Artikel av Malte Roos

Den 22 april, när flyktingkatastroferna i Medelhavet var som tydligast i folks medvetande, lanserade Sverigedemokraterna, genom en debattartikel i Svenska Dagbladet, ett förslag på hur EU skulle kunna motverka massdöden. Det här förslaget försvarade man senare i en debatt i Aktuellt. Förslaget går ut på att EU:s gränsbevakning ska vända båtarna på Medelhavet och skicka tillbaka dem dit de kommit ifrån, alternativt till ett annat land som man tecknat avtal med.

Denna praktik kallas push backs. SD säger sig hämta inspiration från Australien där detta system har varit i bruk i snart två år, och där även de migranter som lyckats ta sig fram till Australien förvägras uppehållsrätt och skickas istället till Papua Nya Guinea för att där få sin asylrätt prövad. De som bedöms ha flyktingskäl flyttar man istället till Kambodja. Sverigedemokraterna hävdar att Australien på så sätt fullföljer sina internationella åtaganden och att EU skulle kunna implementera samma system. Detta är inte sant.

Tvärtemot vad SD hävdar så har FN:s flyktingorgan UNHCR vid ett flertal tillfällen öppet kritiserat Australiens policy för att bryta mot sina internationella åtaganden, och vid ett tillfälle gick de så långt som att fördöma Australiens agerande. Även flertalet människorättsorganisationer fördömer Australien och hävdar att landet bryter mot de mänskliga rättigheterna genom sitt agerande.

Så vilka är Australiens, och EU:s, internationella åtaganden gällande flyktingar i de här fallen? Om vi bortser från EU-lagar, som inte gäller Australien och som SD i övrigt vill ändra för att kunna genomföra sin politik, så är det framförallt tre rättigheter som är relevanta för fallet: rätten att söka asyl, förbudet mot kollektiv utvisning, och principen om non-refoulement.

Rätten att söka asyl

Rätten att söka asyl finns inskriven i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, och även indirekt i Flyktingkonventionen och i ett flertal andra internationella lagar. Det är en av världens äldsta principer med anor i antiken. Den innebär kortfattat att alla människor som befinner sig inom ett lands jurisdiktion har rätt att söka asyl i det landet och få sin asylrätt individuellt prövad i en rättssäker process. Om en människa sedan har asylrätt så är landet skyldigt att ge personen asyl.

Kollektiv utvisning

En grupp människor utvisas utan att staten tar hänsyn till deras individuella behov och rättigheter. De utvisas som medlemmar av en grupp, inte på individuell basis. Förbudet mot kollektiv utvisning finns bland annat med i Protokoll 4 artikel 4 av Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna, och inbegriper förutom utvisning även förhindrande av människor att komma in i landet.

Principen om non-refoulement

Själva hörnstenen i internationell flyktingrätt. Den är formulerad i artikel 33:1 av Flyktingkonventionen och säger att: ”Fördragsslutande stat må icke, på vilket sätt det vara må, utvisa eller avvisa flykting till gränsen mot område varest hans liv eller frihet skulle hotas på grund av hans ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning”. Den utvecklas vidare i Konventionen mot Tortyr, där artikel 3:1 slår fast att: ”Ingen konventionsstat skall utvisa, återföra eller utlämna en person till en annan stat, i vilken det finns grundad anledning att tro att han skulle vara i fara för att utsättas för tortyr”. Utöver detta finns principen implicit inskriven i bland annat artikel 3 av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, och betraktas även som jus cogens, det vill säga den högsta form av internationellt bindande lag som binder alla världens stater oavsett om de ratificerat avtalet eller inte.

Principen om non-refoulement innebär att ingen människa får avvisas innan de har fått sin asylstatus prövad. Vidare får ingen människa skickas tillbaka till en plats där hen riskerar att dödas, olagligen frihetsberövas, eller torteras eller utsättas för annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling, eller riskerar att ytterligare skickas vidare till ett annat land där hen riskerar detta. Vidare slår UNHCR fast att:

”The prohibition of refoulement to a danger of persecution under international refugee law is applicable to any form of forcible removal, including deportation, expulsion, extradition, informal transfer or “renditions”, and non-admission at the border… This is evident from the wording of Article 33(1) of the 1951 Convention, which refers to expulsion or return (refoulement) “in any manner whatsoever”. It applies not only in respect of return to the country of origin or, in the case of a stateless person, the country of former habitual residence, but also to any other place where a person has reason to fear threats to his or her life or freedom related to one or more of the grounds set out in the 1951 Convention, or from where he or she risks being sent to such a risk.” (UNHCR: Advisory opinion on the Extraterritorial Application of Non-Refoulement Obligations under the 1951 Convention relating to the Status of Refugees and its 1967 Protocol, sida 3, vår betoning)

För att exemplifiera kan vi hänvisa till fallet Case of Hirsi Jamaa and other v. Italy, som 2012 togs upp i Europadomstolen för mänskliga rättigheter, en domstol kopplad till Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna och helt orelaterad till EU. Fallet rörde tvåhundra flyktingar, mestadels från Somalia och Eritrea, som försökte ta sig in i EU med båtar från Libyen i maj 2009. Båtarna stoppades av italiensk kustbevakning ute på havet, flyktingarna plockades upp och skeppades tillbaka till Libyen i enlighet med ett bilateralt avtal mellan Italien och Libyen. Italiens inrikesminister hävdade senare på en presskonferens, precis som SD och Australien gör idag, att detta räddade många flyktingars liv. Domstolen slog fast att Italien hade brutit mot förbudet mot kollektiv utvisning och mot principen om non-refoulement. Eftersom domstolen endast dömer utifrån Europakonventionen med dess protokoll, och dessa inte nämner rätten till asyl, så togs inte denna rätt upp i domstolen.

Sverigedemokraternas förslag är alltså att EU ska införa ett system som är snarlikt ett som redan har slagits fast av Europadomstolen som olagligt och i strid mot de mänskliga rättigheterna, och som tar inspiration av ett system som UNHCR och ett flertal människorättsorganisationer också har slagit fast är olagligt. En väldigt intressant ståndpunkt för ett parti som säger sig värna lag och ordning.