Recension av:

De judiska flyktingarna från arabvärlden – en bortglömd aspekt av den arabisk-israeliska konflikten.

Som kan köpas från Svensk Israel information.

Efter det andra världskriget skedde flera stora folkfördrivningar. Polacker, tyskar, finnar, ryssar, balter, kineser, japaner och andra — vars släkt kanske i vissa fall bott tusentals år på en viss plats — fördrevs från sina hem då gränserna justerades.

nagillum / Foter.com / CC BY-ND

Under mellankrigstiden skedde liknande folkfördrivningar, och mest känd av dessa är nog fördrivningen av grekerna från västra Turkiet. Där hade greker bott i tusentals år och därifrån fördrevs folken på 20-talet.

I mina ögon är dessa folkfördrivningar brott mot mänskligheten. I samband med krig bestämmer politiker sig för att ”tömma” områden på den befolkning som bott där sen urminnes tider eller så låter man inte flyktingar komma tillbaka.

Folkförflyttning

En annan stor folkförflyttning skedde i samband med att Israel bildades efter andra världskriget. 720.000 palestinier och 850.000 judar flydde eller fördrevs från sina hem utan att få pengar med sig och utan rätten att komma tillbaka och leva tryggt.

Den ena av dessa folkförflyttningar hör man talas om än idag: den palestinska. Anledningen är tragisk. Bisarrt nog är palestinierna den enda grupp som förflyttades på 40-talet som aldrig togs emot som medborgare i de länder de flydde till. De omgivande länderna ville inte det utan lät flyktingarna bo i flyktingläger så man kunde använda dem som schackpjäser i konflikterna med Israel. Man räknar med att det finns 4,5 miljoner palestinska flyktingar idag. Flyktingstatusen har alltså gått i arv från barn till barnbarn till barnbarnsbarn.

Det är idiotiskt att palestinierna inte tilläts flytta hem och få full medborgarstatus efter kriget mot Israel 1948. Men lika galet är det att de än idag är flyktingar. Tänk er att polacker eller tyskar eller finnar än idag skulle vara flyktingar i flyktingläger efter att de fördrevs 1945?!

De judiska flyktingarna

Boken jag recenserat handlar om de judiska flyktingarna. De är mer bortglömda i debatten. Detta beror kanske på att de mottogs direkt som medborgare i Israel. Hade dessa flyktingar ännu levt i stora flyktingläger och använts som schackpjäser i maktspelet hade det kanske varit annorlunda.

Eller så beror det på att man i debatten hellre pratar om de palestinska flyktingarna eftersom de judiska flyktingarna ofta ses som tillhörande ”förtryckarsidan” i den svenska debatten?

Boken är viktig eftersom den beskriver det utbredda judiska livet i många länder i mellanöstern och nordafrika. I tusentals år bodde det judar i Irak, Egypten, Libyen och andra länder men idag bor bara en handfull judar i dessa länder.

Boken beskriver också antisemitismen som många judar mötte i dessa länder. Den visar att livet inte var så lätt och tillvaron så fredlig.

Men det viktigaste är att boken beskriver vad som skedde på 1930-talet, 40-talet och framåt.

När britterna beslöt att ge judarna en fristad i Palestina växte antisemitismen i hela den omgivande regionen. Och när 1948 Israel bildades bröt helvetet lös.

Arabförbundets lagförslag

Redan innan Israel bildades hade länderna runt Israel bestämt sig för att utvisa judarna eller tvinga dem till absolut lojalitet. Att vara sionist (dvs för Israels bildande) skulle anses som brott. Arabförbundet la t.ex. fram ett förslag till lag där detta formulerats:

1. Från och med (datum), ska alla judiska medborgare av (landets namn) anses vara medlemmar av den judiska minoritetens stat Palestina och registrera sig hos myndigheterna i regionen i vilken de bor, ange namn, exakt antal familjemedlemmar, adresser, sina bankers namn och summan av sina tillgångar i dessa banker. Denna formalitet ska genomföras inom sju dagar.5. Den jude vars aktiviteter avslöjar att han är en aktiv sionist, kommer att bli betraktad som politisk fånge, och kommer att interneras på ett speciellt ställe av polisen eller regeringen. Hans ekonomiska resurser kommer inte att frysas utan konfiskeras.

marsmet542 / Foter.com / CC BY-NC-SA

För att ses som sionist räckte det att vara positiv till Israel eller till att judar fanns överhuvudtaget i Palestina. I korthet betydde det att judarna i arabländerna skulle fråntas eller vägras medborgarskap och deras tillgångar frysas. De som misstänktes vara sionister skulle fängslas och få sina tillgångar konfiskerade. Denna politik genomfördes också i land efter land med start 1948. I norra Afrika inte förrän på 50-talet då länderna där blev självständiga.

Idag bor det bara några tusentalet judar kvar i arabvärlden. Då, 1948, bodde närmare 900.000 judar i arabvärlden och endast 650.000 i själva Israel.

Det är bra att boken skrivits och publicerats, för att bringa lite balans i debatten om folkfördrivningarna i Mellanöstern. Men, lika lite som fördrivandet av tyskar och polacker och japaner 1945 bör vara en sak som påverkar politiken idag borde fördrivandet av palestinier och judar 1948 vara en sak som påverkar politiken idag, egentligen. Att flyktingfrågan ännu är brännhet och aktuell är tragiskt, mycket tragiskt.

Gjort är gjort. Nu är det så att folk fördrevs för 70 år sen. Vi kan inte börja ändra tillbaka gränser och kasta ut folk som ägt ett hus i generationer. Lika lite i Polen, som Ryssland, Kina, Korea, som i Tjeckien som i Israel eller i Egypten. Vi måste undvika att liknande galenskaper sker i framtiden, det är det viktiga idag, inte att börja flytta tillbaka folk och därmed skapa nya flyktingar.

Och därför behöver vi lyssna till berättelserna om de stora folkfördrivningarna, så vi lär av de gångna misstagen.

Läs boken! Den är viktig.