Alla inlägg av Elias Lodin

Statsvetare
Artiklar

Hur kan populismens framgång förklaras?

För att förstå populismens framgångar är det viktigt att förstå skillnaderna mellan höger- och vänsterpopulism. Båda de, samt även nyliberal populism, har haft framgångar i Europa de senaste decennierna. I synnerhet högerpopulismen har varit framgångsrik. Men hur är högerpopulism jämfört med vänsterpopulism?

Det här är en del av en serie i tre delar om populismens relation till den liberala demokratin. Du hittar samtliga delarna här:

1) Hur förhåller sig populism till ideologi?
2) Hur förhåller sig populism till demokrati?
3) Hur kan populismens framgång förklaras?

Det mest grundläggande för att förstå populistiska partiers framgång är att ta förstå både tillgången och efterfrågan i det politiska landskapet. Hänsyn bör även tas till den socioekonomiska och sociopolitiska kontexten, menar Mudde och Kaltwasser (2019).

En viktig faktor är de etablerade politiska partiernas oförmåga att vara responsiva och fånga upp politiska strömningar och undertryckta förväntningar och behov hos en allt växande andel av befolkningen. Den politiska apparaten misslyckas med att uppfatta utvecklingen och missar folkets behov och önskemål till den grad att medborgarna upplever att ”eliten” inte längre gynnar deras intressen. Denna retorik är särskilt framgångsrik när det resonerar emot hur många upplever verkligheten.

Det kan gälla upplevd eller faktisk korruption, att eliten uppfattas som oärlig, självisk eller likgiltig inför majoritetsbefolkningens intressen, eller att den inte går att lita på (Mudde och Kaltwasser, 2019). Det kan också vara en falsk känsla, men som upplevs som ”äkta” och ”sann” eftersom det legitimeras av populisternas retorik.

Populisternas retorik, som att framställa sig själva som outsiders som ”för folkets talan” och representerar ”folkviljan”, blir därmed mer tilltalande för befolkningen. Mudde och Kaltwasser (2019) menar att denna attityd ofta finns latent hos befolkningen. Att den är vilande tills rätt omständigheter får den att slå igenom. Det är när en stor andel av befolkningen upplever att det är en korrekt beskrivning av verkligheten (oberoende om det är korrekt beskrivet – eller inte).

Två exempel på populistiska partier är det svenska högerpopulistiska Sverigedemokraterna (SD) och det spanska vänsterpopulistiska partiet Podemos. Båda grupperna delar en skepticism mot EU och upplevd överstatlighet, samt hävdar att de står på ”folkets sida” mot den etablerade eliten. De har dock olika definitioner av både ”eliten” och ”folket” och representerar olika värdideologier: SD med etnisk nationalism, Podemos med socialism.

Den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe, en av Podemos ideologer, argumenterar för att nyliberalismens politiska centralisering mot ”mitten” har raderat ut konfliktlinjerna i samhället. Politiken blir därmed mer symbolisk än konfliktbaserad, vilket urholkar medborgarnas förtroende för den politiska processen. Det skapar ett klimat där populistiska partier kan framstå som attraktiva alternativ till de etablerade partierna. Eftersom politiken i grunden är en konflikt om olika intressen, är därför populism ett attraktivt alternativ för de som upplever att politiken inte kan tillgodose deras (politiska) behov.

Populistiska partier erbjuder ett alternativ till det befintliga systemet och lägger skulden på ”etablissemanget” och ”eliten”. Deras retorik förstärker ofta bilden av ett polariserat samhälle och stärker partiets krav på exklusiv representativitet som uttolkare av ”folkviljan”.’

Sverigedemokraternas maktanalys utgår från att ”eliten” lierar sig med ”minoriteter” på bekostnad av ”vanliga (vita) svenskar”. Denna analys kan tilltala väljare som känner sig politiskt exkluderade eller uppgivna över landets utveckling. Kombinationen av Chantal Mouffes analys, sociala mediers förenklade verklighet och strömlinjeformade budskap samt ökade klyftor mellan folkvalda och medborgare – stad och land, rika och fattiga – svensk och osvensk – bidrar till en värdering hos många väljare att den etablerade eliten prioriterar egna intressen framför folkets (Müller).

SD har också skapat en förenklad bild av politiska motståndare genom att sammanfoga olika partier under benämningen ”vänsterliberalerna”, trots att dessa partier har diametralt motsatta politiska ståndpunkter. Det var även någonting som nazisterna i Tyskland gjorde under Weimarrepublikens tid för att framställa de själva som ett alternativ mot den etablerade ordningen. Tidigare användes begreppet ”sjuklövern” innan partiet själva ingick i politiskt samarbete med Kristdemokrater och Moderater. Det är noterbart att de har upphört använda sig av begreppet sedan dess.

I vänsterpopulistiska Podemos fall är utvecklingen likartad. Partiet uppstod ur en ekonomisk kris och använder inramningen att den ”nyliberala eliten” har utarmat arbetarklassen och ”det vanliga folket”. De etablerade partierna utmålas som illegitima representanter för folkets intressen, eftersom de gynnar nyliberala krafter. De är det dåliga som tjänar det dåliga – emot folkets intressen.

Podemos kombinerar populistisk retorik och propaganda med en outsiderattityd – snarlikt hur SD fram till nyligen har försökt positionera sig. Podemos är EU-skeptiska och säger sig värna spanjorerna mot Bryssel, likt SD:s framställning av ”svenska folket” mot eliten, men utan etnisk avgränsning – snarare i termer av klass. Samma retorik går att se hos Ungerns högerpopulistiska ledare Victor Orbán.

Populistiska partier kombinerar ofta ett personalistiskt ledarskap med partiorganisationer som ibland fungerar mer som valmaskiner än traditionella partier. Både SD och Podemos har ett tydligt ledarskikt som bär partiet, ofta i samspel med en social rörelse. Podemos började som en social rörelse som aktiverade populistiska känslor, medan SD utvecklade sitt parti långsamt och triangulerade opinionsläge och sinnesstämning över tid för att hela tiden ligga i linje med vad de uppfattade som ”folkets vilja” – för att på det viset göra anspråk på att vara företrädare för opinionen – samtidigt som de både hamrar och smyger in sina andra budskap. Båda partierna har också en stark närvaro på internet, vilket förstärker deras förmåga att kommunicera direkt med väljare.

Populisternas förmåga att ge uttryck för ”folkviljan” är avgörande för människors ställningstagande och skapar det som Müller kallar ”aha-upplevelsen”, vilket ger följarna ovanligt hög lojalitet jämfört med andra partier. Båda partierna i det här exemplet är karismatiska och har följare som i hög utsträckning är lojala och relaterar känslomässigt – snarare än ideologiskt – till partiernas respektive sinnesstämningar.

Kombinationen av sociala och politiska faktorer har skapat en situation där ”behovet” av populism har ökat, medan partierna själva har haft organisatorisk kapacitet, ledarskap och socialt momentum för att dra nytta av de förutsättningarna . Tillsammans med de etablerade partiernas oförmåga att anpassa sig till nya situationer förklarar detta deras framgång. Populism är i den här kontexten ett politiskt verktyg, snarare än en ideologisk riktning.

Referenser:
Mudde, Cas och Rovira Kaltwasser, Cristobal. Populism – a very short introduction. New York: Oxford University Press. 2019.

Müller, Jan-Werner. Vad är populism? En essä. 2 Uppl. Göteborg: Bokförlaget Daidalos. 2019.

Artiklar

Hur förhåller sig populism till ideologi?

Populismen går att betrakta som en ideologi – en ideologi som delar in det politiska landskapet i ”det äkta folket” och den ”korrupta eliten”. Medborgarna ställs mot etablissemanget. Populism är dock snarare en ”lins” (eller ett perspektiv) genom vilken det politiska landskapet betraktas än en fullbordad ideologi såsom socialism, konservatism, liberalism eller nationalism.

Det här är en del av en serie i tre delar om populismens relation till den liberala demokratin. Du hittar samtliga delarna här:
1) Hur förhåller sig populism till ideologi?
2) Hur förhåller sig populism till demokrati?
3) Hur kan populismens framgång förklaras?

Mudde och Kaltwasser (2019) menar att populism sällan framträder isolerat. Renodlade populistiska rörelser och partier är ovanliga. Det vanliga är att populister, populistiska grupper och sociala rörelser använder sig av en ”värdideologi”. Det är en ideologi som populism appliceras på. Populism fungerar då som en ”tunn ideologi” som kompletteras av en värdideologi.

De vanligaste värdideologierna för populism är olika former av nationalism eller socialism, men även nyliberalism förekommer. Längre tillbaka i tiden fanns en tydlig koppling mellan populism och ett landsbygdsperspektiv, såsom peasantism eller agrara bondeintressen. Fram till 1980-talet ansåg många att populism självklart var förknippad med landsbygden enligt Müller (2019). Klyftan mellan stad och land var då något populister ofta tog fasta på, exempelvis Populist Party i USA eller Narodnikerna i Ryssland. Müller menar dock (2019) att Narodnikerna i strikt mening inte säkert kan sägas vara populister enligt gängse definition av begreppet.

Müller konstaterar (2019) att vänster- och högerpopulism visserligen enas i distinktionen mellan liberalism och demokrati – eller med andra ord i uppfattningen att den liberala demokratin inte är tillräcklig, eller till och med odemokratisk eller skendemokratisk. Det betyder emellertid inte, som han vidare konstaterar, att det är ”plausibelt entydigt symmetriska, även om de har beröringspunkter” (2019).

Högerpopulismen, särskilt i Europa, har normalt olika former av nationalism som värdideologi. Den kombinerar ideologiska komponenter som nativism (med rasistiska och etniska undertoner), auktoritära värderingar och välfärdschauvinism, menar Mudde och Kaltwasser (2019). Högerpopulister måste inte vara etniska chauvinister eller ens rasister, men som Müller uttrycker det (2019): ”Men de behöver ett moraliskt distinktionskriterium som skiljer det goda folket från de dåliga eliterna.”

Geert Wilders i Nederländerna använder liberala värden som frihet och tolerans som ett sätt att definiera vilka som tillhör ”folket” och vilka som inte gör det. Andra nyliberala populister från den politiska mitten är Forza Italia i Italien och brittiska Independence Party (UKIP), vilka kan ses som reaktioner på frustration över upplevt höga skatter och ökade utgifter för välfärdsstaten, menar Mudde och Kaltwasser (2019). Partier som haft varierande framgångar senaste decenniet.

Vänsterpopulismen har en annan form av inramning, men använder också ett distinktionskriterium. Den argumenterar för ”folket” mot ”eliten”, men inte i termer av etnicitet, hudfärg, nationalitet eller religion. Istället består motsättningen av ”vanligt folk” ställt mot den korrumperande eliten. Occupy Wall Street-rörelsen är ett exempel, då den ansåg sig representera ”Main Street” mot ”Wall Street”. Müller (2019 illustrerar det med deras slagord: ”Ninety and nine in hovels bare, the one in a palace with riches rare.”

Chantal Mouffe och Podemos använder det något mindre precisa begreppet de ”nyliberala krafterna” eller den ”nyliberala eliten” för att beteckna den korrumperade eliten, men distinktionen är tydlig.

Vänsterteoretiker brukar framhålla populism som ett ”korrektiv” till en demokrati som håller vanligt folk på avstånd, menar Müller (2019). Samt att ”förhållandet mellan demokrati och liberalism eller rättsstat har hamnat i obalans och populister kan stärka den demokratiska sidan igen.” Müller (2019) vänder sig dock mot det synsättet, eftersom populister inte är intresserade av medborgarnas deltagande i sig, utan endast som ett moraliskt anspråk på representation. Det vill säga att det är ett argument för ökat inflytande för egen del, tvärtemot retoriken om att de ”gör det för folkets skull”.

För populister är det en dubbelsidighet. Den populistiska tolkningen av det politiska landskapet utgör dess ideologiska utformning, men en värdideologi appliceras på den populistiska retoriken.

Exempelvis argumenterar vänsterpopulister för mer demokrati eller försvar av ”folkets” intressen – som ”Main Street” istället för ”Wall Street” – medan högerpopulister, enligt Müller (2019) ofta försvarar etniska eller kulturella förhållanden genom att favorisera en majoritetskultur, religion och etnicitet som en integrerad del av det populistiska moraliska anspråket.

Populister anser sig alltså, oberoende av vänster-mitten eller högerpopulism stå för en högre moral med mer legitimt anspråk än den påstådda ”korrupta eliten” som ett sätt att få inflytande för egen del – snarare än att de faktiskt strävar efter makt åt ”folket” de påstår sig representera.

Referenser:

Mudde, Cas och Rovira Kaltwasser, Cristobal. Populism – a very short introduction. New York: Oxford University Press. 2019.

Müller, Jan-Werner. Vad är populism? En essä. 2 Uppl. Göteborg: Bokförlaget Daidalos. 2019.

Artiklar

Hur förhåller sig populism till demokrati?

Populismens relation till demokrati är komplicerad. Som Mudde och Kaltwasser konstaterar (2019) existerar populism sällan isolerat, utan är en produkt av den moderna representativa liberala demokratin.

Det här är en del av en serie i tre delar om populismens relation till den liberala demokratin. Du hittar samtliga delarna här:
1) Hur förhåller sig populism till ideologi?
2) Hur förhåller sig populism till demokrati?
3) Hur kan populismens framgång förklaras?

Det har visserligen funnits agitatorer, demagoger och politiker med en taktiskt ”folklig” retorik tidigare, men populismen är ett modernt fenomen som hänger samman med framväxten av den liberala representativa demokratin.

Müller (2019) argumenterar för att populism är ”otvivelaktigt anti-demokratisk”, eftersom den bygger på ett moraliskt anspråk på att vara de enda som representerar ”folket”. Populismen är, menar Müller (2019), ”alltid en politisk krigsförklaring” och inte bara anti-elitistisk, utan även anti-pluralistisk (2019) (dvs. emot politisk mångfald). Därmed utgör populismen ett hot mot demokratin som förutsätter en politisk mångfald och fritt åsiktsutbyte. Enligt Robert Dahls teori förutsätter pluralism som fundament i den liberaldemokratiska en representativ parlamentarism.

När populister är i opposition använder de moraliska och suveräna anspråk för sitt rättfärdigande. De kräver representation, lyfter radikaldemokratiska krav och uppmärksammar frågor som kan utgöra relevant systemkritik. Deras krav kan handla om att inkludera de exkluderade eller hävda att vissa samhällsfrågor ska hörsammas. Samtidigt målar de ut den befintliga ordningen, dess företrädare och ”eliten” som illegitima – och därmed oförenliga med ”riktig demokrati” som de själva företräder.

Det gör populismen antidemokratisk, utifrån det moraliska anspråket på exklusiv suverän representation. Bara deras perspektiv ska råda.

Samtidigt kan populismen bidra till att rikta fokus mot frågor som uppfattas som väsentliga för medborgarna genom att påverka både policyutformning och den allmänna samhällsagendan.

Populismen kan dock betraktas både som ett hot och som ett korrektiv till demokratin, även om flera forskare, såsom Müller (2019), invänder mot det senare synsättet. Mudde och Kaltwasser (2019) menar att populism kan vara både en vän till demokratin och en fiende, beroende på var i demokratiseringsprocessen en stat befinner sig.

Exempelvis kan populism ha en positiv effekt när en auktoritär stat liberaliseras, eftersom den kan påskynda demokratiseringsprocessen. I motsatt riktning kan populistiska anspråk ha en negativ effekt när en valdemokrati rör sig mot en mer utvecklad liberaldemokratisk ordning – genom att de populistiska rörelsernas auktoritära tendenser underminerar rättsstatens principer.

Inom hela spektrumet – från auktoritära stater till fullt utvecklad liberaldemokratisk parlamentarism – kan populismen anses ha både positiva och negativa effekter, beroende på kontext och maktförhållanden. Det gör att populism måste förstås utifrån den kontext den befinner sig och hur populismen positionerar sig i det politiska landskapet.

När populister väl når makten har de, i linje med sin självbild som bärare av ”folkviljan”, en tendens att motsätta sig institutioner som uppfattas som hinder för deras absoluta anspråk på makt. Det gör dem till ett hot mot rättsstaten och demokratisk maktutövning. Exempel på det är när maktdelningsprincipen upphör eller kraftigt försvagas.

Utvecklingen i länder som Ungern och Polen – men även Turkiet och USA – visar hur populistiska ledare och partier kan driva på en övergång från liberala demokratier till valdemokratier och vidare mot defekta demokratiska system. Exemplen illustrerar hur populismen kan motverka demokratisk konsolidering och istället främja en auktoritär utveckling inom staten. Det visar tydligt hur populism som kan uppfattas som nödvändig snabbt kan övergå till en demokratisk katastrof.

Eller som Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan uttryckte det med liknelsen om att demokrati är som att åka spårvagn:

”Du åker med tills du nått ditt resmål, sedan kliver du av”

Uttrycket används ofta för att illustrera hans syn på att demokrati är ett verktyg som ska användas för att uppnå ett specifikt politiskt mål, snarare än ett permanent system. Det tolkas som att han ser det som ett sätt att uppnå makten för att sedan kunna gå över till en annan typ av styre, och detta har setts som en del av en auktoritär utveckling i Turkiet, rapporterar Utrikespolitiska institutet. 

Referenser:

Mudde, Cas och Rovira Kaltwasser, Cristobal. Populism – a very short introduction. New York: Oxford University Press. 2019.

Müller, Jan-Werner. Vad är populism? En essä. 2 Uppl. Göteborg: Bokförlaget Daidalos. 2019.

Krönikor

Vi flyr från livet – men det vi behöver är varandra

Det är en norm i vår kultur att hantera vardagens vansinne genom undvikande och flykt. Samtidigt längtar och söker vi efter kontakt. Den motsägelsen riskerar att förstöra oss.

En kultur av flykt

Stress, oro och vardagskrav bemöts med distraktioner som sociala medier, shopping, alkohol, arbete och enkelt konsumerad underhållning. Men det vi undviker är det vi behöver mest – mänsklig närhet och samhörighet.

Vi lever i en tid där ytliga lösningar applåderas, medan de djupa problemen lämnas olösta och svåra att prata om. Det gör oss existentiellt sårbara. Vi gruvar oss för de frågor som gör oss till det vi är – människor.

Digitala plåster på själen

I stället för att ringa en vän scrollar vi i timmar. Sociala medier och streaming blir en konstgjord närhet, men lämnar oss mer tomma än innan. Vad fick jag ut av scrollandet innan jag somnade? Minns jag det ens dagen efter vad jag la min tid på?

Arbete som flykt

Den svenska arbetskulturen premierar ständig prestation. Övertid, tillgänglighet och ett evigt tempo blir en ursäkt för att slippa konfrontera ensamhet och oro. Vi lever i väntan på ett framtida lugn och lycka som kanske aldrig infinner sig. För vem anstränger vi oss så mycket?

Umgänge utan närhet

Alkohol och ytliga aktiviteter ersätter djupa samtal. Man kan vara social – och ändå ensam. Vi tvingar fram sociala tillfällen och dämpar oss själva för att stå ut med det. Varför har vi inte fler meningsfulla möten istället?

Konsumtion som bedövning

Shopping, resor och statusgrejer säljs in som lycka. Det används för bekräftelse – helst i sociala medier – där till och med åsikter och plattityder proklameras som en vara som ska ge oss status och därmed uppskattning och bekräftelse. Från vilka då? I många fall främlingar vi aldrig kommer veta vilka de är egentligen. Det skapar en oro och ångest – både hos oss själva och hos dem som inte kan eller vill leva likadant eller lyckas hänga med i de senaste trenderna.

Rädsla för konflikter

Vi undviker svåra samtal i familj, på jobbet och i vänskaper för att “hålla fred”. Meningsskiljaktigheter ses som ett problem snarare än en förutsättning för gemensam utveckling. Resultatet blir distans i stället för närhet. Öppenhet uppmuntras i teorin, men stigmatiseras i praktiken. Ingen vill behöva ta intryck av andras problem. Det stör vår hårt konstruerade och konstgjorda mentala stabilitet. Det är för drygt att orka bry sig i allt som händer. Trots det är det negativa saker som får mest uppmärksamhet – för vi kan relatera – men positiva saker är vi misstänksamma emot. Kom inte här och var för nöjd med dig själv!

Kroppen som projekt

Gym, dieter och wellness blir en uppvisning snarare än omsorg. Kroppsfixeringen förstärks av medier och appar som reducerar människor till ett filtrerat yttre och gallring av våra medmänniskor. En swipe dit eller hit. Det reducerar människovärdet till vad de kan tillfredsställa oss själva. Är det vad vi är för varandra?

Ett samhälle som gör oss sjuka

Vi lever i ett land där hälften av hushållen är ensamhushåll. Där misstro, konkurrens och statusjakt ersätter trygghet och gemenskap. Den som inte är snygg och framgångsrik riskerar att sorteras bort i den hårda sociala hierarkin., kanske av så banala skäl som en profilbild som ogillas eller att personen väckte en känsla av att du behöver ifrågasätta dig själv. Inte kan du kapitulera för andra i den hårda konkurrensen för bekräftelse.

Konsekvensen är utmattning, depression, social ensamhet, ett existentiellt utarmat samhälle och en kultur som undergräver både jämlikhet och rättvisa, men också mellanmänsklig respekt och omtanke om varandra. Ett samhälle som premierar de hårda villkoren och förkastar den empatiska närhet vi alla behöver.

Varför är vi rädda för varandra?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.