Det finns en hel del problem i förorterna till storstäderna i Sverige. Men är förorterna de ”helveten på jorden” som rasistbloggarna utmålar dem till? Låt oss titta närmare på myten att invandrarförorterna är farligare att leva i än, t.ex. innerstäderna.

Om man tittar på antalet fall av misshandel är Rinkeby och Tensta ganska säkra områden att leva i, vilket Metro skrev om för en tid sen då de tog misshandelsfall som exempel:

Risken att utsättas för misshandel är alltså större vid riksdagshuset än i förorterna.

Samma mönster finner man om man studerar antalet anmälda brott per 100 000 invånare.

För Botkyrka är det 14 000, för Bromma 14 000, Norrmalm 51 000, för Kista, Tensta och Rinkeby 21 000 och för Östermalm 20 000. För Rosengård är det 15 000 (!).

Så här ser ett urval av statistiken ut. Källa är BRÅ. Anmälda brott totalt, sexualbrott och våldsbrott.

Ni ser mönstret. Nåt ”farligare” än Norrmalm finns visst inte. Vill man undvika att leva farligt ska man alltså undvika centrala Stockholm. Det bör man veta innan man utmålar invandrarförorterna som livsfarliga att leva i.

Men…

Det där med pengar och social miljö…

Man ska inte förringa problem som finns. Att det är farligare att befinna sig i innerstan i Stockholm än i Rinkeby betyder inte att det inte finns problem med brottslighet i förorterna.

Men skillnaderna i brottslighet mellan Lidingö och Rinkeby-Kista visar något viktigt: att sociala och ekonomiska faktorer spelar en stor roll. Om man undersöker utbildningsnivåer och hur mycket pengar folk har att röra sig med är det en stor skillnad mellan situationen i Rosengård och Tensta-Rinkeby mycket å ena sidan och Lidingö å andra.

Det kan vara på plats att vi påminner oss om att liknande situationer som dagens funnits förr. På 20-talet och 30-talet var Gamla Stan och Södermalm den tidens ”stökiga förort”, där den tidens ungdomar kastade sten, och som den tidens förståsigpåare varnade fint folk från att åka till. Det intressanta var att Söder och Gamla Stan var var den tidens ”invandrarförorter”. Det var där ”invandrarna” från hela landet bosatte sig. Norrlänningar, skåningar, smålänningar och alla andra. Det var där fattigområdena fanns.