Etikettarkiv: tradition

”Svenskfientlig” kalender

På sociala medier kan vi dagligen läsa hur kränkta, arga nationalister verkar vara rörande överens om att det vi en gång kallade Sverige håller på att försvinna. Det som ansågs vara ”svenskt” sägs undanträngas – metodiskt och utstuderat – till förmån för andra influenser, religioner och kulturer.

Skuldbärare är, enligt ”sverigevännerna”, politikerna, PK-maffian och kulturmarxisterna som, sakta men säkert, underminerar Sverige. Alla som är för mångkultur, tolerans och integration benämns som ”landsförrädare”, ”svenskfientliga” och ”muslimälskare”.

Jag har tidigare på Motargument berört ämnet ”svenskfientlighet” och ”sverigevänlighet”, något man kan betrakta som ett näst intill outtömligt ämne. Det som gör ”sverigevännerna” förbannade denna gång är att den muslimska fastemånaden ramadan infaller den 6 juni. Den 6 juni är Sveriges nationaldag och fick så sent som 2005 helgdagsstatus. Någon har uppmärksammat en kalender där det, vid sidan av Sveriges nationaldag och Svenska flaggans dag även finns en notering om att ramadan, den muslimska fastemånaden, börjar.

Det är troligtvis så att många inte har koll på att ramadan inträffar vid olika datum från år till år. Som jämförelse kan vi nämna att 2014 började fastemånaden 29 juni och 2015 18 juni. Det är alltså en slump att ramadan råkar börja samma dag som nationaldagen. Eftersom den muslimska kalendern är en månkalender, vilket innebär att den bygger på månens faser, så flyttas tidpunkten för ramadan ungefär 11 dagar bakåt för varje år.

640@80
Skärmdump från artikel i Expressen 160317.

Att ramadan är med i en del almanackor är inget nytt. Det finns många olika högtider, som inte är s k ”svenska”, som är listade i almanackor. Beroende på vilken almanacka vi väljer att kika i kan vi finna såväl andra länders nationaldagar/självständighetsdagar, samt de persiska och kinesiska nyåren. Om vi letar lite kan vi också finna ortodoxa (7 januari – den verkliga juldagen) samt judiska högtider, såsom pesach och chanukka.

Att dessa högtider finns inskrivna i vår kalender betyder inte att de måste firas. Alla väljer helt och hållet själva vilka högtider de vill uppmärksamma. Det finns inga rätt eller fel i vilka högtider som kalendertryckerierna själva väljer att ta med, utöver de som uppfattas som traditionella i Sverige.

Det fina med Sverige är att vi har valfrihet. En del firar kanelbullens dag, andra firar nolltaxedagen. En del firar jul, andra firar chanukka eller ramadan. En del firar nyår vid andra tidpunkter på året än natten mellan den sista december och den första januari – andra firar inte över huvud taget. Hör och häpna, det finns svenskar som väljer att inte fira jul, midsommar eller påsk.

Vem vet, i framtiden kanske vi, enligt lag, inte får fira annat än vad som betecknas som traditionellt ”svenska” högtider i Sverige. Kan det bli så att judar och muslimer i ett framtida Sverige inte tillåts att fira sina högtider? Finns det politiska krafter som vill förbjuda vissa högtider och göra andra obligatoriska?

Det finns några intressanta frågeställningar rörande kalender-fenomenet:

  • Kan det vara så att det s k ”svenskfientliga” etablissemanget har en dold agenda när andra länder och kulturer får ta plats i kalendern?
  • Har ”sverigevänner” en genuin rädsla över att rättigheter inskränks eller att Sverige kommer att gå under p g a att ramadan finns med i kalendern?
  • Är det specifikt muslimska högtider som är ”farliga”, eller gäller det andra främmande element också?

Jag antar att det handlar om olika grader i helvetet. Och det största helvetet för ”sverigevännerna” verkar vara islam, muslimer och deras leverne.

Skola och kyrkor

Nu är det hög tid för skolavslutningar igen och då kommer antagligen många att försöka sprida myter och falsk propaganda över hela internet, i sedvanlig tradition. Därför är det dags för lite mytavlivning och mytknäckning för att mota Olle i grind (gammalt svenskt allmogeordspråk)

Svenska flaggan

Myt:

Det är muslimernas fel att vi inte får fira skolavslutning i kyrkan!

Sanning:

Enligt skollagen ska skolan vara konfessionsfri, ska ni skylla på någon, skyll på ateisterna. Det är upp till rektorer och skolledningarna att välja samlingslokal på respektive ort.

Myt:

Man får inte sjunga nationalsången i skolan!

Sanning:

För det första har inte ”Du gamla, du fria” officiell nationalsångsstatus men oavsett det så står det uttryckligen i LGR11 att den SKA sjungas. Dock går det ej att göra det i skolorna på nationaldagen eftersom det är en helgdag och alla skolbarn och lärare är lediga.

Myt:

Den svenska flaggan är ”rasistisk”!

Sanning:

Nej? Det är bara några övervintrade rasister från 1980-talet som hävdar det. Vem som helst får vifta med flaggor, hur mycket som helst.

Slutsats: Varje gång någon försöker att påstå såna här konstiga saker är det färgat av deras egen politiska agenda eller personliga offerkofta, men det är rena lögner. Och ljuga ska man ju inte, eller hur?

Vilken ironi! SD vill fira en invandrare!

Gästinlägg från Slutpixlat

Sverigedemokraterna i Stockholms stad har bestämt sig för att genomföra en familjedag med vårtal av partiledare Jimmie Åkesson den 27:e april. En familjedag som kommer att årligen återkomma om man får tro vad som skrivs på SD:s hemsida.

Men det är inte första gången som SD använder just den 27 april som ett slags manifestationsdatum.

Inför riksdagsvalet 1991 inledde man valkampanjen med ett demonstrationståg på Engelbrektsdagen den 27 april. Marschen, som senare blev en årlig tradition, samlade då 150 deltagare, till stora delar skinheads och uniformerade aktivister från VAM (Vitt Ariskt Motstånd).

Så man förstår ju att just denna dag är av historisk betydelse för Sverigedemokraterna på mer än ett sätt.

Engelbrektsdagen är till och med av så stor vikt för SD att man till och med, genom en riksdagsmotion inlämnad den 5 oktober 2012, ville avskaffa 1:a maj för att ersätta denna dag med just Engelbrektsdagen. Enligt motionen så är första maj enbart en dag för anarkistiska revolutionärer som har en splittrande inverkan på samhället. Men att Engelbrekt genom historien använts som nationell politisk symbol av främst extremhögern och nynazister tycks inte bekymra motionärerna.

Någon som förstår logiken i Sverigedemokraternas resonemang? Uppenbarligen så gör inte motionärerna, Mattias Karlsson och Erik Almqvist det. Det var ju de som lämnade in riksdagsmotionen.

Men vem var då denne Engelbrekt som Sverigedemokraterna tycks högakta?

Engelbrekt Engelbrektsson, troligen född på 1390-talet i Englikobenning (skrivs och uttalas idag Ingolsbenning) utanför Norberg, Västmanland, död 4 maj 1436 (mördad) på nuvarande Engelbrektsholmen i Stora Mellösa socken, Närke, var en svensk rikshövitsman (från 1435), bergsman och frälseman. Han var ledare för Engelbrektsupproret 1434 mot den svenske kungen Erik av Pommern.

Engelbrekt begravdes i Örebro kyrka och blev under de kommande decennierna föremål för en riklig helgonkult. Redan Engelbrektsvisan (1439) anspelar på hur pilgrimer blir helade vid helgonets grav i Örebro. Helgonkulten blev dock kortvarig, då den kvävdes helt av reformationen. I stället trädde en nationalhjältekult. Engelbrekt blev den antidanske hjälten som enade landet och i ledning för allmogen kastade ut danskarna. Att kulten inte blev större får anses bero på att Gustav Vasa själv tillskansade sig samma roll.

1800-talet byggde vidare på de medeltida krönikornas Engelbrektsbild. ”En nationellt och liberalt inriktad historieskrivning gjorde Engelbrekt till grundläggaren av en nationell demokrati, den svenska riksdagens skapare, Sturarnas och Gustav Vasas föregångare. 1400-talets helgonschablon och 1800-talets personlighetsideal sammansmälte till den Engelbrektgestalt, som ingår i det allmänna medvetandet av i dag”, skrev Erik Lönnroth 1934. Engelbrekt utmålas i historieskrivning som allmänhetens beskyddare och motståndare till unionen. Huruvida Engelbrekt själv ansåg sig vara emot unionen debatteras emellertid fortfarande.

Inget ont om Engelbrekt, men han ställde till med en del kaos i dåtida statsapparat och som upprorsledare betraktades han knappast som den helande och enande gestalt som SD flera hundra år senare gör sig illusioner om.

Dessutom så var Engelbrekt Engelbrektsson av en ursprungligen tysk släkt som senast under 1360-talet invandrat till Sverige.

Så är det inte en aning ironiskt att den man som de främlingsfientliga Sverigedemokraterna nu vill fira genom att göra den 27 april till en manifestationsdag egentligen är en man med invandrarbakgrund. Hur rimmar detta med SD:s tal om att bevara svenskheten och de svenska traditionerna?

Om vi går tillbaka i den svenska historien så finner vi ganska mycket av det som idag anses som svenska traditioner inte från början är det. Mycket har vi invandrare att tacka för. Och det är att Sverige idag och genom historiens gång berikats och influerats av just invandrare. Så det, för Sverigedemokraterna och dess anhang, så förhatliga ordet mångkultur är ingen modenyck som de tycks tro. Mångkulturalismen är en gammal fin tradition, om än med en annan benämning i äldre tider, men det är något som vi idag inte enbart bör bevara men även i framtiden utveckla. Enligt Nationalencyklopedin så är betydelsen för ordet ”mångkulturalism” att många kulturer och kulturyttringar samverkar i positiv anda.

Något som inte Sverigedemokraterna som lever i sin inskränkta nationalvurmande glasbubbla någonsin kommer att förstå.

Så om Sverigedemokraterna vill fira invandrarättlingen Engelbrekt Engelbrektsson den 27:e april i Stockholm, så låt oss inte hindra dem. Däremot så kanske antirasiströrelsen också kunde få vara med och fira Engelbrektsdagen då Engelbrekt på 1930-talet användes av svenska socialister som en svensk antifascistisk symbol mot framför allt hotet från den tyska nazismen. Och nazismen och fascismen är ju något som även måste bekämpas idag. Så låt inte SD få lägga beslag på Engelbrektsdagen som sin egen.

Raffina Wall för Slutpixlat

Våra jultraditioner; Advent

Så går vi mot en av de mest traditionstyngda helgerna under året, jul. Det är nu vi kan känna gemenskap genom ”urgamla traditioner”. Vi inleder med advent och väntar in julen.

Att tända ljus i advent är, som så mycket annat, ingen svensk tradition från början. Första gången man vet att detta görs i Sverige är på 1870-talet. Det skulle dröja ytterligare 50 år innan adventsstaken för fyra ljus kom i bruk. Liksom de flesta av våra kristna traditioner runt jul härstammar den från Tyskland.

Foto: Malinka Persson

Tiden innan jul var inte en tid av väntan i det gamla Sverige, den var en tid av hårt arbete som får våra dagars julstress att framstå som semester. Veckorna innan julhelgen skulle all mat tillredas, tvätt sedan flera månader bykas i en iskall sjö eller å, ljusen stöpas, stugan och dess innevånare skrubbas rena.

I en tid av självhushållning var det slakten som stod i centrum under höstmånaderna. Julegrisen hade stått i en speciell stia, där djuret inte kunde röra sig, för att bli så fet som möjligt. Sedan nasse mött sitt öde med ett stick i halsen och förblött så togs det mesta av kroppen tillvara.

I kusttrakterna var det fisken som spelade huvudrollen bland julmaten. Lutfisken skulle läggas i blöt i början av december, en mattradition som förmodligen har medeltida anor. Vårt julbord är en blandning av rätter från olika hörn i vårt land, från tider innan vi blev ett enat rike.

Den tradition som dock verkar vara mest seglivad och sträcka sig längst tillbaka i tid när det gäller julfirande i den mörka nord är ruset genom alkohol. Så när vi tänder det första ljuset på vår adventsstake så hade våra förfäder vid samma tidpunkt fullt upp med att brygga sitt julöl eller ha avsmakning av detsamma.

När dagen var som kortast och natten som längst lurade farorna överallt i det gamla bondesamhället. Gick någonting fel berodde det i regel på onda väsen. På den tiden tog de sig gestalt av varulvar, gastar och tomtegubbar. Berättelserna om allt otyg som kunde drabba människorna fördes vidare muntligen. Det fanns otaliga sätt att skydda sig, sin familj och kreaturen mot ondskan. Ondska som lurade där ute i det nordiska mörkret.

Nu tror vi inte längre på varulvar, gastar och elaka små tomtegubbar. Vi tror inte på ondskan där ute. Vi tänder ett ljus och ler lite åt de skrockfulla förfäderna och deras berättelser.

 

Källa: Julen för 100 år sedan, text och bildmaterial från Nordiska museets arkiv sammanställt av Marianne Olsson