Inte sällan hör vi påståendet att alla barn skulle ha en mamma och en pappa, att det är dessa två personer som skulle vara förutsättningen för den egna existensen. Det vi vet är att en förutsättning för att ett barn ska bli till är att en kvinnas gener blandas med en mans gener. Det är inte samma sak som att alla barn har en mamma och en pappa. För vissa av oss, kan påståendet väcka en känsla av exkludering. Exkluderingen drabbar såväl barn som föräldrar.
Myten skapas av det heteronormativa samhälle vi lever i. Det finns ett antal aspekter som är nödvändiga att ta i beaktning för att bryta såväl heteronormativitet som falska antaganden. Föreställningen om att alla barn skulle ha en mamma och en pappa hänger ihop med myten om att barn skulle behöva en mamma och en pappa, en myt som Motargument tidigare har knäckt. Så, vad är det då som inte stämmer med föreställningen om att barn skulle ha en mamma och en pappa?
När vi kommer till adopterade barn finns en biologisk mamma och en biologisk pappa. Däremot kan dessa vara okända för såväl barn som förälder/föräldrar. Vetskapen om att det finns, eller har funnits, biologiska föräldrar som inte är kända kan innebära olika känslor om identitet och ursprung för barnet, men också för förälder/föräldrar.
Adoptivföräldrar kan vara en mamma och en pappa, men kan också vara t ex två pappor/mammor eller av en ensamstående mamma eller pappa. När adoptivföräldrar ingår i en icke-heteronormativ relation är det fel, mot såväl barn som förälder/föräldrar, att påstå att barnet har en mamma och en pappa. Det skapar känsla av exkludering för alla inblandade.
Tankesättet ovan kan appliceras även på två mammor som skaffar barn genom insemination eller äggdonation. Dessa sker via gener från en anonym donator, och inte förrän i vuxen ålder (18 år) har barnet rätt att ta reda på vem den anonyme donatorn är. I dessa fall får barnet två mammor. På samma sätt som att det är exkluderande i fallet med adoption är det även exkluderande i fallet med två mammor som skaffar barn via insemination eller äggdonation.
Det finns många som är envisa i föreställningen om att alla barn skulle ha en mamma och en pappa, med argumentet att det rent tekniskt krävs gener från en kvinna och en man för att ett barn ska bli till. Det är en alltför simpel förklaringsmodell, som i sin tur är kontraproduktiv och skapar känsla av exkludering för alla inblandade.
I debatten bör vi göra följande distinktioner:
- Genetiska föräldrar – de två som bidrar med 50 % av sina gener till barnet
- Juridiska föräldrar – den/de som enligt föräldrabalken är registrerad/e som förälder/föräldrar hos Skatteverket
- Sociala föräldrar – den/de som tar ansvar för barnets omvårdnad utan att ha en biologisk relation
Föräldraskap, oavsett om det rör sig om en eller två föräldrar, oaktat kön, definieras av den, eller dem, som tar hand om barnet. Vi ska ha med oss att alla barn har, enligt Barnkonventionen, rätt till familjeliv, oavsett familjestruktur.
Att fortsätta sprida narrativet att vi alla skulle ha en mamma och en pappa kan vara direkt skadligt, med tanke på de allvarliga konsekvenser det kan få för alla berörda. Det kan vara gynnsamt att ha med sig tankarna om att föräldraskap och ursprung inte alltid följer de heteronormativa strukturerna, samt att inte vara rädd för att lyfta dessa i sammanhang där myten har blivit en ”sanning”.
Featured image attriubution: https://creativecommons.org/licenses/by-nc/4.0/
Källa:
6 artiklar i Barnkonventionen som berör barns rätt till familj
Lästips:
Motargument 