Gästinlägg av Jakop Dalunde (Mp), del ett
Mot bakgrund av debatten kring REVA, inre gränskontroll och den migrationspolitiska ramöverenskommelsen mellan Miljöpartiet och regeringen tänkte jag försöka bidra med lite perspektiv. Texten blir lång, men detta är en komplex fråga som kräver sin utläggning.
Först en innehållsförteckning. Under min tid som språkrör för Grön Ungdom så var jag adjungerad till MPs riksdagsgrupp, partistyrelsen och dess arbetsutskott – därmed var jag delaktig i processen inför den migrationspolitiska ramöverenskommelsen, efter valet 2010. Men sedan jag 2011 avgick som språkrör för Grön Ungdom så har jag ingen formell koppling till MPs partiledning eller de migrationspolitiska förhandlingarna – även om jag fortfarande har viss insikt.
Nåväl. När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen så fanns det en befogad rädsla för att Sverige skulle få samma utveckling som andra länder – Danmark exempelvis – där främlingsfientliga partiers närvaro i parlamenten lett att etablerade partier tagit efter deras politik och retorik.
Vi ville undvika att hela det politiska debattklimatet skulle förskjutas i en rasistisk riktning genom att ta små, men ändå viktiga steg i motsatt riktning och göra politiken mer human. Vi ville möta främlingsfientligheten med det enda den inte tål: mer öppenhet, mer humanism.
För att ställa Sverigedemokraterna off-side inleddes därför en diskussion med regeringen om att samverka kring migrationspolitiska frågor. Bättre att regeringen förhandlar med riksdagens migrationsvänligaste röst än lyssnade på den motsatta.
Denna diskussion mynnade ut i att Miljöpartiet och regeringen den I mars 2011 enades om en ramöverenskommelse som skulle vara ett underlag för migrationssamarbetet under resten av mandatperioden.
Ramöverenskommelsen innehåller generella skrivningar om inriktningen för samarbetet och rådande lag, men också konkreta åtgärder för en mer human politik som till exempel att rätten till familjeåterförening ska stärkas och att papperslösa ska få rätt till vård och skolgång.
Men ramöverenskommelsen är inte i sig en lagtext för riksdagen att godkänna och heller inget regleringsbrev för myndighet att följa. Den har inte i sig någon juridisk kraft. Den är underlag för löpande förhandlingar mellan MP och regeringen – inte för tjänstemän på myndigheter av olika slag.
Kring detta verkar det råda ett stort missförstånd, så jag upprepar det igen.
Alla reformer som finns beskrivna i texten måste – för att bli verklighet – förhandlas fram genom lagändringar, utredningar eller uppdrag till myndigheter.
Det är inte på något sätt så att ramöverenskommelsen ger regeringen carte blanche att göra vad den vill. Den ger inte heller MP makt att stoppa regeringen från att göra sådant vi tycker är dåligt – som rasprofilering i inre gränskontroller. Den är ett underlag för förhandlingar – varken mer eller mindre.
När det gäller vissa frågor har förhandlingarna burit frukt. En fjärde migrationsdomstol inrättas – vilket innebär kortare handläggningstider och därmed kortare tid av ovisshet för asylsökande. Papperslösa kommer få skola och vård – en reform som lös med sin frånvaro i den rödgröna migrationsöverenskommelsen inför valet 2010.
På andra områden går förhandlingarna allt för långsamt, som exempelvis att förändra bestämmelsen om synnerligen ömmande omständigheter – så att fler, inte minst barn, som har bott i Sverige länge eller behöver vård här ska få stanna i Sverige.
Vi har heller inte fått igenom någon amnesti, utan de som har fått avslag på sin asylansökan kommer även fortsättningsvis att avvisas.
(Fortsättning följer)
Motargument 