Kategoriarkiv: Krönikor

Jag är stolt över Sverige

Jag brukar tänka att jag ofta diskuterar och tänker objektivt i olika frågor men i just denna fråga skulle det vara en lögn att påstå det.

Jag skriver utifrån ett individperspektiv som råkar ha en invandrarbakgrund som inte känner sig tillhöra någon speciell grupp, utan jag är en individ som råkat ha haft turen att invandra till Sverige (ej självvalt). Att jag fick komma till Sverige öppnade många möjligheter för mig, som skulle vara omöjliga att få i mitt födelseland. Jag hade turen att få komma till Sverige vid låg ålder vilket har gjort det lättare för mig att lära mig det svenska språket och integreras in i det svenska samhället. Detta måste vara målet för varje invandrare.

Idag och som under den tiden jag kom till Sverige (början av 90-talet) är det tiotusentals människor som söker sig till Sverige. På det tidiga 90-talet var det många människor från det tidigare Jugoslavien och idag är det mycket folk ifrån Somalia, Afghanistan, Syrien m.fl. Oron ifrån samhället både på det nationella-, regionala-, kommunala- och individnivån var under 90-talet hur Sverige skulle klara detta. Det fanns kommunpolitiker som oroade sig över Albaners benägenhet att sno cyklar och individer som oroade sig över om samhället fundamentalt skulle förändras på grund av invandringsvågen.

Idag är oron lika högljudd som på det tidiga 90-talet, trots att undersökningar visar att fler människor idag är positiva till invandring än vad folk var under 90-talet (av invandringskritiker förklaras den positiva synen på invandring bero på att fler av de som svarar på undersökningarna själva är invandrare, frågan som kommer upp för mig när jag begrundar detta är när dessa kritiker anser tiden är kommen att kalla en invandrare för svensk, tar det fem år, 10 år, 15 år eller kanske aldrig?).

Kritik är alltid bra, ett demokratiskt samhälle vilar på att det finns människor som är kritiska mot
det rådande samhällsklimatet och samhället ska inte stänga ut de som inte håller med majoriteten.

Svenska flagganVi blir som ett samhälle friskare av att fler släpps in i den politiska debatten, att partier som Sverigedemokraterna öppet kan få vara kritiska mot invandringen ska varje svensk vara stolt över. Missförstå mig inte, jag håller inte med SD i deras invandringspolitik på något sätt men jag är ändå stolt över att kunna säga att jag bor i ett land där vi inte utestänger människor ifrån den politiska debatten på grund av de inte delar majoritetens åsikt och detta så länge de spelar efter de demokratiska spelreglerna.

Mitt problem med de högljudda invandringskritikerna och SD är att de i sin kritik mot invandringspolitiken utgår ifrån premisser som inte är sanna och använder fakta över enskilda händelser för att döma ut hela grupper av människor för vad individuella människor har gjort. SD:s och många invandrarkritikers poäng har varit att det svenska samhället går back — både ekonomiskt och socialt — på invandringen. Man har i olika politiska utspel från basen till ledningen av partiet sagt att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Man har visat på ett antal BRÅ-rapporter som tydligen ska stödja deras antagande. Dessa rapporter skrevs innan 2006. Ett av de stora problemen med SD är att de fokuserar på historien i större utsträckning än på framtiden. Problem som framtida arbetskraftsbrist, eller lågt barnafödande har SD svårt att ge några svar på. Vad man dock bestämt sig för är att invandring inte kan vara lösningen, detta trots att praktiska empiriska bevis visar på att invandring är lösningen.

Gästkrönika av T.G.


Debatt: Är rasism och demokrati förenligt?

Gästinlägg av Mozhgan Jalali om yttrandefrihet och rasism

Internet är det fria ordets bästa redskap där människor kan mötas, starta en debatt och delta i olika debatter. Det är ett givande och tagande som bidrar till nya perspektiv, kunskap, öppenhet och tolerans i samhället. Men Nätet har också tyvärr blivit en fristad för rasistiska och främlingsfientliga uttalande från organiserade rörelsen och icke organiserade personer.

Med tack till Lindström – Bonton.se (Klicka för större bild)

Olika Medier stänger ner sina kommentarsfält på grund av personliga påhopp, hatiska, rasistiska och främlingsfientliga inlägg.  Själv har publicerat debattartikel då jag har försökt att lyfta upp en av minoritetens dilemmor och fick höra att jag inte hade rätt att finnas i Sverige och borde sticka hem, att jag endast skulle anpassa mig till svenska normer och traditioner, att Sverige tillhörde till svenskar och att Sverige skulle bevaras svenskt!

Självfallet är det rasism och främlingsfientlighet som inte har någon plats i svenska samhället och som inte hör hemma till vårt demokratiska Sverige! Människors lika värde är ett viktigt värdegrund i ett demokratiskt land som Sverige. Yttrandefriheten har då diskuterats mycket utifrån olika perspektiv, då bl.a. rätten att kunna uttala sig även rasistiskt.

Jag menar då att yttrandefriheten inte kan gälla rasism och därför bör dessa inlägg som en markering för nolltolerans mot rasism även tas bort i framtiden. Yttrandefriheten innebär rätten att kunna uttrycka sina åsikter utan censur eller rädsla för hat, hot, bestraffning eller kränkning. Detta har reglerats i Sveriges grundlag. Liknande formuleringar finns även i Europakonventionen om mänskliga rättigheter och FN:s konvention.  Staten har då ingen rätt att begränsa individer i något avseende i vad individer får tycka och uttrycka och många hävdar att yttrandefriheten betecknar relationen mellan staten och individen.

Yttrandefriheten anses även vara en självklar förutsättning för ett demokratiskt statsskick och en viktig grund för ett öppet samhälle där människor vågar tala öppet och engagera sig i olika samhällsfrågor. Men som många andra rättigheter innebär yttrandefriheten även skyldighet. En skyldighet att ta ansvar för sina egna åsikter och det man uttrycker i t.ex. tal och skrift, men även skyldighet att låta andra individer yttra sig fritt utan att vara rädda för att bli hatade, hotade eller kränkta och den friheten ska självklart grundas på människors lika värde.

Yttrandefriheten får mening och innebörd först då i en mellanmänsklig relation och den mellanmänskliga relationen har stort betydelse, för utan den så existerar inga ”rättigheter eller skyldighet”. Människor kan självklart ha skilda åsikter och det krävs mycket för att individer ska ändra en uppfattning/åsikt eftersom individer bygger sin åsikt på personliga livserfarenheter och de förutsättningar och värld man är född och uppvuxen i.

Mozhgan Jalali

Men en sak får vi inte glömma och det är att, i den mellanmänskliga relationen där våra rättigheter får mening, vår rätt till yttrandefrihet ska inte innebära kränkning av någon annan individs grundläggande rättighet. Rätten att få vara kvinna/man, svart/vit, Homosexuell/Heterosexuell, muslim/ jude/kristen, invandrare/etniskt svensk m.fl. ska alltid vara de grundläggande rättigheter i ett demokratiskt samhälle. Därför ska yttrandefriheten alltid utnyttjas med ansvar, omdöme och omsorg.

Med yttrandefrihetens goda möjligheter kan vi kritisera allt och alla om vi nu önskar det, men att uttala sig kränkande mot en annan individ eller en grupp av individer är inget tecken på yttrandefrihet utan brist på omdöme!

Vi måste ändå sträva efter att skapa och bygga ett samhälle där alla människor oavsett färg, religion, etnicitet etc. med förståelse, omtanke och omsorg kan få plats och leva tillsammans . Detta måste ändå vara vår strävan!

/ Mozhgan Jalali, Moderat samhällsdebattör

Mvh "extremvänstern"

Jag drog igång min blogg, ”Trots Er”, efter valet 2010 med någon slags idé om att dra mitt strå till stacken i allt det som sägs i moset som kallas för ”debatten på nätet”. Varje person som läst bloggen kan nog hålla med mig om att tonen från start var synnerligen mjuk. Trots att jag inte är religös så låter jag nästan frälst när jag redan från start skriver om att se ”invånaren i spegeln” först  av alla. Hur kan vi jobba med oss själva? Undrar jag. ”Självklart tar jag avstånd från allt våld riktat mot Sverigedemokrater” är en annan devis jag tidigt redogör för.

Bloggen ”Trots Er”

Någonstans på vägen så tydliggör jag min politiska åskådning i övrigt när en kommentator undrar om jag inte tycker att ”det är ok att tycka olika”. Jag anser mig nämligen ibland leva i en slags politisk konflikt till vardags eftersom jag med tiden förmodligen blivit mer välviligt inställd till det här med fria marknader än de flesta jag känner. Jag ser mig som en högervänd sosse och jag fnyser högt åt Che Guevara-romantiken som det geggas med på vänsterkanten.

Men. Trots att min blogg ”Trots Er” varit tätt förknippad med mitt namn i alla sökmotorer och att man faktiskt efter några klick kunnat uppfatta allt det jag beskrivit om mig själv här och mer så gör det inte någon som helst skillnad i det allmänna bruset på nätet. Jag blir självklart tilltalad med ”ni i extremvänstern, stenkastarvänstern, ni i AFA” och liknande så fort invandringspolitiken kommer på tal. Jag vill införa proletariatets diktatur, sharialagar, och planekonomi. Detta tror sig alla så kallade ”invandringskritiker” automatiskt veta om mig. Själva är de naturligtvis genomtänkta och upplysta långt över min nivå, och det är kanske därför de kan veta vem jag är utan att ens googla mitt namn. Självklart anser de sig också hålla precis rätt nivå i hur de uttrycker sig.

Gud nåde den som vågar säga rasist däremot. Detta kommer generera flera mil av debatt. Inte minst kommer andra antirasister hävda det vanskliga med att våga tilltala de stackars sverigedemokraterna på detta hemska sätt. Det som Ian Wachtmeister sa i Tvsoffan dagen efter valet kanske fäste på i folksjälen trots allt ”Jimmie Åkesson är en trevlig kille”. Och allt handlar om det.

En påstådd anhängare till kriminella vänsterorganisationer (som i själva verket bara är en ganska menlös bloggare) blir ytterst sällan betraktad som en trevlig kille. Kanske egentligen inte heller alla dessa korsriddare i kommentarsfälten. Men självklart är de långt mer intressanta. Varje journalist i landet vill såklart surfa in på #svpol och ta tempen på dom här supergenuina människorna som alla är så intresserade av nu efter det där som hände på Utöya. Det där med ”invånaren i spegeln” och resten av de mjuka formerna, ja vem fan orkar förkovra sig i dylika klyschor egentligen? Inte ens jag själv faktiskt. Det är liksom inte lika sexigt som när invektiven flyger.

En dag får jag syn på mig själv. En mjäkig typ som sitter och tar en massa skit på nätet och tror att han via snygg formuleringskonst ska kunna vinna någon poäng i helt meningslösa trådar. Men det finns ingen debatt. Det enda som finns är en slags tävling i vem som kan smutskasta hårdast men ändå framstå som den där trevliga killen. Att visa sig sårad är kanske det största av tabu. För vem vill vara den som är ”kränkt”? Att lägga huvudet på sned och klia ”invandringskritikerna” under hakan fungerar, men vart tog den där gränsen man skulle dra vägen då? När blir man den som bara ser på när en annan utsätts för något hemskt. För dom här personerna som det gullas med far nämligen vidare till andra forum. De skickar hatmail, de skriver ”pissluder” och de önskar kanske att den där trevliga tjejen du firade midsommar med ska bli utsatt för en gruppvåldtäkt. Som bonus mosar de kanske till den där larviga slaskhumanisten och snällisten till vänsterextremist som bloggade om ickevåld och att se sina egna brister.

Så här har ni mina motargument i nätdebatten: Kent Ekeroth är en idiot, så skit i honom. Ingrid Carlqvist är en idiot så skit i henne med. Lars Vilks kan inte ens rita så skit i honom. Och alla anonyma ”invandringskritiker” där ute är bara en hög med rasister som inte ens kan stava så skit i dom också. Säg mig nu: gör det här tuffa snacket mig tillräckligt attraktiv för att lyssnas på? Kittlar dessa förolämpande utfall? Gör jag ett tillräckligt stort avbräck från den av många nu för tiden så föraktade humanismen som tydligen bara anses kunna bäras som en dekal?

En annan mening jag uttryckt på min blogg är att det är farligt att tro på självklarheter. Självklarheter om människors lika värde måste återupprepas i oändlighet. Dessutom är det faktiskt en nymodighet, en radikal idé som egentligen inte kommit längre än några steg. Men även om jag tror på det så betyder det inte att jag anser mig vara en så fin att jag aldrig kan ge igen med samma mynt. Jag kommer aldrig vinna tävlingen om vem som är den värdigaste personen. Det är inte detta saken gäller för mig. Jag är nämligen precis lika dålig som vem som helst. Eller lika bra. Det är det saken gäller.

Mvh/ Extremvänstern

/Tobias Lundeqvist

Låt oss ta debatten om Sveriges verkliga samhällsproblem.

Ett gästinlägg av Christina Höj Larsen, riksdagsledamot och integrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet

Den senaste tiden har vi kunnat läsa om hur ett medborgargarde förföljer bulgariska bärplockare i Kopparberg och om hur svensksomalier trakasseras i Forserum. Reportagen har lett till upprörda reaktioner. Vi har fått en debatt om varför brottsutsatta människor inte får det stöd de har rätt att förvänta sig från polisen och andra representanter för samhället och till slut inte ser någon annan utväg än att lämna Kopparberg och Forserum.

Christina Höj LarsenÄven om diskussionen handlat om människor som har sina rötter utanför Sverige, så har fokus för en gångs skull inte varit på de utsattas etnicitet utan på deras identitet som brottsoffer. Just därför har främlingsfientliga krafter inte lyckats använda berättelserna till att hävda att förföljelserna är invandrarnas och flyktingarnas fel.

Genom att även i andra debatter se till att fokus hamnar på de verkliga samhällsproblemen kan vi förhindra att debatten gynnar främlingsfientliga krafter. Låt oss därför sluta prata om flyktingar och invandrare och istället prata om arbetslösa, om människor som har svårt att hitta någonstans att bo eller som diskrimineras på arbetsmarknaden och om alla de som inte får utnyttja sin mänskliga rättighet att söka skydd undan förföljelser.

När vi pratar om invandrare och flyktingar tenderar just deras identitet som flyktingar och invandrare att bli förklaringen till problemet. Slutsatsen blir allt för ofta att de har sig själva att skylla. Dessutom hindrar problemformuleringen oss från att söka lösningarna på problemen utanför invandrings- och flyktingpolitiken.

Utlandsfödda hör till de grupper som drabbas hårdast av problem som arbetslöshet, bostadsbrist och dåliga skolor. Men vi behöver inte punktinsatser för att lösa problemet att invandrare har svårt att få jobb eller att flyktingar är trångbodda. Vi behöver en generell politik som gör att fler jobb skapas, fler bostäder byggs och kvaliteten på utbildningen höjs. Låt oss därför diskutera hur en sådan politik kan se ut. Det hindrar inte att vi samtidigt behöver diskutera vad vi kan göra åt att olika grupper diskrimineras, oavsett om det handlar om äldre, människor med funktionsnedsättning eller om romer och afrosvenskar.

Arbetslöshet, bostadsbrist och kriminalitet är verkliga problem. Låt oss diskutera olika lösningar på dem istället för att prata om hur mycket invandring Sverige tål. Vi behöver inte vara överens om hur lösningen ser ut, men vi kan väl enas om att vi får en mer givande debatt om vi diskuterar de verkliga problemen. Vi bör inte heller ta flykting- och invandringsfrågorna som gisslan för att föra fram förslag på andra politikområden. Att påstå att vi måste välja mellan fri rörlighet inom EU och att bevara allemansrätten, eller att vi inte kan ha både en mänsklig flyktingpolitik och justa jobb till justa villkor, är att låta debatten utgå från att människor med rötter utanför Sverige är en belastning för Sverige snarare än en resurs.

Arbetslöshet, bostadsbrist, dåliga skolor och usel äldreomsorg är problem vi har tacklat förr. Vi löste dem genom att tillsammans bygga en välfärdsstat där unga fick utbildning och gamla slapp hamna på fattigstugan. Varför skulle lösningen se annorlunda ut idag bara för att många av dem som nu behöver ett jobb och någonstans att bo heter något annat än Andersson, Pettersson eller Lundström?

/Christina Höj Larsen, riksdagsledamot och integrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet

 

Sverigedemokraterna, kulturarv och utveckling

Sverigedemokraterna är ett parti man kan säga har gått i barndom. Partiet har 25 år på nacken, men dess åsikter och beteende ger vid handen en ungefärlig ålder på runt 4 år. Deras syn på bland annat kulturarvet är rentav naiv.

Den här fanatiska tron på att det gemensamma, svenska kulturarvet ska ta det svenska folket framåt i tiden är fullkomligen barock. Sverigedemokraterna är ett konservativt, bakåtsträvande parti som vill kontrollera den svenske individen och se till att denne följer ett bestämt mönster som passar Sd’s syn på hur Sverige borde se ut. Tyvärr överensstämmer inte detta med verkligheten, och kommer aldrig att göra igen. Sverige ingår nämligen i världen, och världen har utvecklats i en rasande fart de senaste 150 – 200 åren.

Sverigedemokraterna har en oerhört romantiserad bild av det svenska femtiotalet med kärnfamilj, hemmafruar och arbetande män, som inte har någon reell anknytning. Det skulle nämligen bli alldeles för dyrt. En kärnfamilj på fyra personer där endast en vuxen arbetar – denne vuxne skulle behöva ha en väldigt hög lön för att kunna försörja sin familj. Det är tyvärr inte alla förunnat, vilket skulle innebära att staten ändå måste bistå med stora summor i bidrag på ett eller annat sätt. Det skulle inte heller bli lika mycket pengar i rullning, eftersom nämnda kärnfamiljer inte skulle ha råd att handla lika mycket. Alltså skulle vi få ett nytt, väldigt tydligt klassamhälle, staten skulle  inte heller få in lika mycket skatter, och därav blir också staten fattig. På det stora hela kan vi alltså sammanfatta detta som en oerhört dålig idé.

Det slående med Sd är att deras idévärld består av en väldigt homogen grupp av svenskar. Deras plan verkar vara ett toppstyrt Sverige där staten styr i princip alla individers valmöjligheter. Den fria viljan och det fria valet försvinner, och vi kommer alla att behöva göra precis det staten (läs; Sd) vill att vi ska göra. Vi ska alla vara likadana och vara sammanhållna med strypkoppel.

Andra saker som Sd har glömt, eller kanske till och med ignorerar är att ett kulturarv är under ständig utveckling och förändring. Visst finns många saker i kulturarvet kvar, såsom historiska byggnader och andra historiska minnesplatser, men till exempel språket med dialekter, uttal och stavning förändras genom åren. Nya ord kommer till och försvinner. Religionen i sig förändras kanske inte så mycket, men vår inställning till den samt dess roll i samhället förändras. Vi har inte samma syn eller behov av religion idag som vi hade för tvåhundra år sedan. Till och med synen på historien förändras, beroende på hur man tittar på den.

Det som är fantastiskt med det är att det inte har ett dugg med invandringen eller dess eventuella kostnader (som för övrigt inte riktigt kan ses som kostnader, eftersom pengarna rör sig i systemet med moms, skatter, inkomster till handlare och så vidare) att göra. Språket utvecklas och förändras oavsett om det finns invandrare i närheten eller ej. Religionen och dess status i samhället har inte särskilt mycket, om något alls, med invandringen att göra. Våra historiska byggnader och andra minnesplatser kommer att stå kvar, oavsett om landet översvämmas av invandrare eller ej. När det gäller förändring av stadsmiljöer så har det inte ett dugg med invandring att göra, utan snarare att en stads politiker vill förnya stadsbilden med modern arkitektur, och således rivs äldre bebyggelse ner för att ge plats åt det nya.

Och det är snarare där partier som Sverigedemokraterna skulle kunna göra nytta. Genom att se till att Sverige behåller kulturmiljöer, att se till att hålla dessa i skick så att vi, det svenska folket med både infödda och nya svenskar kan minnas vår historia. Det finns länder som är betydligt bättre på det än Sverige. Titta bara på Italien med all sin kultur och all sin konst. Där behåller man antika byggnader och bygger upp städer omkring dessa i stället för att riva. Tänk om Sverige kunde göra något liknande. Turismen skulle öka, både internt och externt. Mer pengar skulle börja rulla, fler skatter skulle komma in, och vi skulle kunna värna om vår välfärd på ett bättre sätt.

Om Sd skulle anta en sådan inställning i stället för att bete sig som ouppfostrade småglin när det gäller invandring, så tror jag att Sverige skulle må betydligt bättre.

Foto: Photodropper plugin för WordPress.

Följ med på en morgonpromenad

En promenad i dagens Sverige

På väg ut med hunden möter jag tidningsbudet. Det är en ung kille som ser ut att komma någonstans från Afrika, Somalia kanske. Vi byter några ord och han berättar att han är lite sen idag för att tidningen var sen från trycket.

Hunden drar och är uppenbart nödig så jag fortsätter ut och hon stökar snabbt undan morgontoaletten. Jag plockar upp efter henne och ser mig omkring efter någonstans att slänga påsen. Det finns en korg lite längre ner på gatan och samtidigt som jag kommer fram till den så möts jag av en invandrare som tydligen arbetar med att tömma hundlatrinerna.

“Inget särskilt kul jobb”, tänker jag för mig själv, men han ser glad ut ändå. På avstånd ser jag några av hans kollegor som i arla morgonstund tömmer andra papperskorgar och plockar upp skräp från marken. Det är två invandrartjejer och en kille som möjligen kommer från Pakistan.

Jag fortsätter vägen framåt och passerar det lilla köpcentrum som finns inte långt från min bostad. Där är det redan full aktivitet i den lilla närbutik som drivs av en invandrarfamilj från Irak. Fönster putsas och det ser ut som man håller på med en inventering i butiken för det är många i familjen som går runt bland hyllorna.

Deras iranske butiksgranne, som har en klackbar, är också redan på plats och har börjat dagen med att bjuda in sin granne, frisören Ali, på kaffe. Det är däremot fortfarande tomt i den lilla vietnamesiska restaurangen som drivs av den alltid vänliga familjen Nguyen. Inte så konstigt kanske, med tanke på att de har öppet till 01.00 och sällan kommer iväg hemåt förrän bortåt 02.30. De brukar ändå vara igång inför dagens lunch vid åttatiden.

Jag fortsätter min promenad mot busshållplatsen och tar bussen för att åka hem till min mor. Bussen körs av en mörkhyad man som glatt använder bussens högtalarsystem för att berätta att han heter Mohammed och att han igår blev far för första gången. Kanske vågar han vara så frispråkig för att jag är den ende svensken på bussen. Det tiotal personer som utöver mig finns ombord är alla invandrare och uppenbarligen på väg till sina arbeten. Det verkar inte finnas några svenskar som börjar så här tidigt.

Väl hemma hos mamma så blir det kaffe och smörgås och hon berättar att hon fått en ny hemassistent som heter Fatima och som ska städa och hjälpa henne med diverse sysslor som hon numera har svårt att klara själv. Fatima har tydligen kommit ensam till Sverige efter att ha mist man och två barn i en explosion i Bagdad. Hennes dröm är nu att bygga upp en ny tillvaro i ett land där man inte dagligen riskerar att sprängas i bitar.

Tiden går fort och jag upptäcker plötsligt att jag måste rusa för att hinna med ett annat möte. Det får bli en taxi tillbaka hem.

Taxin körs av en kille från Kurdistan som har varit i Sverige sedan åttiotalet då han flydde hit efter att den by där han bodde hade utsatts för ett angrepp med någon form av giftgas. Han förlorade större delen av sin familj men har nyligen fått hit en kusin som är veterinär. Av något oklart skäl kan han inte jobba som veterinär här i Sverige, men han försörjer sig och sin familj genom att arbeta som spärrvakt i Stockholms tunnelbana och genom att dela ut reklam på söndagar.

Väl hemkommen funderar jag lite på morgonens upplevelser och tänker på hur det skulle bli om man genomförde vad somliga vill, det vill säga att skicka tillbaka många av de människor jag mött under min morgonrunda, till deras respektive hemländer. Skulle det överhuvudtaget längre vara möjligt att få ”svenskar” och då kanske särskilt ungdomar, att ta de lågstatusarbeten som idag domineras av invandrare?

Samtidigt ska vi dra ner på nyinvandringen till mycket låga nivåer och ingen har vad jag kunnat se gjort någon beräkning av de omedelbara effekter detta skulle ha och inte heller av vad detta kan innebära om 30 år. Ska du eller jag ta över de jobb som de idag sköter? Vem ska ta hand om de allt fler pensionärerna som lever längre och längre?

Själv är jag 55 år idag och åren går fort. Om eller när jag hamnar i den livssituationen att jag kommer att behöva hjälp med att klara vardagen så hoppas jag innerligt att den hjälpen finns att tillgå och jag struntar fullständigt i om de händer som då kommer att ge mig den hjälp jag behöver, är svarta, bruna, gula eller vita.

Jag funderar också på de generaliseringar som hörs i debatten om att alla invandrare är lata, kriminella och lever på bidrag och utnyttjar oss svenskar. Eller, alternativgeneraliseringen som går ut på att de kommer hit och tar våra jobb. De är inte särskilt förenliga de där två generaliseringarna…

De flesta av dem jag såg och mötte under min morgonrunda var muslimer. Ingen av dem såg dock ut att vara i färd med att spränga något i luften, utan verkade vara fullt upptagna med sina respektive arbeten.

Det slår mig att likväl som det finns fanatiska respektive sekulariserade kristna, med en stor övervikt för de sistnämnda, så kanske det även finns motsvarande inom Islam!? Men vad vet väl jag, en enkel man med enkla tankar?

Jag ser det jag ser och det jag ser är att hos ett parti, som numera tagit plats i Sveriges riksdag, så saknas nyanserna fullständigt. Var alltid misstänksam mot partier som Sverigedemokraterna som presenterar enkla lösningar på svåra problem.

Var sedan inte bara misstänksam utan var istället upprörd och förbannad när deras partisekreterare, Björn Söder, förlorar sin påstrukna fernissa och visar sitt rätta ansikte då han menar att romer minsann kan skylla sig själva för att de nekas hyra bil på många bensinmackar! Enfald före mångfald, ett Sverigedemokratiskt adelsmärke. Märkligt nog anser sig samma människor vara diskriminerade av media då dessa inte rapporterar det SD vill att de ska rapportera.

Det är inte så enkelt att allt är invandringens fel. Knepet att skylla allt elände på en specifik grupp har använts förr och minnena av vad det ledde till förskräcker. Vi ska självfallet ha en diskussion i ämnet men den diskussionen kan inte, och får inte, utgå från att vi från början skuldbelägger en stor grupp människor enbart med utgångspunkt i att de har ett annat ursprung än majoriteten.

Världen är inte svart eller vit. Den består av oändligt många nyanser!

Nej, nu måste jag iväg till mitt möte med kirurgen som gjorde min gastroskopi. Han heter f.ö. Al-hari och är en av de 26% som läkare med utländsk bakgrund utgör i Sverige. Ska bara stoppa till hos grannen, en indisk ingenjör som heter Sing, och lämna tillbaka de pengar han generöst nog lånade mig i butiken igår när jag hade glömt plånboken hemma.

Ha en bra dag! :-)

 

När det enda som finns är svart eller vitt

Världen är ett färgglatt ställe att vara på. En del länder är kanske mer kontrastrika än andra, och då menar jag genom krig eller andra umbäranden. Sverige, på det stora hela, är dock ett land där det finns många färger och nyanser.

Det är något som verkar ha gått Sverigedemokraterna helt förbi. Deras politik verkar se världen ur ett helt svartvitt perspektiv – vilket jag på ett sätt känner igen, eftersom jag själv har ett liknande seende. Skillnaden mellan mig och Sd är att min värld är svartvit ur ett visuellt perspektiv, medan deras är svartvit ur ett socialt, ekonomiskt och idébaserat perspektiv. Till skillnad från Sd kan jag också välja vad jag vill se i svartvitt, om jag vill se det i svartvitt, eller om jag för en gångs skull vill välja att se det i färg – eller åtminstone i en gråskala.

Problemet med Sd’s politik, som jag ser det, är att för dem är det antingen eller. Jag tänker bland annat på hur de ser på brottslighet bland invandrare, och hur de på något sätt missar att en ung man från ett land i krig, troligen har svårt att anpassa sig till en helt ny kultur som dessutom inte befinner sig i krig. Och det är givet att han har det problemet. Det vore väldigt märkligt om han inte hade det. Tyvärr är det ju så att detta ibland kan resultera i att nämnde unge man hänfaller till kriminalitet, och det är på det stora hela destruktivt och allmänt sett som dåligt. I Sd’s värld är det antingen eller. Antingen ska denne man anpassa sig och helst assimileras till 100%, eller så ska han utvisas. Man ger ingen tid eller direkt möjlighet för honom att få till exempel psykologisk hjälp att ta sig igenom traumat från det krig och eventuellt den familj och de vänner han lämnat bakom sig. Han får heller inte någon ytterligare hjälp att anpassa sig till det nya samhälle han befinner sig i.

Något annat jag tycker att Sd har missat helt och hållet, är att ett mynt alltid har en fram- och en baksida.  De verkar ha tappat förmågan att se världen ur något som helst annat håll än sitt eget. Det här, anser jag, är att verkligen aktivt välja hur man vill se världen (läs gärna min krönika om seendet). Det är skrämmande eftersom det också visar på hur både politiker och anhängare till Sd har förlorat sin empati. Att inte kunna föreställa sig hur en annan person har eller har haft det är ett väldigt stort minus för en politiker. Att inte förstå att det är viktigt att ibland ta hand om och hjälpa andra människor så att de på sikt ska kunna återgälda detta genom att bli en självklar del av samhället. Att inte förstå att den ekonomiska biten inte är en förlust, utan en omfördelning av pengar som hela tiden är i rörelse.

Det här med den förlorade empatin gäller för övrigt även i debatt med människor av annan åsikt än Sd eller partiets anhängare. Jag har skrivit om det tidigare, skriver det igen och kommer troligen att skriva om det vid något annat tillfälle; personer med främlingsfientliga åsikter kan inte ta kritik för vad de säger eller gör. Oavsett vad man säger (om man inte håller med dem, förstås) så är man en fiende. Jag förstår inte riktigt hur de tänker när de i en så kallad debatt, inte gör något annat än anklagar och kommer med diverse statistik som åtminstone jag själv inte vet hur jag ska förhålla mig till (men då är jag å andra sidan väldigt skeptisk till statistik överlag). De klarar inte av att hantera motpartens ifrågasättande av deras siffror eller andra så kallade fakta, eller för den delen vart de hittat sin statistik. Det enda de gör är att fräsa och spotta som svar.

I rasisternas värld är det enkelt att leva och veta vad man ska göra. Antingen är det svart eller så är det vitt. Man väljer den ena sidan och strider mot den andra. Så enkelt är det.

SD iklär sig förtryckarrollen


I Motion 2012/13:K279 vill SD införa förbud mot bärande av burka och niqab på offentlig plats med ett vitesförläggande om 10 000 kronor om förbudet överträds.
De försöker framställa att bärandet av dessa plagg utgör ett stort hot mot jämställdhet och att det är ett samhällsproblem att kvinnor döljer sina kroppar i ett tygrikt klädesplagg.

SDs motivering lyder så här:

Burqa och niqab är symboler som går emot den jämställdhetssyn vi har i Sverige. Den västerländska principen för jämlikhet mellan könen hotas allvarligt när vissa kvinnor i vårt land bär heltäckande klädsel för att dölja sig själva.

I motionen försöker SD även få oss att tro att det är omtanke om de förtryckta kvinnorna som ligger till grund. Kvinnan som bär plagget ska visserligen bötfällas, men det är mannen som tvingar henne att bära det som får högre böter och ska hamna i fängelse.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att den som tvingar en kvinna att bära niqab eller burka på offentlig plats ska betala vite om 250 000 kronor och kunna dömas till fängelsestraff mellan 4 och 12 månader.

Och precis DÄR gick SD in i sin egen förtryckarfälla.

SD anser alltså att muslimska kvinnor i traditionell klädsel saknar fri vilja och ska via lagstiftning bestämma vad de får eller inte får ha på sig.
Med jämställdhet som täckmantel vill SD omyndigförklara svenska kvinnor.

Den som kontrollerar kvinnans klädsel kontrollerar kvinnan.

Genom hela historien har kläderna varit ett sätt att kontrollera kvinnorna, att skilja ärbara kvinnor  från de fallna. I romarriket bar kvinnor tygrika, omfångsrika, fotsida klädnader s.k. Stola och en sjal att täcka huvudet en s.k. Palla. Om en kvinna bar en Toga så var hon antingen äktenskapsbryterska eller prostituerad. Kvinnans klädnad har använts för att klassificera hennes ställning i förhållande till männen. Normer satta av män som var direkt livsfarliga att bryta emot.
Jeanne d´Arc brändes t.ex. på bål bl.a. för hennes provocerande stil – manskläder och kortklippt hår.

Byxor var och är också ett omstritt plagg. I Bibeln hävdas det att ”Kvinnan skall inte bära det som rätteligen hör åt en man, ej heller skall en man sätta på en kvinnas plagg: För alla som gör sådant är en styggelse för HERREN, din Gud”
Byxor exponerar kvinnans rumpa och ben på ett sätt som kan vara utmanande för män och kan leda både man och kvinna in i frestelse och hor. Så resonerade man och bland vissa religioner får kvinnor än idag inte bära byxor.
Kvinnor har gjort det i alla fall genom tiderna. Att sätta på sig manskläder har varit ett sätt för kvinnor att dölja sitt kön och få den frihet som varit män förunnat.

 Byxor på kvinnor är för övrigt fortfarande förbjudna i Paris, om kvinnan inte leder en häst eller en cykel.
Frankrike är ju också ett av länderna i Europa som har burkaförbud.
I frankrike skulle jag således kunna bli arresterad och bötfälld om jag klär mig som jag brukar vintertid. Jag avskyr mössor och föredrar att linda en stor varm sjal om huvud, axlar och hals. Är det riktigt kallt så täcker jag även munnen. Detta är något SD, på franskt manér, vill förvägra mig med sin motion.

Burka, niqab och chador m.m. är absolut en form av förtryck mot kvinnor — I Saudiarabien, Somalia, Afghanistan o.s.v. för där är det lag.

I Sverige är vi precis så jämställda och demokratiska att vi inte lagstiftar om kvinnors klädsel.
Att ens komma på tanken om förbud mot viss klädsel är att ställa sig på samma sida som de man säger sig vara emot.
I ett jämställt samhälle har vi kvinnor rätt att klä oss i bikini och näbbstövlar, kortkorta kjolar, byxor, sjalar, knytblusar, klänningar, burka, t-shirts och vad tusan vi vill. Vi väljer själva och ingen ska säga åt oss vad vi får eller inte får bära.

SD har, som vanligt, fel.
Man gör inte en kvinna fri genom att slita av henne kläderna.

 

För en mänsklig flyktingpolitik

Gästinlägg av Kalle Larsson från Flyktingbloggen

Vissa säger att Sverige, Norge och EU har en bra och human flyktingpolitik. Andra påstår att det är för många som får komma hit. Inget av detta stämmer. Visste du att det fortfarande finns fler asylsökande i ett enda flyktingläger, Dadaab, i nordöstra Kenya än i hela den industrialiserade världen?

Kalle Larsson

Människor skickas tillbaka till krig och förföljelse. Tusentals människor har dött runt om EUs yttre gräns för att de flytt från sina hemländer och sökt skydd och ett tryggare liv. Istället för att hjälpa människor på flykt att få sin mänskliga rätt till skydd tillgodosedd har EU valt att bygga försvarsmurar och halvmilitära trupper som jagar flyktingar härifrån.

Regimkritiker sänds tillbaka till de regimer de kritiserat, familjer splittras och människor sänds tillbaka till tortyr. Sverige har till exempel fällts 20 gånger av FN:s kommitté mot tortyr för att vi skickat tillbaka människor till länder där de riskerar att bli torterade. Det gör oss till världsmästare i skamliga utvisningar!

Så här vill vi inte ha det. Både Sverige och Norge har länge haft ett rykte i världen om att vi står för solidaritet och hjälper flyktingar. Det är dags att leva upp till det nu. Och det är bråttom. Den som flytt från sitt land måste kunna få skydd, och inte tvingas tillbaka till krig eller förföljelse. Apatiska flyktingbarn och andra barn som behöver skydd skall inte avvisas och familjer måste få leva tillsammans i trygghet. Vi vill att kvinnor som utsätts för sexslavhandel eller riskerar förföljelse i sitt hemland skall få möjlighet till skydd i Sverige. Vi vill att alla, också flyktingar och papperslösa, får rätt till vård på lika villkor.

Därför finns Flyktingbloggen. Vi är en partipolitiskt obunden samlingsplats för aktivister, debattörer, politiker och organisationer som arbetar för en mänsklig flyktingpolitik. Våra skribenter kommer än så länge från Sverige, Norge och EU och vi publicerar artiklar på nordiska språk och engelska. Skribenter på sidan står bara för sina egna texter och inte vad redaktörer eller andra publicerar, och vi representerar en stor partipolitisk bredd. Personer aktiva i minst fem svenska partier är skribenter hos oss.

Du som läser detta är också välkommen som gästskribent. Vi tar ofta in debattartiklar och andra liknande texter. Vi vill väldigt gärna höra från dig som själv är flykting eller från dig som känner någon som är det. Vi tror på att människors egna berättelser av varför man flyr och hur man blir bemött måste spridas, för att förändringen skall bli möjlig. Hör av dig till oss på info@flyktingbloggen.org.

Och det måste bli ändring nu. Det är dags att alla vi som ser vad som händer går samman för att förändra. För att kräva en mänsklig flyktingpolitik.

/ Kalle Larsson, redaktör Flyktingbloggen

Svenska inbördeskriget under 2000-talet

Så kanske det står i historieböckerna om hundra år. Svenska inbördeskriget under första halvan av 2000-talet. Århundradet då Sverige slets itu av skilda åsikter om den svenska kulturen och historien.

Det är inte ett helt osannolikt scenario. Läser man i kommentarsfälten på nyhetssidor såsom Nationell.nu, Avpixlat.info med flera, är det inte helt ovanligt att hitta kommentarer i stil med ”Nu är det KRIG” eller liknande. Det senaste jag såg i den vägen var i en kort text på Nationell.nu.

Det som i ett sådant inbördeskrig skulle utspela sig, föreställer jag mig, är kampen om vem som har rätten till den svenska historien och den svenska kulturen. Och med det menar jag kultur i ordets bredaste mening; både den konstnärliga kulturen och vår levnadskultur med mat, barnuppfostran, företagskultur, hur vi beter oss i kassan på ICA och så vidare. De nationalistiska och rasistiska rörelser vi känner till här i Sverige är ju av den uppenbara meningen att den svenska kulturen håller på att gå i stå, och att vi (nämnda rörelser) måste kämpa för att få behålla det som är svenskt.

Något man kan uppfatta som ganska underhållande i det hela är att Sverige inte har deltagit i något krig på väldigt många år. Vårt deltagande i andra världskriget är i jämförelse med andra deltagande länder att anse som i det närmaste obefintligt. Vi har alltså ingen större erfarenhet av hur vi ska hantera en krigssituation. Jag föreställer mig att risken för att det skulle uppstå ett behov för somliga svenskar att fly landet inte är helt osannolik (notera att jag inte har någon tanke om vilken grupp av svenskar; det skulle lika gärna kunna vara nationalister som det skulle kunna vara multi-kulti).

Förutsatt att det är nationalisterna som måste fly landet för att slippa multi-kulti och kulturmarxisterna (det vill säga; oss), så skulle jag bra gärna vilja vara en fluga på väggen när de anländer till det land de valt för sin framtid. Hur blir de mottagna? Hur kommer de att behandlas av de människor som kommer att hjälpa dem integreras i samhället när det gäller språk, kultur och så vidare. Hur kommer befolkningen att ta emot dem? Och det mest intressanta av allt; hur skulle en svensk nationalist själv hantera att befinna sig i den roll han själv debatterat så starkt emot att släppa in i Sverige?

Frågorna är givetvis desamma om det vore jag som var tvungen att lämna mitt land. Och med risk för att låta negativ och destruktiv, så är kanske sannolikheten — att det är jag som får lämna Sverige i ett sådant scenario — mycket större än att nationalisten gör det.

För just den nationalistiska och rasistiska (kanske speciellt sistnämnda) världsbilden och människan har en tendens att se alla andras åsikter och uttryck som motstånd mot den egna, och att den egna åsikten är den enda som hotas av omvärldens konspirationer och att åsiktsfriheten är kraftigt hotad. I deras realitet är det därför enklast att mota bort alla åsikter som inte överensstämmer med den egna, för att på så sätt skapa en åsiktsfrihet som passar dem.