Detta är första delen i en artikelserie om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs kortfattat nazismens tillkomst i Nazityskland.

Nazismens verkliga ansikte – och varför vi minns fel

När vi hör ordet nazism går tankarna ofta direkt till historiens allra mörkaste kapitel: Förintelsen, gaskamrarna, koncentrationsläger och världskrig. Det är fullt förståeligt – dessa fasor är djupt inpräntade i vårt kollektiva medvetande. Men det är också farligt. Inte för att vi minns dessa händelser, utan för att vi glömmer hur de blev möjliga.

Nazismen började inte i ett dödsläger. Den började i en demokrati.

I början av 1930-talet var Tyskland en parlamentarisk demokrati med fria val, partimångfald och fungerande rättssystem. Det som hände var att det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet (NSDAP) – lett av Adolf Hitler – utnyttjade dessa institutioner för att steg för steg omvandla demokratin till en diktatur. Inget skedde över en natt. Ingen massutrotning var förutbestämd från början. Men den ideologiska grunden var redan lagd: ett samhälle byggt på exkludering, auktoritetstro, misstro mot oliktänkande och en nationalistisk idé om samhällets enhet.

Det är den här början vi måste förstå – inte för att relativisera det som skedde senare, utan för att känna igen de mönster som föregår sammanbrottet. När medier misstänkliggörs, när domstolar politiseras, när utbildningen ska kontrolleras, när vissa medborgare ses som mindre värda, när kritik kallas “landsförräderi” – då har demokratin redan börjat luckras upp.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.