Etikettarkiv: medborgarskap

Sverigedemokraterna är ur fas med verkligheten

I dagens Sverige är vi många som har mer än ett medborgarskap. Alla har vi olika anledningar till det, alla har vi olika berättelser om hur det kommer sig att vi har dubbla medborgarskap. Gemensamt för oss alla är att vi är barn av en modern värld, vi är barn av en värld som bilvit mindre. En värld där allt fler rör på sig, där allt fler under sin livstid lever och verkar i flera olika länder.

Vi är barn av vår tid
Jonathan Kos-Read / Foter / CC BY-ND

Det är oss som Sverigedemokraterna misstänkliggör när de argumenterar för att de med dubbla medborgarskap inte ska få sitta i riksdagen. Det är sådana som oss som Sverigedemokraterna vill kartlägga. När de väljer att försöka få RUT att kartlägga alla riksdagsledamöter med dubbla medborgarskap, eller när de försöker att utesluta dem ur riksdagen, är udden inte bara riktad mot dem som sitter i riksdagen. Den är riktad mot alla oss vanliga människor som har dubbla medborgarskap. Det är ett försök att göra oss till andra klassens medborgare. Det är ett förslag som hos mig väcker en stark obehagskänsla. En känsla som ytterligare förstärks när jag läser Björn Söders försvar av förfarandet.

Vare sig SD vill det eller inte så är vi en del av Sverige, en del som förtjänar respekt, en del som inte ska behöva förklara och bevisa sin lojalitet.

Vi har lika stor rätt som någon annan att genom de demokratiska medel som står till förfogande i detta land göra våra röster hörda. Vi har lika stor rätt att genom politiken vara med och bestämma över de beslut som påverkar allas våra liv. Det är detta Sverigedemokraterna nu vill ta ifrån oss. Det är våra röster som de nu försöker tysta, det är våra folkvalda representanter de vill slänga ut ur riksdagen.

Björn Söders argument haltar

När Söder argumenterar för att alla de som har dubbla medborgarskap ska uteslutas ur riksdagen haltar argumentationen. Han hävdar att de inte skulle vara lika trovärdiga, lika lojala mot Sverige som en person med endast ett medborgarskap. Han menar att det kan uppstå intressekonflikter. Detta påstående visar på många vis hur Sverigedemokraterna tänker; de tycks tro att ett utländskt medborgarskap är en garanti för illojalitet. Alltså att endast en person med helsvensk bakgrund kan vara trogen sina väljare, sitt uppdrag. Detta stämmer naturligtvis inte. När man väljs in i riksdagen så ingår det ett ansvar, ett ansvar att i högsta möjliga mån representera sina väljare. Detta ansvar gäller oavsett om du har dubbla medborgarskap eller inte.

Stephan Geyer / Foter / CC BY-NC-ND

Med samma logik som Söder använder kan man hävda att en person från låt säga Umeå skulle vara partisk i sina beslut. Denne skulle gynna Umeå på grund av sin anknytning dit.

Man behöver inte vara ett snille för att räkna ut att det skulle diskvalificera i stort sätt samtliga förtroendevalda i detta land. Personer födda i Göteborg skulle inte kunna bli kommunfullmäktige i Halmstad, personer med rötter i Karlstad skulle inte kunna ställa upp i Malmö. I en modern värld där folk flyttar håller inte en sådan logik. I en modern värld känns Sverigedemokraternas argumentation ålderdomlig – ur fas med verkligheten.

Jag uppmanar alla med dubbla och enkla medborgarskap att säga nej till Sverigedemokraternas nyfascistiska politik.

Jag hoppas innerligt att vi även fortsättningsvis kommer att välja våra förtroendevalda utifrån kvalifikationer, inte utifrån deras bakgrund. Jag hoppas att vi alla kan bejaka den moderna värld vi lever i. Jag hoppas att jag ska slippa bli en andra klassens medborgare.

Hur viktigt är det svenska språket?

Språkfrågorna debatteras ofta i Sverige. Hur viktigt det svenska språket är och sådant. Men faktum är att vi inte har ett val: ska integrationsproblem försvinna KRÄVS språkkunskaper i svenska.

Svenska för invandrare håller sakta men säkert på att bli bättre. Under lång tid har analfabeter och professorer i praktiken hänvisats till samma Sfi-kurs. Detta håller på att ändras. Vi upptäcker att individanpassning av undervisningen behövs.

Att ställa krav på att invandrare ska lära sig svenska för att bli medborgare är ganska okontroversiellt bland invandrare själva. Det vill nästan alla. Men frågan är hur vi hjälper dem att skaffa sig den kunskapen i svenska.

Kravet på språkkunskaper för medborgarskap har rests av flera politiska partier de senaste åren. Folkpartiet arbetar för det t.ex.

Att nyanlända ska erbjudas en medborgarskapskurs och införa krav på kunskaper i svenska för medborgarskap.

Men krav på kunskaper i svenska förutsätter att utbildningen är bra.

En grupp som vill lagstadga om att öka det svenska språkets status, och kombinerar diskussioner om språkkrav med frågan om hur utbildningen kan eller bör se ut är föreningen Språkförsvaret. Deras hemsida rekommenderar jag:

http://www.sprakforsvaret.se

Jag rekommenderar även deras omfattande länkarkiv. Deras idé är att stödja och skydda det svenska språket och punktera olika myter om invandrarspråk.

Men på det hela taget kommer de som invandrat till Sverige att assimileras i tredje generationen, i vissa fall senare, och därmed kommer ursprungsspråken att försvinna. Om någon skulle få för sig att vilja bromsa denna utveckling, måste man i så fall uppmana finnar att gifta sig med finnar, greker med greker, bosnier med bosnier etc., men detta är naturligtvis en omvänd rasism. Naturligtvis ska elever, som har andra hemspråk än svenska, ha rätt att studera dessa, men detta ska vara frivilligt och ingen skyldighet, inget som myndigheterna genomdriver. Dessa språkkunskaper omvandlas därigenom till en kollektiv rikedom och resurs för Sverige som land.

Mångkultur och mångkultur

Fast Food Street FestivalDet finns en förvirring angående ordet ”mångkultur”. Å ena sidan är det en beskrivning av levd erfarenhet. Av upplevelsen att befinna sig i en vardag där det är möjligt att samtidigt tjuvlyssna på folk som pratar farsi, hålla kinesisk elektronik i händerna, snabbäta en kebab, bära amerikanska jeans, läsa en ledare om knätofsar och på det stora hela sammanfoga stora delar av världens ekonomiska, sociala och kulturella väv i en enda ögonblicksbild.
Å andra sidan är det också en beskrivning av inkluderande offentlig policy, som syftar till att göra det enklare för olika gemenskaper att ge uttryck för sina kulturella identiteter.

Dessa tu ting är inte samma sak. Och däri ligger förvirringen.

Mångkultur som levd erfarenhet är egentligen långt mindre komplicerat än det låter. Vi behöver inte ens lämna landet för att uppleva det — en norrlänning och en skåning som hamnar i en diskussion upptäcker förmodligen att skillnader finns. Eller, varför inte, en PC-användare och en Applefanatiker. Det finns tusen och åter tusen sätt att bygga gemenskap på, och när medlemmar av dessa gemenskaper möts så uppstår fenomenet mångkultur.

Det är någonting som inträffar närhelst människor bygger gemenskap kring saker och ting. Och människor är fenomenalt duktiga på att bygga gemenskap.

Mångkultur som offentlig policy är även det mindre komplicerat än det låter. I sin enklaste form är det helt enkelt att det offentliga inte lägger sig i vad människor gör med sina vardagar, och låter olika gemenskaper ta sig de uttryck som passar dem. I lite mer involverade former kan det förekomma åtgärder för att bygga plattformar för att underlätta dessa gemenskapers deltagande i det offentliga samtalet.

Som varje punkare vet, så översätts inte gemenskap automatiskt till ett erkännande som legitima deltagare i den offentliga debatten.

Skillnaden kanske kan verka subtil, men kom ihåg uppdelningen: levd erfarenhet och offentlig policy. Det ena är någonting vi kan se hända på gator och torg, det andra är någonting som tar plats i offentliga dokument. Och den som vill kritisera mångkultur på ett meningsfullt sätt behöver ta denna skillnad i beaktande.

Det är exempelvis inte möjligt att kritisera det offentligas inställning till sina medborgare genom att påpeka att vissa medborgare är konstiga. Att en grupp upplevs som märkliga är inte någonting som har någon bäring på hur det offentliga bör agera — det är helt enkelt inte formulerat på samma nivå. Det kan på sin höjd användas för att bygga engagemang inom den egna gemenskapen, men det är inte en politisk fråga.

Den som vill kritisera mångkulturell politik måste göra det utifrån en politisk utgångspunkt. Allt annat är löst tyckande, och bör betraktas som sådant.