Björn Häger, journalist med mångårig och bred erfarenhet av nyhetsrapportering och grävande journalistik, samt föreläsare och för närvarande doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap vid Mittuniversitetet i Sundsvall, har skrivit en bok om mediernas reaktion på och inställning till sverigedemokraterna (SD) under valet 2010.

Med sina 295 sidor samt källhänvisningar med mera, är boken både lättläst och detaljerad på en och samma gång. Den innehåller allt från en kort historisk beskrivning av Sverigedemokraterna, till en jämförelse av mediernas bevakning av Ny demokrati på 90-talet och vilka effekter det gav på partiet och det svenska samhället. Häger redogör även för hur SD bevakades under valkampanjen 2006, eller till stor del inte bevakades, kanske man också skall säga.

Boken ger en översiktlig syn av journalisters demokratiska uppdrag, bland annat kring att ge en allsidig nyhetsbevakning och information om vad som är relevant i samhället. Detta ställt mot journalisters skyldighet att partiskt ta ställning för demokrati och alla människors lika värde.

Det journalistiska uppdraget ställs slutligen i konfrontation med den verklighet av SD som parti och hur partiet skall bevakas i medierna.

Boken ”Problempartiet” bygger huvudsakligen på ett relativt stort antal intervjuer med journalister i Stockholm och Skåne. Ur intervjuunderlaget framkommer stora skillnader i erfarenheter av journalisternas bevakning av SD i Skåne, Stockholm och i resten av landet.

I Skåne har SD sedan ett bra tag tillbaka haft en stor representation i kommunerna. Därför har lokala journalister vant sig vid dem och ofta bevakat partiet och dess åsikter i flera olika slags politiska frågor. I Stockholm hamnade SD länge under den journalistiska radarn, huvudsakligen med undantag av krönikörer och kolumnister som sedan länge och nästan enhetligt kritiserat partiet och dess företrädare. När nyhetsbevakning skett har den ofta handlat om olika skandaler krig SD:s politiker.

Valet 2010 beskrivs i ”Problempartiet” som en slags brytpunkt för SD:s mediala genomslag. Partiet steg i opinionsundersökningarna och detta bevakades av medierna. Av vad som framgår berodde SD:s framgångar av något så enkelt som partiets egna lokala opinionsbildning genom flygbladsutdelning, torgmöten och insändare i lokaltidningar, men inte minst Internet.

SD har fler klipp på youtube än något annat politiskt parti i Sverige. Många av partiets medlemmar och sympatisörer är aktiva på bloggar och i tidningars kommentarsfält. På detta sätt hade SD både med traditionella och nya metoder lyckats driva sina egna politiska frågor på ett helt annat sätt än tidigare. Ett sätt som dessutom nådde mottagarna utan sedvanlig journalistisk granskning och analys.

SD nekas och har sedan länge nekats annonsering i mycket av medierna. Däremot blev just nekandet av SD:s annonsfilm med burkhaklädda kvinnor i TV4 något som framstår som en rejäl PR-succé för SD.

Den ledde till en debatt om yttrandefrihet, där SD i mångas ögon tycks ha gått segrande ur debatten. Debatten om SD:s avsaknad att sprida sina politiska budskap ledde även till en uppmaning till Jimmie Åkesson att skriva en debattartikel i Aftonbladet, vilket han också gjorde. En debattartikel som i mångt och mycket drev tesen om att Sverige hotas av ”islamisering”. Enligt Jimmie Åkessons återgivna kommentarer i boken gav hans artikel ett stort genomslag och ledde till fler sympatisörer och medlemmar.

Sammanfattningsvis beskriver boken ”Problempartiet” ett välkänt faktum; SD har fått snabbt och ökat stöd, nästan oavsett hur medierna behandlat partiet. Från utfrysning, nekad annonsering, kritik på ledarsidor, i krönikor och kolumner, till TV-debatter med SD och intagna debattartiklar av SD, samt alldaglig nyhetsbevakning i mindre kontroversiella frågor än invandring. Föga förvånande har SD även gått fram när svenska medier på ett eller annat sätt bedrivit en journalistik som lånat myket av SD:s språkbruk och världsåskådning, såsom då SVT:s debattprogram Agenda höll en debatt under rubriken ”Hur mycket invandring tål Sverige?”

Boken ”Problempartiet” går in på vad SD:s framgångar betyder för svenska journalister. Å ena sidan inget alls, eftersom journalister skall bevaka och informera om samhällsfenomen oavsett om det gynnar eller skadar ett parti.

Å andra sidan väldigt mycket, eftersom rapportens intervjuer och andra undersökningar av journalistkåren visar att medierna i Sverige starkt ogillar SD som parti.

Den ständigt återkommande inställningen till SD som parti är att partiet generellt sett ses som ”främlingsfientligt” och ”rasistiskt” av journalister. Den inställningen tycks ibland eka tomt, eftersom endast ett fåtal journalister, i såväl sitt arbete eller i intervjusvaren i boken, kan förlara eller analysera SD utifrån varför partiet skulle förtjäna detta epitet.

Och kanske är det där boken så väl beskriver mediernas allmänna relation till SD. Medierna kanske — oavsett sin avsikt — är ett av de största problemen i förhållande till SD. Deras allmänna antagonism mot ett parti kombinerat med avsaknaden av förmåga att granska partiets politik sakligt. Inte minst utifrån ett demokratiperspektiv.

Hur ofta har SD:s politiska program och motioner granskats av traditionella medier utifrån frågan om de är förenliga med svenska grundlagar och internationella rättsakter rörande mänskliga rättigheter? Hur ofta har en betydande mängd av uttalanden och påståenden av SD:s politiker faktagranskats av medierna?

Med risk att tala i egen sak, är det kanske inte så märkligt att de tillkortakommanden som svenska medier själva anser sig ha i sin bevakning av SD, verkar ha givit upphov till samma typ av hemsida som denna artikel publiceras på, nämligen Motargument.se, Interasistmen.se och allt fler tillkommande Internetbaserade medier.

Håller granskningen av Sverigedemokraterna på att övergå till att bli en folkrörelse när traditionella medier inte kan uppfylla sin grundläggande uppgift, nämligen att försvara demokratin?

———
Köp boken här: Problempartiet E-bok 95:-