Tidöregeringen vill ändra grundlagen för att kunna möjliggöra återkallelse av svenskt medborgarskap i vissa fall. Det börjar som det alltid gör när makten vill flytta fram sina positioner utan att väcka alltför mycket oväsen. Man väljer en fråga som ser oskyldig ut på ytan. Vem vill försvara fusk? Vem vill försvara den som ljugit sig till ett medborgarskap?
Statsminister Ulf Kristersson (M) skriver:
”Svenska pass ska inte delas ut till vem som helst och hur som helst. Medborgarskapet är en stor fråga som man ska förtjäna och känna stolthet över.” (Källa: Ulf Kristerssons officiella Facebookkonto)
Det är en formulering avsedd att låta folklig och självklar. Men den döljer vad saken faktiskt gäller. Det här handlar inte om att svenska pass i dag delas ut “till vem som helst”. Det handlar om att regeringen vill ändra grundlagen för att kunna återkalla medborgarskap i vissa fall. Man ändrar inte grundlagen för att rätta till ett administrativt slarvfel. Man ändrar grundlagen när man vill flytta gränsen för statens makt över medborgaren.
Det verkligt allvarliga är att detta inte ska gälla alla lika. Förslaget riktas mot personer med dubbla medborgarskap. Därmed införs i praktiken ett graderat medborgarskap, där vissa svenskars tillhörighet blir mindre trygg än andras. En grupp får veta att deras medborgarskap är fast. En annan får lära sig att det kan omprövas. Det är inte likhet inför staten. Det är en medveten uppdelning av medborgarna i olika säkerhetsklasser.
Och detta är inte någon olycka i arbetet. Det är Tidöpolitik. Sverigedemokraternas inflytande märks inte bara i tonläget utan i själva konstruktionen: mer misstänksamhet, mer kontroll, svagare rättighetsskydd. Staten vänjer sig steg för steg vid tanken att vissa människors tillhörighet ska vara mer villkorad än andras.
Sedan kommer nästa led: det utökade tjänstemannaansvaret. På papperet låter det oskyldigt, nästan dygdigt. Vem kan vara emot ansvar? Men i verkligheten innebär det också att de tjänstemän som ska hantera dessa ärenden — inte minst på Migrationsverket, om myndigheten får rollen att utreda och besluta om återkallelse av medborgarskap — kommer att arbeta under ett hårdare politiskt tryck. När staten både ger sig själv starkare verktyg mot medborgaren och samtidigt skärper trycket på dem som ska fatta besluten, då skickas ett mycket tydligt budskap nedåt i systemet: fatta inte fel beslut, gå inte emot den politiska viljan, var hellre hård än rättssäker. En självständig förvaltning riskerar då att förvandlas till en rädd förvaltning.
Och ovanpå detta ligger frågan om Palantir och övervakningen. När staten samtidigt vill göra vissa medborgarskap återkalleliga, sätta hårdare press på tjänstemännen och öppna dörren för mer avancerade övervakningsverktyg, då ser man mönstret tydligt. Varje reform säljs in som rimlig var för sig. Men tillsammans pekar de i samma riktning: mer kontroll, mindre rättssäkerhet och en stat som samlar allt fler medel för att hålla människor under uppsikt och under disciplin.
Det är så demokratisk nedmontering ser ut i ett modernt land. Inte med stöveltramp på gatorna, utan med propositioner, utredningar, lagrådsremisser och välpolerade pressmeddelanden. Först gör man en grupps rättigheter mer villkorade. Sedan ökar man trycket på dem som ska verkställa politiken. Och hela tiden försäkrar man allmänheten om att allt bara görs för trygghetens skull.
Så när Kristersson talar om att medborgarskapet ska “förtjänas”, bör man höra den verkliga innebörden: att vissa svenskars tillhörighet ska vara mer provisorisk än andras, att staten ska få större makt över individen, och att myndigheterna ska känna den politiska viljan starkare än den demokratiska principen. Det är inte administrativ ordning. Det är ett stegvis mer auktoritärt styrelsesätt.
Källor:
Inlägg på Ulf Kristerssons (M) officiella Facebookkonto
Regeringen: SOU 2026:21 Återkallelse av svenskt medborgarskap
Regeringen: Lagrådsremiss Ett utökat straffrättsligt tjänstemannaansvar
Featured image attribution: https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0/deed.en
Motargument 