Alla inlägg av csberglov

Artiklar

Retorisk demonisering av välfärd

När Jimmie Åkesson skriver att svensk välfärd inte ska vara ett smörgåsbord, att människor måste kvalificera sig för att få hjälp, och att bidragspolitiken har uppmuntrat folk att inte jobba, är det inte bara ett politiskt ställningstagande. Det är en retorisk konstruktion som bygger på ideologiskt misstänkliggörande, moralisk rangordning och nationell renhetslogik.

Inlägget innehåller flera av Jason Stanleys teser om fascismens verktyg:

1. Myten om ett förlorat förflutet:

Åkesson antyder att Sverige har haft en sund välfärd, men att den har förstörts av massinvandring och kravlöshet

2. Propaganda:

Påståendet att systemet har uppmuntrat människor att inte jobba är inte belagt, det är en känslostyrd generalisering som väcker ilska snarare än förståelse

3. Antiintellektualism:

Begreppet smörgåsbord är en retorisk förminskning, inte en saklig beskrivning, och hela inlägget ignorerar hur försörjningsstöd faktiskt fungerar

4. Fixering vid lag och ordning:

Motprestation lyfts fram som lösning, inte för att det är effektivt, utan för att det skapar en moralisk kontroll över de som söker hjälp.

5. Hierarkisering av medborgarskap:

Människor som flyttar till Sverige ska inte få full tillgång till välfärden, de måste kvalificera sig, vilket skapar ett tvåklassystem

6. Ledarkult:

Formuleringen nu gör vi det som måste göras är en klassisk mobiliseringsfras, där makten framställs som handlingskraftig och moralisk

7. Offermentalitet:

Svensk välfärd framställs som kapad av fel människor, och nationen som ett offer för sin egen generositet

8. Sexuell och kulturell panik:

Undertexten pekar mot invandring, kulturell upplösning och normförskjutning, även om det inte sägs rakt ut

9. Förakt för svaghet:

Att behöva stöd ses som ett moraliskt problem, inte som en del av samhällskontraktet

10. Faktaförnekelse:

Det finns inga belägg för att människor får ut lika mycket pengar som de som arbetar, men påståendet upprepas som om det vore sant

Det här är inte bara ett inlägg, det är en ideologisk karta. Den visar hur välfärden omdefinieras från rättighet till belöning, från skydd till misstänkliggörande, från solidaritet till selektion. Det är Homo Bidragus i ny tappning, nu med nationalistisk fernissa.

JImmie Åkessons FB-inlägg

10 Tactics of Fascism

satir

Sagan om pojken som ville bli ett varumärke 4

En saga i fyra delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Så pojken som ville bli ett varumärke steg fram, omgiven av kameror, konfetti och en obskyr kvinna som enligt pressmeddelandet “delade hans vision om självförverkligande via strukturerad egoism.” Tillsammans lanserade de något nytt – ett parti, men egentligen mer av en livsstil med rösträtt. Till en början såg det ut som ett kristet välfärdsparti – ungefär som KDS innan. Det såg ut som ett välfärdsbygge. Men bakom loggan låg fakturerabar barmhärtighet. Empati, på offert. Solidaritet, efter godkänd kreditprövning

Det var ingen som berättade för pojken som ville bli ett varumärke, att det redan fanns tre-fyra versioner av hans idé – samma ideologi i olika kulörer, samma ego med olika fonter. När projektet kollapsade var det inte dramatik, det var återgång. Han kallade det en ”reflektionspaus”, men det lät mer som refrängen från Hoola Bandoolas ”Vem kan man lita på?” – ekot av en tro som aldrig riktigt fäste.

Ensam satt pojken som ville bli ett varumärke, vid sin kulturkanon, den han försökt branda om som nationell självrespekt, och såg råttorna springa in och ut. De bar med sig rester av manifestet, några trasiga slogans, och en halvfull idé om att självförverkligande borde kunna bli folkbokfört. Och han insåg: Att bygga ett varumärke är en sak. Att vara någon att lita på – det är helt annan logik.

Såvitt man vet sitter han fortfarande vid sin kanon som det kända varumärket med puls.

Snipp snapp slut så var sagan slut.

/C.S Berglöv

satir

Sagan om pojken som ville bli ett varumärke 3

En saga i fyra delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Pojken som ville bli ett varumärke var återfödd – inte som människa, utan ett konto med puls. Han hade testat folkets språk, maktens kulisser, moralens teater – men allt ledde tillbaka till hans sanna syfte: att bli snuskigt rik. Inte rik för trygghet. Rik för dominans. Han var vinstmarginalens Messias, med avkastning som evangelium och balansräkning som bekännelse.

Trots stora båtar, snabba bilar och livsstil som doftade prestationsångest i premiumformat, saknades det avgörande – uppmärksamheten var inte maximal.

Alla visste vem pojken som ville bli ett varumärke var. Det räckte med förnamnen, ibland bara en silhuett i motljus, och människor nickade igenkännande – som inför en känd aktiekurva.

Men för honom var det otillräckligt. Att vara igenkänd räckte inte. Han ville bli referensram. Inte synas – utan förväntas. Inte omnämnas – utan antas. Han ville bli den osynliga handen som smekte varje agenda, varje paneldebatt, varje affärslunch.

I ett historiskt ögonblick som han själv kallade “nationens andliga reboot,” trodde han att hela landet ställde sig i givakt. Vissa trodde han vinkade med flaggor, fast de bara hängde ut tvätten. Andra justerade volymen på Tv: n. De flesta scrollade förbi – men han såg bara beundran. inte multiplicerad, inte exponentiell – utan upphöjd till roten med tio. Minst.

/C.S Berglöv

Krönikor

Staffanstorp och kvotflyktingarna

Christian Sonesson, moderat kommunstyrelseordförande i Staffanstorp, vill framstå som principfast. I själva verket är han ett symptom på något betydligt allvarligare: en lokalpolitisk kultur där lagar ses som förhandlingsbara och rättsstaten som ett hinder för ideologisk aktivism.

När Staffanstorps kommunstyrelse, under Sonessons ledning, vägrade ta emot fyra kvotflyktingar i strid med bosättningslagen, var det inte ett ”politiskt ställningstagande”. Det var ett medvetet brott mot en lagstadgad skyldighet. Att kalla det för en strid man måste ta är inte modigt. Det är maktfullkomligt.

Sonesson hävdar att ärendet borde prövas i förvaltningsrätt, eftersom det enligt honom handlar om politik. Men det är en juridisk förskjutning. Förvaltningsrätten prövar överklagade beslut — inte brott. Det här handlar om myndighetsutövning som skett i direkt strid med lagen. Därför är det ett brottmål. Och därför är det korrekt att det prövas i allmän domstol.

Hans försök att legitimera agerandet genom att hänvisa till Ukrainakriget är retoriskt skickligt men juridiskt irrelevant. Kommuner har inte rätt att omprioritera statens flyktingpolitik. De har att följa lagen. Punkt.

Det verkligt oroande är att Sonesson inte är ensam. Vi ser en växande tendens där lokalpolitiker, ofta i samarbete med SD, tänjer på rättsstatens gränser i jakten på symbolpolitik. Det är en utveckling där folkvalda börjar se sig själva som överordnade lagar — och där juridisk ansvarsskyldighet ses som ett hot mot demokratin snarare än dess garant.

Samtidigt driver SD krav på hårdare tjänstemannaansvar. Men när deras egna allierade åtalas för grovt tjänstefel, då är det plötsligt rimligt, korrekt att bryta mot lagen. Det avslöjar att principerna är selektiva. Tjänstemannaansvar är ett slagträ — inte en rättsprincip.

Sonessons inlägg är ett försök att förvandla ett lagbrott till en politisk gärning. Men det är inte rättsstaten som är problemet — problemet är när det finns politiker som tror att de står över rättstaten.

Alla ord och åsikter i krönika står skribenten själv för.

Christian Sonessons (M) Facebookinlägg 250905

Motargument: Staffanstorp stoppade anvisade kvotflyktingar

satir

Sagan om pojken som ville bli ett varumärke 2

En saga i fyra delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Så pojken som ville bli ett varumärke, gjorde det enda rimliga: han gick med i ett parti. Ett ideologiskt bygge som egentligen var hans motsats – fullt av kollektiva tankar, solidaritetsplakat och folkbildning som luktade svett snarare än parfym. Men han log, han pitchade, och partiet behövde ett ansikte utåt med glow. Det blev ett strategiskt giftermål mellan förtroende och förpackning, eller mera som ett varumärke.

När varumärket hade börjat tala för sig självt, ville pojken inte bara bli igenkänd – han ville bli omöjlig att ignorera. Kändisskap räckte inte; det behövde förvandlas till kulturkapital. Så han gjorde det enda logiska för en person som betraktade verkligheten som en produktionsyta: han gick in i en reality-show.

Inte vilken som helst – utan den där de mest obekväma människorna tävlade om att vara mest autentiska, samtidigt som de regisserades av en social medie-strateg bakom kulisserna. Han vann givetvis. Inte för att han var älskad – utan för att han förstod dramaturgens algoritmer bättre än juryn.

Efter det fanns pojken som ville bli ett varumärke överallt. På folks läppar, i deras flöden, till och med i deras undermedvetna när de vaknade mitt i natten och undrade om “självledarskap” var en diagnos. Dörrar öppnades. Men inte automatiskt – de hade redan stått där, han behövde bara rätt kläder, rätt tagline och en entourage som liknade ett management-bolag i konfirmationskostym. Han gick igenom dem. Inte med ödmjukhet, utan som en aktie som precis splittrats: högre värde, fler investerare, och en slogan som lät som ett citat ur en motivationskalender dopad med testosteron.

/C.S Berglöv

satir

Sagan om pojken som ville bli ett varumärke 1

En saga i fyra delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Det var en gång en pojke som ville bli ett varumärke; en symbol för rikedom och självhävdelse. Det sägs att det började redan på BB, där de andra nyfödda sneglade över sina kuvöser och insåg: han var inte född, han var lanserad. Med navelsträngen som limited edition-accessoar och ett leende som doftade logotyp, låg han där – redo att erövra världen, en KPI i taget.

Personalen viskade: “Han sover inte – han pitchar.” Hans första skrik tolkades som ett trailerljud för kommande storverk. Och när han rapade efter mjölken lät det som en teaser för en moralisk omstöpning på entreprenad.

Det var en gång en pojke som ville bli ett varumärke – inte ett barn, inte en vän, inte ens en människa i traditionell mening, utan en logotyp med puls. Redan i skolan insåg han att alla vägar var framkomliga – särskilt de som gick över andras ryggar. Genvägar blev hans motorväg. Skolgången? En hinderbana han sprang igenom med spikskor av charm och cynism.

När han begick sitt första rån kändes det inte som ett brott. Det var mer som en investering med fysisk närvaro. Det var inte stöld – det var strategiskt kapitaluttag. Och när han senare opererade som riskkapitalist insåg han att det bara var samma metod i ny kostym: ta något, ompaketera det, sälja det tillbaka som vision. Skillnaden var bara att han bytte rånarluva mot vinröd kavaj. Konsekvensen blev dock ett par ovälkomna rubriker och en tillfällig exil – en seglats, säger vissa, men det var egentligen PR: en oceanisk omstart med havsbris och mediestrategi. Där ute insåg han att det som saknades inte var pengar, utan legitimitet. Inga fler rubriker om ego – nu behövdes etik, gärna i kostym.

/C.S Berglöv

satir

Sagan om pojken som var ogin 4

En saga i fyra delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Pojken som var ogin stod där i slottet, omgiven av sina likasinnade — inte från orten, men med en lika stark känsla av revanschbegär. De hade inte vunnit på idéer, utan på indignation. ‘Nu ska det bli ordning’, skrek de, som om samhället vore ett stökigt pojkrum med fel tapeter och för mycket mångfald.

Avtalet de fick igenom var inte skrivet — det var stuvat. Som en överkokt kompromiss där principer ersatts med paragrafer av moralpanik och punktlistor på vilka som borde få mindre liv. Det luktade inte politiskt — det stank auktoritet, instängd i konservburken ‘Nationell trygghet™️‘.

Pojken log. Här, i maktens sal, kunde han äntligen reglera verkligheten. Och inget sa ‘framgång’ som en regeringspost byggd på missnöje och megafonretorik. Nu var det deras tur att bestämma vad som var normalt — och vad som borde deporteras ur debatten.

Pojken som var ogin visste att det bara var början. De hade inte vunnit ett val – de hade vunnit rätten att riva. Ett samhälle skulle nu raseras med precision: värderingar krossas, rättigheter omförhandlas, normer omformas som vore de ett gäng gamla konservburkar med bäst före 1942.

Deras rike skulle inte bygga på gemenskap, utan på lydnad. Deras lagar skulle inte skydda, utan sortera. Deras privilegier var inte diskreta – de var högljudda, vädrade som fanor i vinden, skräddarsydda för dem som tyckte att frihet var okej så länge den såg ut som dem själva.

Det var inte en demokrati som de ville förvalta. Det var en berättelse de ville skriva om – helst utan kapitel om solidaritet, sexualitet och självbestämmande.

Snipp snapp slut så var sagan slut.

PS: Använd din röst i september nästa år. Lyssna på Jörgen Astonson: Sluta rösta på idioter.

/C.S Berglöv

satir

Sagan om pojken som var ogin 3

En saga i fyra delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

När de kom in i riksdagen bytte de fanor mot formulär, och testballonger blev lagförslag. Skulle Ahmed tvingas till folkmusiklektioner? Borde köttbullar få skyddad ursprungsbeteckning? Var det dags att kriminalisera hummus?

De fyras gäng hade inga svar, bara megafoner. Och i ekot från deras utspel dränktes nyanserna, komplexiteten, verkligheten. Allt som inte passade in i den förskönade berättelsen om ett Sverige som aldrig funnits — men som de nu krävde tillbaka, på bekostnad av alla andra. Historieböckerna var nästa offer. Inga avvikare i pastell, tack.”

Pojken som var ogin älskade kvinnor så mycket att han satte dem högt – helst utom räckhåll. Det var inte misogyni, sa han, bara biologi. Alla som inte var som honom var ‘onaturliga’, vilket han tydligt förklarade med diagram från 1853.

Pojken som var ogin visste allt om kärlek — så länge den följde manualen han klottrade på insidan av sin egen osäkerhet. någon gång mellan puberteten och partimötet. När folk började älska utan att först fråga honom om kön, roll och reproduktionsplanering, blev han nervös.

Andras sexualitet störde ordningen. Inte för att den var skadlig, utan för att den inte gick att stämpla med ‘godkänd enligt tradition’. Han började tala om moral, om biologi, om ansvar — som om friheten att älska någon annan krävde tillstånd från just honom.

Att människor kysser fel, känner fel, lever fel – det blev ett hot mot nationens kärnvärden. Och ju mer han försökte tygla det, desto mer påminde det honom om att han varken kunde kontrollera begär eller förstå glädje som inte var hans egen. Det var inte hat, sa han. Bara en försiktig önskan att alla skulle sluta vara så förbannat fria.

/C.S Berglöv

satir

Sagan om pojken som var ogin 2

En saga i fyra delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4

Pojken som var ogin fick nya ogina vänner på gymnasiet. De fann varandra i tysthet — som om en särskild sorts själ kände igen sin spegel i en annan. De satt ofta tillsammans i hörnen av klassrummet, med böcker vars pärmar bar gamla riksvapen och kartor över imperiet som sedan länge fallit.

De talade lågmält men intensivt, om dagar då folk visste sin plats, om marscher och minnesmärken, om ordning. Deras blickar sökte inte samtal — bara samtycke. Det var viljans triumf de sökte — djupt inombords, i deras stukade bröst. Inga fanor vajade. Inga tal hölls. Det var tyst — men tungt. De bar sina drömmar som gamla medaljer, nött i kanten, men fortfarande skinande i skuggan. Det var inte hopp de närde, utan en övertygelse: att världen hade svikit, och att de, om än få, visste bättre.

Pojken som var ogin blev än mer så när han nådde universitetet. Här fanns fler som han — om inte mer radikala. De samlades i tysta grupper, inte i protest utan i övertygelse. Deras samtal kretsade kring begrepp som andra undvek, och böcker som sedan länge låg på historiens förbjudna hyllor. En av dem sägs ha burit Mein Kampf i bakfickan — inte som läsning, utan som identitet. Det var här, bland tegelväggar och bomberjackor, som pojken fann dem han kallade de viktiga. En från Tyskland, med blick som is och röst som stål, och en annan från Blekinges skogar — tyst, vaksam, med fingrar som trummade mot idéer.

Pojken som var ogin bildade de fyras gäng. En kvartett i missnöjets moll, förenade av en vision: ett Sverige där allt var bättre förr — innan folk slutade vara blonda och började ställa frågor. Med lögner som drivmedel och svek som språk drev de fram, megafoner stora nog att överrösta både fakta och folkbildning.

/C.S Berglöv

Krönikor

Symbiosen mellan nyliberalism och fascism (SD)

Det är SD-regeringens politik – i snart tre år – som har lett oss hit. Det är inte slump, inte tillfälligheter, utan en konsekvent nedmontering av det gemensamma. En politik som först urholkar välfärden, och sedan kräver att vissa ska kvalificera sig för det som redan håller på att försvinna.

Man säger att invandrare måste bevisa sin plats. Att trygghet ska villkoras. Att välfärd inte är för alla – bara för dem som redan står innanför. Det är inte omsorg. Det är gränsdragning. Ett medvetet byggande av ett ”vi och dom”-samhälle, där människovärdet mäts i anpassning, lojalitet och tystnad.

Samtidigt plundras det som en gång var vårt. Riskkapitalister tömmer skolor, vårdcentraler och äldreboenden på resurser. Det som skulle vara trygghet har blivit affärsmodeller. Och medan pengarna försvinner ut ur systemet, står politiker och pratar om ”ansvar”, ”krav” och ”effektivitet” – som om det vore omsorgens språk.

Men det är inte ansvar. Det är rovdrift. Det är ett system som först skär ned, sen ställer villkor, och till sist skyller på dem som redan står längst bort från makten.

Man säger att välfärden måste bli ”hållbar”, men det är inte hållbarhet när människor lämnas utan stöd. Det är inte hållbart när tryggheten blir ett privilegium. Det är inte hållbart när vi börjar mäta människovärde i arbetsinsats, språktest och hur väl man fogar sig.

Jag har sett det här förut. Retoriken är knappast ny. Bakom siffrorna och presskonferenserna finns samma gamla idé: att vissa människor är mer värda än andra.

Och jag vägrar acceptera det.

Det här handlar inte bara om invandring. Det handlar om vilket samhälle vi vill vara. Om vi vill bygga murar eller broar. Om vi vill se på varandra som medmänniskor eller som problem att hantera.

Jag skriver inte för att provocera. Jag skriver för att det brinner. Och för att de som står utanför får höra att de måste klättra högre, snabbare, tystare – bara för att få vara med.

Det är dags att säga ifrån.

Om inte igår utan idag.

/C.S Berglöv

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor