En tyst minut då du läser om mig i historieböcker. Om hur jag fördes bort från mitt hem och avrättades i gården där jag lekte som barn.

En tyst minut för mig som fick falla med tusentals ”Varför?” i mina sista tankar, liksom hundratusentals andra armenier enbart för att vi var armenier.

Jag förlåter dig då du slänger ut med armarna och säger ”Jag var inte född då. Det var inte i min tid…”
Ja, jag har förlåtit till dig innan du föddes…

Även det då jag satt i kö där döden delades ut liksom kaffe med kakor i ditt konditori.
Jag var bara en av hundratusentals romer som dog med all nostalgi och kärleksfulla låtar.

Min själ var redo att kvävas i en gaskammare. Mitt skratt, min glädje, mina drömmar och den minsta promille av det judiska som jag hade i kroppen dömdes till döden. Jag höll min värdefullaste skatt i famnen. Han var skapad av kärldek men dömd till döden för mina gener och blodet som han hade i sin lilla kropp. Det var en påstådd ondska som måste utrotas inom allt som var mitt:

”Det ska gå fort…vi ska somna in tillsammans.” viskade jag för att trösta honom medveten om att jag berättade då den sista godnattssagan.

Men du såg bara kroppar slängda i massgravar och jag undrar om du någonsin har sett en enda dröm jag hade som kördes över av grävmaskinernas hjul.
Jag blev din skam. Din heder. Ditt samvete.

Du andades djupt och ångestfullt och sa ”Jag visste inte…”

Sen böjde du huvudet ned i marken och lovade ”Aldrig mer…!”
Du lovade. Du gav mig ditt ord.

Och jag gav till dig med all ödmjukhet rättigheter och lagar, allt som kan göra dig till en bättre människa för mänsklighetens skull.

Varför har du svikit mig då man gick med stora slaktyxor från hus till hus i Rwanda för att slå mot min kropp?

Det var något graverat i mitt namn som måste utrotas, men du var tyst och stum.

Det var i din tid. Du visste… Men denna gång så sa du ”Det var långt ifrån mig..!”

Inte här. Inte i vår tid. Synd att vi visste inte. Synd att det var långt bort annars skulle man göra någonting åt…

Och medan jag köade till döden blek och stum, inför omvärldens TV-kameror och inför FN:s soldater, igår, i din tid, på din lilla kontinent, bara 1,5 timme med flyget från din älskade Stockholm. Då hade du ingenting annat att säga utom ”Det kan aldrig hända här, det som hände i Bosnien!”

Jag dog inte liksom människor i din närhet, i en bilolycka, av en hjärtattack eller cancer.
Jag dog för det som graverades in i mitt namn och det som mina förfader var.
Mitt blod och mina gener vittnade mot mig själv.

Jag var någonting äckligt och vidrigt som spottades ned, något som måste utrotas för en bättre värld. Och varje gång, det sista jag såg var högmodiga övermänniskor som beslutade om att mitt, just mitt liv måste släckas.

Vad har du att lova och säga till dem som inte är födda än..?
Har du förverkligat en enda dröm jag hade..?
Kan du släcka lampor, kyssa ditt barn i kinden och önska god natt utan rädsla för samvetets spöken?
Jag är samma människa som dör gång på gång inför samma människor som tittar på.
Jag är inte död så länge du hör mig:

Hur många gånger till kommer jag att dö…

och höra det ständiga löftet ”Aldrig mer..”?