När Kvartal publicerade sin artikel om Sverigedemokraternas hemliga MED-plan blev reaktionen inne i SD allt annat än entusiastisk. Enligt Expressens uppgifter var det Mattias Karlsson som drev idén om ett valtekniskt samarbete med Medborgerlig Samling (MED), men planerna möttes av kraftig intern kritik och uppges därefter ha stoppats.
Varför är det här viktigt?
- Det visar SD:s demokratibild i praktiken
Ett parti med dokumenterade nazistiska och fascistiska rötter försöker konstruera en ”Alf Svensson-modell” för ett mikroparti på 0,2 procent – men med en avgörande skillnad: MED:s ledamöter ska inte representera sina väljare fritt, utan rösta i enlighet med SD:s gruppledning. Det säger mer om SD:s syn på folkstyre än hundra tal om ”respekt för demokratin”. - Det synliggör blockbygget runt SD
Kvartals artikel och efterföljande avslöjanden bekräftar att SD inte nöjer sig med rollen som stort parti bland flera. De försöker bilda ett centrum med mindre partier – som MED – i omloppsbana runt sig. De partierna ska ge fler mandat och bredare legitimitet, men utan egen politisk frihet. Det är klassisk satellitparti-logik, känd från andra auktoritära projekt, nu i svensk kostym. - Det är pedagogiskt begripligt för väljare
Många människor bryr sig mindre om ord som ”valteknisk samverkan” och mer om en enkel fråga: ”Vem är det egentligen jag röstar in?” SD–MED-planen ger oss ett konkret fall där vi kan säga:
- Här skulle SD-väljare i praktiken rösta in MED, utan att det är tydligt för alla.
- Här skulle MED-väljares mandat bindas upp till SD:s linje.
- Här används riksdagens mandat och partistöd som bytesvara i en intern affär.
Det finns ett par tydliga uppgifter:
- Dokumentera.
Fortsätta samla och visa källor: Kvartals avslöjande, Expressens uppgifter om intern kritik, Omnis sammanfattningar, de SD-vänliga sajternas egna texter som bekräftar att planen funnits och mött motstånd. - Förklara.
Varje gång SD beskriver sig som ”vanligt konservativt parti” finns ett konkret exempel att lyfta fram:
”Ett vanligt parti försöker inte köpa in mikropartier i riksdagen mot röstlojalitet. Det gjorde ni.”
- Använda som case.
SD–MED-affären kan bli en referens i andra diskussioner om SD:s maktstrategi, precis som Tidöavtalet blivit en referens för deras regeringssamarbete:
– När nästa lilla högerparti dyker upp: ”Minns MED-planen.”
– När SD talar om ”respekt för väljarna”: ”Minns röstlojalitets-kravet.”
– När SD hävdar att kritikerna ”överdriver”: ”Minns hur långt den här planen hann innan den läckte.”
Planen att ge Medborgerlig Samling en bakdörr in i riksdagen verkar – enligt flera källor inne i SD – vara stoppad i dagsläget. Det är värt att notera. Men det är inte där berättelsen slutar.
Det är avgörande att:
- Planen har funnits.
- Den har drivits från högsta nivå.
- Den har vilat på samma grundidé som genomsyrar SD:s historia:
ett etnonationalistiskt maktprojekt som använder de demokratiska institutionerna som verktyg – och som gärna böjer reglerna, eller går runt dem, när det gynnar projektet.
Den här historien visar något långvarigt om SD:s sätt att tänka och agera. Det är också därför jag menar att SD–MED-planen – stoppad eller ej – är precis den typ av fråga som vi ska fortsätta följa, förklara och påminna om, långt efter att rubrikerna tystnat.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument 