Regeringspartierna och miljöpartiet gjorde nyligen ytterligare reformer inom ramen för den migrationspolitiska överenskommelsen. Jag välkomnar den, men är mycket skeptisk till hur stor skillnad den kommer att kunna få i praktiken.

The U.S. Army / Foter.com / CC BY

En av de mest uppmärksammade delarna av de nya reformerna är att laglydelsen i femte kapitlet, sjätte paragrafen av utlänningslagen om uppehållstillstånd på grund av ”synnerligen ömmande omständigheter” för barn, ändras till ”särskilt ömmande omständigheter”. Lagändringen är avsedd att medföra att kraven på omständigheterna som grund för barns uppehållstillstånd sänks.

Men hur stor är skillnaden gentemot dagens lagstiftning?

5 kap. 6 § Utlänningslagen anger följande:

Om uppehållstillstånd inte kan ges på annan grund, får tillstånd beviljas en utlänning om det vid en samlad bedömning av utlänningens situation föreligger sådana synnerligen ömmande omständigheter att han eller hon bör tillåtas stanna i Sverige. Vid bedömningen skall särskilt beaktas utlänningens hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situation i hemlandet.
Barn får beviljas uppehållstillstånd enligt denna paragraf även om de omständigheter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att tillstånd skall beviljas vuxna personer.

Såsom det framgår anges i andra stycket 5 kap 6 § utlänningslagen att kraven för barn att få uppehållstillstånd redan idag sätts lägre än för vuxna. Det finns även en del praxis från Migrationsöverdomstolen på området som däremot ofta är mer restriktiv än vad lagstiftaren avsett.

Förutom själva specialbestämmelsen om synnerligen ömmande omständigheter, finns den så kallade portalparagrafen i 1 kap. 10 § utlänningslagen som anger:

I fall som rör ett barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver.

Även i utlänningslagens förarbeten anges att något lägre krav skulle kunna ställas på styrkan av  de humanitära skälen när barn är berörda (prop. 1996/97:25 sid. 284). Även i prop. 2004/05:170 framhålls att de humanitära skälen bör kunna vara av något mindre allvar och tyngd när det gäller barn.

Som synes har det funnits åtminstone i teorin ett relativt välutvecklat skydd i lagstiftningen för barnens bästa. Den nya lagändringen om särskilt ömmande omständigheter kan i stora stycken bli en slags omskrivning av de lägre ställda krav för uppehållstillstånd för barn — som redan finns — och de särskilda hänsyn till barn som redan skall tas. En separat juridisk definition kan sannolikt komma att underlätta för flera barn och deras föräldrar, som redan idag borde uppfylla kriterierna för att kunna få uppehållstillstånd.

Men jag ifrågasätter att den nya definitionen läker de huvudsakliga bristerna.

Av vad som framgår och även upprepats av den blonda och blåögda migrationsministern Tobias Billström, skall fortfarande en individuell prövning göras i varje enskilt fall. Det är en princip som genomsyrar hela utlänningslagen och det är en korrekt princip. Antalet beviljade uppehållstillstånd i sig eller statistik får aldrig bli ett mål med lagen. Målet skall alltid vara en korrekt handläggning på ett korrekt underlag.

Med det i beaktande framgår att den nya juridiska definitionen ”särskilt ömmande omständigheter” är en generell term som ersätter en annan generell term.

Så om generella termer ofta inte når hela vägen i alla ämnen som är individuella ärenden, vad kan då göras?

 

1. Säkra bevisningen

”Synnerligen ömmande omständigheter” och i framtiden ”särskilt ömmande omständigheter” lär sannolikt även i fortsättningen huvudsakligen utgöras av situationer då barn lider av fysiska och/eller psykiska sjukdomar. För att sådana åkommor bevisligen skall kunna utgöra underlag för uppehållstillstånd, krävs läkarintyg.

Trots de redan idag existerande lägre beviskraven för barn i utlänningsärenden, krävs underlag för att göra sannolikt att t.ex. försök att skära halsen av sig, starkt indikerar en påtaglig och bestående självmordsrisk. Att de ständiga försöken att hoppa från balkongen utgör en påtaglig och bestående självmordsrisk. Att kroppen som är full av skärsår och brännmärken efter släckta cigaretter är ett led i ett självskadebeteende som påvisar en påtaglig och bestående självmordsrisk. Att krossandet av tallrikar över sin egen skalle, rusandet med ansiktet eller huvudet rakt in i väggar är ett led i ett självskadebeteende som påvisar en påtaglig och bestående självmordsrisk.

Att skriken om nätterna i månader efter mamma inte ”har sin upprinnelse i frustration över den självförorsakade separationen av vårdnadshavarna i hemlandet som torde sakna relevans för ärendets avgörande”, utan bevisar hur ett barn riskerar livslånga psykiska besvär om det återigen skiljs från vuxna, såsom sina gode män, om de utvisas.

Kroppsbesiktning krävs för att upptäcka bajonettsticken, brännsåren från blåslampor och för att konstatera att de utdragna naglarna verkligen har dragits ut. Kroppsbesiktning krävs för att upptäcka det söndertrasade anuset och den söndertrasade vaginan. Och inkontinensen. Långa intervjuer med barn hos välmeriterade och förtroendeingivande psykiatriker, krävs för att påvisa att det söndertrasade anuset eller den söndertrasade vaginan är resultatet av systematiska och mångåriga gruppvåldtäkter av pojkar och flickor.

För att tillsammans med efterforskning av landsinformation upptäcka att mamma och pappa mördades, att byn brändes ner. Att grannarna sköts ner. Att de andra barnen som inte lyckades rymma utexaminerades från talibanernas självmordsbombarskolor.

Att det ena ögat som saknas har stuckits ut med kniv och inte förkommit genom en olycka. Att revbenen som läkt hjälpligt tidigare har slagits av med gevärskolvar.

Att hela detta panorama av upplevelser har förorsakat psykiska trauman som utgör en påtaglig och bestående självmordsrisk. Att barnens tystnad, ibland stumhet och stirrande med gapande munnar inte utgör ”vägran att samarbeta i asylutredningen”, utan psykosomatiska tecken på svåra trauman som utgör en påtaglig och bestående självmordsrisk. En kompakt tystnad är ofta farligare än hysterisk gråt.

Även om Migrationsverket i egenskap av myndighet har huvudansvaret för att ett asylärende blir korrekt utrett, ligger det i regel på det offentliga biträdet att säkra bevisningen. En del offentliga biträden verkar fortfarande tro att patientjournaler går att åberopa som bevisning i domstol. Så är inte fallet. Sannolikt den övervägande delen ombud och offentliga biträden har inte exakt kunskap om vilka juridiska kriterier som uppställs för att läkarintygen skall kunna åberopas med framgång som bevisning.

Praxis från Migrationsdomstolen anger tydligt hur läkarintyg skall vara utformade, men ett begränsat antal ombud och offentliga biträden har studerat denna praxis. Utlänningslagstiftningen i sig anger inte hur läkarintygen skall vara utformade.

För egen del har jag studerat några hundratal läkarintyg i asylärenden och enbart en handfull av dem uppfyller kriterierna. Alltså blir det avslag, vilket inte lär ändras nämnvärt av att utlänningslagen i framtiden talar om ”särskilt ömmande omständigheter” istället för ”synnerligen ömmande omständigheter”.

Utlänningslagen bör därför ändras så att beviskriterierna för läkarintyg framgår direkt i lagtexten. Så att färre asylhandläggare och ombud behöver ta sig tiden att lista ut beviskriterierna i förarbeten och praxis.

2. Ändra kraven för bedömningen av vårdmöjligheter i hemlandet

I dagens utlänningslagstiftning anses möjlighet till vård i hemlandet — nästan oavsett hur svårtillgänglig eller kostsam — som ett tillräckligt skäl för att inte bevilja uppehållstillstånd på grund av sjukdom. Dels måste sjukdomen vara livshotande eller svårt handikappande. Därefter krävs att vård för en viss sjukdom överhuvudtaget inte finns i ett visst land. Kostnaden för sjukvården anges tydligt i utlänningslagen inte vara en faktor vid bedömningen av möjligheten av att kunna få vård.

Svensk sjukvård är i nästintill alla fall bättre än i de länder som människor flyr ifrån. Det faktumet kan i sig inte utgöra grund för att få uppehållstillstånd i Sverige. Däremot kan inte rimligtvis en sjukvård i aldrig så liten omfattning och aldrig förenad med sådana kostnader, negligeras vid frågan om ”synnerligen ömmande omständigheter” eller ”särskilt ömmande omständigheter”.

Detta trots att rätten till liv innebär att en avvisning eller utvisning till ett land som riskerar att leda till döden eller ett livsvarigt handikapp strider mot ”rätten till liv”, stadgad i artikel 2 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna och som är jämställd med svensk grundlag.

Istället måste kriterierna finnas någonstans mitt emellan. När förekomsten av sjukvård och priset för den faller helt på den sjuke, gör att det i praktiken blir omöjligt att få vård för en livshotande eller svårt handikappande sjukdom, borde det utgöra skäl för uppehållstillstånd. Utlänningslagen måste då även och till skillnad från idag kunna definiera hur praktiska möjligheter till vård ser ut.

3. Gör alla beslut överklagbara

Många av de barn, precis som vuxna som söker asyl i Sverige får avslag och skall därmed avvisas eller utvisas ur Sverige. Avvisningen eller utvisningen skall verkställas. Finns hinder mot verkställigheten kallas det för verkställighetshinder. Helt nya hinder i form av omständigheter för hinder mot verkställighetshinder måste då åberopas och bevisas.

Ytterligare bevis för tidigare asylskäl, oavsett hur starka de är, beaktas sällan av Migrationsverket men betydligt oftare av migrationsdomstolarna.

Yrkande av uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder på grund av gamla asylskäl som en asylsökande anser ha bedömts fel, sker genom en omprövning av tidigare fattat beslut. En omprövning som nästintill aldrig leder till att Migrationverket ändrar beslut.

Detsamma gäller så kallade medicinska verkställighetshinder, då sjukdomar, fysiska skador och självmordsrisker förvärrats under den tid då ett asylsökande barn stannat kvar i Sverige.

Gemensamt för omprövning av utvisningsbeslut och medicinska verkställighetshinder som för övrigt görs med stöd av 12 kap. 18 § utlänningslagen, är att de inte går att överklaga.

Det innebär att Migrationsverkets beslut om avslag, som i genomsnitt ändras en gång av tusen (SOU 2009:56 ”Den nya migrationsprocessen” sid. 146), juridiskt sett alltid anses vara riktiga.

En ändring av definitionen ”synnerligen ömmande omständigheter” till ”särskilt ömmande omständigheter” lär inte ändra denna situation nämnvärt.

Istället lär den enda effektiva lagändringen, för övrigt i enlighet med artikel 6 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheter, som stipulerar rätten till en rättvis och opartisk rättegång, vara att en rätt till att överklaga till migrationsdomstol.

Generella svepande lagändringar lär inte i någon väsentlig utsträckning ändra de tiotusentals individuella människoöden som begravs i beslut om avslag, så länge inte lagändringen anpassas till den praktiska verkligheten. En verklighet där människors lidande ofta hamnar mellan lagparagrafer och försvinner i svarta hål av bristande bevisning.

Ge de asylsökandes ombud och offentliga biträden rätt verktyg att kämpa för enskilda människor. Först då kan människovärdet försvaras!