Alla inlägg av Redaktionen Motargument

Motarguments redaktion.

Om kontroll på det dåliga viset

Var dag man lär sig något nytt är inte en bortkastad dag, sägs det. Jag skulle vilja säga detsamma om det här med insikter. Skummade igenom en text på Avpixlat.info och insåg helt plötsligt att en av de saker som gör folket som hänger där mest upprörda är när de inte kan kontrollera vad till exempel vi här på Motargument.se, tycker och tänker.

Jag tror att de flesta är överens om att den som är främlingsfientlig är rädd. Rädd för det okända, rädd för förändring, rädd för det hon inte känner till – och så vidare i all oändlighet. Att inta en fientlig inställning till någonting är ett sätt att stärka sig, att återta kontrollen över en situation där man inte har stadig mark under fötterna. Man vill känna sig trygg och stabil i det man känner till och är van vid, inte som om man när som kan ryckas upp med rötterna ur sin hemkära miljö.

Nyckelordet är kontroll.

Det är dock inte det jag tyckte var så intressant i den här specifika texten på Avpixlat.info. Det är det faktum att kontroll sträcker sig så långt utåt. Jag menar alltså att en grupp människor som är främlingsfientliga skaffar sig kontroll genom bland annat ilska och strategin ”attack är bästa försvar”. Här på Motargument.se har vi fått ett flertal mail från personer med från oss avvikande åsikter. Attityden, språket och tonen i de mail vi får, gör att åtminstone jag upplever det som att alla vi som inte har samma åsikter som Avpixlat.info, Sverigedemokraterna med fler, gör att nyss nämnda tappar kontrollen över en eller flera situationer de desperat och krampaktigt försöker hålla fast vid så att de har nån stadga i sin tillvaro.

För att använda fototekniskt, bildanalytiskt nördspråk, så är det här en grupp människor med stort behov av statiska former, upprepade och välkända mönster, förutsägbarhet och en robotliknande världsbild och verklighet. När jag använder ordet ”statiskt” så menar jag som så att främlingsfientliga som även har en social- och/eller värdekonservativ åsiktsgrund vill behålla sin samtid (eller för den delen, annan närliggande period) som romantiseras utan att se tidens egna problem eller hur det skulle fungera i dagens eller ett framtida samhälle. För hur som haver; i dagens samhälle finns det många, många andra som inte har något emot att uppleva vad man skulle kunna kalla kaos; en värld och verklighet myllrande av olika nationaliteter, olika kulturer, färger, dofter, smaker, sätt att vara och leva. Idag är ingenting statiskt; vi lever i en tid som är full av förändring och som konstant strävar framåt.

Det här är tack och lov ingen text som kräver en lösning på ett problem, men jag tänker mig ändå att en av lösningarna på problemet att just den här gruppen av människor känner sig undanskuffade och att de inte har kontroll, kanske skulle kunna lösas genom att ta in dem i den gemenskap som finns ”utanför” deras egen värld.

Problemet med det är bara att deras sätt att kommunicera och de flesta andras sätt att kommunicera inte verkar vara kompatibelt med varandra. Kanske är det också så att den enklaste vägen att gå (för båda parter) är att satsa på utbildning och bildning för att därigenom utvidga och förändra sin världsbild och uppfattning om hur verkligheten ser ut och fungerar.

Vem dömer i svenska domstolar?

Advokatförbundets generalsekreterare Anne Ramberg vill få bort SD’s politiker som nämndemän ur svenska domstolar. Ramberg menar att SD’s politik inte ligger i linje med principer som kännetecknar rättsstaten. Detta skapar problem ur många perspektiv.

Sverigedemokraterna har verkligen skapat problem i och med sitt inträde i svenska riksdagen. För att de inte ska få luft under vingarna och använda martyrbilden av sig själva alltför mycket bör man ge dem så mycket tillträde som möjligt. Samtidigt, om man gör det, så får de också möjlighet att utöva sin politik som på många sätt strider mot den svenska politik som förts under många år, oavsett vilket block styrande regering befunnit sig i. Det blir alltså ett moment22 skulle man kunna säga, där alla utom SD får svårt att ta ett kliv vare sig fram eller tillbaka.

Det som är verkligt intressant med SD är hur de med hjälp av de problem de skapar, försätter sig i en martyrsituation som på många sätt påminner om extremvänstern eller extremfeminismen. Man ser sig själv i ett underläge och gör sig själv till martyr för att få snabbt förtroende från tycka-synd-om-väljare. När det sedan väl kommer till kritan finns det ingen substans i den politik man för eller de åsikter man vill få fram.

Om man ska se funktionen som nämndeman i svensk domstol som en roll så är det en roll just SD-representanter kanske inte fyller upp helt. De verkar helt ha tappat förmågan till objektivitet och att kunna lämna sina egna privata åsikter och känslor bakom sig när det gäller att komma överens med andra människor om en dom. Samtidigt så bör även Sverigedemokraterna ha möjlighet att utöva sina rättigheter som varje svenskt politiskt parti bör – i alla fall om vi vill kunna kalla oss en demokrati.

Värt att notera är att Sverigedemokraterna inte är det enda parti med rasistiska åsikter som sitter som nämndemän i svenska domstolar. Nationaldemokraterna har platser som nämndemän i Södertälje, och det finns även andra partier med rasister som kan hamna i samma situation. Det som verkligen är viktigt att debattera är huruvida politiker verkligen ska välja nämndemän till de svenska domstolarna utan att riskera att få in personer med en värdegrund som inte överensstämmer med att utdela domar.

…………………..

Se inslaget om Advokatförbundet, Anne Ramberg och SD på SVT.

En höstsaga

        Det var en gång en Mobbare som härTrolljade på Twitter.
Hen var dum, dryg och elak. Överlägset hånade, förlöjligade och kränkte Mobbaren alla som inte tyckte som hen, ivrigt påhejad av en skara medlöpare.

De som utsattes för hens elakheter brukade svara tillbaks eller nonchalera, ignorera och blockera hen när elakheterna blev för svåra att ta. Mobbaren tyckte detta var skoj och skröt gärna inför medlöpare, folk och fä.
De utsatta stöttade och peppade varandra, hoppades att hen skulle lägga av till slut. Men Mobbaren var ostoppbar!

Så fortsatte det månad efter månad. Man kunde höra Mobbarens hånfulla skratt i hela Cyberrymden när hen kränkte människor på nätet.

Tills en kall, mörk kväll i Oktober —
Mobbaren kände sig oövervinnerlig och begick det största Twittermisstaget någon kan göra.

Hen gav sig på den älskligaste av dem alla, den vänaste, mest sårbara, alla twittrares eget lilla hjärtebarn, Twittersessan. Bildligt talat så slog Mobbaren omkull henne, sparkade på hennes hjärta och pinkade på hennes sorg.
Det blev dödstyst på hela Twitter i flera långa sekunder. Det var som om alla hade tappat andan i ren bestörtning. Så hördes ett muller, en dov ton fyllde atmosfären och plötsligt bröt helvetet lös över Mobbaren. Månader av ackumelerad vrede riktades i ett slag mot Mobbaren!
Ve, ve usla Mobbare! Hen kunde inte tro sina ögon. Vad hände? Allt gick käpprätt åt skogen för hen.

Desperat försökte Mobbaren dölja sitt övergrepp, men reagerade alldeles för sent. Skärmdumpningsfén hade varit alert och sparat bevisen på övergreppet för evigheten.
Mobbaren skrek och grät, slet sitt hår och knappade febrilt på alla tangenter. Hen skrev #svpol på varje tweet för att tillkalla sitt medlöparkavalleri, men bara ett litet fåtal kom till hans undsättning. De var chanslösa inför De utsattas ord och snarare stjälpte än hjälpte Mobbaren.
Mobbaren ylade av smärta. Åkallade både sin mor och Internet. Skrek: ”Titta, titta! Se hur onda de är mot mig! Se hur de hatar mig! Hur de ljuger om mig! Jag har inte gjort nåt fel!” Mobbaren tyckte väldigt synd om sig själv.
Men Internet — som har förmåga att se och höra allt — sade till Mobbaren: ”Det du gör mot en av dessa mina minsta, gör du ock mot mig!”

Oj, Internet var verkligen inte glad på Mobbaren, så blev det så att Mobbaren miste helt sin förmåga att mobba. Aldrig mer har hans ord kraft att såra eller skada. Vart hen än sig vänder ska elakheterna falla platt till marken. Aldrig mer kommer någon att ta denne mobbaren på allvar.

Twittersessan då? Undrar du antagligen. Twitters eget lilla hjärtebarn kärleksbombades varje dag och gick en alldeles strålande framtid till mötes.
Slutet gott, allting gott.

Sensmoral; Ingen gillar en mobbare.

Allt våld är hedersvåld

När någon talar om ”hedersvåld” föreställer vi oss gärna ett våld med religiösa eller kulturella förtecken som handlar om att upprätthålla en familjs eller en släkts heder. Något som man anser inte tidigare funnits i Sverige. Invandrarna kom hit med våldtäkter, kebab och pizza — plötsligt hade vi ”importerat” en hederskultur, något som tidigare aldrig funnits i Sverige och som kommer försvinna bara vi kastar ut alla invandrare; ”Inga invandrare — inga våldtäkter!”

Jag påstår att det är kvalificerade dumheter. Jag påstår att allt våld på något sätt handlar om att upprätthålla heder. Oavsett om det sker på skolgården, på fotbollsmatchen, på krogen eller i hemmet så handlar det om heder. När hedern är i fara tar vissa till våld. Våld som konfliktlösningsmetod. Våld för att återupprätta den förlorade hedern. Hedern som förlorats när fel lag vann, när någon var ”stöddig” i krogkön, när någon körde om eller när flickvännen var otrogen.

Bilden är tagen i samband med en pjäsVåld har funnits i vår ”svenska” kultur så länge som det går att minnas. Från vikingarnas tid och framåt finns det berättelser om svenska män som slagit och utövat våld mot kvinnor. Jag vet många kvinnor som har blivit eller fortfarande blir slagna utan att det har funnits någon koppling till religion eller utländsk bakgrund. Min mormor blev regelbundet slagen av min morfar i många år, tills han en dag tog sitt liv. Jag vet en kvinna vars mamma blev mördad av sin man, efter många år av systematiskt våld.

Det finns män som slår män. Kvinnor som slår kvinnor. Kvinnor som slår män och män som slår kvinnor. I nära relationer är män som slår kvinnor överrepresenterat världen. Kvinnor har alltid blivit slagna och mördade. Överallt i hela världen. Att påstå att våld mot kvinnor och våldtäkter skulle ha kommit till Sverige med invandringen är alltså helt absurt och motsägs enkelt av varenda historiebok. Våld mot kvinnor har alltid funnits här. Våld har inget kön. Våld har ingen etnicitet. Våld har ingen ålder. Våld är våld och vår fokus bör ligga på att det är fel, var det än sker.

Bilden är tagen i samband med en pjäs

Det är för mig obegripligt att vi inte frågar oss varför vi fostrar människor som använder våld som konfliktlösningsmetod. Istället fokuserar vi på offret och ifrågasätter. ”Varför går hon inte efter det första slaget?” är en fråga som lägger över skulden och ansvaret på kvinnan. Jag menar att en viktigare fråga är ”Varför slår han det där första slaget?” Han är ju också en produkt av vårt samhälle. Var har han lärt sig att våld kan lösa konflikter och vad är det han saknar? Vad ligger bakom dessa mäns handlande ? Hade vi kunnat upptäcka de här männen mycket tidigare ? Finns det ett mönster med våldsproblematik i dessa mäns uppväxt?

Genom att se mannen som slår och våldtar som en produkt av samhället och försöka förstå honom gör vi det möjligt att jobba förebyggande för att få färre sådana män i framtiden. Att försöka förstå någons agerande och bakgrund handlar inte om att ursäkta ett beteende utan är ett måste för att kunna jobba förebyggande.

För att minska våldet i samhället måste vi säga nej till allt våld, i alla situationer. Redan på dagis. Hur många har inte sett pojkar slåss ute på skolgården viftat bort det med ”Pojkar är pojkar”? Hur många har inte sett vuxna män slåss på krogen för att upprätthålla heder och ära? Det där krogbråket borde fördömas lika slagkraftigt som rånaren som slår ned sitt offer. Vi måste sluta ursäkta kvinnovåld med att ”han kunde inte behärska sig” på grund av något som hon gjorde. För att inte tala om våldet inom fotbollskulturen… Genom att förstå de som använder sig utav våld kan vi också spegla var i vårt samhälle vi kan göra förändringar.

Flickor får underkasta sig redan i tidig ålder. De får vänta på sin tur, sitta snällt och fint. Bråkar pojkarna med dem, får de lära sig att det beror på att ”pojkarna är kära i dem”. Samtidigt får flickorna ett verbalt ordförråd som många pojkar saknar. Hur kan vi åstadkomma förändring om vi inte lär pojkar att prata och uttrycka vad de känner i stället för att slåss?

Jag skulle kunna skriva en mängd områden där vi kan göra stora insatser för att förebygga våld i nära relationer. Kanske tycker någon att jag lägger stor fokus på män som slår kvinnor och därmed glömmer bort det andra våldet i nära relationer. Det som sker i samkönade relationer eller det våldet som utövas av kvinnor emot män. Men det gör jag inte. Jag tycker att allt våld ska uppmärksammas och motarbetas, var det än sker i samhället. Vi måste säga nej till allt våld.

Självklart ska det som vi traditionellt benämner hedersvåld motarbetas, men denna viktiga fokus får inte leda till att vi glömmer eller trivialiserar det våld som ”svenska” kvinnor blir utsatta för. Vi får inte tro att att det inte förekommer inom ramen för ”svensk” kultur och därmed osynliggöra det. Vi får inte glömma min mormor, hennes mor och hennes mormor. Vi får inte glömma min före detta skolkamrat som nyss har fått skyddad identitet för att man finner att det finns en risk att hon kan bli dödad av sin före detta pojkvän om han får reda på var hon bor. Det är viktigt att vi vågar se för att annars blir det ett hån mot alla kvinnor som är utsatta för våld och övergrepp där förövaren inte har en utländsk bakgrund. Som att de inte finns. Genom att erkänna att allt våld egentligen handlar om heder och att alla kvinnor som mördas i Sverige idag, oberoende av kulturell och etnisk bakgrund, mördas av heder kan vi också motverka detta våld.

20 mördade kvinnor. Av dessa är 1-3 den typ av mord som vi traditionellt kallar för hedersmord. 30 000 anmälda våldsbrott mot kvinnor i hemmet. 120 000 förmodade våldsbrott mot kvinnor i hemmet.  Varje år. Vi kan kalla det vidrigt, obegripligt, oacceptabelt. Men knappast för ett problem som kom hit med ”invandrarna” (vilka de nu är?). Så när Sverigedemokraternas kvinnor går ut med en lista på 32-punkter där fokus är att förhindra så kallat hedersvåld i Sverige, utfört av personer med utländsk bakgrund, kan man fråga sig om deras verkliga agenda handlar om verklig omtanke för våldsutsatta kvinnor eller om att smutskasta invandrare.

Anna Siekas

Vår underbara anpassningsförmåga

Människan är till sin natur en samarbetande varelse och samtidigt aggressivt beskyddande.
Förmågan att samarbeta och samexistera har varit en förutsättning för vår överlevnad. Att beskydda den egna gruppen har också varit en överlevnadsstrategi. Funkade toppenbra när vi var få på en stor jord.

Nu är vi väldigt många på jorden och gränserna för vad som är den egna gruppen är flytande. Vi ingår i många olika grupper samtidigt, hela tiden.

Det finns de som känner behov av en grupptillhörighet, en gemenskap. Det är helt naturligt. För en del räcker det med kärnfamiljen, skolklassen, idrottsklubben eller en arbetsplatsgemenskap.

För andra finns behovet att vara del av större sammanhang som t.ex. en religion eller en politisk rörelse.
Vi behöver vara del av något, behöver något att samarbeta med och omkring.

De allra flesta av oss ser inga motsättningar mellan de olika grupper vi själva tillhör och andra grupper. Om vi är trygga med och i våra olika grupptillhörigheter så tror jag att vi har lättare att anpassa oss till de förändringar som globaliseringen faktiskt innebär.

De nationella och rasistiska strömningar i Sverige som vuxit fram de senaste decennierna är ett tecken på otrygghet.

Rasister verkar tro att alla som inte tillhör gruppen etniska svenskar är så annorlunda (och sämre) att de inte har samma värde. De upplever ”främlingar” som hotfulla genom sin blotta existens. På nåt sätt är de överlägsna och rädda samtidigt.
Nationalisterna är rasister som drar det hela lite längre. De talar om genstammar, etnoblock och en uppdaterad form av rasbiologi för att försvara sina helt bisarra ideér om att Sverige enbart får befolkas av ett genetiskt homogent folk.
Tankegångarna har hörts förr i historien och mer än en gång har det lett till folkmord.

Det som aldrig upphör att förvåna mig är att dessa personer helt saknar anpassningsförmåga.
Sverige är inte — och har aldrig varit — homogent. Det Grönköpingssamhälle vissa fantiserar om har aldrig existerat. Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin var sagofigurer redan när de skapades.

Sverige är ett månggrupperat samhälle, ett dynamiskt progressivt heterogent samhälle. Om man inte gillar det faktumet så bör man överväga att bosätta sig i en skog med 15 mil till närmsta granne eller så är det bara att acceptera.
De som inte anpassar sig till utveckling riskerar att lämnas hopplöst långt bakefter.

Lovisa Loan Sundman

Kortfattat om kultur och rasism.

Ibland är det extra tydligt, hur rasistiska grupperingar och rasistiska idéer vill värna om det så kallade svenska. Den 3 oktober 2012 visades på Kulturnyheterna ett inslag om hur Dalateatern i Dalarna fått mängder av kommentarer och påhopp på grund av en enda anledning.

Huvudrollsinnehavaren i Hemsöborna, Måns Clausen, har fel hudfärg. Ett av de rasistiskt färgade mailen menar att regissören svikit svenskarna och smutsat ned Strindbergs verk genom att använda en mörkhyad skådespelare till rollen som Carlsson.

Något som tycks gå rasister förbi är att kultur på det stora hela, i Sverige, i dag, har som ett av sina främre syften att utmana, väcka debatt och diskussion, ifrågasätta, hitta nya vägar att gå. Att använda en mörkhyad skådespelare till ett verk som tillhör den svenska kulturen på ett sätt som Hemsöborna.. hur nytänkande det är går säkert att debattera, men poängen är ändå att den har rätt att göra det. Det är kulturens roll.

Det som är spännande med det hela är att det rasisterna är ute efter – att bibehålla den svenska kulturen svensk, är att genom de metoder de vill använda sig av, åstadkommer precis det motsatta.

Här kan du se inslaget på SVT.

Myt: Saudiarabien blir alltmera radikalt

MYT:

”Saudiarabien blir alltmera radikalt!”

DN har publicerat en nyhetsnotis den 3:e oktober, som delvis avväpnar den vitt spridda myten om att islamistiska diktaturstater kontinuerligt blir mer och mer radikala och brutala mot kvinnor. Ofta tas det upp i debatter att alla muslimer som flyttat till EU blir mer radikala, och deras barn, andragenerationen blir ännu mer radikala och hänsynslösa. Det är sjuka och felaktiga myter, som behöver bemötas.

Myndigheterna i Saudiarabien ska instruera den religiösa polisen att dra upp strikta guidelinjer för deras arbetsmetoder, så att individuella officerare inte längre kan agera oreglementsenligt, på eget initiativ och godtyckligt förhöra, trakassera eller döma vem som helst till olika bestraffningar direkt på platsen.

Bild saudiarabiska män
Än styr det gamla gardet. Men blir Saudiarabien radikalare eller inte?

Den religiösa polisen förlorar bland annat den rätt de haft att genomföra slumpmässiga förhör, kroppsvisitationer eller husrannsakningar utan brottsmisstanke eller tillstånd.

Det här ses av många som ett par små — men viktiga — steg i ledet mot en bättre människo- och kvinnosyn.

Saudiarabien är fortfarande en diktatur. Men de mindre reformförsöken som har påbörjats fr.o.m inledningen av år 2012, som räknas upp i GulfNews artikel — som DN refererar till — ger viss förhoppning om en långsam och icke-våldsam demokratiseringsprocess, så småningom.

DN:www.dn.se/nyheter/varlden/religionspolisen-far-mindre-makt

Kompletterande källa: Gulfnews — AFP, Associated Press

 

Mångkultur och mångkultur

Fast Food Street FestivalDet finns en förvirring angående ordet ”mångkultur”. Å ena sidan är det en beskrivning av levd erfarenhet. Av upplevelsen att befinna sig i en vardag där det är möjligt att samtidigt tjuvlyssna på folk som pratar farsi, hålla kinesisk elektronik i händerna, snabbäta en kebab, bära amerikanska jeans, läsa en ledare om knätofsar och på det stora hela sammanfoga stora delar av världens ekonomiska, sociala och kulturella väv i en enda ögonblicksbild.
Å andra sidan är det också en beskrivning av inkluderande offentlig policy, som syftar till att göra det enklare för olika gemenskaper att ge uttryck för sina kulturella identiteter.

Dessa tu ting är inte samma sak. Och däri ligger förvirringen.

Mångkultur som levd erfarenhet är egentligen långt mindre komplicerat än det låter. Vi behöver inte ens lämna landet för att uppleva det — en norrlänning och en skåning som hamnar i en diskussion upptäcker förmodligen att skillnader finns. Eller, varför inte, en PC-användare och en Applefanatiker. Det finns tusen och åter tusen sätt att bygga gemenskap på, och när medlemmar av dessa gemenskaper möts så uppstår fenomenet mångkultur.

Det är någonting som inträffar närhelst människor bygger gemenskap kring saker och ting. Och människor är fenomenalt duktiga på att bygga gemenskap.

Mångkultur som offentlig policy är även det mindre komplicerat än det låter. I sin enklaste form är det helt enkelt att det offentliga inte lägger sig i vad människor gör med sina vardagar, och låter olika gemenskaper ta sig de uttryck som passar dem. I lite mer involverade former kan det förekomma åtgärder för att bygga plattformar för att underlätta dessa gemenskapers deltagande i det offentliga samtalet.

Som varje punkare vet, så översätts inte gemenskap automatiskt till ett erkännande som legitima deltagare i den offentliga debatten.

Skillnaden kanske kan verka subtil, men kom ihåg uppdelningen: levd erfarenhet och offentlig policy. Det ena är någonting vi kan se hända på gator och torg, det andra är någonting som tar plats i offentliga dokument. Och den som vill kritisera mångkultur på ett meningsfullt sätt behöver ta denna skillnad i beaktande.

Det är exempelvis inte möjligt att kritisera det offentligas inställning till sina medborgare genom att påpeka att vissa medborgare är konstiga. Att en grupp upplevs som märkliga är inte någonting som har någon bäring på hur det offentliga bör agera — det är helt enkelt inte formulerat på samma nivå. Det kan på sin höjd användas för att bygga engagemang inom den egna gemenskapen, men det är inte en politisk fråga.

Den som vill kritisera mångkulturell politik måste göra det utifrån en politisk utgångspunkt. Allt annat är löst tyckande, och bör betraktas som sådant.

Seendet och dess relation till rasism.

Som fotograf och konstvetare lär man sig väldigt snabbt att det varje människa ser, uppfattar och upplever skiljer sig från varandra. Vi lever alla i varsin bubbla skapad av vår uppfattning om verkligheten och den reella världen. Den gemensamma värld vi lever i består av de delar av våra bubblor som överlappar varandra.

 Seeing comes before words. The child looks and recognizes before it can speak.
John Berger, Ways of seeing, s. 7

John Berger är konstvetare och har skrivit Ways of seeing¹, bland annat. Boken bygger på en serie tv-program om just konsten att se (konst). Citatet ovan kommer från honom, och jag tolkar det som att seendet och förståelsen av någonting kommer innan vi har ett språk att beskriva det med. Det synes mig som att Berger menar att vårt seende och vår förståelse är något vi lär oss; våra föräldrar berättar för oss vad vi ser och hur vi ska förstå det. Senare i livet förändrar vi oftast vår syn och förståelse av det vi lärde oss som barn.

 The way we see things is affected by what we know or what we believe.
John Berger, Ways of seeing, s.8

 Om vi jämför vår tids religiösa uppfattning inom kristendomen med den medeltida, så ser vi att de flesta människor ser Gud som en godhjärtad och kärleksfull Gud. Går vi tillbaka till medeltiden inser vi att religionen var något helt annat då. Kyrkan hade en enorm makt, och Gud sågs som en sträng härskare. Man levde med sin tro på ett helt annat sätt i vardagen än vad vi gör idag. Människan då och nu hade olika syn på sin kristna tro (eller vilken religion man tillhör/de).

We only see what we look at. To look is an act of choice.
John Berger, Ways of seeing, s.8

 Vi väljer vad vi ser. Kan man säga så? Ja, jag tycker att man kan säga så. Som vuxna människor har vi förmånen att själva välja vad vi vill se, hur vi vill uppfatta vår omgivning och omvärld (såsom vår nära omgivning och den mer distanserade omvärlden). Kanske väljer man inte alltid medvetet det man ser, uppfattar och förstår, men är man medveten om det kan man alltid börja att aktivt välja. Hur och vad man ser, menar jag har väldigt mycket att göra med den närmaste omgivningen och de människor man omger sig med. Jag omger mig till största delen med människor med stor tolerans. Det innebär att de sällan blir förvånade, och att de accepterar dels mina egna åsikter och de hyss jag har för mig, liksom andra, större fenomen i samhället, inom religion, politik och så vidare. Vid de tillfällen de inte accepterar något, är de tillräckligt open-minded för att diskutera saken och blir de övertygade ändrar de sig. Man anpassar sig helt enkelt till hur omgivningen ser på saker och ting.

We never look at just one thing; we are always looking at the relation between things and ourselves.
John Berger, Ways of seeing, s.9

 Om vi inte skulle relatera det vi ser med oss själva skulle det vara en tom värld vi levde i. Vi relaterar allt det vi ser, uppfattar och förstår till oss själva, vår närmaste omgivning som kan inkludera familj, vänner, arbete, intressen och så vidare. Ser vi på TV något vi uppfattar som ett hot, relaterar vi det till vår egen livssituation för att bedöma om det är något vi behöver vara rädda för, eller om företeelsen är på tillräckligt stort avstånd för att vi inte behöver oroa oss. Ser vi samma företeelse på hemmaplan blir situationen en annan. Då upplever vi kanske att vi måste försvara oss på något sätt.

Så. Hur kan vi då relatera allt detta till rasism. Jo, till att börja med vill jag med detta visa på hur olika två personers världsbild kan se ut, och anledningarna därtill. Allting börjar när vi som nyfödda barn öppnar ögonen och börjar lära oss vad det är vi ser, och därefter skaffar ett språk för att beskriva det. Därefter ser, uppfattar och förstår vi det vi ser genom glasögon färgade av det vi känner till, det vi tror på och det vi faktiskt vet. Dessutom relaterar vi väldigt mycket till det vi ser; en blå himmel genererar minnen av studenten, soliga dagar på stranden, den extremt torra sommaren när allt vatten var slut, av den där vackra hösten – och så vidare.

 Det jag anser vara viktigast i den här diskussionen är hur vi faktiskt väljer hur vi vill se och uppfatta vår omvärld. Detta i kombination med hur vi upplever relationen mellan oss själva och det vi väljer att se, är en stor del av skapandet av vår världsbild. Det är min förhoppning att den rasistiska världsbilden tillhör en liten minoritet, och att den är möjlig att förändra. Dessvärre är det med detta som det är med en deprimerad människa; insikten och förändringen måste komma inifrån för att den ska göra nytta. Som utomstående kan vi endast bidra med redskapen för att nå förändringen.

 …………………………………………………………………………..

¹ Är du intresserad av att läsa John Bergers bok Ways of seeing? Du kan köpa den här på Adlibris. Läsvärd för den som är intresserad av seendet i relation till konst. Boken är skriven på hyfsat lättfattlig engelska och innehåller väldigt många bilder. Den får plats i en normalstor handväska och är 155 sidor lång med ett register över reproducerade bilder.

  …………………………………………………………………………..

Texten du nyss har läst är min egen tolkning av valda delar ur Bergers bok. Den ska inte tolkas som en given, statisk sanning utan kan med fördel ses som en del av min egen världsbild.

Är de s.k. "invandrarförorterna" farligare än innerstäderna?

MYT:

”Förorterna är farligare än innerstäderna!”

Det finns en hel del problem i förorterna till storstäderna i Sverige. Men är förorterna de ”helveten på jorden” som rasistbloggarna utmålar dem till? Låt oss titta närmare på myten att invandrarförorterna är farligare att leva i än, t.ex. innerstäderna.

Om man tittar på antalet fall av misshandel är Rinkeby och Tensta ganska säkra områden att leva i, vilket Metro skrev om för en tid sen då de tog misshandelsfall som exempel:

Risken att utsättas för misshandel är alltså större vid riksdagshuset än i förorterna.

Samma mönster finner man om man studerar antalet anmälda brott per 100 000 invånare.

För Botkyrka är det 14 000, för Bromma 14 000, Norrmalm 51 000, för Kista, Tensta och Rinkeby 21 000 och för Östermalm 20 000. För Rosengård är det 15 000 (!).

Så här ser ett urval av statistiken ut. Källa är BRÅ. Anmälda brott totalt, sexualbrott och våldsbrott.

Anmälda brott totalt
Anmälda sexualbrott
Anmälda våldsbrott

Ni ser mönstret. Nåt ”farligare” än Norrmalm finns visst inte. Vill man undvika att leva farligt ska man alltså undvika centrala Stockholm. Det bör man veta innan man utmålar invandrarförorterna som livsfarliga att leva i.

Men…

Det där med pengar och social miljö…

Man ska inte förringa problem som finns. Att det är farligare att befinna sig i innerstan i Stockholm än i Rinkeby betyder inte att det inte finns problem med brottslighet i förorterna.

Men skillnaderna i brottslighet mellan Lidingö och Rinkeby-Kista visar något viktigt: att sociala och ekonomiska faktorer spelar en stor roll. Om man undersöker utbildningsnivåer och hur mycket pengar folk har att röra sig med är det en stor skillnad mellan situationen i Rosengård och Tensta-Rinkeby mycket å ena sidan och Lidingö å andra.

Det kan vara på plats att vi påminner oss om att liknande situationer som dagens funnits förr. På 20-talet och 30-talet var Gamla Stan och Södermalm den tidens ”stökiga förort”, där den tidens ungdomar kastade sten, och som den tidens förståsigpåare varnade fint folk från att åka till. Det intressanta var att Söder och Gamla Stan var var den tidens ”invandrarförorter”. Det var där ”invandrarna” från hela landet bosatte sig. Norrlänningar, skåningar, smålänningar och alla andra. Det var där fattigområdena fanns.