När Sverigedemokraterna och deras mediekanaler som t ex Samtiden och Riks, talar om “vänstern”, handlar det sällan om ett ideologiskt definierat politiskt block. Istället används termen som ett retoriskt spöke – en projiceringsyta för allt som SD vill utmåla som motståndare till deras politik. Hit räknas inte bara klassiska vänsterpartier, utan också liberaler, borgerliga opinionsbildare, forskare, journalister och människorättsorganisationer.
I SD-kopplade Samtiden förekommer uttryck som “vänsterliberal elit”, och i SD:s egen YouTube-kanal Riks blandas referenser till “vänstern” ofta med attacker på Moderaterna, Centerpartiet eller borgerliga ledarsidor – beroende på om de kritiserat SD:s linje. I motioner till riksdagen framställs institutioner som public service och Sida som “vänsteraktivistiska” eller “del av vänsterns nätverk”, oavsett deras faktiska politiska hemvist.
Detta strategiska bruk av begreppet gör det möjligt för SD att skapa en binär konfliktbild: det är vi mot ”vänstern”, där ”vi” står för nationen, folket och sanningen – och ”dom” för globalism, kaos och svek. I praktiken betyder det att SD ställer sig utanför det demokratiska konsensus som hållit ihop Sverige i decennier.
Samtidigt hävdar partiet att de är “socialkonservativa”, men deras eget principprogram visar att det snarare handlar om nationalkonservatism. Där sägs att nationalism är det “enskilt viktigaste verktyget” och att socialkonservatismen hos SD alltid utgår från en nationalistisk grundsyn.
Att reducera hela det demokratiska mittfältet till “vänstern” är därför inte bara vilseledande – det är ett retoriskt verktyg för att delegitimera motståndare och stärka en polariserad världsbild.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Källa:
Motargument 