Etikettarkiv: fördomar

Jag är stolt över Sverige

Jag brukar tänka att jag ofta diskuterar och tänker objektivt i olika frågor men i just denna fråga skulle det vara en lögn att påstå det.

Jag skriver utifrån ett individperspektiv som råkar ha en invandrarbakgrund som inte känner sig tillhöra någon speciell grupp, utan jag är en individ som råkat ha haft turen att invandra till Sverige (ej självvalt). Att jag fick komma till Sverige öppnade många möjligheter för mig, som skulle vara omöjliga att få i mitt födelseland. Jag hade turen att få komma till Sverige vid låg ålder vilket har gjort det lättare för mig att lära mig det svenska språket och integreras in i det svenska samhället. Detta måste vara målet för varje invandrare.

Idag och som under den tiden jag kom till Sverige (början av 90-talet) är det tiotusentals människor som söker sig till Sverige. På det tidiga 90-talet var det många människor från det tidigare Jugoslavien och idag är det mycket folk ifrån Somalia, Afghanistan, Syrien m.fl. Oron ifrån samhället både på det nationella-, regionala-, kommunala- och individnivån var under 90-talet hur Sverige skulle klara detta. Det fanns kommunpolitiker som oroade sig över Albaners benägenhet att sno cyklar och individer som oroade sig över om samhället fundamentalt skulle förändras på grund av invandringsvågen.

Idag är oron lika högljudd som på det tidiga 90-talet, trots att undersökningar visar att fler människor idag är positiva till invandring än vad folk var under 90-talet (av invandringskritiker förklaras den positiva synen på invandring bero på att fler av de som svarar på undersökningarna själva är invandrare, frågan som kommer upp för mig när jag begrundar detta är när dessa kritiker anser tiden är kommen att kalla en invandrare för svensk, tar det fem år, 10 år, 15 år eller kanske aldrig?).

Kritik är alltid bra, ett demokratiskt samhälle vilar på att det finns människor som är kritiska mot
det rådande samhällsklimatet och samhället ska inte stänga ut de som inte håller med majoriteten.

Svenska flagganVi blir som ett samhälle friskare av att fler släpps in i den politiska debatten, att partier som Sverigedemokraterna öppet kan få vara kritiska mot invandringen ska varje svensk vara stolt över. Missförstå mig inte, jag håller inte med SD i deras invandringspolitik på något sätt men jag är ändå stolt över att kunna säga att jag bor i ett land där vi inte utestänger människor ifrån den politiska debatten på grund av de inte delar majoritetens åsikt och detta så länge de spelar efter de demokratiska spelreglerna.

Mitt problem med de högljudda invandringskritikerna och SD är att de i sin kritik mot invandringspolitiken utgår ifrån premisser som inte är sanna och använder fakta över enskilda händelser för att döma ut hela grupper av människor för vad individuella människor har gjort. SD:s och många invandrarkritikers poäng har varit att det svenska samhället går back — både ekonomiskt och socialt — på invandringen. Man har i olika politiska utspel från basen till ledningen av partiet sagt att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Man har visat på ett antal BRÅ-rapporter som tydligen ska stödja deras antagande. Dessa rapporter skrevs innan 2006. Ett av de stora problemen med SD är att de fokuserar på historien i större utsträckning än på framtiden. Problem som framtida arbetskraftsbrist, eller lågt barnafödande har SD svårt att ge några svar på. Vad man dock bestämt sig för är att invandring inte kan vara lösningen, detta trots att praktiska empiriska bevis visar på att invandring är lösningen.

Gästkrönika av T.G.


Hårdrockare, muslimer & det där med fördomar och generaliseringar…

Den metod Avpixlat använder består i att rada upp brott som begås av invandrare, helst då brottslingar från muslimska länder eller romer, för att smutskasta alla invandrare. Denna metod har alltid använts av rasister. Nazisterna publicerade till exempel uppgifter om brott som enskilda judar begått (riktiga och fiktiva) i sina tidningar för att måla upp en skräckbild av judarna. Turkiet har gjort liknande saker mot kurderna. Pratar man bara om kurder, judar eller muslimer som brottsliga så skapar man lätt bilden att de ÄR det också.

Men man behöver inte gå längre bort än Sverige för att hitta en parallell till detta: nämligen i skräckpropagandan mot hårdrockarna.

Brottsliga hårdrockare?

Läskig hårdrockare och satanist?

Man kan fråga sig om Avpixlat hade deltagit i hetsen mot ”sataniska hårdrockare” och ”brottsliga heavy metal fans” om de skapat sin sajt på 80-talet?

Det fanns en överrepresentation av kriminella, skolkare och fönsterpangare bland hårdrockare också på 80-talet, enligt en del ”moraltanter” och ”moralgubbar”. Jo, det fanns det. Hårdrocken var väldigt populär bland kriminella ungdomar.

Minns ni hur Siewert Öholm och en del andra moralpredikanter använde den informationen?

De brydde sig inte om att kanske 99,5% av alla som lyssnade på hårdrock var vanliga ungdomar, som alla andra. Det var inte det viktiga för dem. Det de lyfte fram var de individer som INTE skötte sig. Syftet var att svartmåla HELA gruppen, ALLA hårdrockare.

Minns ni kampanjerna mot Alice Cooper, Kiss och Iron Maiden som en del kristna och konservativa grupper drev runt 1989. Jag minns det tyvärr, eftersom jag var en av de konservativa som lurades av resonemanget då och trodde hårdrocken var ”farligare”. Ja, det låter löjligt, det erkänner jag nu. Men genom att jag var mitt i det minns jag hur resonemanget gick och vilka resonemang som hördes i media och bland de andra som hade moralpanik.

Genom statistik och genom att hålla fram enstaka brottslingar som lyssnade på hårdrock, ”bevisade” de att hårdrocken är farlig. Hårdrockare knullar mer, stjäl mer, välter oftare gravstenar, rapar offentligt och tvättar aldrig sitt hår, eller hur, och hamnar i satanistsekter lättare?

Och statistiken ljuger aldrig och mördaren lyssnade ju bevisligen på Iron Maiden och Kiss, och just därför måste hårdrocken förbjudas eller bekämpas.

Logiskt, eller hur?

Juha!

Sen kunde det lätt bekräftas genom att man lyssnade på hårdrockares texter som ofta handlade om blod och mord och, värst av allt, satan.

När Juha Valjakkala begick morden i Åmsele 1988 började en diskussion om den farliga hårdrocken. Han var långhårig, lyssnade på hårdrock och hade ritat av ett Iron Maiden album föreställande en yxmördare. Dessutom tvättade han sig sällan…

Det var bedrägligt. Man lyfte fram enstaka individers brott, man klippte och klistrade ur hårdrockares texter och man generaliserade att enstaka individers brott, och enstaka hårdrockares texter, bevisade att hårdrocken i sin helhet var farlig och borde förbjudas.

Låter det löjligt? Det är inget jämfört med vad Avpixlat gör idag!

Brottsliga muslimer?

På Avpixlat är det mängder av skrämmande reportage. De skriver om Black Cobra, om franska utanförskapsområden, om bilbränder, om mobilstöldersomalier, om rån av äldremisshandel och bilbränder, om Assistansfuskare och Glava. Alltid med undertonen att ”invandrarna är sådana”…

Urvalet är alltid skevt. 99,9% av alla brott de rapporterar om är begågna av invandrare. Enbart det skapar intrycket att invandrare står för de flesta brotten. Sen skriver de i texten saker som för tanken i samma riktning:

Ofta kopplas brotten i texterna eller i kommentarsfälten dessutom till koranen och muslimska heliga texter. Det bidrar till att måla upp gruppen som ett hot. (Alla likheter med hur man citerade hårdrockares ”blodsdrypande” texter, är ingen slump alls, det är samma metod.)

Detta gör att om man läser Avpixlat är det lätt att man tror att de flesta invandrare (från Mellanöstern) är kriminella, för det är det intrycket de vill skapa. Det är fult, mycket fult. De tar en viss överrepresentation av brottslighet bland invandrare och får det att låta som om ALLA är kriminella. De lyfter fram enstaka exempel på muslimer som begått brott och får det att framstå som om alla muslimer är brottsliga.

Som Aftonbladet skrev förra året:

Statistiken kan lika gärna användas till att berätta följande: 99,78 procent av dem som fötts utomlands har aldrig misstänkts för sexbrott, visade en uträkning som BRÅ gjorde år 2002. Av dem som är födda i Sverige med svenska föräldrar är motsvarande siffra 99,96 procent. Den enda hederliga slutsatsen är att det bland invandrare, som i vilken del av populationen som helst, finns en promilleandel rötägg.

Exakt så är det!

Genom att rada upp kriminella saker individer ur en grupp gjort, vare sig det är judar, hårdrockare eller muslimer, kan man ganska lätt vinkla texten så det verkar som om hela gruppen är mer kriminell. Det är ett klassiskt propagandaknep. nazisterna gjorde samma sak mot judarna på 30-talet.

Och insändarsidorna i den religiösa pressen på 80-talet lät ungefär som Avpixlats kommentarsfält idag. Det var SKRÄCKEN för de ”läskiga” hårdrockarna som spreds. Och de eviga ryktena: ”jag har en granne vars barn är hårdrockare och han…”

Slutord hårdrocken

För att ytterligare påminna om de galna generaliseringarna om hårdrockare har vi gjort en djupdykning ner i arkivet och hittat Siewert Öholms program om den läskiga, ”farliga” rockmusiken och om gruppen W.A.S.P.

Vi rekommenderar även Siewert Öholms klassiker: debatten om satanismen och death metal: Satanismen, del 1,2,3,4,5,6.

Det är ganska ironiskt att Öholm idag generaliserar om muslimer som han på 80-talet generaliserade om hårdrockare, för övrigt.

Dessutom har En man med ett skägg skrivit om Allan Rubin och om Ann Ekeberg. Det är klassiker som rekommenderas för den som vill jämföra Avpixlats retorik med hetsen mot hårdrockarna.

Om några år kommer vi att se tillbaka på Avpixlats generaliseringar om islam och tänka samma som vi tänker då vi ser debatterna om hårdrocken. Vi kommer att tänka: 1) fy tusan, vilka fula frisyrer man hade 2012 och 2) vilket skrattretande sätt att argumentera på.

Följ med på en morgonpromenad

En promenad i dagens Sverige

På väg ut med hunden möter jag tidningsbudet. Det är en ung kille som ser ut att komma någonstans från Afrika, Somalia kanske. Vi byter några ord och han berättar att han är lite sen idag för att tidningen var sen från trycket.

Hunden drar och är uppenbart nödig så jag fortsätter ut och hon stökar snabbt undan morgontoaletten. Jag plockar upp efter henne och ser mig omkring efter någonstans att slänga påsen. Det finns en korg lite längre ner på gatan och samtidigt som jag kommer fram till den så möts jag av en invandrare som tydligen arbetar med att tömma hundlatrinerna.

“Inget särskilt kul jobb”, tänker jag för mig själv, men han ser glad ut ändå. På avstånd ser jag några av hans kollegor som i arla morgonstund tömmer andra papperskorgar och plockar upp skräp från marken. Det är två invandrartjejer och en kille som möjligen kommer från Pakistan.

Jag fortsätter vägen framåt och passerar det lilla köpcentrum som finns inte långt från min bostad. Där är det redan full aktivitet i den lilla närbutik som drivs av en invandrarfamilj från Irak. Fönster putsas och det ser ut som man håller på med en inventering i butiken för det är många i familjen som går runt bland hyllorna.

Deras iranske butiksgranne, som har en klackbar, är också redan på plats och har börjat dagen med att bjuda in sin granne, frisören Ali, på kaffe. Det är däremot fortfarande tomt i den lilla vietnamesiska restaurangen som drivs av den alltid vänliga familjen Nguyen. Inte så konstigt kanske, med tanke på att de har öppet till 01.00 och sällan kommer iväg hemåt förrän bortåt 02.30. De brukar ändå vara igång inför dagens lunch vid åttatiden.

Jag fortsätter min promenad mot busshållplatsen och tar bussen för att åka hem till min mor. Bussen körs av en mörkhyad man som glatt använder bussens högtalarsystem för att berätta att han heter Mohammed och att han igår blev far för första gången. Kanske vågar han vara så frispråkig för att jag är den ende svensken på bussen. Det tiotal personer som utöver mig finns ombord är alla invandrare och uppenbarligen på väg till sina arbeten. Det verkar inte finnas några svenskar som börjar så här tidigt.

Väl hemma hos mamma så blir det kaffe och smörgås och hon berättar att hon fått en ny hemassistent som heter Fatima och som ska städa och hjälpa henne med diverse sysslor som hon numera har svårt att klara själv. Fatima har tydligen kommit ensam till Sverige efter att ha mist man och två barn i en explosion i Bagdad. Hennes dröm är nu att bygga upp en ny tillvaro i ett land där man inte dagligen riskerar att sprängas i bitar.

Tiden går fort och jag upptäcker plötsligt att jag måste rusa för att hinna med ett annat möte. Det får bli en taxi tillbaka hem.

Taxin körs av en kille från Kurdistan som har varit i Sverige sedan åttiotalet då han flydde hit efter att den by där han bodde hade utsatts för ett angrepp med någon form av giftgas. Han förlorade större delen av sin familj men har nyligen fått hit en kusin som är veterinär. Av något oklart skäl kan han inte jobba som veterinär här i Sverige, men han försörjer sig och sin familj genom att arbeta som spärrvakt i Stockholms tunnelbana och genom att dela ut reklam på söndagar.

Väl hemkommen funderar jag lite på morgonens upplevelser och tänker på hur det skulle bli om man genomförde vad somliga vill, det vill säga att skicka tillbaka många av de människor jag mött under min morgonrunda, till deras respektive hemländer. Skulle det överhuvudtaget längre vara möjligt att få ”svenskar” och då kanske särskilt ungdomar, att ta de lågstatusarbeten som idag domineras av invandrare?

Samtidigt ska vi dra ner på nyinvandringen till mycket låga nivåer och ingen har vad jag kunnat se gjort någon beräkning av de omedelbara effekter detta skulle ha och inte heller av vad detta kan innebära om 30 år. Ska du eller jag ta över de jobb som de idag sköter? Vem ska ta hand om de allt fler pensionärerna som lever längre och längre?

Själv är jag 55 år idag och åren går fort. Om eller när jag hamnar i den livssituationen att jag kommer att behöva hjälp med att klara vardagen så hoppas jag innerligt att den hjälpen finns att tillgå och jag struntar fullständigt i om de händer som då kommer att ge mig den hjälp jag behöver, är svarta, bruna, gula eller vita.

Jag funderar också på de generaliseringar som hörs i debatten om att alla invandrare är lata, kriminella och lever på bidrag och utnyttjar oss svenskar. Eller, alternativgeneraliseringen som går ut på att de kommer hit och tar våra jobb. De är inte särskilt förenliga de där två generaliseringarna…

De flesta av dem jag såg och mötte under min morgonrunda var muslimer. Ingen av dem såg dock ut att vara i färd med att spränga något i luften, utan verkade vara fullt upptagna med sina respektive arbeten.

Det slår mig att likväl som det finns fanatiska respektive sekulariserade kristna, med en stor övervikt för de sistnämnda, så kanske det även finns motsvarande inom Islam!? Men vad vet väl jag, en enkel man med enkla tankar?

Jag ser det jag ser och det jag ser är att hos ett parti, som numera tagit plats i Sveriges riksdag, så saknas nyanserna fullständigt. Var alltid misstänksam mot partier som Sverigedemokraterna som presenterar enkla lösningar på svåra problem.

Var sedan inte bara misstänksam utan var istället upprörd och förbannad när deras partisekreterare, Björn Söder, förlorar sin påstrukna fernissa och visar sitt rätta ansikte då han menar att romer minsann kan skylla sig själva för att de nekas hyra bil på många bensinmackar! Enfald före mångfald, ett Sverigedemokratiskt adelsmärke. Märkligt nog anser sig samma människor vara diskriminerade av media då dessa inte rapporterar det SD vill att de ska rapportera.

Det är inte så enkelt att allt är invandringens fel. Knepet att skylla allt elände på en specifik grupp har använts förr och minnena av vad det ledde till förskräcker. Vi ska självfallet ha en diskussion i ämnet men den diskussionen kan inte, och får inte, utgå från att vi från början skuldbelägger en stor grupp människor enbart med utgångspunkt i att de har ett annat ursprung än majoriteten.

Världen är inte svart eller vit. Den består av oändligt många nyanser!

Nej, nu måste jag iväg till mitt möte med kirurgen som gjorde min gastroskopi. Han heter f.ö. Al-hari och är en av de 26% som läkare med utländsk bakgrund utgör i Sverige. Ska bara stoppa till hos grannen, en indisk ingenjör som heter Sing, och lämna tillbaka de pengar han generöst nog lånade mig i butiken igår när jag hade glömt plånboken hemma.

Ha en bra dag! :-)

 

När det enda som finns är svart eller vitt

Världen är ett färgglatt ställe att vara på. En del länder är kanske mer kontrastrika än andra, och då menar jag genom krig eller andra umbäranden. Sverige, på det stora hela, är dock ett land där det finns många färger och nyanser.

Det är något som verkar ha gått Sverigedemokraterna helt förbi. Deras politik verkar se världen ur ett helt svartvitt perspektiv – vilket jag på ett sätt känner igen, eftersom jag själv har ett liknande seende. Skillnaden mellan mig och Sd är att min värld är svartvit ur ett visuellt perspektiv, medan deras är svartvit ur ett socialt, ekonomiskt och idébaserat perspektiv. Till skillnad från Sd kan jag också välja vad jag vill se i svartvitt, om jag vill se det i svartvitt, eller om jag för en gångs skull vill välja att se det i färg – eller åtminstone i en gråskala.

Problemet med Sd’s politik, som jag ser det, är att för dem är det antingen eller. Jag tänker bland annat på hur de ser på brottslighet bland invandrare, och hur de på något sätt missar att en ung man från ett land i krig, troligen har svårt att anpassa sig till en helt ny kultur som dessutom inte befinner sig i krig. Och det är givet att han har det problemet. Det vore väldigt märkligt om han inte hade det. Tyvärr är det ju så att detta ibland kan resultera i att nämnde unge man hänfaller till kriminalitet, och det är på det stora hela destruktivt och allmänt sett som dåligt. I Sd’s värld är det antingen eller. Antingen ska denne man anpassa sig och helst assimileras till 100%, eller så ska han utvisas. Man ger ingen tid eller direkt möjlighet för honom att få till exempel psykologisk hjälp att ta sig igenom traumat från det krig och eventuellt den familj och de vänner han lämnat bakom sig. Han får heller inte någon ytterligare hjälp att anpassa sig till det nya samhälle han befinner sig i.

Något annat jag tycker att Sd har missat helt och hållet, är att ett mynt alltid har en fram- och en baksida.  De verkar ha tappat förmågan att se världen ur något som helst annat håll än sitt eget. Det här, anser jag, är att verkligen aktivt välja hur man vill se världen (läs gärna min krönika om seendet). Det är skrämmande eftersom det också visar på hur både politiker och anhängare till Sd har förlorat sin empati. Att inte kunna föreställa sig hur en annan person har eller har haft det är ett väldigt stort minus för en politiker. Att inte förstå att det är viktigt att ibland ta hand om och hjälpa andra människor så att de på sikt ska kunna återgälda detta genom att bli en självklar del av samhället. Att inte förstå att den ekonomiska biten inte är en förlust, utan en omfördelning av pengar som hela tiden är i rörelse.

Det här med den förlorade empatin gäller för övrigt även i debatt med människor av annan åsikt än Sd eller partiets anhängare. Jag har skrivit om det tidigare, skriver det igen och kommer troligen att skriva om det vid något annat tillfälle; personer med främlingsfientliga åsikter kan inte ta kritik för vad de säger eller gör. Oavsett vad man säger (om man inte håller med dem, förstås) så är man en fiende. Jag förstår inte riktigt hur de tänker när de i en så kallad debatt, inte gör något annat än anklagar och kommer med diverse statistik som åtminstone jag själv inte vet hur jag ska förhålla mig till (men då är jag å andra sidan väldigt skeptisk till statistik överlag). De klarar inte av att hantera motpartens ifrågasättande av deras siffror eller andra så kallade fakta, eller för den delen vart de hittat sin statistik. Det enda de gör är att fräsa och spotta som svar.

I rasisternas värld är det enkelt att leva och veta vad man ska göra. Antingen är det svart eller så är det vitt. Man väljer den ena sidan och strider mot den andra. Så enkelt är det.

Även svenskar har varit flyktingar

Detta inlägg publicerades samtidigt på Flyktingbloggen måndagen 15:e oktober 2012.

Även svenskar har varit i den situationen att de tvingats fly undan svält, fattigdom eller förföljelse. Många svenskar har korsat främmande hav i jakten på bättre livsvillkor.

Även svenskar har då mötts av rasism, hat och fördomar.

Ett exempel på det är den svenska utvandringen till Danmark på 1800-talet och 1900-talets början. Mellan 80 000 och 90 000 svenskar utvandrade till Danmark mellan 1850 och 1910.

Har ni sett filmen Pelle Erövraren av Bille August, från 1987 med Max von Sydow i huvudrollen? Den visar hur de svenska invandrarna på ön Bornholm behandlades av många danskar. De stod längst ner på samhällsstegen, och fördomar grasserade om svenskarna.

Svenskarna är ett hot mot landets moral, de har med sig främmande seder. De tar våra kvinnor. De super som svin. Dessutom är de lata och vill inte jobba och tar våra jobb ifrån oss.

Emigrantforskaren Lars Hansson har skrivit om detta i “den glömda utvandringen“:

De svenska immigranterna tillskrevs olika negativa stereotypa drag, även om bilden av svenskarna också inkluderade positiva sidor. Svenskarna betraktades som aggressiva och hängivna på alkohol, och på Bornholm tillskrevs de samma egenskaper som finländska immigranter i Sverige på 1960-talet – begivna på sprit och vana att slåss med kniv.De svenska immigranterna sågs också som verkliga eller potentiella lönenedpressare eller i värsta fall som strejkbrytare… (1)

De ”brottsliga svenskarna”

Ett argument för att svenskarna hotade landets moral var att rasisterna ansåg att svenskar var ett folk som bestod av brottslingar. Bevis hade man på det också. Varje polis kunde berätta skräckhistorier om svenskarna i slummens Christiania eller Nyhavn. Fördomsfulla mammor bad sina unga söner akta sig för de huckleklädda svenska flickorna från Halland. Under schalen var de egentligen omoraliska prostituerade allihopa.

Det var vid denna tid ordspråket: ”gör en god gärning, hjälp en svensk till båten” myntades i Danmark. Många reagerade på ”svenskproblemet” genom att säga ”kasta ut dem”, ”bevara Danmark danskt”. (2)

Det fanns en viss sanning bakom fördomarna. Sociala och ekonomiska förhållanden gjorde att migranterna blev överrepresenterade i kriminalstatistiken i storstäderna i Danmark.(2) Därför skapade man en speciell ”uppehållsbok” för de svenska invandrarna efter ett beslut i danska riksdagen 1875. Det skulle registreras var de befann sig.

Svenskar som blev prostituerade, kriminella eller tiggare utvisades.

Brottslighet

Det där med statistiken över kriminalitet är intressant att studera lite närmare.

Antalet svenskfödda invandrare i Köpenhamn var runt 4% i slutet av 1800-talet. Nämligen 2,4 % (1870), 3,8 % (1880), 4,1 % (1890) och 3,9 % (1901). Men andelen invandrade svenskar som begick brott var högre och låg under denna perioden på runt 10%.

I procent av det totala antalet registrerade brott: 1865-1869 11,0%, 1870-1874 10,2 %, 1875-1879 10,1 %, 1880-1884 9,7 %, 1885-1889 9,3%, 1890-1894 7,3%, 1895-1899 7,5%.

Det var alltså en överrepresentation för svenskar i brottstatistiken på ca 2-4 ggr. (3)

Migrationsströmmar

Även inom Sverige fanns migrationsströmmar och precis som i fallet med svenskar som flyttade till Danmark, blev den migrationen inte helt friktionsfri heller.

Urbanisering kallas det idag. De som hamnade i fattigdom och utsatthet i städerna var framför allt ”invandrarna”, dvs folk som vandrade in till städerna från glesbygden. Landsbygdsbor blev t.ex. överrepresenterade i brottstatistiken i städerna.

Men betydde detta att migrationsproblemen inte gick att lösa eller att migrationen var fel?

Nej, tvärtom! Utan migrationen från landsbygd till stad, utan urbaniseringen hade vi antagligen inte haft det välstånd vi har idag.

Idag hör vi inte talas så mycket om nöden bland skåningar som flyttat inom Sverige. Och fulla svenskar må ännu vara ett problem i Danmark men nån större överrepresentation i brottsligheten bland svenskar som flyttat till Köpenhamn hittar man inte.

Vad har hänt?

Jo. Mot slutet av 1800-talet började liberaler, Socialdemokrater och andra politiska krafter ta strid för bättre livsvillkor även för fattiga. Man började arbeta bort problemen som alla visste fanns.

Man började uppmärksamma missförhållandena och bestämde sig för att göra något åt dem. Man blundade inte för hur det var och man ville inte stoppa migrationen till städerna. Man skuldbelade inte heller migranterna. Man sa: “Vi ser problemen och gör något åt dem”!

Tänk på ”svensk-invasionen” i Danmark och den rasism som mötte svenskarna där, nästa gång du hör någon gnälla över flyktingar och invandrare.

Fotnoter

1) Lars Hansson´, Den glömda utvandringen http://www.litorina.fhsk.se/laddaner/110519-glomda-utvandringen/den-glomda-utvandringen-i-nytt-ljus.pdf

2) Da svenskerne var en trussel http://www.kristeligt-dagblad.dk/artikel/451842:Historie–Da-svenskerne-var-en-trussel

3) Skandia 1998. Henrik Zip Sane i ”Scandia – Tidsskrift för Historisk forskning”, nr. 64:2 ”Kriminalitet og fremmedangst – politiets forhold til svenske indvandrere i København 1868-1898”, 20 sider, Lund 1998.

"Omvänd rasism" är också rasism!

Genom alla mina 34 år har orden ”rasist” och ”rasism” varit synonymt med etniska svenskar som ogillar, trakasserar, verbalt eller fysiskt angriper andra personer för att de är mörkhyade och så kallade icke-svenskar. Men detta var inte den första rasism jag stötte på under min uppväxt. Min första kontakt med ren rasism och fördomar på grund av etnisk tillhörighet var den rakt motsatta, den ifrån icke-svenskar gentemot svenskar.

Tommy Deogan

Men inte heller då, på den tiden, för över femton år sedan var dessa hatbrott eller fördomar någonting som det lades någon vikt på ifrån vare sig skolan, kommun eller vuxenvärld. Möjligtvis för att bilden av ”rasism” är så fyrkantigt inrutat i våra sinnen att rasism kan endast Svenskar utsätta andra för. Jag minns så väl hur Greker stolt gick med sin nations flagga på jackärmen, likaså Iranier, Turkar och även Finnar. Men så fort en kvinnlig klasskompis till mig sydde fast den Svenska på sin, sågs detta som ”hets mot folkgrupp”.

Idiotin var redan då total gentemot den vuxenvärld som tillät en viss rasism, men inte en annan.

Är det en sak som jag verkligen vill lära mina barn så är det vara stolta över sitt land, Sverige. Där de kan gå till skolan utan att behöva oroa sig för regnande bomber, där de utbildar sig, där de skaffar sina egna familjer, där deras farbror ligger begravd men kanske framförallt, för att deras land hjälper — och tar emot människor i nöd ifrån andra länder. Det, om något, är verkligen någonting att vara stolt över. Oavsett om inte deras skolor sjunger den Svenska nationalsången på skolavslutningar, tar jag dom stolt i händerna och sjunger så att hela taket lyfter.

Kanske ligger det en extra motivation i detta för mig, då jag aldrig riktigt kunnat släppa de åren i min tidiga grundskola då jag fick uppleva rasism på nära håll för första gången. Under min uppväxt och bland mina vänner i Hallonbergen samt generationerna 1975 – 1980 fanns det inga som helst tankar på vem som var svensk eller inte svensk. Hallonbergen var väldigt integrerat och alla umgicks med alla. Det handlade snarare om hjärtat och vänskapen man bar på, snarare än hudfärgen.

Sedan skedde någonting som jag aldrig förstod. Etniska grupper började dra sig till varandra, Iranier med Iranier, Turkar med Turkar och Somalier med Somalier. Vad som blev tydligast var hur gruppen ”svenskfödda” ungdomar hamnade längst ner på stegen i dessa gruppers ögon. Till den grad att många med denna så kallade ”omvända” synen ofta gick bet. Bara för att en kille var svensk trodde man att han var en enkel måltavla som man både kunde kalla för ”tönt” och sedan hoppa på. Dock slutade allt för ofta dessa slagsmål i att den Svenskfödde stod upp, och tittade ner på den andre som i sin tur kom tillbaka med en armé av kompisar för att hämnas på ”svennen”.

Detta var ingen ”isolerad händelse” som jag vet att många skolor och kommuner, även min egen, ville få det till. Det var så omfattande att det nästan vallfärdade svenskfödda ungdomar som tröttnat på denna rasism till extrema högergrupperingar. Väl där satte man en stämpel på honom, att vara ”på glid”. Vad som dock från den tiden till skrivande stund konstant varit mest på glid är vuxenvärld, skola och kommun.

Denna form av rasism där svenskfödda barn och ungdomar får ta så mycket skit, dagligen, är det knappt någon som vill se eller höra talas om. Men den existerar, den existerar i bred utsträckning. Resultatet av detta hamnade, om möjligt, än mer på glid. Svenskfödda ungdomar drog sig antingen till destruktiva grupperingar eller förvandlade sig själva till, ”icke-svenskar” (?) Det totalt snedvridna i detta är att svenskfödda barn och ungdomar i invandrartäta miljöer själva började bryta och medvetet försämra sitt svenska tal. Man kunde nästan tro att de kommit ifrån mellanöstern igår när man hörde dom prata. Vilket gäller ännu idag. Att vara ”svensk” blev så synonymt med att vara en tönt, mes och svag individ. Till denna grad existerar den s.k. ”omvända” rasismen.

Enbart orden ”omvänd rasism” talar sitt tydliga språk om hur vi ser på saken. Rasism gäller endast och enbart om svenskfödda eller vita riktar den emot icke-svenskar eller icke-vita. I andra fall heter det ”omvänt”. Dock är den rasismen precis lika mycket — och lika vidrig rasism som den, i våra sinnen ”korrekta”. I allt annat gäller regeln att man själv måste kunna må bra, för att hjälpa andra. Men inte när det kommer till detta. I en nödsituation på ett flygplan handlar det om att själv sätta på sig sin egen syrgasmask innan man hjälper andra. Detta är inte för att man är en egoist, tvärtom. Kan man själv inte andas är sannolikheten stor att barnet bredvid inte får på sig sin mask heller.

Alla dessa populära s.k. ”coacher” skriker ut sina mantran; ”Kan du inte älska dig själv, kan du heller inte älska andra…!” och vi köper detta med hull och hår! Alla älskar sig själva, men endast lagom mycket.

Om vi implementerar detta mantra till Sverige, Svenskar och invandrare så blir det genast skrattretande. Är det någonting vi inte får vara, av någon orsak, i detta land så är det att vara stolta över det. Stolthet över Svea Rike blir genast synonymt med Nazism. På liknande trångsynta sätt blir jag lika förbluffad över människor som kallar supportrar för huliganer, för att de hejar på ett lag, bär lagets halsduk eller uttrycker sin stolthet över att heja på just det laget. Det är en skrämmande trångsynthet och okunskap, så att man blir rädd. Säga vad man vill om USA, men en sak har de lyckats med. Det är att skapa Amerikaner — såväl infödda som inflyttade. Hur kan det komma sig att det skulle klassas för ”rasistiskt” om den Svenska polisen, likt den Amerikanska, hade den Svenska flaggan på jackor, bilar och foton? Vet vi överhuvudtaget vilket land det är vi lever i själva?

De enda gånger då man får uppleva den Svenska stoltheten och gemenskapen är vid ett fotbolls-VM eller EM, eller utomlands. Utomlands blir alla tok-svenskar och både kramar samt middagsbjudningar delas ut till alla andra Svenskar, endast för att de är Svenskar. Skulle man så endast bjuda på en kaffe till någon lika okänd här hemma, i tunnelbanan skulle man troligtvis klassas som psykiskt sjuk och polis skulle tillkallas. Direkt.

Väl hemma i Sverige igen så återgår vi till vår vardag. En vardag där Svenska barn i vissa miljöer tidigt får lära sig och växer upp med det faktum att de inte får vara stolta över sitt moderland, där alla andra nationers flaggor utgör stoltheter, förutom deras egen. Framförallt, där Svenska barn och ungdomar ”emigrerar” på plats, önskar de vore av annan nationalitet och förlorar så väl tal som den viktiga Svenska kulturen.

Jag själv är född i Sverige, med föräldrar från Indien. Mina barns mamma är Svenska och mina barn är Svenskar. Det är jag förbannat stolt över, och det skulle inte förvåna mig en sekund om någon eller några läsare av denna text hädanefter även kallar mig för rasist! Men jag är inte rädd för att bli kallad ”rasist” och jag kan bara önska att många fler ”Svenskfödda” också släpper den rädslan för att ersätta den med sunt förnuft, rättvisa och en insikt på skillnaden mellan att älska, stolthet samt rasistiskt förakt.

Genom alla år har jag knappt sett en enda artikel eller nyhet som belyser den rasism i Sverige som vi kallar för ”omvänd”. Trots att tusentals barn lider av den, dagligen och bokstavligt talat skäms över att vara födda i Sverige.

Bo Hansson säger ”Svarting” i radio, och det blir ett ramaskri som heter duga. En lärare på högstadiet kallar en av sina elever för ”Svenne”, och ingen bryr sig. Vi måste börja bry oss. Vi måste visa vägen för nya generationer barn och ungdomar att det är helt okej, snudd på en självklarhet, att man skall vara stolt över — och älska sitt land. Vi, vuxna, måste börja lära oss skillnaderna. För så länge vi blundar, lider minst lika många Svenska barn och ungdomar som icke-svenska barn och ungdomar av den fula, vidriga, trångsynta och kunskapsfattiga rasismen. Den är varken ”omvänd” eller ”vänd”. Den är vad den är!

Precis som den Svenska flaggan länge, uppenbarligen, har erövrats av extrema högertankar har de även lagt monopol på ordet ”omvänd rasism.” De enda som kan neutralisera och normalisera detta är vi själva. Kanske är det så att ingen vågar tala om denna ”omvända rasism” då det har blivit ett starkt mantra för högerextrema och främlingsfientliga tankar. Tar man orden i sin mun innebär det kanske att man blir klassad som ”rasist”. Även denna extremt omfattande och snudd på feg rädsla måste också brytas. Svenska lärare vågar inte se problemet i skolkorridorer och agera, om han eller hon skulle nämna att det finns en ”omvänd rasism” är rädslan påtaglig för att denne själv blir anklagad för att vara en. Är vi verkligen så rädda om vad andra människor, som varken betalar vår hyra, ger oss mat på bordet eller bidrar med någonting i våra liv, tycker om oss?

Även för oss antirasister, så är den Svenska flaggan vår flagga. Ordet ”omvänd rasism” existerar fortfarande och den är lika vidrig som den ”andra” rasismen vi alltid talar om.

För oss är denna typ av rasism, den ”omvända”, precis lika viktig att bekämpa, belysa och prata om. För mig är rasism inte ålagd någon hudfärg eller tillhör något etniskt ursprung. Vare sig den visar sig gentemot en icke-svensk till en svensk, eller tvärtom så är den precis lika feg, okunnig och fyrkantig. Jag vet inte hur många gånger i mitt liv som jag hör att Sverige skulle vara bättre utan Svenskar. Precis som jag hör att Sverige skulle vara ”bättre” utan icke-svenskar. Inget av dessa tankesätt ter sig vara mer intelligent än den andra.

I Sverige talar vi så ofta och stolt om våra demokratiska rättigheter, inte minst när vi blickar emot ”andra länder”. Men hur bra är detta egentligen när vår nations flagga knappt vågar användas, för att den anses vara ”stötande”. Likaså upplevs det vara ”rasistiskt” att sjunga vår egen nationalsång. Kanske är det därför vi super oss dyngraka och skriker ut nationalsången på charterresan, lika ofta som ett alarm på snooze. Vi vågar inte ens använda och belysa ord som ”omvänd rasism”. Allt detta har extremhögern lagt beslag på, och vi sitter snällt och tittar på helt tysta. Vi gör dom dessutom den stora tjänsten att vi accepterar att de lagt beslag på det, genom att själva vägra vifta med flaggan, sjunga vår egen nationalsång eller belysa den ”omvända rasismen”.

Personligen är jag och min granne de enda som har den Svenska flaggan på vår uteplats hissad året runt. Mina föräldrar invandrade ifrån Indien på 70-talet, och min grannes fru invandrade ifrån Thailand runt 2005. Vi har båda fått höra att den kan vara ”stötande”. Det jag finner mest stötande är; de som anmärker på att Svenska flaggan kan vara ”stötande”, hur de själva gått på extremhögerns erövringar och att de accepterat dessa. Min andra tanke är; ”Vet de själva om vilket land de bor i?” 

/ Tommy Deogan, gästkrönikör

Fördomar är felaktiga generaliseringar

5, 7, 9, … Vad är nästa tal? 11, eller hur? Lätt som en plätt?

Men tänk om serien egentligen var -1, 5, 7, 9, -1, -1, -1, … ? Och du bara fick se en del av talen, som förvillade dig? Kanske det inte fanns något mönster alls att hitta, utan det bara var en ren slump att 5, 7 och 9 råkade hamna i rad?

Vad ser du?

Ett annat exempel är det så kallade ”Marsansiktet”. Fotot kom från Vikingsonden som plåtat Mars på 70-talet. Men när kameratekniken blev bättre och därmed upplösningen högre, visade det sig bara vara ett bergsmassiv. [1]

För att förstå sin omvärld letar människan helt enkelt efter mönster i allt hon ser. Hon ser några exempel och hittar ett mönster. På gott och ont – för precis som vi sett ovan kan generaliseringen – förenklingen – vara helt felaktig.

Bild av Ove Waldemarsson

Tänk nu på vad det är sajter som Avpixlat.info håller på med. De väljer ut exempel och läsarna gör resten: skapar felaktiga generaliseringar i sina sinnen – fördomar. För vad mer är en fördom än en snabbt bildad — ofta felaktig — generalisering?

Att belysa några noga utvalda exempel och på så sätt låta läsarna ”förstå resten” kallas anekdotisk bevisföring [2]. Anekdotisk bevisföring, eller bevis-via-exempel (proof by example) kan användas som ett sätt att bygga fördomar eller helt enkelt demonisera. Sådana politiska metoder utnyttjas friskt av dem som vill sprida skrämselpropaganda över en viss framtida världsbild.

Så hur kan vi hantera detta jobbiga, men samtidigt mänskliga problem? En början är såklart att vara medveten om hur människor fungerar. Kanske göra fler undersökningar som visar fler exempel, för att få in mycket mer data som bildar den gröna kurvan och därmed kommer att motbevisa den röda kurvan i figuren?

Det hade heller inte skadat om grunderna kring hur riktig forskning går till var mera välkända. Till att börja med så utgår man inte ifrån några enskilda punkter. Man samlar och samlar data, så mycket som möjligt, för att försöka hitta data som kan motbevisa mönstret – alltså den omvända ordningen jämfört med anekdotisk bevisföring. Man utgår alltså inte ifrån en världsbild och handplockar de punkter som stämmer in på den världsbilden, och väljer bort övriga!

Och precis som i fallet med Marsansiktet inse att det kanske helt enkelt inte finns något underliggande mönster – bara hjärnspöken.

[1] SvD – Mystiskt ansikte bara berg
[2] Wikipedia – Anekdotisk bevisföring

Man väljer själv.

Ingen människa föds till rasist. Det är ett välkänt faktum att små barn är totalt ”färgblinda”.

Jag minns när dottern var knappa året och vi åkte buss hem en kväll. Bakom oss satt två damer från Etiopien, den äldre hade en vacker ring med en turkos sten. Dottern min var helt fascinerad av den vackra ringen. Höll damen i hand, pillade och klappade som små barn gör. Damen skrattade och sa något som den yngre kvinnan översatte: ”Hon säger att bebisen undrar över den mörka huden.”
Nej, blev mitt svar, det är ringen som fascinerar henne. Mitt barn har mött människor från världens alla hörn sedan den dag hon föddes, hudfärg har aldrig varit något att undra över.

Små barn är färgblinda antirasister. Det finns barn som fortsätter att se den vackra ringen före färgen på handen som bär den. Jag följde en historia på Twitter häromdagen om en 9-årig flicka som kom hem och var upprörd över att höra vuxna uttrycka sig rasistiskt. Denna klarsynta lilla tjej hade t.o.m. sagt ifrån till de vuxna. Hon sa: ”Jag tycker inte om när du kallar folk för turkjävel och neger! Det heter inte så!”
En nioårig flicka som valt att se människor, inte färg eller ursprung.

Jag valde själv i tidig ålder. Född som jag är 12 år efter andra världskrigets slut fick jag tidigt del av rasismens konsekvenser. Jag var tio år när jag hörde Martin Luther King tala, elva år när han mördades. Jag växte upp med insikten att människor massmördar andra människor endast på grund av etnicitet och jag valde att aldrig låta etnicitet vara måttstocken för hur jag bedömer andra människor.

Andra väljer annorlunda. Det finns alltid ett orsakssammanhang som formar oss, en del blir itutade från späd ålder att det är skillnad på folk och folk, de reflekterar inte över det utan formar sin perception utifrån det invanda mönstret.

Jag har en bekant som har blivit misshandlad två gånger. Den ena gången av ett gäng invandrarkillar, den andra gången av ett gäng svenska killar tillhörande samma fotbollsklubb som han själv. Hans reaktion på händelserna var väldigt olika. Den misshandel som utfördes av svenska klubbkamrater förminskade han och den utförd av invandrarna förstorade han, skrev långa arga inlägg på Facebook om jävla invandrare som borde kastas ur landet. Brottet var detsamma, men hans åsikter gjorde det ena värre än det andra.

Ibland hör man argumentet från de som är rasister att de faktiskt själva utsätts för rasism och det i sitt eget land. Det är denna upplevda rasism som gör dem rasistiska hävdar de (fast de kallar förstås aldrig sig själva för rasister). Enligt dem måste man bli rasist om man utsätts för rasism.
Nej, det måste man inte.

Man väljer själv.

Jag har själv blivit utsatt för rasism. Jag har bott i Grekland och blivit diskriminerad och illa bemött bara på grund av mitt blonda hår och mina blå ögon. Utstått sneda blickar från gamla tanter som sett en som ett falt stycke som förstör deras stackars oskyldiga söner. Blivit ignorerad i affärer etc. etc.

Jag har upplevt rasism i Sverige också, som medbjuden på en fest hos människor från Jamaica, jag var den enda vita personen på festen. Hedersgästen var en mycket politiskt engagerad man som lät mig i egenskap av vit klä skott för varenda missgärning vita människor någonsin begått mot färgade. Det var fruktansvärt. Kränkande och hemskt. Jag var inte en person för den här mannen, jag var en färg. Gjorde denna erfarenhet mig till rasist? Nej, jag valde att göra det han inte gjorde. Jag valde att se honom som den idiot och skitstövel hans beteende sa att han var, inte som en representant för alla Jamaicaner.

Man väljer själv.

En som har valt är Emerich Roth, idag 88 år gammal. När han var 19 år kom Nazister till hans stad — nuvarande Vinogradovo i Ukraina. Stadens 3 000 judar fördes till Auschwitz, där Emerich direkt förlorade sin mor och yngsta syster. Fadern och ännu en syster dog under de närmsta åren. 1945 när befrielsen kom fanns han i Theresienstadt, mer död än levande, 1.75 lång och vägandes 34 kilo.
När han låg på sjukhus efter befrielsen så kom några unga partisaner och tog med honom till en lada där de hade tre tillfångatagna SS-soldater. Partisanerna la en pistol i handen på honom och erbjöd honom att ta hämnd, att skjuta Tyskarna.
Men Emerich släppte pistolen och gick därifrån. Han kunde inte döda en annan människa. Trots allt ohyggligt han själv hade upplevt så valde han att inte hata.

Man väljer själv!

 
/ Lovisa Loan Sundman

Argumentationstips

Hur reagerar du när du hör någon säga något fördomsfullt eller kanske rent av rasistiskt? Antagligen blir du ibland överraskad eller överrumplad av att uppleva olika personers fördomar. Kanske blir du rent av förstummad av att se mobbing, helt öppet hat eller hot mot någon?

Du behöver ha flera olika motargument redo!

flowchart ArgumentationstipsDe gånger då du inte hunnit eller vågat reagera, har du kanske bara hållt tyst? Du kanske medvetet har valt att inte säga något för att du känner dig okunnig om just det ämnet, för att du ska vara trygg i att svara eller bryta in i en diskussion? Eller så förblev du tyst pga förvåning, så du inte hade någon aning om hur du skulle kunna bemöta det, just då? Hade du haft minst ett par olika lämpliga motargument, hade du kanske vågat gå in och säga ifrån.

Vågar du ta debatten?

Det finns aktivister som anser att ALLA måste vara beredda att ”ta VARJE debatt” mot intolerans och främlingshat. Det är i verkligheten väldigt få som vill och vågar göra det, och ännu färre som även har tillräcklig kunskap för att gå in i diskussioner och bemöta främlingsfientlighet, olika hot eller hets mot olika grupper.
   Känn dig aldrig tvingad att göra det! Det är självklart ibland mycket känsligt, speciellt om det är i situationer med t.ex. släktingar eller medarbetare, som du kommer behöva fortsätta att umgås med regelbundet.
   Du behöver absolut inte debattera, men du kan och bör ibland visa att du inte håller med, att du inte kommer att bara vara tyst eller samtycka.

Vad kan du vänta dig för bemötande?

Personer som läst mycket på olika webforums kommentarsfält och på nyhetstjänster som t.ex. Avpixlat, kan vara pålästa och kunniga om hur olika diskussioner förs och kan ”hanteras” för att de ska kunna komma undan med svepande generella kommentarer. Vissa kan undermedvetet eller avsiktligt försöka slingra sig från ämnet, eller vilja förvilla dig med lösryckta citat eller faktauppgifter tagna löst ur luften. Genom att slänga fram slumpmässiga exempel och irrationellt hoppa från ämne till ämne, jagar de ofta efter någon form av klar utvägsstrategi för att försöka få till en skenbar känsla — hos både dom själva och hos dig — av att du har blivit övertalad eller tystad av deras ”övertygande argumentation”.

Ersättning för motargument

Saknar du tid eller energi till att lära dig en massa fakta utantill? Du behöver inte känna något tvång på att argumentera, eller på att du ska bli expert på migrations- eller integrationsfakta, men vad ALLA kan göra är att hänvisa till en eller ett par olika websidor som innehåller fakta. Det finns många källor till lättläst information på nätet, med mängder av fakta och belägg som kan avväpna många eller de flesta myter och skrämselpropaganda. Ett par exempel finns här nedan. De hjälper till på olika sätt att förmedla information till allmänheten.

Tvivlar någon på din faktauppgift eller på den källa du anger, kan du hänvisa din åsiktsmotståndare till flera olika ställen, för att visa att det finns fler fristående och oberoende källor, som ofta skriver likadant.

En lagom lämplig avväpnande replik för ALLA er som någon gång känt att ni behöver sätta ner foten — oavsett er kunskap eller ert mod — är att åtminstone försöka säga ifrån ungefär såhär:

Jag håller inte med dig. Jag har sett andra fakta som motbevisar just det där.
Men jag är inte tillräckligt insatt i det för att bemöta dina påståenden,
så jag tycker att du ska kolla upp det du säger på t.ex:…

Och du… det kommer kännas mycket enklare efter att du har försökt göra såhär den allra första gången!
När du väl märkt hur lätt det var att visa ditt civilkurage, då kommer du att kunna fortsätta, och kunna berätta för några av dina närmaste vänner hur man kan göra för att våga!


Migrationsinfo.se

Immigrantinstitutet
IMER – Internationell migration och etniska relationer

BRÅ – Brottsförebyggande Rådet

SCB – Statistiska Centralbyrån

Gapminder – statistik

Sverigedemokraterna har fel
Inte Rasist, men…

och så vidare…

Myt: Saudiarabien blir alltmera radikalt

MYT:

”Saudiarabien blir alltmera radikalt!”

DN har publicerat en nyhetsnotis den 3:e oktober, som delvis avväpnar den vitt spridda myten om att islamistiska diktaturstater kontinuerligt blir mer och mer radikala och brutala mot kvinnor. Ofta tas det upp i debatter att alla muslimer som flyttat till EU blir mer radikala, och deras barn, andragenerationen blir ännu mer radikala och hänsynslösa. Det är sjuka och felaktiga myter, som behöver bemötas.

Myndigheterna i Saudiarabien ska instruera den religiösa polisen att dra upp strikta guidelinjer för deras arbetsmetoder, så att individuella officerare inte längre kan agera oreglementsenligt, på eget initiativ och godtyckligt förhöra, trakassera eller döma vem som helst till olika bestraffningar direkt på platsen.

Bild saudiarabiska män
Än styr det gamla gardet. Men blir Saudiarabien radikalare eller inte?

Den religiösa polisen förlorar bland annat den rätt de haft att genomföra slumpmässiga förhör, kroppsvisitationer eller husrannsakningar utan brottsmisstanke eller tillstånd.

Det här ses av många som ett par små — men viktiga — steg i ledet mot en bättre människo- och kvinnosyn.

Saudiarabien är fortfarande en diktatur. Men de mindre reformförsöken som har påbörjats fr.o.m inledningen av år 2012, som räknas upp i GulfNews artikel — som DN refererar till — ger viss förhoppning om en långsam och icke-våldsam demokratiseringsprocess, så småningom.

DN:www.dn.se/nyheter/varlden/religionspolisen-far-mindre-makt

Kompletterande källa: Gulfnews — AFP, Associated Press