Sverigedemokraterna hävdar alltid hur mycket mer humanitärt och kostnadseffektivt det skulle vara att fokusera endast på att ”hjälpa i närområdet”. Uttrycket har kommit att bli ett mantra och ett politiskt slagträ, där SD påstår sig vara de enda som egentligen bryr sig om flyktingar och deras öde.
De sverigedemokratiska riksdagsledamöterna Paula Bieler och Linus Bylund skrev den 7 september 2015 ett debattinlägg i Dagens Samhälle. Inlägget ger oss inget nytt, utan är en upprepning av SD:s redan inslagna väg beträffande flyktingpolitiken.
Sverigedemokraterna har under lång tid påtalat behovet av akut hjälp så nära krisområden som möjligt, av flera anledningar. Att begränsade resurser räddar fler liv i flyktingläger än i Sverige är väl känt.
Bieler och Bylund menar att det är ”inte humant att lämna de mest utsatta åt sitt öde”. Detta är ytterligare ett verktyg för SD att frenetiskt försöka övertala svenskarna om att det är endast i direkt närhet till krig och naturkatastrofer som de ekonomiska medlen ska göra mest nytta. Inget annat är, enligt SD, av godo.
Stämmer detta? Är det så att om vi väljer att öka biståndet till FN:s flyktingorgan UNHCR, som är det mest tongivande av flyktingorganen i, och kring, Syrien, kan vi alla då sedan sitta lugnt och klappa oss själva på axeln och tycka att vi har gjort vad vi kan, och ska göra, för att maximera det humana i vårt givande?
Sverige är ett av de länder som ger mest till UNHCR. Bara USA, Japan, EU och Storbritannien ger mer än Sverige. IKEA är UNHCR:s största enskilda privata biståndsgivare med ca 1 400 miljoner kronor per år sedan 2010.
SD säger sig vilja höja biståndet till UNHCR med 9 900 miljoner kronor (ackumulerat över 4 kalenderår), vilket enligt SD bör vara en lätt match då SD på samma gång säger att man vill minska allt utlandsbistånd med 39 265 miljoner kronor (ackumulerat på 4 år).
SD vill alltså minska det totala biståndet med mellan 5 586 – 9 489 miljoner kronor per kalenderår (Källa från nov 2014, diagram på sidan 13 och 87), vilket är fakta som Bieler och Bylund väljer att utelämna i sitt debattinlägg, då det skulle framställa SD i dålig (läs icke-human) dager.
Skulle det räcka om vi ökar biståndet till UNHCR? De är förvisso glada över att få in så mycket ekonomiska medel som bara är möjligt för att ha möjlighet att förbättra sitt krishanteringsarbete. MEN de tillägger att de inte vill användas som slagträ i flyktingdebatten. De vill att EU, och Sverige, ska höja flyktingkvoterna och ta emot fler flyktingar per år än de gör nu. Hjälporganisationen pekar på ihåligheten i SD:s försök, eftersom olika människor alltid kommer att vilja fly längre bort från krisen, så menar UNHCR att Sverige inte ska minska invandringen hit.
I debattinlägget menar Bieler och Bylund ”att merparten av jordens flyktingar aldrig kommer lämna närområdena, få vill och ännu färre kan”. Det finns en specifik del i detta som är intressant att ifrågasätta, nämligen att ”få vill” lämna närområdena. Hur vet de detta? Har de varit nere på plats i flyktinglägren i Syrien, Libanon, Jordanien och Turkiet och frågat flyktingar om vad de egentligen vill? Flyktingar tvingas stanna i flyktingläger i flera år. Vill de verkligen stanna kvar i flyktinglägren? Det låter på Bieler och Bylund som att livet är en dans på rosor i flyktinglägren. Det är naturligtvis långt ifrån sanningen.
En tanke som slagit mig är att jag tror att de flesta flyktingar anser att det är ohållbart att stanna i krigshärden (där det handlar om att välja mellan liv och död), och att väldigt många anser att det heller inte är säkert, eller hållbart, att stanna i flyktingläger. De vill vidare. Till något bättre. Till en tillvaro där man har större möjlighet att bygga upp en trygghet, och att inte behöva leva i ständig skräck. Närområdet är tillräckligt nära krigshärden för att inte utgöra en trygg fristad, och det är inte svårt att föreställa sig att de som befinner sig i lägren är oroliga för hur tryggt och säkert det faktiskt är. Man vet inte heller hur länge man tvingas stanna i flyktinglägret. Därför ifrågasätter jag starkt Bielers och Bylunds uttalande om att ”få vill” lämna flyktinglägren.
Människor flyr för att rädda sina, och sina näras, liv. Det är den enkla sanningen. Det har alltid varit så, det är så, och kommer alltid att vara så, så länge det finns krig, antidemokrati och förtryck. Vissa stannar i närområdet, vissa flyr vidare i hopp om en bättre tillvaro långt, långt bort från bomber, skott och minor.
Människor flyr inte för att de vill lämna sitt ursprung, sin kultur eller sitt språk (som Bieler och Bylund nämner). Det är förmodligen det sista de vill. Men ibland måste en del göra det. Det är så verkligheten, kriget och människor fungerar. Beroende på hur situationen i hemlandet utvecklar sig, så kan den inställningen hos människorna förändras. Eller så gör den det inte. Men man kan inte tvinga människor, som är desperata, har förlorat familjemedlemmar och är övertygade om att de också ska dö, att stanna kvar vare sig i krigshärden eller i flyktingläger. Genom att strypa flyktinginvandringen tvingar man människor att göra just det.
Deras senaste debattinlägg är ännu en påminnelse om den bild SD vill inpränta i våra huvuden: den om hur humant SD faktiskt är. Problemet är att man samtidigt glömmer bort värdet av långsiktigt utlandsbiståndsarbete eller att vara human mot alla de människor som inte vill stanna i närområdet.
I skrivande stund är ungefär 1 miljon människor på flykt i Europa. Hur gärna SD än vill så kommer flyktingströmmen till Europa alltid att finnas och variera beroende på kriser och naturkatastrofer i omvärlden. SD säger sig vilja vara humana mot människor som håller sig långt borta. På så sätt slipper SD få hit människor som har annan etnicitet, kultur och bakgrund. Praktiskt, eller hur?
Flyktingsituationen idag gör det nödvändigt att höja bistånd och samla in mer pengar till hjälporganisationer som arbetar i närområdet, det råder ingen tvekan om det. Men det är lika nödvändigt att höja flyktingkvoten, och tillfälligt ta emot fler flyktingar, och assistera med långsiktigt förebyggande demokratiseringsprojekt. Det gäller Sverige, och det gäller EU.
Det ena utesluter inte det andra. Både och är nödvändigt. Först då, Paula Bieler och Linus Bylund, kan vi börja tala om en human flyktingpolitik. Inte förr.
Motargument har tidigare berört dessa ständigt aktuella ämnen:
Motargument 