Denna artikel om Sverigedemokraterna och rädslan är hämtad från den avsomnade bloggen Sd-bluffen, september 2010.

Att Sverigedemokraternas retorik bygger på att skrämma upp folk är inget nytt, men det är lite intressant att analysera partiets kärnväljare. Merparten är män på landsbygden (mindre orter och förorter) med små inkomster. Arbetslöshet och låg utbildning är också kännetecknande för gruppen i stort. I mångt och mycket är det dessa grupper som socialdemokraterna traditionellt haft starkt stöd hos, men som nu byter partilojalitet.

Det finns en inneboende känsla hos många att samhället springer ifrån dem, att utveckling är något som associeras med företagsnedläggningar och neddragningar i samhällsservice. Det finns en längtan tillbaka till ett samhälle där kroppsarbete är högt värderat och arbetarklassen klarar sig bra på grund av att man har jobb och inkomst. Inget av detta är nytt, men analysen ger också fog för framtida oro.

Rädslan som dessa människor känner måste tas på allvar. Det är när arbetslösheten är hög som de största motsättningarna inom ett samhälle förs upp till ytan, antingen mellan exempelvis rika och fattiga eller mellan infödda och invandrare. Integrationen och flyktingpolitiken är inte lika intressant att diskutera när arbetslösheten är låg, för att människor inte känner samma rädsla för sitt eget uppehälle. Därför måste första värnet gentemot främlingsfientlighet och rasism att verka för att alla människor i ett samhälle ska kunna ha ett jobb eller meningsfull sysselsättning, samt en inkomst kopplad till denna. Arbetslöshet är en grogrund för rasism, oavsett var det gäller.

Rädslan för att förlora sitt jobb, att inte lyckas få ett jobb, att inte finna en livspartner, att inte kunna betala räkningarna, är alla exempel på oro som är befogad. Det är detta som politiken måste ta fasta på ifall man på allvar vill verka antirasistiskt. Det räcker inte med kampanjer gentemot de grupperingar som kanaliserar denna rädsla (eg partier med nationell agenda).  Det räcker inte heller med stödåtgärder eller att bara tala väl om landsbygden.

Någon borde ta på sig rollen att på allvar ta dessa människors oro på allvar, att presentera politiska lösningar på arbetslösheten på landsbygden, och att presentera hur man vill hjälpa ungdomar som känner sig förbigångna och vilsna. Vilka politiska partier är beredda att ta upp frågan? Vem är frågan mogen? Nu är det upp till bevis innan det sitter rasister i vårt högsta politiska parlament. Konflikten mellan utveckling i städerna och hopplösheten på landsbygden och i förorterna måste ges en lösning. Snabbt.