Rasistmedia gör stor sak av att de som begick våldtäkten på Finlandsfärjan ska ha varit somalier. Det påstås att det är helt suspekt att man inledningsvis skrev i finsk och svensk media att ”sex svenskar” begick våldtäkten.
Jag bara tar mig för pannan. Det är inget ovanligt att man i språket använder generaliseringar för att beskriva människors resor, eller vad människor gör i grupp. Inte heller är det ovanligt att dra till med en generalisering för att beskriva nationaliteten på en person.
Språkligt sett gjorde finnarna rätt som i sin media skrev sex svenskar.
Varför?
De reste med färjan som kom från Sverige, ju!
Så funkar språket.
Gör någon person någonting på en båt FRÅN Finland så skriver många automatiskt det var FINNAR.
Bild: Janne Karaste
Varför?
Lägg märke till att jag här ovan skrev att ”finnarna gjorde rätt som i sin media skrev…”. Jag har INGET bevis för att de journalister som skrev om de ”sex svenskarna” var finska medborgare, eller hur?
Men varför skrev jag att finska journalister skrev svenskar, när jag inte vet om det är svenskar?
DÄRFÖR skrev finnarna rätt och svensk media gjorde helt enligt praxis.
Jag bor i Köpingsvik, Öland. På somrarna är det MÄNGDER av människor här. De flesta är turister. På vintern är det oftast öde. Ibland händer det att jag lite ilsket klagar på ”de jäkla turisterna” som kör förbi med sina bilar, trots att det, med all säkerhet, är många ölandsbor som också kör bil. Inte förrän jag med säkerhet vet att det finns både ölänningar och turister i det sällskap jag ser framför mig skiljer jag mellan dem, inte före. På gott och ont gör vi alla så med språket, utan undantag.
Och givetvis skrev dansk media fel under hela 80-talet när de skrev om de fulla skåningar och svenskar som häktades i Danmark. HUR KUNDE DE VETA OM DET VAR SVENSKAR? Den som spydde ner dasset på en pub i Helsingör en gång var ju holländare (I know).
Språkligt är detta INGEN stor sak. Men om man är rasist, som skribenter på Nya Tider, kan man ju såklart välja att blåsa upp det.
Nu har media gått över till att skriva ”de sex männen”, vilket också är enligt praxis. TURISTER och besökande brukar beskrivas med sitt ursprung. Asylsökande och invandrare brukar benämnas ”männen” eller ”kvinnorna”.
Varför gör man så? Jo, den praxisen satte man på 1960- och 70-talen när man frångick tidigare praxis, vilken fram till dess innebar att etniciteten antecknades vid rapportering om brott.
Och varför slutade man med det?
Svaret är dels att man drog lärdom av vad nazisterna gjorde på 30-talet då det var ”juden gjorde” hit och ”juden gjorde” dit. Dessutom upptäckte man att det ökade hatet. Då var det inte ”somaliers” brottslighet som var på tapeten. 80-talets somalier var finnarna och rubriker om att ”finnen gjorde” ditten och ”finnen gjorde” datten cirkulerade vitt och brett och ökade rasismen mot finnarna. Finnarna kände sig, mycket riktigt, en aning utpekade som grupp.
Och nu diskuteras denna språkliga petitess vitt och brett och offrets lidande nämns knappt alls. Mycket sorgligt!
För ungefär 170 år sedan påbörjades en stor utvandringsvåg till USA. När utvandringen ebbade ut, runt 1920, befann sig 1/5 av alla svensktalande i världen i USA. Det finns många myter om denna utvandring från Sverige. Låt oss kika närmare på några av dem:
Myt ett: ”Svenskar diskriminerades ej”
Tvärtemot myten hade invandrarna som kom till USA det oftast ganska tufft. Det var lite likt det Vilhelm Moberg skildrar i sina böcker. Inte en dans på rosor.
Svenskarna var på många sätt i samma situation som många invandrare som idag anländer till Sverige. De kunde inte språk, kunde ibland, men inte alltid, läsa och skriva. De hade ingen lämplig yrkesutbildning, de flesta som utvandrade var ju fattiga och bönder. Alltså fick svenskarna i USA i hög utsträckning ta skitjobben som ingen annan ville ha.
Till och med de med en lämplig utbildning fick ofta ta skitjobben. De kunde ju inte språket.
I Chicago tvingades de svenska männen ta de lägst betalda och farligaste jobben på industrierna. De svenska kvinnorna jobbade som barnflickor och betjänter eller sömmerskor, vilket var de jobb som fanns för de allra, allra fattigaste. En hel del svenskor prostituerade sig. Det sattes i system att använda svenskar, och skandinaver, till de lägst betalda jobben, och man såg ofta ner på de som utförde dem.
Det är därför breven hem från utvandrare ofta är en så sorglig läsning. Som min släkting Anton Karlsson från Halland som skrev hem till sin syster, min farmor, i mycket deprimerande brev att hela hans liv förvandlats till ständigt sökande efter småjobb för att få lite mat och pengar till husrum. Breven från utvandrarna andas ofta en stor besvikelse, livet blev inte så mycket bättre för alla ”over there”, trots allt…
Myt två: ”Svenskarna assimilerades”
Nej, svenskarna assimilerades inte alls, inte förrän långt in på 1900-talet. De kom till USA utan att kunna språket. Alltså sökte sig svenskarna dit där andra svenskar fanns och små svensk-ghetton växte upp överallt. Amerikanska betraktare säger att det framför allt var så fram till runt 1910. Svenskar sökte också upp svenskar att gifta sig med. Assimileringen kom i andra eller tredje generationen.
Chicago, som en gång i tiden var den näst största svenska staden i världen, är ett sånt bra exempel. Där fanns det ett par områden med nästan bara kineser, Chinatown, men också ett par stadsdelar med nästan bara skandinaver och svenskar, t.ex. Andersonville. Även byar byggdes upp, som Bishops Hill, med nästan bara svenskar.
En av strategierna svenskarna i USA uppfann för att överleva var att samarbeta. Ett bra exempel är de keramiska industrier som utvandrare från Höganäs byggde, den s.k. Jeppssons Shop, men detta betydde givetvis ökad segregering då arbetarna ofta enbart pratade svenska med varandra i dessa svenskägda bolag.
Svenska tidningar och svenska kyrkor fanns också ”over there” och de var inte små, de var stora.
Myt tre: ”Svenskarna var inte brottsliga”
Här saknas exakt statistik men gamle Transportbasen Hasse Ericsson brukade prata om den skandinaviska maffian i USA:s hamnar på östkusten.
Svenskarna tog som sagt skitjobben i USA, vilket även de andra skandinaverna gjorde. I hamnstäderna var hamnarbetet lågbetalt, skitigt, farligt och krävde inte att de som utövade det kunde språket eller hade nån nämnvärd utbildning. Därför tog Skandinaverna dessa jobb. Ville man smuggla in något till USA var det skandinavernas maffiabossar man gick för att rådslå med.
På 1920-talet växte de olika grupperna av organiserad brottslighet upp i USA. Italienska maffian är välkänd. Som Gunnar Wall skriver fanns svenskar i maffian också. Al Capone tog faktiskt över en maffiaorganisation som Fred Lundin och hans svenska vänner drivit.
Väldigt många svenska kvinnor blev prostituerade. Myten om den blonda, villiga och sexuellt lössläppta svenska kvinnan fanns innan de kända svenska filmerna med glada blondiner och nakna tuttar som spreds runt världen på 1950-talet. Kanske myten uppkom på grund av alla blonda svenskar i prostitutionsdistrikten i USA och England. Det mest kända exemplet är kanske Liz Stride, Jack the Rippers första offer.
”Varning för flygande svenskar”!
Till sist slutade det bra för svenskarna i USA. De integrerades och idag härstammar många amerikaner från svenskarna.
Men nån rest av nåt sorts nationellt svensk trauma efter utvandringen, och nån amerikansk idé om att det är ”fint” att härstamma från en skandinav, har gjort att en massa myter faktiskt antas vara sanningar.
För nästan 20 år sen blev jag själv chockad när jag var i USA, i American Swedish Historical Museum i Philadelphia, och föreståndaren där sa att svenskarna var på 1800-talet det som mexikanerna är idag. D.v.s. de var tvungna att ta skitjobben och som därför många andra såg ner på! Inte fan var det sånt som vi fick lära oss i skolan!
Sen mötte jag en sonson till en emigrant som kunde berätta hur hans släkting tvingades ta jobb i Chicago och Detroit där skyskrapor byggdes och hur folk på gatan varnade andra människor för att se upp för alla ”flygande svenskar”. D.v.s. de arbetare som föll ner från hög höjd! Tala om skitjobb alltså, men det var iallafall ganska bra betalt.
Jag undrar om inte myterna om utvandringen till viss del kan ligga bakom myterna om invandringen till Sverige idag. Man antar att svenskar var ett högutbildat, skötsamt folk som togs emot med öppna armar i USA och blev en elit där, och kontrasterar det med det s.k. ”slödder” som man säger kommer hit till Sverige idag.
Det kanske behövs en diskussion om MIGRATIONEN till och från Sverige med jämförande studier!
Men USA var drömmen om nåt bättre och det var onekligen så att den drömmen påverkade Sverige! De som industrialiserade Sverige drevs framåt av drömmen att amerikanisera Sverige och stoppa utvandringen! Den drömmen lever även i hemländerna i de länder som folk utvandrar från idag!
Den känslan beskrevs kanske bäst 1938 då Sverige och USA firade 300-årsjubiléum av bygget av Nya Sverige, den svenska kolonin på amerikansk mark. Och med filmklipp, foton och tal från det jubiléet avslutar jag detta blogginlägg!
När det pratas om den s.k. massinvandringen bör man ha i åtanke att den största gruppen invandrare kommer från Sverige. Det är alltså svenskar som utvandrat som återvänder hem.
Det är smått ironiskt när man hör folk prata om siffran 96 467 invandrare (vilket det var 2011) och säger att hela den invandringen måste stoppas. De bortser från att även svenskar räknas som invandrare.
Låt oss titta på hur statistiken ser ut. Vilket medborgarskap har invandrarna som kommer till Sverige.
Även svenskar har varit i den situationen att de tvingats fly undan svält, fattigdom eller förföljelse. Många svenskar har korsat främmande hav i jakten på bättre livsvillkor.
Även svenskar har då mötts av rasism, hat och fördomar.
Ett exempel på det är den svenska utvandringen till Danmark på 1800-talet och 1900-talets början. Mellan 80 000 och 90 000 svenskar utvandrade till Danmark mellan 1850 och 1910.
Har ni sett filmen Pelle Erövraren av Bille August, från 1987 med Max von Sydow i huvudrollen? Den visar hur de svenska invandrarna på ön Bornholm behandlades av många danskar. De stod längst ner på samhällsstegen, och fördomar grasserade om svenskarna.
Svenskarna är ett hot mot landets moral, de har med sig främmande seder. De tar våra kvinnor. De super som svin. Dessutom är de lata och vill inte jobba och tar våra jobb ifrån oss.
Emigrantforskaren Lars Hansson har skrivit om detta i “den glömda utvandringen“:
De svenska immigranterna tillskrevs olika negativa stereotypa drag, även om bilden av svenskarna också inkluderade positiva sidor. Svenskarna betraktades som aggressiva och hängivna på alkohol, och på Bornholm tillskrevs de samma egenskaper som finländska immigranter i Sverige på 1960-talet – begivna på sprit och vana att slåss med kniv.De svenska immigranterna sågs också som verkliga eller potentiella lönenedpressare eller i värsta fall som strejkbrytare… (1)
De ”brottsliga svenskarna”
Ett argument för att svenskarna hotade landets moral var att rasisterna ansåg att svenskar var ett folk som bestod av brottslingar. Bevis hade man på det också. Varje polis kunde berätta skräckhistorier om svenskarna i slummens Christiania eller Nyhavn. Fördomsfulla mammor bad sina unga söner akta sig för de huckleklädda svenska flickorna från Halland. Under schalen var de egentligen omoraliska prostituerade allihopa.
Det var vid denna tid ordspråket: ”gör en god gärning, hjälp en svensk till båten” myntades i Danmark. Många reagerade på ”svenskproblemet” genom att säga ”kasta ut dem”, ”bevara Danmark danskt”. (2)
Det fanns en viss sanning bakom fördomarna. Sociala och ekonomiska förhållanden gjorde att migranterna blev överrepresenterade i kriminalstatistiken i storstäderna i Danmark.(2) Därför skapade man en speciell ”uppehållsbok” för de svenska invandrarna efter ett beslut i danska riksdagen 1875. Det skulle registreras var de befann sig.
Svenskar som blev prostituerade, kriminella eller tiggare utvisades.
Brottslighet
Det där med statistiken över kriminalitet är intressant att studera lite närmare.
Antalet svenskfödda invandrare i Köpenhamn var runt 4% i slutet av 1800-talet. Nämligen 2,4 % (1870), 3,8 % (1880), 4,1 % (1890) och 3,9 % (1901). Men andelen invandrade svenskar som begick brott var högre och låg under denna perioden på runt 10%.
I procent av det totala antalet registrerade brott: 1865-1869 11,0%, 1870-1874 10,2 %, 1875-1879 10,1 %, 1880-1884 9,7 %, 1885-1889 9,3%, 1890-1894 7,3%, 1895-1899 7,5%.
Det var alltså en överrepresentation för svenskar i brottstatistiken på ca 2-4 ggr. (3)
Migrationsströmmar
Även inom Sverige fanns migrationsströmmar och precis som i fallet med svenskar som flyttade till Danmark, blev den migrationen inte helt friktionsfri heller.
Urbanisering kallas det idag. De som hamnade i fattigdom och utsatthet i städerna var framför allt ”invandrarna”, dvs folk som vandrade in till städerna från glesbygden. Landsbygdsbor blev t.ex. överrepresenterade i brottstatistiken i städerna.
Men betydde detta att migrationsproblemen inte gick att lösa eller att migrationen var fel?
Nej, tvärtom! Utan migrationen från landsbygd till stad, utan urbaniseringen hade vi antagligen inte haft det välstånd vi har idag.
Idag hör vi inte talas så mycket om nöden bland skåningar som flyttat inom Sverige. Och fulla svenskar må ännu vara ett problem i Danmark men nån större överrepresentation i brottsligheten bland svenskar som flyttat till Köpenhamn hittar man inte.
Vad har hänt?
Jo. Mot slutet av 1800-talet började liberaler, Socialdemokrater och andra politiska krafter ta strid för bättre livsvillkor även för fattiga. Man började arbeta bort problemen som alla visste fanns.
Man började uppmärksamma missförhållandena och bestämde sig för att göra något åt dem. Man blundade inte för hur det var och man ville inte stoppa migrationen till städerna. Man skuldbelade inte heller migranterna. Man sa: “Vi ser problemen och gör något åt dem”!
Tänk på ”svensk-invasionen” i Danmark och den rasism som mötte svenskarna där, nästa gång du hör någon gnälla över flyktingar och invandrare.
3) Skandia 1998. Henrik Zip Sane i ”Scandia – Tidsskrift för Historisk forskning”, nr. 64:2 ”Kriminalitet og fremmedangst – politiets forhold til svenske indvandrere i København 1868-1898”, 20 sider, Lund 1998.
Motargument 