Kategoriarkiv: Artiklar

Artiklar

Hur såg invandringen till Sverige ut 2011?

Vad gäller den påstådda ”massinvandringen” som ju blivit någon sorts vedertaget begrepp och sanning, är det en fråga om vid vilket antal man anser att en sådan massinvandring sker. Det enda ärliga är att i klara siffror visa hur denna invandring ser ut, minska dessa siffror med antalet utvandrade och sedan får väl var och en avgöra om den siffra som återstår utgör en massinvandring eller ej.

Det är, på sätt som Sverigedemokraterna gjorde i valrörelsen 2010, direkt oärligt att i samma andetag nämna siffran 100.000 för att i direkt anslutning till den prata om problemen man säger sig ha med invandring från muslimska länder. Oerhört många bibringades på detta sätt en bild av och tror fortfarande att 100.000 muslimer flyttar till Sverige varje år.

Detta är de verkliga siffrorna från år 2011 som SCB och Migrationsverket presenterar dem.

År 2011 invandrade 96467 personer till Sverige. Samtidigt utvandrade 51179 personer vilket ger en nettoinvandring på 45288 personer. 2010 var nettoinvandringen 49948 personer vilket innebär en minskning med knappt 5000 personer mellan 2010 och 2011.

Den största invandrargruppen till Sverige är svenska medborgare.

De som invandrade fördelades på följande sätt:

Drygt 40% och de flesta av den totala andelen som fick uppehållstillstånd 2011, fick det av arbetsmarknads- och anhörigskäl (ej medräknat flyktinganhöriga 3,3% och anhöriga till arbetstagare, egna företagare och gästforskare 8,8%). Närmare 5% som fick uppehållstillstånd var kvot- eller konventionsflyktingar medan de skyddsbehövande utgjorde 6,6%.

I konkreta siffror betyder det att för den grupp som just nu tilldrar sig det största intresset i debatten, flyktingar, så utgjorde dessa inklusive kvotflyktingar 12726 personer. Av alla asylansökningar avslogs runt 2/3. Lägg till anhöriginvandring till dessa som uppgick till 3037 personer så utgör gruppen totalt 15763 individer.

Som vanligt utgör hemvändande svenskar en av de största invandrargrupperna under 2011 med totalt 20615 återvändare.

EES-avtalet innebar en invandring på 23226 personer, adopterade 355 barn, gäststuderande 6836 studenter och arbetsmarknadstillstånd 17877 personer.

Anhöriginvandringen vid sidan av de tidigare redovisade 3037 ovan var 29077 personer. Av dessa utgjordes 17906 av vad Migrationsverket kallar ”nyetablerade anknytningar” vilket innebär att här återfinns t.ex alla de män och kvinnor som under året kommit till Sverige för att de gift sig med en svensk. 8242 anhöriginvandrare var makar, sambos, söner och döttrar till arbetstagare, egna företagare, gästforskare etc. med arbetstillstånd i Sverige. Av den omdebatterade anhöriginvandringen utgör alltså dessa två grupper totalt 26148 personer eller ca. 81%.

Då SD och andra flyktingmotståndare använder sig av termen ”massinvandring” så använder de väldigt gärna totalsumman invandring på ett sätt som gör att den som inte har tagit del av ovanstående sifferfakta, bibringas ett intryck av att alla dessa närmare 100.000 är antingen muslimer eller analfabeter eller både och. Som visats ovan stämmer naturligtvis inte detta i något enda avseende. I själva verket utgör de som SD pratar mest om en mycket liten del av den totala invandringen.

Med detta som grund kan alltså allt tal om en ”ohämmad massinvandring” avfärdas som den medvetna överdrift påståendet utgör!

Michael Gajditza

Artiklar

SD-riksdagsman vill utestänga de med "fel" bakgrund

Sverigedemokraternas riksdagsledamot Thoralf Alfsson har under sin politiska karriär kommit med många mer eller mindre islamofobiska utspel. Nu är det dags igen, återigen demonstrerar han hur djup hans rädsla och hat mot islam är. Återigen demonstrerar han hur lite respekt han har för de mänskliga rättigheterna.

Jag ställde frågan; ”Utgör islam ett hot för Sverige? Om ja vad anser du bör göras?” till Thoralf Alfsson. Svaret jag fick var mycket anmärkningsvärt, inte för att han tyckte att islam utgjorde ett hot mot Sverige, det visste vi ju redan. Han har tidigare sagt ”islam är betydligt värre än nazism”  Nej det var hans förslag till lösningar som fick mig att haja till. Han svarade på frågan så här;

Ja, förändra förutsättningarna för ett mångkulturellt samhälle och värna den svenska kulturen. Göra klart för muslimer att här kommer aldrig sharia och andra islamiska värderingar vinna någon mark.
Vara mycket restriktiv när det gäller uppehållstillstånd för personer från muslimska länder. Om en konfliktsituation uppstår i ett land skall tillfälliga uppehållstillstånd vara regel, inte permanenta uppehållstillstånd.


Det är främst delen om att han anser att man bör vara restriktiv med att ge uppehållstillstånd till personer från ”muslimska länder” som sticker ut. Det är omöjligt att tolka det på annat vis än att Thoralf Alfsson anser att kulturell och religiös bakgrund bör vara en viktig komponent i valet av vilka som ska få stanna i Sverige. Och att han generaliserar så grovt när han tror att samtliga som flyr från ett ”muslimskt land” också är muslimer. Förutom att vara ett djupt rasistiskt förslag bryter det även mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter, det han förespråkar faller inom ramarna för förbudet mot diskriminering:

Åtnjutandet av de fri- och rättigheter som anges i denna konvention skall säkerställas utan någon åtskillnad såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.

(Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna : Avdelning 1 artikel 14)

Kanske bör Thoralf Alfsson läsa Europakonventionen, kanske inser han att man inte kan göra sådana bedömningar och grova generaliseringar utifrån kulturell bakgrund? Eller kanske är det så att han i sin iver att hata islam inte bryr sig om mänskliga rättigheter? Man kan med viss rätt fråga sig: hur många islamofobiska, rasistiska och konspiratoriska utspel Thoralf Alfsson kan göra innan SD-ledningen sätter ner foten och säger stopp? Nog för att SDs toleransnivå tycks vara skrämmande hög, men i ett utskick som gick ut till alla Sverigedemokratiska politiker stod det ju faktiskt:

i vårt parti finns inget utrymme för extremister, rasister, rättshaverister eller andra med ett personligt behov av politiska eller privata utsvävningar.”

(Källa IRM)

Den beskrivningen tycks passa som hand i handsken på Thoralf Alfsson, han tror i en konspirationsteoretisk yra att Mona Sahlin i hemlighet har konverterat till islam. Han tycks vilja förbjuda Koranen (vilket för övrigt också bryter mot Europakonventionen) ja, listan kan görs lång. Till denna tillfogas nu också hans uppenbara rasistiska förslag om att man bör bedöma vilka som ska få uppehållstillstånd utifrån kulturell och religiös bakgrund.

Kanske han får stanna i partiet på grund av att SD-leden skulle bli ganska glesa om man uteslöt alla ”extremister, rasister” och ”rättshaverister”? Kanske han får stanna på grund av att det just är extremism och rasism som utgör ryggraden SDs Politik?

Artiklar

Kasselstrand – den uppkäftige debattören

Jimmie Åkesson låter Gustav Kasselstrand gå – Efter Kasselstrands artikel ”Helt fel låta Almqvist gå”

Under ett tal på SDU:s kongress 2011 uttryckte Gustav Kasselstrand, Sverigedemokraternas Ungdomsförbunds (SDU) ordförande, följande:

Gustav Kasselstrand
Gustav Kasselstrand
Man träffar människor som man undrar om man har någonting gemensamt med förutom att de röstar på samma parti som en själv på valdagen. Inte sällan är de väldigt pratglada. Ja, ofta sjukligt pratglada. Ofta lyssnar jag i två sekunder och sedan ställer jag alltid samma fråga till mig själv:

— ”Vad har jag gjort för att lyssna på den här rättshaveristen och foliehatten? Måste jag verkligen stå ut med dessa människor bara för att jag har valt att engagera mig politiskt?”

 

I en intervju med Gustav Kasselstrand i Sveriges Television, februari 2012, diskuterar Kasselstrand utrymmet han har att som SDU:s ordförande vara uppkäftig mot Jimmie Åkesson.

Reportern (6:00): ”Ungdomsförbund brukar ju vara lite uppkäftiga mot sina moderpartier. Hur mycket uppkäftig är du mot Jimmie Åkesson?”

Gustav Kasselstrand (6:08): ”Ha! Jag är förmodligen den mest uppkäftiga förbundsordföranden som Sverigedemokratisk Ungdom har haft hitills och jag tror att Jimmie mår ganska bra av det där faktiskt. Jag tror inte att han har några större synpunkter på det. Samarbetet är i alla fall väldigt gott. ”

Självförsvar med järnrör – Almqvist får gå

Nio månader senare offentliggjorde Expressen en privat dokumentärfilm inspelad av SD:s riksdagsman och tidigare rättshaveristiska talesperson Kent Ekeroth. I filmen ses bland annat SD:s riksdagsman Erik Almqvist kalla en ung kvinna för ”den lilla horan” och ”blatteälskare”. Detta efter att kvinnan försökt hejda Almqvist, Ekeroth och tidigare SD-politikern Christian Westling från att försvara sig mot en man beväpnad med en läskburk som ber om att bli slagen i ansiktet.

Därefter framkommer fler filmsekvenser. I dessa filmsekvenser visar SD:s tidigare rättshaveristiske talesperson Kent Ekeroth visar hur han, Westling och Almwvist försöker försvara sig genom att beväpna sig med järnrör och leta upp mannen beväpnad med läskburk. Samma man som även höll upp händerna i luften och bad om att få bli slagen i ansiktet.

Samma dag som dessa filmsekvenser offentliggörs av Expressen, meddelar SD:s partiordförande Jimmie Åkesson, att Erik Almqvist skall lämna alla sina politiska uppdrag, eftersom hans förtroende anses förbrukat.

Kasselstrand försvarar Almqvist

Dagarna därpå skriver Gustav Kasselstrand en artikel i DN Debatt. I debattartikeln skriver Kasselstrand bland annat:

”Här krävs is i magen och några djupa andetag innan man fattar långtgående och ofta irreversibla beslut om att avveckla människors framtid i det parti de arbetat för i åratal.”

Uppkäftighetens pris

Några dagar senare avskedas Gustav Kasselstrand från sitt jobb på Sverigedemokraternas riksdagskansli på grund av bristande lojalitet mot sin arbetsgivare.

Huruvida Jimmie Åkesson haft is i magen och tagit några djupa andetag innan han avskedade Kasselstrand från Sverigedemokraternas riksdagskansli, återstår att se. Samma sak gäller konsekvenserna av Jimmie Åkessons långtgående, kanske irreversibla beslut om att avvecka Kasselstrands framtid i Sverigedemokraterna.

Det framstår däremot tydligt att Jimmie Åkesson har större synpunkter på Gustav Kasselstrands uppkäftighet. Det verkar inte som om Jimmie Åkesson ”mår ganska bra” av Kasselstrands uppkäftighet. Gustav Kasselstrands samarbete med Jimmie Åkesson tycks inte heller vara ”väldigt gott”.

Slutet gott, allting gott?

 

Klicka här för att visa alla inlägg i denna serie om Gustav Kasselstrand.

Artiklar, Myter

Myter om muslimer: ett eller många islam?

Myter om islam. Hämtad från regeringens utredning 2012:74:

Myt: ”Islamismen är inte en förvrängning av islam. Tvärtom tar den Koranen bokstavligt och det är därför den kallas fundamentalistisk. Fundamentalisterna är radikala därför att islam är radikal. Islamisterna säger egentligen bara samma sak som Muhammed. Det är inte terrorism som är problemet utan islam. …oavsett om de är beredda använda våld eller inte vill de ha en islamisk stat baserad på de lagar som finns nedtecknade i Koranen. Islam är en lagreligion det vill säga en religion som inte skiljer på religion och juridik utan där religionen styr. Islam eftersträvar makt för att kunna omsätta dessa principer i praktiken”.

SVAR: Jag har redan kommenterat problemet med att tolka Koranen bokstavligt. Även de som läser bokstäverna kommer fram till olika tolkningar. Ett utflöde som av de islamfientliga förväntas av en bokstavlig tolkning är att vad som kallas sharialagar ska börja tillämpas där islam får makt.

Av de 6 300 verserna i Koranen har cirka 300 karaktären av rättsliga och religiösa regler. Den rättsliga traditionen i islam har med utgångspunkt i dessa byggts upp och utvecklats under dess historia. Tolkningar och traditioner skiljer sig bland annat åt mellan fem olika rättsskolor (fyra sunnitiska och en shiitisk).

Pocitelj
Hajro / Foter / CC BY-NC

Bland muslimer finns som sagt vitt skilda uppfattningar om vilka lagtolkningar som ska göras. Det finns de som anser att en viss lagtolkning från 800-talet ska följas, men också de som anser att sharia närmast ska ses som allmänna levnadsregler och att det bara är i en sekulär stat det finns möjligheter för muslimer att leva i enlighet med dessa. Där finns de som anser att sharia ska vara lagstiftningens enda källa och de som anser att rättssystemet inte alls ska baseras på sharia (Gardell 2011:132 f.).

I dag pågår en debatt bland muslimska nytänkare och feminister som just utgår ifrån att man inte ska tolka sharialagar bokstavligt. Man förespråkar i stället ändamålsenlig eller teleologisk tolkning, historisk-kritisk tolkning och andra tolkningstraditioner. Företrädarna för dessa nytolkningar ser på sharialagar som historiska företeelser, knutna till historiska och lokala förhållanden. Från muslimskt feministiskt håll lägger man till den patriarkala kulturens påverkan och männens tolkningsföreträde som viktiga orsaker till att tolkningar gjorts som missgynnar kvinnor.

Muslimska nytänkare och feminister vill underkasta dessa regler en nytolkning och de anser att det är helt i sin ordning att revidera reglerna för att skapa harmoni med dagens samhällsförhållanden eller att helt avskaffa dem om de visar sig oförenliga med dagens förhållanden. Dit hör exempelvis sådana regler som männens rätt till polygami, kvinnornas begränsade arvsrätt, mannens rätt att ”fysiskt tillrättalägga” (slå) sin hustru osv, som alla går att spåra tillbaka till Koranen.

I till exempel Saudiarabien, Iran, Sudan med flera stater används sharia inom flera domäner. Men i flertalet muslimska länder gäller den bara inom familjelagstiftningen. I övrigt gäller andra lagar, på samma sätt som i västliga stater.

Då och då har framförts förslag om att det skulle öppnas möjligheter för muslimska gemenskaper att på familjerättens område tillämpa sharia även i västländer (så är det sedan lång tid tillbaka i Grekland!). I början av 2000-talets väcktes ett sådant förslag i Kanada, men det drogs tillbaka sedan bland annat muslimska kvinnoorganisationer protesterat skarpt. I Sverige väckte det stor uppmärksamhet när dåvarande ordföranden i Sveriges Muslimska Förbund Mahmoud Aldebe år 2006 föreslog bland annat sharialagar i Sverige, men det stötte omedelbart på motstånd även från hans eget förbund (Roald 2009, Gardell 2011:135).

Det ska noteras att önskan att lagstiftningen i landet ska inspireras av en religiös text inte är unikt för muslimer. Enligt en gallup-undersökning i USA i mitten på 00-talet anser 55 procent av amerikanerna att Bibeln ska vara en eller den enda källan till lagstiftningen i USA (Gardell 2011:133).

Artiklar

Kasselstrand har svårt att följa politisk debatt

Under ett tal på SDU:s kongress 2011 uttryckte Gustav Kasselstrand, Sverigedemokraternas Ungdomsförbunds (SDU) ordförande, följande:

Gustav Kasselstrand
Gustav Kasselstrand
Man träffar människor som man undrar om man har någonting gemensamt med förutom att de röstar på samma parti som en själv på valdagen. Inte sällan är de väldigt pratglada. Ja, ofta sjukligt pratglada. Ofta lyssnar jag i två sekunder och sedan ställer jag alltid samma fråga till mig själv:

— ”Vad har jag gjort för att lyssna på den här rättshaveristen och foliehatten? Måste jag verkligen stå ut med dessa människor bara för att jag har valt att engagera mig politiskt?”

 

I en intervju med Gustav Kasselstrand i Sveriges Television, februari 2012, berättar Kasselstrand att han började intressera sig för Sverigedemokraterna under sin gymnasietid. I denna intervju förklarar han vad intresset berodde på.

Reportern (1:25): ”Varför blev det Sverigedemokraterna?”

Gustav Kasselstrand (2:05): ”Jag upptäckte då när jag tittade på de andra partierna att man på allvar ifrågasatte hela existensen av Sverige, av det svenska folket. Det ansågs fullständigt tabu att debattera invandringspolitik. Om man ville kräva hårdare tag mot brottslingar så ansågs det överhuvudtaget inte höra hemma i den politiska debatten. ”

Ordet ”tabu” definieras enligt Svenska Akademiens Ordbok bland annat som något som ”inte får nämnas”.

Det finns många sätt att försöka mäta de övriga riksdagspartiernas omnämnande av de ämnen som Kasselstrand saknade debatt kring. Ett sätt är att göra en sökning på orden ”Sverige”, ”svenska folket, ”invandring” och ”straffskärpning” på riksdagens hemsida under tidsperioden 2003-09-01 – 2006-09-01.

Tidsperioden motsvarar den ungefärliga intervall från Gustav Kasselstrand började gymnasiet, till och med då Gustav Kasselstrand uppgav sig bli medlem av Sverigedemokraterna.

Om man amvänder sökkriterierna ”Kammarens protokoll”, ”Skriftliga frågor” och ”Svar på skriftliga protokoll”, får man en relativt träffsäker mätning av hur många gånger dessa ord uttalats under offentliga riksdagsdebatter.

Sökresultaten framkommer nedan:

1. ”Sverige” ger 5 171 träffar.

2. ”svenska folket” ger 392 träffar.

3. ”invandring” ger 73 träffar.

4. ”straffskärpning” ger 34 träffar.

För att få en känsla för hur stora dessa siffror är, kan nämnas att sökning på ”kärnkraft” ger 190 träffar, ”miljö” 790 och ”jordbruk” 238. Några fler exempel är ”sjukhus” 253 träffar, ”familj” 638, ”bostadsrätt” 124 och ”finanser” 147.

Därutöver tillkommer ett enormt antal träffar på google gällande uttalanden om alla de ämnen som Kasselstrand saknat en debatt om innan han gick med i Sverigedemokraterna. Med mera.

Sverigedemokratiska politiker påstår sig ofta säga sanningen. Mot denna bakgrund vore det trevligt om Kasselstrand antingen förklarar hur det kommer sig att han bedömer att övriga riksdagspartier på allvar förnekat existensen av Sverige och det svenska folket, att de inte diskuterade ämnen som invandring och hårdare straff för brottslingar, innan Kasselstrand blev medlem i Sverigedemokraterna. Alternativt att han har fel. Helst i en ny SDU-film.

Klicka här för att visa alla inlägg i denna serie om Gustav Kasselstrand.

Artiklar, Myter

Myter om muslimer: demografiska antaganden

Myter om islam. Hämtad från regeringens utredning 2012:74:

Myt: ”Invandringen från muslimska länder kommer att fortgå i oförändrad takt och muslimer kommer dessutom att föda många fler barn än infödda”.

SVAR: Medan arbetskraftsinvandringen efter andra världskriget till länder som Storbritannien, Frankrike och Nederländerna ofta kom från muslimskt dominerade, tidigare kolonier var muslimsk invandring vid denna tid mindre vanlig till Sverige. Det handlade då främst om en del av invandringen från Turkiet. Invandrare till Sverige med bakgrund i muslimska länder har, som tidigare nämnts, främst kommit under de senaste 25 åren som flyktingar och skyddsbehövande i övrigt.

Det har aldrig varit ett mål för svensk invandringspolitik att främja invandring från muslimska länder. Den muslimska invandringen är inte ett resultat av svensk invandringspolitik utan av åtaganden som Sverige har gjort internationellt att ge människor i behov av skydd en fristad och få möjligheter att återförenas med sina anhöriga. Omfattningen av den framtida migrationen från länderna i Mellanöstern, Nordafrika och på Afrikas horn beror på utvecklingen där. Fortsatt oro i området kommer med största sannolikhet att

leda till fortsatt migration, men om situationen stabiliseras kommer den snarast att avta. Det bör framhållas att det stora antalet flyktingar finns i grannländerna till oroshärdarna, det vill säga i Pakistan, Syrien, Jordanien, Kenya m.fl.

What Next ???
VinothChandar / Foter / CC BY

Påståendena om de höga födelsetalen stämmer inte med verkligheten. Jespersen & Pittelkow påpekar själva att födelsetalen hos invandrarna i regel anpassas till vad som är normalt i det nya hemlandet, men det tror likväl att de kommer att ligga kvar på en högre nivå och bidra till den islamska ”erövringen” av Europa.

Man kan till att börja med konstatera att födelsetalen sjunker även i flera av de muslimska länderna. Det officiella födelsetalet i Iran, det land som mer än något annat fått symbolisera islamismens strävanden, ligger för närvarande på 1,88, vilket är under den aktuella nivån i Sverige. Det ligger strax över två i länder som Indonesien, Turkiet och Saudiarabien, det vill säga på den nivå som innebär att befolkningen över tid behåller sin storlek. I alla dessa länder tycks det vara på väg ner. I Bosnien-Hercegovina, som är ursprungsland för en stor andel av muslimerna i Sverige, är födelsetalet 1,27. Redan denna utveckling dementerar således påståendet att muslimer föder extremt många barn och av det skälet kommer att befolka jorden. Vid en internationell jämförelse framgår att födelsetalen i långt högre grad bestäms av fattigdom än av religion (CIA World Factbooks).

Bland personer i Sverige med utländsk bakgrund kan man se ett tydligt mönster: födelsetalen anpassar sig till den nivå som gäller bland infödda svenskar. Bland svenskfödda kvinnor med svenskfödda föräldrar var födelsetalet år 2008 1,86. För utrikesfödda kvinnor var det 2,2 men för svenskfödda kvinnor med utrikesfödda föräldrar 1,68, alltså lägre än för svenskfödda kvinnor med svenskfödda föräldrar. Den lägre fruktsamheten i gruppen svenskfödda kvinnor med utrikesfödda föräldrar gäller inte bara kvinnor med anknytning till andra europeiska länder utan också kvinnor med anknytning till länder utanför Europa med medelhög utvecklingsnivå, till exempel Iran, Libanon och Syrien (SCB 2010).

Den totala bilden av fruktsamhetsmönstret för utrikes födda kvinnor är att utvecklingen går mot en konvergens i förhållande till svenskfödda. En orsak bedöms vara den svenska föräldraförsäkringen, som är starkt kopplad till inkomst och därmed till förvärvsarbete. Detta bidrar till att homogenisera barnafödandemönstret. Studier visar också att socioekonomiska förutsättningar, till exempel att ha arbete och inkomst eller inte, påverkar svenskfödda och utrikesfödda på ett likartat sätt. Man kan alltså på sikt räkna med en ökad homogenitet mellan kvinnor med svenskfödda och utrikesfödda föräldrar när det gäller nativiteten.

Artiklar, Myter

Myter om muslimer: radikal islamism och islam

Myter om islam. Hämtad från regeringens utredning 2012:74:

Myt: ”de bokstavstroende fundamentalisterna har medvind och därför ökar i betydelse. Radikala islamska grupper förväntas få ett växande inflytande över den stora gruppen muslimer och över utvecklingen i det svenska samhället.”

SVAR: Gemensamt för islamistiska rörelser är att de på ett eller annat sätt vill islamisera samhället. All politisk, ekonomisk, social, rättslig och annan form av verksamhet ska präglas av en specifik tolkning av islam som dessa grupper ger uttryck för, konstaterar Mohammad Fazlhashemi, professor i idéhistoria vid Umeå universitet, i sin bok Vems islam (2008:124).

När det hävdas att fundamentalisterna har medvind kan man lätt få intrycket att det handlar om en homogen grupp som vinner ökat stöd. Som Fazlhashemi framhåller uppstår det skiljaktigheter mellan dessa grupper i frågan om hur denna islamisering ska gå till. Faktum är att även de som anser att det är bokstaven, det vill säga vad som står i Koranen, som man ska hålla sig till är splittrade. Som alla religiösa texter, det gäller också den kristna Bibeln och den judiska Torahn, måste Koranen tolkas av människor och som vi erfarenhetsmässigt vet går tolkningarna isär. Dessutom måste framhållas att tolkningarna inte bara styrs av de religiösa texterna utan också av den sociala kontext där de tolkas. Därför varierar alla religioner i tid och rum.

Tony Fischer Photography / Foter / CC BY

Grogrunden för islamism i muslimska länder har framförallt varit stater med djuplodande strukturkriser, länder som under lång tid har lidit av ekonomiska problem, med djupa klyftor mellan olika samhällslager och avsaknad av socialt skyddsnät som följd. Därtill har ofta kommit utbredd korruption och avsaknad av rättsskydd. Många gånger har islamismen också vuxit fram som en reaktion mot västerländsk kolonialism eller imperialism. Framförallt efter invasionerna i Afghanistan 2001 och Irak 2003 har också den internationella islamismen vuxit sig starkare (Fazlhashemi 2008:129).

Enligt Säkerhetspolisens bedömning (SÄPO 2010) förekommer islamistisk verksamhet också i Sverige. SÄPO gör bedömningen att det i vårt land finns knappt 200 personer som på något sätt har deltagit i eller stött våldsbejakande islamistisk extremism under 2009 eller senare (fram till dess rapporten redovisades i december 2010). Man konstaterar att sådan extremism förekommer oftare i miljöer som präglas av utanförskap och svåra sociala situationer. En parallell kan här dras till framväxten av islamism i den muslimska världen. SÄPO framhåller vidare att skälen till att vissa personer radikaliseras snarare är sociala och känslomässiga än ideologiska. SÄPO finner inga belägg för att radikaliseringen ökar utan den bedöms ligga på motsvarande nivå som tidigare år. Man bedömer således att omfattningen är begränsad och inte ett problem på samhällsnivå.

En uppfattning som ofta tillskrivs fundamentalister är att de motsätter sig demokrati i västlig mening. Men ser man till utvecklingen på ländernivå kan vi konstatera att fler och fler muslimskt dominerade länder är demokratier, till exempel Indonesien, Turkiet, Malaysia och Kirgizistan. Utvecklingen efter det som har kallats den arabiska våren är ännu oviss men åtminstone Tunisien, Libyen och kanske Egypten förefaller vara på väg att etablera demokratier. Det tyder inte på ett ökat stöd för fundamentalister.

Roald har följt utvecklingen i Jordanien sedan början på 1990-talet, bland annat av det Muslimska brödraskapet. Hon konstaterar att alla som hon mötte 1991 var emot ”västerländsk” demokrati med flerpartisystem. Några år senare menade samma talesmän att det islamska begreppet shura, ”rådplägning”, var detsamma som västerländsk demokrati och 2007 hade de övergett termen shura och talade om demokratiyya. Generalsekreteraren för Islamiska aktionsfronten, som är Muslimska brödraskapets politiska gren, säger till och med att ”för oss är demokrati inte oislamiskt, utan något som är naturligt” (Roald 2012:100).

Enligt World Values Survey finns i många muslimska länder ett starkt folkligt stöd för demokrati, i förutom de nämnda till exempel Marocko, Iran och Irak (Gardell 2011).

Artiklar

Den "katolska faran"

Gästartikel från Svarten

När Martin Luther spikade upp sina 95 teser på kyrkodörren i Wittenberg den 31 oktober 1517 tändes gnistan till reformationen och sedan dess har katoliker och protestanter legat i luven på varandra. Det har i Sverige talats om ”den katolska faran” långt in på 1900-talet. I Örebrokuriren kunde man 1934 läsa konspiratoriska resonemang av detta slag:

”Adolf Hitler kom själv från ett katolskt land, han är och förblir sin kyrkas son. Låt ock tänka oss att nationalsocialismen skulle närma sig katolicismen, att Hitler och Vatikanen skulle samarbeta mot en gemensam fiende. Tänk om nazismen och katolicismen skulle förena sina ansträngningar i kampen mot kommunismen, var står vi då?”

Först efter att riksdagen 1951 antagit lagen om religionsfrihet blev det tillåtet för katoliker att arbeta som läkare, sjuksköterskor och lärare. Att bli vald till riksdagen hade tidigare också varit en omöjlighet för katoliker.

Stora delar av antikatolicismens svenska historia är fortfarande oskriven. Men på historiska institutionen vid Lunds universitet påbörjades förra året forskningsprojektet ”Den katolska faran”: Antikatolicismen som en identitetsformerande kraft i Norden 1815-1965, som ska vara klart 2016.

Demonisering

Många fattiga och förföljda europeiska katoliker lämnade sina hemländer under 1800-talet för att söka efter ett bättre liv i Amerika. Men välkomnandet blev inte vad de hade väntat sig. Bilderna nedan är exempel från 1800-talet och början av 1900-talet på den antikatolicism som fanns i USA. ”Den mest frodiga och seglivade tradition av paranoid agitation i amerikansk historia”, som en amerikansk historiker uttryckt det.

Katolska kyrkan framställdes som en helt igenom ond makt som under religionens täckmantel hade en politisk ideologi som strävade efter att lägga hela världen under sig. De ansågs inte som kristna. Demokratin och dess institutioner var hotade. Katolikernas familjer var barnrika. De tog sina barn ur de allmänna kommunala skolorna, som lärde ut en protestantisk version av kristendomen, och indoktrinerade dem i katolska kyrkans egna skolor. De dygdiga amerikanska kvinnorna fördes bort med våld av lustfyllda, sexgalna katoliker. De irländska katolikerna avbildades ofta som apliknande fyllon. Extrema högerkrafter ansåg att katolikerna samarbetade med både det republikanska och demokratiska partiet för att uppnå sina mål. När katolikerna fått tillräckligt stort inflytande skulle de kasta den falska religiösa masken och visa sitt skoningslösa härskarlystna ansikte.

/Svarten

Artiklar, Myter

Myter om muslimer: kvinnor och islam

Myter om islam. Hämtad från regeringens utredning 2012:74:

Myt: ”Till de stränga reglerna i islamska samhällen hör de som förtrycker och diskriminerar kvinnor (genom barnäktenskap, tvångsäktenskap, slöjkrav, hedersregler etc.)”.
Symbol venus
Foter / CC BY-SA

SVAR: Det råder knappast någon tvekan om att en mycket stor grupp inom islam, sannolikt majoriteten, har en syn på relationen mellan män och kvinnor som avviker från den officiella svenska. Samtidigt bör framhållas att den syn på jämställdhet mellan kvinnor och män som gäller i dag i Sverige är av ganska modernt snitt. Kvinnorna fick rösträtt först 1921, föräldraförsäkringen infördes 1974 och jämställdhetslagen 1980 för att nämna några exempel från utvecklingen mot ökad jämställdhet. Ännu återstår mycket innan man kan hävda att vi i Sverige lever i ett jämställt land.

Bowen noterar just att det i väst finns en kritik mot islam för att den inte delar våra värderingar med avseende på till exempel homo-sexuella och förtryck av kvinnor. Men minnet är kort, påpekar han. För bara en generation sedan dominerade en patriarkal syn på familjen och homofoba föreställningar. För ett par generationer sedan hade franska kvinnor inte rösträtt och inte samma rätt till ägande som män. Muslimska kvinnor i stora delar av världen hade lättare att få skilsmässa än europeiska kvinnor. Amerikanska pro-testanter och amerikanska muslimer är lika negativa till homo-sexualitet. Skillnaden, i varje fall i USA, går inte mellan islam och väst utan mellan mer eller mindre konservativt religiösa (Bowen 2012:58).

Men Sverige har som sagt nått längre än något muslimskt land när det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män, både vad gäller lagstiftning och social praktik. Det finns också muslimer i Sverige som har svårigheter att acceptera den svenska jämställdhetssynen. Men som jag tidigare har redovisat finns en tydlig utveckling från första generationens invandrare till deras barn. Många i den unga generationen anammar viktiga delar av den svenska jämställdhets-synen utan att överge sin muslimska tro och uppfattar till och med att den är väl förankrad i islam.

Det är inte bara muslimer i Sverige och andra europeiska länder som i detta avseende omtolkar islam. Det förekommer en internationell inomislamsk debatt om jämställdheten. I flera muslimska länder anser en majoritet att kvinnor ska ha samma juridiska status som män och kunna välja yrke utanför hemmet.

Kritiken riktas således mot den patriarkala ordningen inom islam och inte mot islam i sig. Skulden för de kvinnofientliga bestämmelserna läggs, som jag har nämnt, till största delen på det manliga tolkningsföreträdet och de patriarkala sociala strukturernas påverkan på tidigare tolkningar och lagar. En del menar att detta strider mot Muhammeds grundläggande tankar och att han i själva verket var pionjär på jämställdhetsområdet. De framhåller att de regler som i dagens samhälle kan uppfattas som reaktionära, som att kvinnor bara får ärva hälften av männen, vissa regler för skilsmässa, mäns rätt att ha upp till fyra fruar etc, i själva verket innebar förbättringar av kvinnors villkor när de infördes. En muslimsk feministisk organisation som driver dessa frågor är Sisters of Islam i Malaysia. De och andra kvinnorättsaktivister i muslimska länder arbetar på flera fronter för att få en omtolkning av Koranen till stånd. Framstegen har hittills varit begränsade men kan ändå skönjas. Ett exempel är att flickor trots protester från många konservativa muslimska män har fått tillgång till utbildning. I dag utgör flickorna över hälften av eleverna i en majoritet av muslimska länder och få muslimska ledare med självaktning skulle i dag motsätta sig kvinnors rätt till utbildning (Fazlhashemi 2008:81-115).

En fråga som har diskuterats livligt i många länder är muslimska kvinnors och kanske framförallt flickors användning av huvudduk. Störst uppmärksamhet har beslutet i Frankrike den 15 mars 2004 fått om att förbjuda ”iögonfallande tecken” på religiös tillhörighet i allmänna skolor. Förbudet omfattar inte bara huvuddukar utan även judiska kippor, stora kristna kors och sikhiska turbaner, men det råder knappast någon tvekan om att beslutet riktade sig mot muslimska slöjor. Liknande regler har införts i flera andra europe-iska länder och har diskuterats även i Sverige.

Synen på huvudduken varierar med kulturell kontext. I Sverige, liksom i flera andra europeiska länder, associeras huvudduken främst med kvinnoförtryck och svårigheter för muslimska kvinnor att få jobb. För muslimska kvinnor används huvudduken ofta i protest mot utländskt styre (till exempel i Algeriet på 1950-talet) eller i opposition mot det tryck som förekommer från majoritets-samhället (Roald 2009). Det ska understrykas att även när det gäller slöja förekommer en omfattande inomislamsk debatt. Unge-fär hälften av muslimska kvinnor i Frankrike stödde förbudslagen när den infördes, vilket visar på den muslimska splittring som finns (Bowen 2012).

Det kan vara av intresse att notera att en av de händelser som låg bakom den franska lagstiftningen 2004 var när systrarna Alma och Lila Lévy kastades ut från sitt gymnasium därför att vägrade ta av sig sina huvuddukar. Deras föräldrar var inte religiösa, pappan var ”jude utan gud”, mamman berber från Algeriet, döpt i katolska kyrkan men inte utövande. Flickorna hade nyligen konverterat till islam. Pappan konstaterade att han inte försvarade huvudduken men väl sina barns rätt att gå i skolan. Beslutet att bära huvudduk var deras eget (Wallach Scott 2010:32).

I en bok som publicerades i Frankrike 2004, L’une voilée, l’autre pas (Den ena beslöjad, den andra inte) diskuterade två muslimska kvinnor, Daïda Kada och Dounia Bouzar, den ena med och den andra utan huvudduk, om förbudsförslaget. De intervjuade också ett antal unga kvinnor. De kvinnor och flickor som bär huvudduk och som intervjuas i boken uppger alla att beslutet att bära huvud-duk var fritt och en del av deras personliga sökande. En del uppgav till och med att användningen av huvudduk innebar en kamp med släkt och vänner, precis som för systrarna Lévy (Wallach Scott 2010:124-129).

Artiklar

Motioner i riksdagen om asylrätt för HBT-personer

Det ligger en rad bra motioner från riksdagsledamöter och partier, just nu, om att stärka HBT-personers rätt till asyl i Sverige. Det är bra. Det är skandalöst att vi än idag skickar tillbaka folk som söker asyl till länder där de förföljs om de är öppna med sin läggning.

Stockholm Pride 2010
*Kicki* / Foter / CC BY-NC-ND

Miljöpartiet kräver det i sin motion om att ”all kärlek är bra kärlek” samt ”Drömmen om Sverige”.

Vänsterpartiet kräver det i sin motion om flykting och migrationspolitiken. Där skriver de bl.a. att:

fortfarande avslås dock asylansökningar från hbt-personer med motiveringen att de tidigare dolt sin läggning i hemlandet och borde kunna fortsätta med det för att undgå förföljelse.

Barbro Westerholm (Fp) tar också upp temat i en motion:

I utskottets betänkande om propositionen 2005/06:SfU4 står det bland annat att det ”aldrig kan komma ifråga att avvisa t.ex. en homosexuell person till hemlandet om han eller hon riskerar förföljelse på grund av sin sexuella läggning”. Trots denna formulering sker utvisningar av homosexuella personer till länder som till exempel Irak och Uganda där homosexualitet är straffbart. Motiveringen är att de homosexuella själva ”inte personligen utsatts för något”.

Det är bra initiativ som ingen partipiska eller något politiskt schackrande borde dribbla bort. Det här är så självklart, kan man tycka.

En socialdemokratisk motion om asylrätt för HBT-personer är också intressant. Den tar upp frågan hur vi i Sverige bemöter HBT-flyktingar som inte kommit ut ännu. Jag citerar:

Det är vanligt att hbt-flyktingar vid ankomsten till Sverige inte vågar berätta om sin sexuella läggning, utan dessa omständigheter kommer fram först senare i asylprocessen. Schablonmässigt menar då Migrationsverket att den asylsökande inte är trovärdig på denna punkt och att asylskälen därmed över huvud taget inte är trovärdiga. Detta förhållningssätt rimmar illa med kravet på en individuell bedömning och visar också på bristande insikt i den oftast svåra situation som många hbt-flyktingar befunnit sig i sitt hemland. Den nu pågående omdaningen på Migrationsverket vad gäller implementeringen av projektet ”Kort väntan” löper risk att skapa ytterligare problem för personer som har svårt att inför okända handläggare förelägga hela sin situation.Om man kommer från ett land där hbt-personer systematiskt förföljs, där det finns dödsstraff och där det är en stor synd att vara homo- eller bisexuell kan det vara svårt att omgående berätta om sina personliga skäl inför en myndighetsperson. Många hbt-flyktingar utgår från, vid sin ankomst till Sverige, att Sverige har samma negativa syn på hbt-frågan som flyktingens hemland. Att då berätta om de rätta förhållandena innebär för flyktingen detsamma som att man erkänner att man är kriminell och därför riskerar att bli utvisad.

Så småningom brukar dock hbt-flyktingen få kunskaper om att den svenska inställningen till hbt-personer skiljer sig markant från hemlandets. Då är det dock ofta för sent. Migrationsverket har redan satt stämpeln ”ej trovärdig” på ärendet.

I Sverige brukar vi tala om att många hbt-personer genomgår en komma-ut-process innan man är mogen att exempelvis berätta för omgivningen om sin sexuella läggning. Denna process kan givetvis ta olika lång tid hos olika personer. Processen är inte heller något typiskt svenskt och dessa mekanismer är inte geografiskt avgränsade. Det innebär att också en hbt-person på flykt från sitt hemland kan ha samma svårigheter som en svensk att berätta för sin omgivning om sin sexuella läggning. Detta är dock en omständighet som Migrationsverket brukar bortse från.

Den nyligen avlämnade utredningen med en utvärdering av den nya instans- och processordningen i asylprocessen har inte särskilt behandlat frågan om hur hbt-flyktingars asyl har påverkats. Detta är en brist. En särskild utvärdering av denna fråga bör därför skyndsamt initieras av regeringen.

Migrationsverket är en statlig myndighet som enligt vår mening har en obefintlig uppföljning och kvalitetssäkring av sina ärenden. Enligt vår erfarenhet är detta mer eller mindre en ordning som råder i en absolut majoritet på de flesta myndigheter som har att handlägga ärenden då både lagar, föreskrifter men slutligen den enskilde tjänstemannens bedömning avgör ett ärende. Någon utvärdering om att asylsökande hbt-personer eller för den delen andra asylsökande finns inte. Regeringen bör omgående i regleringsbrevet till migrationsverket meddela att man snarast upprättar uppföljning och kvalitetssäkring av migrationsverkets verksamhet.

Nu är frågan vad de övriga HBT-vännerna inom Alliansen gör. Det borde vara lätt att få politisk enighet runt denna fråga. Förhandla inte bort människovärdet!