Årets största inrikespolitiska händelse är tveklöst Jokkmokks öppna brev (”Tack men Nej Tack”) där man avböjde möte med regeringens samordnare för ”frivillig återvandring”, vilket utmynnade i en domino-effekt över hela landet. Flera följde Jokkmokks exempel och i skrivande stund har minst 75 kommuner, däribland Stockholm, Göteborg och Malmö, anslutit sig till motståndet mot Tidöregeringens återvandringsplaner. I offentliggjorda brev har kommunledningar från norr till söder gjort skarpa markeringar och inte bara hänvisat till principen om kommunala självstyret, utan man framhåller även en ideologisk kärna om alla människors lika värde. Kommuner som likt Jokkmokk säger ”Tack men Nej Tack” vill vara platser där folk känner sig välkomna.
Är det något som detta motstånd från kommunalt håll synliggjort, är det maktförhållandet mellan det nationella och det lokala. Flera statsråd och riksdagsledamöter under nuvarande mandatperiod framstår som att de har levt i en elitistisk bubbla utan markkontakt. Både retoriskt och politiskt har flera företrädare försökt läxa upp befolkningen om vikten att minsann göra rätt för sig, samtidigt som man själv kastat sten i glashus (till exempel migrationsministern som gjort flera utspel om föräldraansvar, samtidigt som hans egen son varit aktiv i nazistiska Aktivklubb). Man har hela tiden pratat om hårdare nypor som svar på flera samhällsproblem, trots att en samlad expertis sina remissvar avråder från flera reformer, nu senast med förslaget om att möjliggöra att 13-åringar kan sättas i fängelse.
Men i dagarna hände något avgörande. Medan staten stiftar lagar är det kommunerna som förväntas efterleva dem i praktiken. Kommuner märker av hur lagstiftning och budget från nationellt håll inte bara påverkar det lokala näringslivet och basverksamheter som skola, vård och omsorg, utan även invånarnas förtroende till samhällets institutioner. Kommuner har ett lokalt perspektiv som man på nationell nivå ofta helt saknar. Exempelvis ser man hur minskad befolkningstillväxt påverkar den kommunala utvecklingen i flera avseenden, inte minst ekonomiskt. Men även andra värden går förlorade, såväl sociala som kulturella. Det är därför många representanter i sina öppna brev understryker att man vill vara attraktiva kommuner som man vill flytta till och stanna, medan staten eftersträvar att förnedra och kasta ut människor i ovisshet.
Legitimiteten i Tidöregeringens ideologiska återvandringsprojekt urholkas underifrån. Sällan har kontrasten mellan regeringens bubbla och den kommunala verkligheten varit tydligare.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument 