) judisk härkomst via sin far som hade hette David Jacob. Givetvis cirkulerade påståenden om falska födelseuppgifter. (För nutida exempel se här, här och en artikel om den ”svenske juden” Eisenhower här)

Givetvis ansåg en del att presidenten under andra världskriget, Franklin D. Roosevelt också var jude. En tysk professor, Dr. Johann von Leers, publicerade år 1939 en analys över Roosevelts härkomst, där man utgick från hans mors släkt. Hans mor hette Sarah Delano och sades ha varit sjunde generationen jude. Man misstänkliggjorde alltså Roosevelt eftersom han antogs ha en holländsk jude som släkting 300 år tidigare. I hans fall påstod nazister och antisemiter att han förfalskat sin stamtavla för att verka mer ”arisk”.

Ett avgörande ”bevis” för att Roosevelt var jude var att han gifte sig med en kusin, eftersom antisemiter ansåg att det var en typisk ”judisk sedvana”.

Poängen är alltså inte själva ryktet att de är judar, utan att man använde antisemitismen för att smutskasta dem. På samma sätt hade det givetvis inte spelat någon roll om Obama hade varit muslim: det skrämmande är islamofobin.

Från muslimhatets och Obamahatets USA.

För en skrämmande inblick i Obamahatets, och rasismens, USA rekommenderas följande google-sökningar:

Obama + Monkey

Obama + Hitler

Obama + Muslim

Tea Party + Obama + Nazi

Tea Party + Obama + Monkey

 (Källor: internet och boken ”Must men hate” av Sigmund Livingston samt min artikel likheter mellan antisemitism och islamofobi.)