Jimmie Åkesson skriver i en debattartikel på DN Debatt på måndagen att ”de andra politiska partierna inte tar hänsyn till att man under 2012–2013 tänker ta emot fler än 200.000 asyl- och anhöriginvandrare från avlägsna länder — sannolikt närmare 200.000 fler än vad samhället i dag klarar av”.
För det första: Sverige ”tänker” inte ta emot några flyktingar i förväg än de drygt 2.000 kvotflyktingar som får komma hit varje år. Antalet flyktingar och deras anhöriga avgörs av hur många som kommer hit och bedöms ha rätt att få stanna i varje enskilt fall.
För det andra: Migrationsverkets offentliga statistik skiljer sig avsevärt från Jimmie Åkessons påstående om att Sverige 2012–13 tänker ta emot fler än 200.000 asyl- och anhöriginvandrare.
År 2011 godkände Sverige 11.381 asylansökningar, exklusive de 1.345 som fick stanna av synnerligen ömmande skäl. Till dessa lägger vi de 3.037 flyktinganhöriga som fick stanna och får då i gruppen asyl-och anhöriginvandrare, totalt 14.418.
Hittills under 2012 har 9.243 asylärenden bifallits. Under 2012 beräknas cirka 12.000 flyktingar få uppehållstillstånd. Antalet anhöriginvandrare kommer att bli större i år. Det finns indikationer som tyder på att asyl- och anhöriginvandringen kan bli sammanlagt 20.000 under hela år 2012.
Olika omständigheter i vår omvärld har gjort att Migrationsverket skrivit upp prognosen för 2013. Verket räknar med att antalet asyl- och anhöriginvandrare nästa år kan bli 45.000. Det skulle i så fall totalt för åren 2012–13 bli c:a 65.000 asyl- och anhöriginvandrare.
Denna ökning 2012–13 beror på kriget i Syrien och förändrade regler för anhöriginvandring och är temporär, inte permanent.
Alltså: c:a 65.000 och inte 200.000!
Jimmie Åkessons siffra framstår med andra ord som närmast groteskt överdriven. Den ger tveklöst ett intryck av att vara tillkommen utifrån en önskan att piska upp en oro och rädsla hos befolkningen över det han brukar kalla ”massinvandring”.
Den fråga som nu måste besvaras av Åkesson är följande;
Är den överdrift du gör dig skyldig till i artikeln medveten eller är du bara djupt okunnig om hur det ser ut i verkligheten?
Alldeles för många har accepterat den mycket enkla lösningen att om vi bara stoppar invandringen så löser det problemen. Enkla lösningar på svåra problem existerar synnerligen sällan och politiskt har metoden historiskt använts främst av totalitära ickedemokratiska ideologier och makthavare. Hitler är väl främst i den kategorin men har många själsfränder med olika bakgrund och olika ideologisk och även religiös förankring.
Det enda som är passande med Mugabe är mustaschen.
Robert Mugabe skyllde allt på vita jordägare, på Nordirland skyllde katoliker allt på protestanter och tvärtom, shiamuslimer o sunnimuslimer, Pol Pot i Kambodja, i många länder har folkmord skett på etniska minoriteter som t.ex serbernas etniska rensningar på 90-talet, kurder har mördats i olika länder och på medeltiden hade vi häxor som brändes på bål. Så sent som häromdagen förklarade en religiös dåre i USA att orkanen Sandy var de homosexuellas fel etc.
Det är spår som förskräcker och gemensamt för alla dessa har varit deras supportrars övertygelse om att de haft rätt. På ett otäckt närliggande sätt beskrivs idag främst muslimska invandrare från mellanöstern och Somalia av ledande SD-företrädare på ett motsvarande sätt. Vissa, som Kent Ekeroth, påstår dessutom att invandringen som helhet varit skadlig för Sverige i en tweet till undertecknad:
Det finns en myt som cirkulerar. Myten att rasism bara har med det gamla sättet att sätta en ras framför en annan. En del menar att Sverigedemokraterna inte är rasister eftersom de inte pratar om raser på det sättet i partiprogram etc.
Det är dock lika sant att det i partiet fortfarande finns ett relativt stort antal företrädare som med jämna mellanrum uttrycker tankar, åsikter och värderingar som, om inte rasistiska i klassisk mening, får betraktas som antingen kulturrasistiska eller med ett möjligen nytt ord, religionsrasistiska. Det finns gott om exempel på detta på den sida jag tidigare länkat till.
Bland anhängare och sympatisörer är detta ännu vanligare och ännu mer förekommande.
Sedan är det också så att all rasism oavsett tolkning inte heller alltid behöver vara uttalad. Om man däremot föreslår lagar, som de facto omfattar hela befolkningen och därmed per definition inte kan sägas vara rasistiska, men vars effekter entydigt bara riktas mot och drabbar specifika grupper, så utgör de likt förbannat ett i vidare mening rasistiskt uttryck.
Skillnaderna mellan utrikes och inrikes föddas sysselsättning finns även i internationella jämförelser. I figur 2.9 ser vi att sysselsättningskvoten för utrikes födda i alla jämförelseländerna ligger mellan 79 och 94 procent av de inrikes födda. Sverige ligger tillsammans med Nederländerna och Tyskland i den nedre delen av skalan. Mot bakgrund av hur olika migrationen är till sin omfattning och inriktning i länderna och hur olika integrationspolitiken har utformats är dock skillnaderna förvånansvärt små. Hämtat från Sysselsättning för invandrare. En ESO-rapport om arbetsmarknadsintegration. 2011:5 av Segendorf och Teljosuo sid 36.
Klicka för att förstora illustrationen
Det finns en väl spridd myt om att den svenska integrationspolitiken har misslyckats. I regeringsförklaringen 2006 säger statsminister Fredrik Reinfeldt att den svenska integrationspolitiken har misslyckats. Alltför många står utanför arbetsmarknaden. Året innan förklarade statsminister Göran Persson att sedan år 1994 hade sysselsättningen bland utrikes födda ökat och arbetslösheten minskat. Några empiriska kriterier för att förklara en integrationspolitik “lyckad” har jag inte sett.
I den ovannämnda ESO-rapporten konstateras att det inte finns några utvärderingar av om nya eller hårdare krav ger bättre sysselsättningsnivåer. Vad man däremot finner belägg för att det alltid är de utrikesfödda som är känsligast för konjunktursvängningar. Författarna konstaterar också att svensk integrationspolitik får högsta betyg för sin utformning, att sysselsättningen för utrikes födda ligger på samma nivå som Nederländerna och Tyskland samt att det är de gamla vanliga kategorierna utbildningsnivå, ålder och kön som förklarar mest av sysselsättningsnivån (avseende egenskaper hos den som invandrar). I det nya landet är det graden av nätverk, arbetsmarknadens trösklar (diskriminering) och förmågan hos det mottagande landet att omvandla den invandrades humankapital som är avgörande.
Stellan Bojerud är överstelöjtnant, militärhistoriker, författare, debattör och nu riksdagsledamot för Sverigedemokraterna. Jag såg Stellan Bojeruds namn första gången i min personliga blogg då jag skrev om att Sverigedemokraterna utan tvekan är ett parti med rasistiska åsikter och värderingar.
Super alla som bor i Hälsingland? Är alla ryssar fyllerister? (Bild från sovjettiden. Grisarna säger: ”och de kallar oss svin”)
Nästa gång jag såg namnet blev när det nyligen skrevs om honom på hemsidan InteRasistMen (IRM). Artikeln handlar om att Stellan har kommenterat på den nazistiska bloggen ”Realisten” i samband med att en man fått sitt öga utstucket med en skruvmejsel av sin thailändska flickvän.
Stellan kommenterade inlägget med att thailändare blir snabbt berusade när de dricker och att de ofta blir våldsamma av alkohol. När IRM sedan intervjuar honom säger han att Asiater tillhör muslimer ”light” och är ganska så fredliga människor (såvida de inte dricker).
Angående huruvida de tål alkoholexponering eller inte svarar Stellan följande:
Det är ju känt att indianer, eskimåer, samer och asiater har en avsevärt lägre tolerans för alkohol än vad vi här i brännvinsbältet har. Det är bara att konstatera att det är ett fysiologiskt faktum.
IRM fortsätter sin intervju med Bojerud.
Du skriver även att de blir våldsbenägna?-Ja.De blir våldsamma?-Ja vi har ju ett fall här med en thailändsk flicka som körde in en skruvmejsel i ögat på sin karl.
Men betyder det att alla thailändare blir våldsbenägna när de dricker?
-Jag kan inte uttala mig generellt.
Jag har samiskt påbrå och kan inte låta bli att fundera över om Stellan kanske har rätt. Kanske tål jag inte alkohol lika väl som de i ”Brännvinsbältet”? Konstigt! Jag har fått för mig att alkoholtolerans är något dynamiskt och har sett väldigt få (dvs inga) studier som visar på att den skulle bero på vår etniska tillhörighet.
Min morfar var en mycket våldsam man. Han tog livet av sig långt innan jag föddes. Han slog min mormor ganska så frekvent och blev mer våldsam då han drack. Han hade mörkt hår och hette Arne. Han var född och uppvuxen i Hälsingland.
Jag skulle vilja påstå att ALLA män som är uppvuxna i Hälsingland dricker mer än män uppvuxna i andra delar av landet. Utan att generalisera för mycket skulle jag också vilja påstå att de som heter Arne och har mörkt hår är mer våldsbenägna än de som heter Lars och har ljust hår.
Vad jag precis gjorde är att jag använder erfarenheter ur min vardag eller omgivning, och drar hela grupper över en och samma kam. Precis som Stellan Bojerud gör.
Något mycket lustigt är ju att Stellan först säger sig veta att asiater tål mindre alkohol än vi i väst och att de blir våldsbenägna när de dricker och sen säger han ”Jag kan inte uttala mig generellt” . Men det var ju precis det du gjorde Stellan, GENERALISERADE!
Efter att ha surfat omkring en stund på Stellan Bojeruds namn så får jag en känsla av att han är en mycket trångsynt man med rasistiska åsikter. Han är dessutom riksdagsledamot för Sverigedemokraterna. Han är ett typexempel på en sådan som Jimmie Åkesson borde sparka ut med sin nya ”nolltolerans-metod”. Nolltoleransen är ett försök till att vinna fler väljare och inte alls ett försök till att hålla partiet fritt från rasistiska värderingar.
Om det vore det senare så skulle inte Kent Ekeroth, Björn Söder och Stellan Bojerud få vara kvar i SD. Inte ens Jimmie själv skulle kunna stanna om de fullföljde sin nolltolerans.
Stellan Bojerud må vara väldigt kunnig inom den svenska militärhistorien men är han förstående och tolerant?
Jag skulle vilja påstå att Stellan i allra högsta grad sysslar med rasistiska uttalanden.
Ta bara detta citat direkt taget i från Stellans egen blogg:
Nuvarande politik är ett svek mot de nödlidande i tredje världen. Enskilda unga eller medelålders “flyktingbarn” som är klädda i senaste märkeskläder och har guldhaldsband, mobiltelefon och dyr klocka prioriteras och omhuldas som “barn” i Sverige, medan de verkliga flyktingbarnen går under i främmande land.”
Exakt vilka menar du Stellan? Vilka är det som går runt med guldhalsband och märkeskläder som i sin tur bidrar till att flyktingbarnen i tredje världen inte får den hjälp de behöver? Vad kostar dina kostymer?
Det är väl ändå inte så att staten försörjer invandrare med dyra märkeskläder istället för att bistå med hjälp till andra länder? Hör du inte själv hur det låter?
Trots rasistiska uttalanden så är det ändå inte de som fascinerar mig mest när det kommer till Stellan Bojerud.
Min privata blogg existerar inte längre. Jag valde att radera den för ett tag sedan då jag kände att tiden inte riktigt räcker till. Däremot sparade jag ”intressanta” kommentarer och printade ut dem. En av dem var från Stellan Bojerud. Bilden kan ni se i slutet av min artikel.
Den där SD-skrivningen om svenskhet tycker jag inte är så lyckad. Men så är det med alla politiska program. Man gillar inte allt, men får det s a s på köpet om man väljer partiet av andra skäl. Man kan ogilla Jimmie Åkesson, men han är ingen idiot. Tvärt om är han mycket intelligent. Min hustru är med i SD och hon är kommunrevisor i Sundbyberg. Hon är från Laos, uppvuxen i Thailand samt utbildad i Schweiz och Sverige.Inom SD Sundbyberg är 40% av medlemmarna själva invandrare (Danmark, Chile, Finland, Frankrike, Kina, Laos, Rumänien, Serbien, Tyskland, Ungern och Österriket). Detta med svenskhet kan ju inte vara så viktigt. Det räcker med ömsesidig respekt. Vår lokala pub frekventerades av amerikanen Mike, som tyvärr flyttade till Tyskland. Han var Mike. Han var en av oss! Min adoptivdotter är från Indien och gift med en man från Gambia. De har 3 barn. Dessa är mina barnbarn.De är födda i Sverige och uppväxta här och de har svenska som modersmål. De är alltså svenskar, men tillhör etniskt sett inte den kaukasiska rasen, men det kan man leva utan.
Slutligen: Du skriver VÅR demokrati. Får inte jag och min familj vara med i er demokrati? Stellan Bojerud Fd riksdagsledamot SD
Då kan jag inte låta bli att ställa en nyfiken fråga här. Det där med att Thailändare lättare blir berusade och är våldsbenägna när de dricker, är det något Stellan har egen erfarenhet av månne?
Detta med svenskhet kan ju inte vara så viktigt. Det räcker med ömsesidig respekt.
Om det nu inte är så viktigt med ”svenskhet” så funderar jag på varför Sverigedemokraterna envisas med att gräva ner sig i just precis DET begreppet? Tycker Stellan själv att han visar ömsesidig respekt i sina uttalanden om Thailändare och ”medelålders flyktingbarn” ?
Min adoptivdotter är från Indien och gift med en man från Gambia. De har 3 barn. Dessa är mina barnbarn. De är födda i Sverige och uppväxta här och de har svenska som modersmål. De är alltså svenskar, men tillhör etniskt sett inte den kaukasiska rasen, men det kan man leva utan.
När någon börjar att prata i ”rastermer” om människor så går det kalla kårar i min ryggrad.
Stellan skriver att hans barnbarn betraktas som ”svenskar” trots att de inte tillhör den ”kaukasiska rasen” för det kan man tydligen leva utan.
Det är mycket luddigt det Stellan skriver lite varstans på nätet. Han verkar vara en man som tycker väldigt mycket men saknar belägg för det han skriver. Dessutom fascinerar det mig att en man med en sådan mångkulturell familj gör de rasistiska uttalanden som han gör. För att svara på din fråga Stellan, jo din familj får väldigt gärna tillhöra demokratin här i Sverige. Ditt parti däremot är det enda partiet i riksdagen som vill stänga ute människor på grund av etnisk tillhörighet och ursprung.
Gästkrönika av Caroline Szyber (KD), riksdagsledamot
För några veckor sedan avslöjade Ekot hur bensinmackar diskriminerar romer. Jag tror att vi var många som förfärades och kanske även förvånades. När jag sen läste i media om bilden som gemene man i Sverige har om romer så blev jag chockad. Det finns klara stereotypa bilder, folk hyser tydliga fördomar och negativa attityder finns gentemot romer. Att det tyvärr förekommer diskriminering av romer vet vi men inte att den skulle vara såhär uppenbar.
Jag tror att reportaget som det från bensinmackarna skakar om vissas bild av sig själva. Vi vill gärna tro att vi svenskar inte har speciellt mycket fördomar och om vi har dem är de ganska harmlösa eller så förklarar vi dem gärna med att ”det ligger nog något i dem”, ivrigt påhejade av dem som inte vill att bilden ska ändras. Jag tror det är bra att vi skakas om. Men lika viktigt är det att inse hur utbrett det är och att vi är många som kan behöva konfronteras med våra egna uppfattningar.
Det är lätt att i ord bekänna att ”Jag avskyr diskriminering” men ibland är läpparnas bekännelse högre än vi klarar att leva upp till. Jag tror nämligen att få människor är fria från fördomar. Ibland har de naturligtvis sina skäl. Men i de allra flesta fall är det ett generaliserande som bygger på någon slags ogrundad rädsla för det som inte är precis som jag. Och även om en fördom grundar sig i något kan ändå det generaliserande den ger upphov till leda till just diskriminering. Det går naturligtvis exempelvis att konstatera att brottslighet förekommer mer i vissa typer av grupper men det gör inte att vi kan behandla alla i den gruppen som om de vore brottslingar. Det kan handla om exempelvis ”gruppen unga män” eller ”gruppen Sverigedemokrater”. Det vore naturligtvis absurt att ha speciella regler och uppträdanden gentemot alla personer som tillhör dessa grupper.
Runtom i Europa kränks människor dagligen. Romer är en oerhört utsatt grupp. Många gånger står de allra längst ner i samhällets hierarki och andra människor väljer aktivt att på olika sätt markera avstånd. Bensinsmacksreportaget är inte en enskild företeelse.
Enda sättet att angripa denna diskriminering är ett övergripande angreppssätt. Tillsammans med kunskap om och förståelse för romers situation som minoritetsgrupp krävs effektiv lagstiftning som skyddar grupper mot rasistiska uttryck. Genom att minska de rasistiska uttalandena minskar också möjligheten att föra vidare de stereotypa bilder av romer som idag till viss del är rådande i det svenska samhället. För att kunna synliggöra diskriminering av romer krävs förutom ett individperspektiv också ett strukturellt perspektiv som tar hänsyn till företeelser som de utpräglade fördomar, regelverk och normsystem i samhället som begränsar romers möjligheter till lika villkor. Diskrimineringen mot romerna i Sverige verkar vara mer vanligt förekommande än vad vi i Sverige vill erkänna och denna diskriminering ter sig utgöra en del av romernas vardag.
Romernas situation ses alltför ofta bara som ett socialt problem, när det egentligen handlar om att förändra den rådande diskriminerande samhällsstrukturen. Det avstånd till majoritetssamhället som romerna själva delvis hjälper till att upprätthålla grundar sig i en rädsla att uppslukas och försvinna som folk. De fördomar och stereotypa bilder av romer som finns gentemot deras kultur, som är så väsentlig för dem, gör att de väljer att distansera sig för att kunna behålla den. För den som inte har ett eget land eller en gemensam religion blir det enda som kan utgöra ett ”vi” att hålla fast så starkt vid den egna traditionen. Mot bakgrund av åratal av antingen tvångsassimilering eller utstötning är detta inte särskilt svårt att inse. Först när man inte behöver vara rädd att utplånas, och känner sig trygg i förvissningen om att få leva med respekt för den egna identiteten, kan man våga anamma delar av majoritetssamhället.
Ofta målas romer ut som offer eller problem. Mycket handlar om okunskap och brister på kontaktpunkter. Men det ska inte heller stickas under stol med att det finns personer och grupper i Sverige som inte har något som helst intresse av att romer framställs på andra sätt. Fördomarna om romerna bidrar nämligen till att bekräfta deras världsbild. Att fördomarna är så utbredda leder självklart också till risken för att verkligheten blir ännu mer som fördomarna gör gällande. Om alla tror att du inte vill jobba exempelvis är det självklart mycket mindre chans att du faktiskt får ett jobb.
I tider där Agenda frågar ”Hur mycket invandring klarar Sverige av?” är det viktigt att vi står upp mot vardagsrasismen. För det är när vi själva inte säger ifrån då vi hör fördomar och dåliga skämt som de för vissa blir till en sanning. Det behövs kunskap, förståelse såväl som effektiv lagstiftning mot diskriminering. Kan vi bryta de rasistiska och stereotypa uttalandena kan vi också bryta utvecklingen att fördomar bara förs vidare och vidare och vidare.
”Ursäkta mig, men det står en zigenarkvinna och målar naglarna borta vid accessoarerna.”
Romernas flagga
Jag var 16 år och inne på min tredje dag som sommarjobbare på Rusta. Jag visste inte alls hur jag skulle hantera den upplysningen utan förmedlade den helt enkelt till en överordnad. Hur hon i sin tur hanterade situationen minns jag inte, men jag minns att det var mitt första sammanträffande med romer ute i samhället.
Minnet av episoden kommer till mig när jag ser på SVT:s Debatt (4/10 2012) där man i ett program avhandlar diskriminering mot romer på specifikt bensinmackar.
Nämner man ordet zigenare eller rom så tänker de allra flesta först på kvinnor i spetsblusar och stora svarta sammetskjolar. Därnäst kanske på män i kostymbyxor och loafers. Och därefter? På bilskojare, gårdfarihandlare, spågummor, ficktjuvar?
Enligt innehållet i etnologen Karl-Olov Arnstbergs kritiserade bok ”Svenskar & zigenare” lever svenska romer i förhållandevis hög grad i bidragsberoende, alkoholmissbruk och kriminalitet. Hans förklaring är att romernas kultur är stark och att de vill bevara den, vilket i sin tur lett till isolering, förtryck och diskriminering, samtidigt som romerna själva hyser lågt förtroende till majoritetssamhället som under historiens lopp förslavat dem, steriliserat dem, systematiskt mördat dem och kriminaliserat dem.
Jag finner det som en mycket rimlig utgång, om än inte försvarlig.
Romerna utvandrade av okänd anledning från Indien på 700-talet och spridde sig över hela Asien och Europa. Till Sverige tycks de ha anlänt under 1500-talet, att döma av en av Olaus Petris (1493-1552) historiska krönikor. De försörjde sig i den mån de fick tillfälle genom förgyllning, smide, hästhandel, musik och cirkus. På 1500-talet var det belagt med dödsstraff för manliga romer att vistas i landet och även om detta upphävdes var det fortfarande förbjudet för romer att slå sig ner på en fast boplats. Detta förbud gällde för vissa grupper ända in på 1960-talet, varför majoriteten av romerna — trots att 4 års folkskoleutbildning var obligatorisk redan 1842 — inte hade rätt till skolgång då de inte var mantalsskrivna på en fast plats.
Under Förintelsen mördades hundratusentals, kanske så många som 1,5 miljoner romer och i Sverige tvångssteriliserades många romska kvinnor i ”rashygienens” namn. Lagen om tvångssterilisering kom anmärkningsvärt nog inte att upphävas förrän 1975!
Det skall förklaras att det finns många undergrupper av romer, varav de flesta talar någon dialekt av romanes eller romani chib som är ett av Sveriges officiella minoritetsspråk. Trots detta brister myndigheter när det gäller att publicera information på romani, vilket påpekas i det avsnitt av Debatt jag nämnde.
Bland dessa romska grupper är kaale, ofta kallade ”finska zigenare” den grupp som bär de karakteristiska sammetskjolarna. De talar finska och har tyvärr ofta inte hållit romani chib vid liv. Kanske är det en av anledningarna till att de ses som ”den lägsta kasten” av andra romska grupper. Den som blir sparkad tenderar själv att försöka sparka neråt.
Dessa är alltså de romer som syns mest, som blir misstänkliggjorda på grund av sin klädsel, som får klä skott för alla historier någon någonsin hört om romer, och som därför torde vara svårast att integreras i samhället.
Det är en sorglig historia, den om Europas styvbarn. De fick egentligen aldrig en riktig chans.
Den svenska staten som är ansvarig för så många övergrepp på romer genom tiderna har (efter flera hundra år) beslutat att försöka minska avståndet mellan romska grupper och det svenska samhället, i ett regeringsbeslut om ”strategi för romsk inkludering” från februari 2012.****
Frågan är nu om övriga Sverige, det vill säga du, jag och alla andra icke-romer är beredda att följa regeringens goda exempel?
Kanske något så enkelt som att hälsa på de romska grannarna, att inte tyst hålla med om det som sägs bakom deras ryggar.
För sanningen är den att detta inte är några människor som kan ”slängas ut direkt” vid minsta problem, vilket annars är en populär lösning på diverse problem enligt falanger på högerkanten. Det finns inget land att slänga ut dem till. Detta är svenska medborgare — ibland sedan många generationer tillbaka — och det är på tiden att vi erkänner det istället för att betrakta dem som något främmande inslag.
Romernas sak är vår!
Sverigedemokraterna är nu riksdagens tredje största parti, enligt en ny mätning. SD med en enda egentlig fråga, invandringen. Invandringen som det stora problemet och samtidigt, skulle den kraftigt reduceras, blir den också lösningen på det mesta som är fel i vårt land. Men tro mig, vi vill inte ha ett land där vi koncentrerar oss på människors härkomst som värdemätare för möjligheter och rättigheter. Inte ett där vi stänger våra gränser för människor i nöd. Vi vill inte ha ett Sverige med två sorters människor: Vi svenskar och de där invandrarna.
Ändå går SD framåt. Läs deras programförklaring. Det som står där kan väl ingen säga något om? Det finns faktiskt inte en enda formulering som inte är bra, som inte vi alla kunde skriva under på. Men yta är inte allt. För var landar vi med Sverigedemokratiska visioner? Vad blir vi för ett land? Vad blir vi för människor? Se under ytan och du vill inte leva i ett Sverigedemokraternas Sverige, tro mig.
Sebastian Haffner (1907-1999) skriver i sin bok ”Anmerkungen zur Hitler” några begynnande rader jag aldrig glömmer. De tog tag med sin klara enkelhet. Han sa ungefär så här: ”Hade Hitler bara nöjt sig med att bygga vägar och skapa arbete åt alla och hade han inte brytt sig om judar och krig, hade han säkert blivit en av Historiens mest ansedda statsmän.” I ”En tysk mans historia” berättar Haffner vidare om den enkle, ärlige tysken på randen till Nazisternas maktövertagande. Det finns likheter mellan nu och då, och tro mig, ett sådant land vill vi inte vakna i. Ett sådant Sverige vill vi inte ha.
Ska man då verkligen likna SD vid nazister? Absolut inte. Inte vad det gäller judefrågan, eller Romerna. SD pekar inte ut något särskilt folkslag (eller?). De pekar inte just ut någon alls, inte än, och inte direkt. Felet ligger hos invandrare bara generellt, inte hos ett särskilt folkslag (eller?). Och det är egentligen inte heller invandrarnas fel, utan det är vårt eget som släpper in dem. Visst finns likheter med nazister i 30-talets Tyskland. I de opportuna lögnerna, de hårt vinklade sanningarna. I de förenklade lösningarna. I retoriken avsedd att skapa oro och peka finger åt ett enda håll. De upprepade pinsamma och primitiva uttalanden som bräker ur deras led avslöjar dem. Jimmy Åkesson har kapacitet och hans tillmötesgående öppenhet – och fräckhet – minner också om den framväxande rörelsen i Tyskland. SD har blivit rumsrena och har inte något med rasism att göra? Dumheter!
”Företrädare ska inte längre signalera negativa känslor, som ilska och bitterhet. Svordomar och stötande begrepp ska undvikas helt, liksom sarkasm, ironi och kompisjargong vilket lätt leder till missuppfattningar i sociala medier.” (ur SD’s nya vokabulär)
Den aptitligt, parfymerade fronten, döljer ett stinkande monster som lockar oss att släppa det fritt. Det vore olyckligt om vi kom det till mötes för tro mig, vi vill inte ha ett sådant Sverige.
Experter fortsätter uttala sig om varför SD går framåt. Få talar tydligt om konsekvenserna av vad som sker då demokratiska och kulturella värden får stå åt sidan, som vore de för självklara för att behöva värnas. Knappt nämns ökad arbetslöshet, den atmosfär av osäker ekonomisk framtid som sprider sig över hela Europa. Den framväxande nationalismen, rasismen (starkast i Ungern och Rumänien) och de andra svenska partiernas ointresse (eller oförmåga?) att förmedla självklara demokratiska och humanistiska värden, just då de behövs som mest. Det lämnas för mycket plats åt SDs retorik.
Sanningen är att vi behöver invandring och att vi har råd med den. Vi har råd att hjälpa flyktingar. Vi har råd med en stark och bra skola och vi har råd att ta hand om utsatta och äldre. Oavsett hur länge vi har levt i Sverige och var vi kommer ifrån från början, så har vi råd och rätt till en grundläggande trygghet i vårt land. Det är en illusion att det inte skulle fungera. Men vi behöver göra det som krävs, för att få det. Ett är säkert, att angripa invandringen, är något som inte hjälper oss. Vi behöver välja den svårare vägen, den där vi hjälper varandra. Den där vi ställer upp och skyddar våra demokratiska värden mot grovt förenklade floskler. För tro mig, det land som inte gör det, vill ingen av oss leva i. De människor som väljer den lösningen vill ingen av oss bli, tro mig.
SD vill riva upp det demokratiskt fattade beslutet om grundlagsändringar som togs av Riksdagen 2011.
Det SD motsätter sig är att det nu är inskrivet i grundlagen att Sverige är medlem i EU. Det här stycket:” 10 §Sverige är medlem i Europeiska unionen. Sverige deltar även inom ramen för Förenta nationerna och Europarådet samt i andra sammanhang i internationellt samarbete”
Sverigedemokraterna är som vi vet EU-motståndare och tycker att vi ska lämna det internationella samarbetet, så det är förståeligt att de inte tycker om ändringarna. Men med sin motion framstår SD mest som en tjurig barnunge som inte kan acceptera demokratiskt fattade beslut.
De gillar av vad jag förstår inte heller att Sverige beskrivs som ett mångkulturellt land och att Samerna har fått Folkstatus. Det är mycket i Sverige som SD inte tycker om.
Grundlagen får bara ändras om det fattats två likartade beslut i Riksdagen med ett allmänt val emellan. Regeringen lade propositionen 2009, dåvarande Riksdag godtog den. Efter 2010, då SD gjorde debut i Riksdagen röstades propositionen återigen igenom av en rungande majoritet. Bara de 20 Sverigedemokraterna röstade emot det som 308 ledarmöter röstade för. Majoritetsbeslut. Lagändringarna trädde i kraft i januari 2011. Detta blir SD väldigt upprörda över.
En till som är riktigt rasande över 2011-års Grundlagsändringar är Ingrid Carlqvist, grundare och skribent i Svenska Dispatch International samt varm anhängare av Counter Jihadrörelsen. Fast Carlqvist upprörs över lite andra saker, hon verkar arg över att vi i Sverige har andra lagar runt Grundlagsändringar än man har i Danmark. I Sverige krävs det ingen folkomröstning om Riksdagen är enig. Sånt gillar inte Carlqvist.
Än mer förfärande är tydligen att det Svenska medborgarskapet är grundlagsskyddat. En gång svensk medborgare, alltid svensk medborgare. Tvi och fy tycker Carlqvist — ett land som värnar sina medborgare.
Motargument.se fick ett brev från en läsare; Magnus Andersson. Han ville kommentera Ulf Bjerelds artikel ”Så motverkar vi Sverigedemokraternas politik”. Ulf har fått läsa det, och ger svar på det, som publiceras längst ner på denna sida. Vi på redaktionen har också diskuterat Magnus kommentar och vi på Motargument.se håller inte med i hans tolkning av SOM-institutets attitydundersökningar. Se diagrammet som avslutar artikeln, klicka på det för en förstoring.
SD ej vinnare om andra omprövar invandringspolitik
Ulf Bjereld skrev i torsdags om hur framgångar för SD motverkas. Då opinion beskrevs missvisande ifrågasätter jag dock slutsatsen, att partier bör undvika SD:s problembeskrivning.
Bjereld menade att då invandringspolitik inte är viktig för de flestas partival är kritiker till densamma få. Men att få angav det som avgörande för partival bör bero på att sju riksdagspartier, med över 90 procent av röster, har intill förväxling likartad invandringspolitik. Antag att en person ansåg invandring var näst viktigast, men valde ett av de sju partierna med likartad invandringspolitik. Hans partival avgjordes då inte av den fråga där sju partier har samma politik, vilket genomgående bör gälla för de som röstade på dessa partier.
Att få är negativa till invandringspolitiken motsägs av mer adekvat data. Andel som vill minska flyktinginvandring har enligt SOM minskat från, för ett par decennier sedan, drygt 55 procent till nu under 50 procent. Men om SD:s långsiktiga potential är hälften av det har, trots opinionsändring, potential bara minskat från 25-30 procent till 20-25 procent.
Enligt Mångfaldsbarometern 2011 anser 6 av 10 svenskar helt eller delvis att ”Alla utlänningar som begått brott i Sverige bör tvingas att lämna landet”.
Ett av Bjerelds förslag på hur SD begränsas är att partier ska ”undvika att lyfta upp högerpopulisternas frågor på den politiska agendan”, vilket exemplet Danmark skulle visa. Samma argument har jag sett för Holland. Att andra partier inspirerats av Dansk Folkeparti anser många tvärtom gjort att de minskat. En analys som även görs för Wilders parti. Påstått orsakssamband, att invandringskritiska partier ökar när deras fråga tas upp av etablerade partier, tycks oklart. Det vi nu ser kan antyda fördröjt omvänt samband.
Skulle svenska partier ta upp problem med invandring som SD berör, erkänns onekligen delvis SD:s problemformulering. Men SD:s synsätt eller politik behöver inte anammas. En fördel med att andra diskuterar invandring kritiskt är att väljare erbjuds rimligare, mindre drakoniska lösningar på problem. (Exempelvis omfattande och i systematik och organisation cynisk ekonomisk invandring från kulturellt avlägsna länder. För att nå mål kan partier kanske kombinera politik för minskat fusk och att fler länder tar ansvar, samtidigt som SD fortsatt kritiseras för diskriminerande förslag, människosyn och/eller oseriös orealistisk politik.)
Om ett högerpopulistiskt parti växer när övriga partier vägrar ta upp invandringens omfattning, där många väljare alltså är kritiska mot nuvarande politik, finns risken att det blir stort. SD har senaste månad vuxit till bortåt 8 procent i opinionen, bara ca 5 procentenheter under rekordval för Dansk Folkeparti, ett parti som saknar högerextrema rötter.
Politisk förändring drivs förmodligen av ett slags demokratiskt tryck, nu manifesterat i uppgångar för SD på grund av missnöje med nuvarande invandringspolitik. Åtgärder mot det mer tvivelaktiga i invandringspolitiken är inte människorättsvidrigt, befogat i sig och minskar SD:s potential.
Magnus Andersson, Göteborg.
Ulf Bjerelds svar
Svar till Magnus Andersson
Jag har aldrig påstått att det inte finns motstånd eller kritik mot svensk invandrings- och integrationspolitik. Jag har påstått att flera undersökningar visar att detta motstånd kontinuerligt minskat sedan början av 1990-talet och sedan mätningarnas början för 20 år sedan aldrig har varit så litet som nu. År 1991 uppgick t.ex. andelen som tyckte att Sverige tog emot för många flyktingar till 65 procent, 2001 har den andelen minskat till 41 procent.
Jag har också påstått att de allra flesta som är kritiska till svensk invandrings- och flyktingpolitik inte tycker att frågan är tillräckligt viktig för att den skall ligga till grund för deras partival.
Det är inte heller som Magnus Andersson hypotetiskt resonerar, att frågan skulle vara näst viktigast för många svenskar. Sammantaget ligger frågan på ungefär tionde plats när väljarna själva får berätta om sina prioriteringar.
Det betyder förstås inte att invandrings- och integrationspolitiken skulle vara ett oviktigt politikområde. Tvärtom. Dessa frågor är viktiga och skall diskuteras som vilka andra politiska frågor som helst. Men vi måste skilja mellan att ett politikområde är viktigt i sig eller uppfattas som viktigt i sig och att samma politikområde är en viktig fråga för väljarna när de bestämmer sig för vilket parti de skall rösta på.
I Danmark var det inte bara så att flera övriga partier övertog Dansk Folkepartis retorik. De lät också Dansk Folkeparti få inflytande över den förda politiken. Därigenom bidrog de till att göra Dansk Folkeparti rumsrent och att Dansk Folkepartis politik blev verklighet i många frågor.
När det pratas om den s.k. massinvandringen bör man ha i åtanke att den största gruppen invandrare kommer från Sverige. Det är alltså svenskar som utvandrat som återvänder hem.
Det är smått ironiskt när man hör folk prata om siffran 96 467 invandrare (vilket det var 2011) och säger att hela den invandringen måste stoppas. De bortser från att även svenskar räknas som invandrare.
Låt oss titta på hur statistiken ser ut. Vilket medborgarskap har invandrarna som kommer till Sverige.
SD vill riva upp det demokratiskt fattade beslutet om grundlagsändringar som togs av Riksdagen 2011.
Motargument 