Kent Ekeroth (SD) avskyr lagar mot pengatvätt

Banker och hela finanssektorn måste agera mot misstänkt pengatvätt. De har kontroller och motmedel mot att personer anlitar mellanhänder för att försöka dölja spåren från överföring av svarta pengar. Kent Ekeroth (SD) målar i en artikel på SD-propagandaorganet Samnytt (som han för övrigt är VD i) upp en bild av hur bankväsendet blivit en sorts digital domstol. Han beskriver det som om att meningsmotståndare stängs av från samhällets grundläggande funktioner. Men han glömmer nämna att hans eget parti – Sverigedemokraterna – systematiskt arbetar för att göra exakt samma sak. Fast med statsbudgeten som vapen.


Genom Tidöavtalet har SD aktivt arbetat för att:

  • Skurit hundratals miljoner i stöd till studieförbund som t. ex. ABF.
  • Tagit bort statliga bidrag till etniska kulturföreningar.
  • Hotat Allmänna arvsfonden – som varje år stöttar demokratiska gräsrotsrörelser med nära en miljard.
  • Minskat stödet till kulturtidskrifter som EXPO och Brand – endast av politiska skäl.

Det är exakt samma logik som Ekeroth kritiserar: genom att minska tillgång till pengar, plattformar och inflytande har svensk regering begränsat särskilt utvalda verksamheter i det fria kulturlivet. Skillnaden? När SD vill kulturkriga sker det som beställningsuppdrag, genomförs via statsbudgeten – alltså ett institutionaliserat angrepp på det civila samhällets oberoende.

Att aktivt ha skärpt till och hindrat delar av det traditionella, ekonomiska stödet till demokratins samhällsnytta — och samtidigt försöka riva bort viktigaste kontrollfunktionerna och liberalisera friare pengaöverföringar in till alternativhögerns och SD:s opinionsbildning och kampanjer — det är hyckleri.

Om SD får fortsätta ha makt över budgeten riskerar vi ett Sverige där bara “godkända” röster får plats. Det är inte censur via bank – det är censur via stat. Och det är långt farligare.

Fråga er själva en gång till; av exakt vilka anledningar är det Kent Ekeroth arbetar politiskt för att luckra upp pengatvättlagen — egentligen?

Vän av ordning vet varför, och alla hederliga personer tycker att banker måste hindra och polisanmäla pengatvätt. Det är för att stoppa de personer som anlitar en mellanhand, en bulvan, för att försöka dölja spåren från överföringar och finansiering av skumraskaffärer.


En arkiverad version av Ekeroths artikel finns som inte ger Samnytt någon statistik-förtjänst eller sidklick:

https://archive.is/AhbnF

Myt: ”Islamister omringar kyrka i Melbourne”

7 juli hölls den årliga Ashura-ceremonin i Melbourne för 12:e gången i ordningen. Ceremonin har en lång tradition och hålls årligen på många platser runt om i världen. Videoklipp från processionen har blivit virala på sociala medier. Narrativet är att misstänkliggöra muslimer, och att det vi ser på klippen skulle vara uttryck för en påstådd ”islamistisk maktdemonstration”. Denna mytknäckare syftar till att debunka klippen och den antimuslimska kontexten som målas upp.


Förutom att privatpersoner globalt gärna vill sprida narrativet om ”de illasinnade muslimerna”, så har naturligtvis högerextrema och antimuslimska desinformationskanaler världen över, t ex SD:s propagandaorgan Samnytt i plusartikeln (dvs artikel för redan frälsta prenumeranter utan förmåga till källkritik) ”Tusentals muslimer omringar kyrka”, spridit klippen.

Avsikten med att klippen endast visar den delen av processionen som äger rum utanför St. Patrick’s Cathedral, i kombination med den kontext som målas upp, är naturligtvis medvetet konstruerad. Hela sanningen är att processionen följer en lång sträcka genom centrala delarna av Melbourne. Dessutom har dessa ceremonier ägt rum många gånger förr och på många andra platser. Det är alltså inte något som har skett en enstaka gång i Melbourne, vilket det antimuslimska narrativet vill göra gällande.

Vad är då Ashura? Enligt Islamic Relief Australia är det en sorgehögtid, därav att processionsdeltagarna är klädda i svart.

Muharram är det arabiska namnet på den första månaden i det muslimska året. På Dagens muslim läser vi att Ashura är den tionde dagen i månaden, och en central del är just minnet av martyren Imam Hussein (fvmh). Förutom att han själv mördades mördades även många i hans familj och många av hans följare. Också barn mördades. Historien talar om just Imam Husseins spädbarn, som var det yngsta offret. Under sorgehögtiden samlas man för att delta i ceremonier, och samlingsplatserna dekoreras med svart tyg och tavlor med olika budskap. Deltagarna väljer oftast att klä sig i svart, då detta för många av oss förknippas med sorg. Ceremonin är en symbolisk handling till minnet av martyren, och man visar stöd för de värderingar och principer som han stod för, såsom rättvisa, sanning och mod.

Kuriosa: Ovan nämnda Samnytt har skrivit ytterligare en plusartikel (dvs endast för prenumeranter, med andra ord redan frälsta utan förmåga till källkritik) på samma tema, denna gång med rubriken ”Tusentals muslimer tog över Malmös gator”.

Skärmdump från Samnytt 250716.

I skärmdumpen nedan kan ni se kartan över processionen i centrala Melbourne som ägde rum 7 juli 2025.

Skärmdump från Facebook-eventet på Ashura Committees Facebook-profil 250714.

Återigen misstänkliggörs alltså muslimer genom desinformation och lögner på sociala medier, och återigen brister källkritiken hos alla dem som väljer att sprida vidare klippen i den kontext som gynnar narrativet om ”illasinnade muslimer”.


Källor:

Islamic Relief: When is Ashura 2025?

Dagens muslim: Vad är Ashura?

Facebook-eventet Ashura Procession Melbourne 2025

Cachad version av Samnytts artikel ”Tusentals muslimer omringar kyrka” (som dessutom är en plusartikel, dvs endast för prenumeranter) https://archive.is/M4o00

Cachad version av Samnytts artikel ”Tusentals muslimer tog över Malmös gator” (som dessutom är en plusartikel, dvs endast för prenumeranter) https://archive.is/JFNfx

Lästips:

ABC: Ashura is the largest annual pilgrimage in the world. So what does it commemorate?

Iran: Rasism mot afghaner, del 1

Gästinlägg av anonym

Detta är del 1 i en artikelserie om rasism och diskriminering mot afghaner, framför allt i Iran, men det finns berättelser om svensk-iraniers rasism mot afghaner också här i Sverige.

Rasism är ett allvarligt, farligt samhällsproblem som måste motarbetas av oss alla — oavsett vilka vi är. Många tusentals afghaner i Iran utsätts för grova övergrepp — endast för att de är afghaner — både av myndigheternas företrädare och av vanliga invånare. Afghaner har under lång tid gjorts till syndabockar i Asien.


Jag är själv född och uppvuxen i Iran och har många bekanta runt mig här i Sverige som har bakgrund i Iran. Det som gör mig särskilt illa berörd är att många som nu lever i trygghet här i Sverige skriver avhumaniserande och rasistisk retorik. Det är djupt oroande att personer som fått skydd, uppehållstillstånd och mänskliga rättigheter i Sverige kan uttrycka sig grovt rasistiskt om andra utsatta grupper. På sociala medier sprids mängder av bevis i videoklipp där afghaner i Iran utsätts för trakasserier, förnedring och våld — och med de följer hemska kommentarer som uppmuntrar beteendet, snarare än fördömanden eller krav på att upphöra med rasistiskt motiverade våldet. Exemplen är många i kommentarfälten: ”ta tillbaka landet”, ”de sprider sig som pest”, ”afghaner är inte människor”.

Jag vill med kraft understryka att jag inte försöker skuldbelägga iranier, svenskiranier eller någon annan grupp. Det vore fel och djupt orättvist.

Jag vill bara informera samhället om de fruktansvärda grymheter som afghaner och andra minoriteter utsätts för i Iran av både regimen och tyvärr av många vanliga medborgare. Jag känner mig så maktlös inför dessa hemska orättvisor att jag knappt vet vad jag ska göra. Jag har sett och upplevt så hemska saker, som inte går att sätta ord på för att ens börja beskriva dem. Tyvärr finns det många tusentals personer med mycket hemska erfarenheter av rasistiskt förtryck och hatbrott — på hela planeten.

Avskyvärda handlingar får tyvärr pågå okritiserade – de hejas på och uppmuntras både av regimens propagandamaskineri och av stora delar av befolkningen. Återigen vill jag vara tydlig: mitt syfte är inte att skuldbelägga iranier eller anklaga enskilda personer. Jag vet att det vore felaktigt och orättvist. Men dessa systematiska diskrimineringar, hatbrott och övergreppen mot afghaner i Iran och på internet kräver att vi agerar.

Den vitt spridda omfattningen av detta går inte att ignorera, bortförklara, förringa eller förneka.Sådant hat är rasism — oavsett vem gärningspersonerna än må vara. All rasism måste vi stå upp emot, granska, erkänna och många fler måste vilja arbeta emot all fientlighet, hat och rasism.

/anonym

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Sagan om den skenheliga flickan 1

En saga i tre delar av C.S Berglöv

Länkar till alla delar

Del 1 Del 2 Del 3

Sagan om den skenheliga flickan började egentligen i hennes mammas mage. De älskade foster — bara det inte blev gay eller något annat hemskt pronomen. Men det blev aldrig deras dotter, fastän hon tidigt hade ett hjärta av cement. Omgavs hon med kärlek? Absolut—men endast på hennes villkor. Fast det var nog inte riktigt sant. Det var snarare pastorn i församlingen som bestämde villkoren, för han visste att sann kärlek krävde rätt åsikter, rätt uppförande och framför allt—rätt typ av frälsning.

Hon var otålig redan från början. Hon ville inte vänta på den stora Gudens gåvor efter döden. Dem ville hon ha direkt, helst igår. Under hela hennes uppväxt var samhället en monokultur av en enda sanning. Hon fann trygghet i framgång, i rena, obefläckade A-betyg. B var acceptabelt, men fallande betyg tydde på att Djävulen eller — ännu värre — någon sosse hade nästlat sig in i hennes liv.

Mycket tidigt kände hon sitt kall till Jesus och Gud. Den vägen var inpräntad och självklar, och varken hon eller hennes heliga bröder och systrar ville leva i armod. Framgång i detta liv skulle bereda vägen till himlen. Hon visste att de som saknade hennes tro var för evigt fördömda i helvetet, och därför behövde hon inte ta hänsyn till dem i detta liv. Deras skrik och lidande var redan förutbestämda, deras öde förseglat. För henne brann de redan — så varför slösa barmhärtighet på förlorade själar?

När hon tog sina första steg ut i livet gjorde hon det med en självklarhet, en gudomlig rätt att ta plats—oavsett om hon armbågade sig förbi andra. Hon var inte ensam. Hon fann snart en helig skara av lika orubbliga själar, människor som högljutt proklamerade sin kärlek till Jesus men med en märklig blindhet för hans läror. Kärlek till sin nästa var en vacker idé, men mest i teorin. För när tron kunde användas som ett vapen, varför nöja sig med att vända andra kinden till?

Det som kom att bli avgörande för den skenheliga flickan var när en släktings akuta behov av hemtjänst trängde sig på. Plötsligt kom verkligheten obehagligt nära. Hur kunde en person med en given biljett till himlen behandlas som vem som helst? Nej, detta var ett tecken! En prövning! En uppmaning från ovan! Hon avbröt sina studier omedelbart och kastade sig in i politiken—ett högre kall än utbildning, för här kunde hon forma lagar som säkerställde att alla heliga fick sin rättmätiga väg till paradiset.

Men att säkra de heligas väg krävde finansiering, och det var då hon mötte en riskkapitalist med ett varmt leende och en kall kalkylator. ”Gud belönar de trogna,” sa han, ”och inget visar trofasthet bättre än ett välplanerat investeringsavtal.” Så föddes den gudomliga fonden, en ekonomisk välsignelse som säkerställde att de rättrogna kunde leva i överflöd medan de fördömda fick förbli… fördömda. För varför kasta pärlor åt svinen när de ändå brinner i evigheten?

Författare C.S Berglöv

SD-kvinnor: “Feminismen är kidnappad av vänstern”

SD-Kvinnors broschyr “Politik för kvinnor av kvinnor” (2020) utger sig för att lyfta kvinnors verkliga trygghet. Men bakom retoriken döljer sig en ideologisk agenda där fakta används selektivt – och ibland direkt vilseledande. Vi har faktakontrollerat innehållet.

Vad SD säger:

“Den så kallade tredje vågens feminism har kidnappats av vänstern.”

Faktakoll:

Detta är ett ideologiskt påstående – inte ett faktum. Feminismen har alltid haft olika inriktningar: liberal, radikal, socialistisk, konservativ. Att en hel våg skulle ha “kidnappats” är en retorisk figur, inte en objektiv sanning.

Bedömning:

Ideologisk halmgubbe.

Slutsats:

Politik, inte fakta

SD-Kvinnors dokument är inte en objektiv analys utan ett politiskt program klätt i faktaformuleringar. Fakta plockas, förenklas och sätts i ett ramverk där invandring, feminism och trygghet definieras utifrån en nationalistisk och auktoritär världsbild.

Fakta är inte valbart. När politik bygger på rädsla, måste vi svara med kunskap.


Källa:

SD-kvinnor: Politik för kvinnor av kvinnor

Sagan om den långa och förvirrade pojken 3

En saga i tre delar av C.S Berglöv

Länk till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3

De kallades lobbyister, men det lät för snällt. I praktiken fungerade de som arkitekter av underminering – skickliga i retorik, välklädda och alltid med ett färdigt dokument till hands. De visste exakt hur man smög in särintressen genom dörrar som kallades samråd.

Mitt i allt kaos befann sig den långa och förvirrade pojken. Hans namn stod i dokument, i pressmeddelanden, i avtal och i protokoll – lånat, töjt, missbrukat. Så många gånger hade han “gått i god”, “ställt sig bakom”, “säkrat ett flertal förutsättningar” att han till sist knappt mindes vad han själv hette.

Han kunde höra sitt eget namn nämnas i radio, citeras i debatter – men det lät som någon annan. Som ett eko från en version av honom som för länge sedan tystnat. Och kvar stod han, namntecknare utan innehåll. Ett garantibevis för något han inte längre trodde på.

Till sist satt han bakom sig själv, som en skugga av ett jag han inte längre kände igen. Allt var förbi – illusionerna, lojaliteterna, lögnerna han trott var kompromisser. Det enda som återstod var rädslan.

Inte rädsla för förlusten av makt, utan för eftermälet. Tänk om det blev hans namn som brändes in i fotnoten där det stod att den långa och förvirrade pojken, en gång kallad liberal, var den som till slut satte kniven i frihetens hjärta.

All stolthet var försvunnen. Kvar fanns bara klar sikt: den råa, kalla egoism som han tidigare kallat realism. Nu såg han den – obarmhärtigt tydlig, oförneklig.

Han viskade, knappt hörbart: “Min Gud. Vad har jag gjort.”

Snipp snapp slut så var sagan slut.

Författare C.S Berglöv

Tidö: Åsiktsregistrering – när individens frihet blir en fråga om ursprung

Simona Mohamsson (L), ny integrations- och utbildningsminister, vill låta SCB och World Values Survey kartlägga invandrares värderingar – med särskilt fokus på dem med “icke-västlig bakgrund”. Enligt regeringen ska detta ligga till grund för framtida integrationspolitik. Men förslaget har väckt stark kritik: är detta början på en ny typ av värdestyrd integrationspolitik, där “fel” åsikter ska rättas?


3 000 personer ska intervjuas med hjälp av polisens metod för samhällsstudier. De utvalda frågorna rör bland annat syn på homosexualitet, skilsmässa, abort och sexualitet – allt med avsikten att kunna “följa upp om integrationspolitiken fungerar”. Men varför är det just personer med ”icke-västlig bakgrund” som ska granskas? Varför betraktas värderingar inom majoritetsbefolkningen inte som ett samhällsproblem i samma utsträckning?

Namnbyte som symbol – eller sköld?

Mohamsson har en ovanlig bakgrund i svensk politik. Född i Tyskland, dotter till föräldrar från Mellanöstern, och kom till Sverige som barn. Efter familjens flytt bytte de efternamn från Mohammed till Mohamsson. Enligt Mohamsson själv var det ett uttryck för respekt och vilja att bli en del av det svenska samhället.

Detta har nu blivit ett centralt inslag i hennes berättelse: hon är både ett “invandrarbarn” och ett liberalt statsråd. Men när hon använder sin bakgrund för att försvara en politik som syftar till att korrigera andras värderingar, uppstår frågan: används hennes identitet som en sköld för att legitimera en politik som i praktiken särbehandlar?

Statsvetare, fackförbund och den politiska oppositionen har reagerat kraftigt. Ordet “åsiktsregistrering” har nämnts och röster flaggar för att hela integrationspolitiken håller på att glida mot ett kontrollsamhälle. Statsvetaren Jonas Hinnfors menar att det är ett utspel som syftar till att positionera sig politiskt snarare än en faktisk lösning på något integrationsproblem.

Från SD till L – samma logik, annan retorik

Det går inte att blunda för likheterna med Sverigedemokraternas retorik. I åratal har SD talat om behovet av att “anpassa invandrares värderingar” till det svenska. Nu förs samma idéer fram – men av en liberal minister med invandrarbakgrund. Skillnaden är retoriken. Där SD talar om “svenskfientlighet” och “kulturell infiltration”, talar Mohamsson om “vetenskap”, “demokratisk värdegrund” och “frihet”. Men syftet är detsamma: att definiera vilka värderingar som är acceptabla – och att identifiera dem som avviker.

I en DN-artikel där Mohamsson intervjuas läser vi följande konstaterande från artikelförfattarna:

De undersökningar som World Values Survey gjort tidigare visar att många nyanlända har annan syn på skilsmässa, sex före äktenskap, abort och homosexualitet än infödda svenskar. Men efter tio år i Sverige har migranternas värderingar påtagligt närmat sig de inföddas. (Källa: DN)

Värderingsundersökningen ska presenteras 2026 och kommer att ligga till grund för hur integrationspolitiken ska utformas framöver. Det är alltså inte en akademisk övning – det handlar om konkreta styrmedel för framtida politik.

Det finns starka historiska skäl till varför staten inte ska lägga sig i medborgarnas personliga värderingar. I demokratier är yttrandefrihet och åsiktsfrihet grundläggande rättigheter. Att koppla dessa rättigheter till etnisk eller kulturell bakgrund är inte bara farligt – det är ett hot mot hela idén om lika värde. Om staten börjar välja ut vilka värderingar som ska gälla – och hos vem – då har vi lämnat liberalismen bakom oss.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Lästips angående hur dåvarande arbetsmarknads- och integrationsminister Mats Perssons (L) hösten 2024 lyfte kartläggning av invandrares värderingar, vilket möttes av hård intern kritik i Liberalerna. Ett statsråd i oppositionen ställde i samband med Perssons utspel en skriftlig fråga i Riksdagen.

Aftonbladet: Hård intern kritik mot L-ministerns invandringsutspel

Riksdagen: Skriftlig fråga 2024/25:183 Kartläggning av värderingar


Källa:

DN: Regeringen ska kartlägga invandrares värderingar

Sagan om den långa och förvirrade pojken 2

En saga i tre delar av C.S Berglöv

Länk till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3

Och märkligt nog trivdes han där, i slottets dunkla gemak, där glasen klirrade och principerna långsamt förångades. Han tyckte om stämningen. Särskilt kvällarna med just honom – den han en gång fruktade mest. De tömde flaskor som om det vore en ideologisk rening. Han ville vara hans vän, inte hans fiende. Så han kröp. Och han söp.

Det var inget samarbete längre. Det var underkastelse, maskerad till gemenskap.

När röken hade skingrats och slottsavtalet var underskrivet med välsmort språk och darrande principer, reste sig den långa och förvirrade pojken framför kamerorna. Med rak rygg och trötta ögon förklarade han: “Jag är fortfarande den liberala garanten.” Det lät som en förklaring, men kändes mer som en bön.

Ingen sa emot. Ingen instämde. De flesta undvek hans blick, som om tystnaden var ett gemensamt kontrakt. Han var ensam om den uppfattningen. Men han upprepade det ändå – som om själva upprepandet kunde förvandla det till sanning.

Den långa och förvirrade pojken visste – med en tyst, obehaglig visshet – att om varje paragraf i avtalet blev verklighet, då skulle inget av det han en gång trodde på finnas kvar. Ingen liberal demokrati, ingen frihetsprincip att hålla sig i. Bara skalet, dekoren.

Och ändå talade de på slottet om historiska vingslag, om ansvarsfullt ledarskap. Men det var inte historiens andedräkt som svepte genom rummen – det var den sjukliga repressivitetens tunga andetag, steg för steg, beslut för beslut.

Det var inte friheten som vann mark. Det var kontrollen, paketerad i saklighetens språkdräkt.

Men det började inte här. Det började för över trettio år sedan, när något smög sig in i samhällskroppen med ny retorik och gamla intressen – det nyliberala. Det som sades handla om frihet men som långsamt försköt tyngdpunkten: från rättigheter till krav, från samhällsansvar till självoptimering.

Det gamla kravet på beslutsfattare – att skapa trygghet, jämvikt, mening – förvandlades till ett kravsamhälle där medborgarna förväntades bära både skuld och lösningar. Och ännu hårdare drabbade det dem som ännu inte hunnit bli medborgare. De som bara fick plats i berättelsen som kostnader, inte människor.

Sanningen var att det inte bara handlade om politiska val eller värderingsförskjutningar. Under ytan pågick en långsam sammanblandning – av ekonomiska intressen, inflytanden och ambitioner som lärde sig att gömma sig i välfärdens skuggor. De parasiterade på det gemensamma som om det vore ett oskyddat byte. Och de hade betalda drängar.

Författare C.S Berglöv

Frihetlig eller auktoritär konservatism?

När man följer den politiska debatten och man har frihetliga progressiva värderingar, dvs man står för mänskliga rättigheter, inklusive kvinnors och minoriteters rättigheter, då är det lätt att få intrycket av att den konservativa rörelsen i Sverige och andra länder är motståndare till dessa rättigheter. Om man specifikt talar om den organiserade konservativa rörelsen, då skulle jag säga att ja, tyvärr stämmer det generellt.


Konservativa värderingar i sig går faktiskt att ha samtidigt som man respekterar mänskliga rättigheter. När ens konservativa värderingar gör att man inte vill ligga runt utan vill vara oskuld tills man gifter sig. Eller om en kvinna själv väljer att inte genomföra abort pga sina konservativa värderingar. Eller om man själv väljer att inte dricka alkohol. Eller om en man eller kvinna själv täcker sig av kyskhetsskäl (vilket för övrigt är en del av både kristendom, islam och judendom, inte bara en del av islam så som samhällsdebatten får det att verka som).

Vad vityvärr ser från många av de organiserade rörelser som idag kallar sig konservativa så nöjer de sig inte där. De kräver nämligen att även andra människor ska rätta sig efter deras värderingar. Andra människor ska vara oskulder tills giftermål. Andra kvinnor ska förbjudas rätten till abort. Andra människor ska förbjudas att dricka alkohol. Andra människor ska tvingas täcka sig av kyskhetsskäl.

Baserat på om man vill tvinga andra att följa konservativa värderingar eller inte så kan man kalla de två inriktningarna för auktoritär konservatism respektive frihetlig konservatism.

Här är ett exempel från mitt privatliv: Jag har sedan min barndom valt att aldrig dricka alkohol. Jag har aldrig velat ligga runt utan istället så har jag alltid velat ha seriösa, långvariga och romantiska relationer. Min sambo, som kommer från en muslimsk familj från Mellanöstern, brukar skämta om att jag som ateist är mer halal än vad hon är, eftersom hon inte har något emot att dricka alkohol medan jag däremot är nykterist!

Jag har alltså vissa konservativa värderingar, som jag låter guida mitt egna privatliv, samtidigt som jag är antiauktoritär, frihetlig, progressiv och respekterar de mänskliga rättigheterna och därmed inte vill tvinga någon annan att följa de konservativa värderingar jag har. Det innebär i praktiken att jag själv valt att vara nykterist, men jag vill inte förbjuda alkohol. Jag själv har valt att vara i seriösa långvariga relationer, men jag vill varken förbjuda sex före äktenskap eller för den delen försöker skambelägga de som vill ligga med hundratals olika människor, leva i polyamorösa öppna relationer eller leva i andra samtyckesbaserade relationer. Jag täcker mig mer än genomsnittet men jag vill inte tvinga någon annan att täcka sig – eller förbjuda andra att täcka sig för den delen! Det senare är en viktig poäng för mig då den auktoritära åsikten att man bör förbjuda vissa konservativa kyskhetsplagg. I svensk samhällsdebatt handlar det specifikt om att förbjuda hijaben i olika situationer, något som är något som tyvärr blivit en populär åsikt och som har drivits hårt av högerextremister och som tyvärr många som anser sig vara goda människor har gått på och börjat tycka.

Så för att sammanfatta, även om jag mestadels har progressiva värderingar, så har jag även vissa frihetliga konservativa värderingar.

I samhällsdebatten görs det tyvärr aldrig distinktion mellan dessa två helt olika sorters konservatism, där den ena är kompatibel med demokratiska värderingar och den andra inte. Det gör tyvärr att auktoritära konservativa dominerar samhällsdebatten och till synes får bestämma vad konservatism är och inte är.

Auktoritära konservativa rörelser ser vi tyvärr ofta vara högerextrema. Vi ser det i Sverige där det högerextrema partiet Sverigedemokraterna är del av den auktoritära konservativa rörelsen, där auktoritära åsikter om kvinnor och minoriteter går hand i hand. Vi ser det i MAGA-rörelsen i USA. Vi kan se det i många andra länder. Vi kan även se det historiskt i Nazityskland där den nazistiska högerextremismen med sin världskända antisemitism, exempelvis även var kvinnofientlig på ett auktoritärt konservativt sätt, exempelvis med abortlagarna och att de var homofoba på ett auktoritärt konservativt sätt 

Även om rasism som struktur, åsikter och värderingar har funnits även efter Nazitysklands fall, så har den organiserade högerextrema rörelsen varit relativt liten under en längre tid i Sverige och andra länder. Även om det inte bara finns en orsak till varför högerextrema partier världen över, inklusive SD, kunnat bli så stora och inflytelserika i politiken, så är högerextremismens samverkan med auktoritär konservatism en viktig faktor till  hur de har fått så mycket framgång och makt.

Konservatismen, eller konservativa värderingar, har använts i högerextrem rekryteringspropaganda riktad mot människor med konservativa värderingar. Vissa kanske redan hade auktoritära konservativa värderingar och kunde snabbt upptas i den högerextrema rörelsen. Andra hade mer frihetliga konservativa värderingar, men de kunde ändå radikaliseras på olika sätt, dels med skrämselpropaganda men även med en på ytan positiv och lockande propaganda som talar om familjevärderingar, att barn ska få ha en mamma och en pappa.  Att barn ska få ha skolavslutningar i kyrkan. Propaganda som inte uttalat talar om förtryck och minskade rättigheter för andra, utan istället fokuserar på en vit pappa och vit mamma med sina vita barn som leker, skrattar och ser glada ut på en somrig blomsteräng. Det auktoritära och förtryckande är underförstått, det är den nödvändiga vägen dit för att komma till den lockande bilden av den lyckliga vita familjen.

Att inte göra skillnad på auktoritär konservatism och frihetlig konservatism gynnar bara den högerextrema rörelsen. Det är dags att börja skilja dem åt. Det är dags att ta ställning mot auktoritär konservatism.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Sagan om den långa och förvirrade pojken 1

En saga i tre delar av C.S Berglöv

Länk till alla delar:

Del 1 Del 2 Del 3

Det var en gång en lång och förvirrad pojke. Fastän han var stor och lång redan som sjuåring hade han svårt att hålla balansen – både på cykeln och i tanken. Han pratade ofta som om han höll ett tal, men ändrade åsikt snabbare än reklampauserna på TV.

Lärarna sa att han var “resonabel men rastlös”. Han kallade det nyfikenhet, men i själva verket var det något annat: en benägenhet att låna andras övertygelser som om de vore böcker på biblioteket – och sällan någon återlämning.

Redan som tioåring gick han med i det lilla, pytte lilla liberala partiet. Friheten var det som lockade – själva ordet lyste som en kiosk med öppet dygnet runt. Men han var inte riktigt på tå. För nu var det inte bara liberalism, utan nyliberalism. Han tänkte: det måste ju vara samma sak – bara ett ord framför, som att lägga “extra” på en milkshake eller “super” på en hjälte.

Han märkte inte hur friheten började komma med villkor. Att valfrihet blev till kundval, att ansvar blev till avskaffade skyddsnät, att solidaritet tystnade som en subventionerad kulturscen. Men han log ändå, klädd i sin för stora kavaj och blå knapp med partiets logga. För han hade ju friheten på sin sida. Trodde han.

Men långt inne i hans själ gnagde något. Det var den “lille mannen” – inte en ängel på axeln, men ett slags inre figur med stadig röst och envis blick. Den där rösten som viskade om rätt och fel, även när applåderna dånade åt annat håll.

Hans lilla liberala parti hade hittat muskler i nya allianser. Som en järnhård axelpakt smidd i pragmatismens namn – där varje leende över det ideologiska minfältet gömde en kalkylerad kompromiss. De kallade det samarbete. Han kallade det något han inte ville säga högt. För partierna de lutade sig mot – de skrämde honom. Speciellt ett av dem.

Det var inte bara retoriken, som fick det att isa längs ryggraden. Det var det där i ögonen på deras företrädare. En glimt som inte ville något med friheten – bara med makten över den.

Om den långa och förvirrade pojken hade varit verksam för femtio år sedan, då hade han sluppit det han nu tvingades kalla “partnerskap”. Då fanns fortfarande en spärr – inte bara i riksdagen, utan i ryggraden.

Men tiden hade snurrat framåt, och nu stod han där som den liberala garanten – inte av frihet, utan av normalitet. När det nya blocket intog slottet, efter att lite oväntat ha vunnit valet, log han stelt på pressbilderna. Han såg ut som någon som just insett att han gett sitt namn till ett lån han inte längre kontrollerade.

Men den långa och förvirrade pojken tystade den “lille mannen” en gång för alla. Det var inget gräl – bara en utdragen suck, som när man stänger en bok man vet att man aldrig kommer läsa om. Samtidigt började han se friheten som något obskyrt, nästan mytologiskt – en produkt för ideologiska vykort snarare än verkliga budgetförhandlingar.

Han kallade det realism, och han bar den som en rustning. Paradigmskiftet han en gång famlat i, hanterade han nu till fulländning. Ingen kunde längre säga var kompromissen slutade och han själv började.

Den långa och förvirrade pojken drogs med, svept som ett höstlöv i en storm av kompromisser. Han kapitulerade, område för område. Till sist fanns inget kvar att dra sig ur – bara utrymmet mellan verklighet och självbild.

Författare C.S Berglöv