Varför är SD+MED-planen politiskt farlig? Det finns tre huvudskäl att betrakta detta valsamarbete som allvarligt, bortom alla teknikaliteter:

---

1. Det osynliga mandatet: En väljare som kryssar en SD-lista i en valkrets där MED-kandidater placerats riskerar att få ett mandat som formellt tillhör ett annat parti, men som bundits till SD:s linje genom förhandsuppgörelser. Det innebär att SD kan fylla riksdagen med partilojala ledamöter som inte bär SD-etikett. MED kan hävda att de ”ÄR i riksdagen” utan att behöva redovisa ett eget brett väljarstöd. Väljaren får svårare att veta vilken ledamot som faktiskt representerar väljaren. Detta är ett klassiskt sätt att skapa skendemokrati: många partilappar, men en hand på spaken.
2. Ett sätt att kringgå spärren – för just de krafter spärren ska stoppa: Fyraprocentspärren är till för att hindra små, ofta radikala partier från att ta plats i riksdagen om de inte lyckas samla tillräckligt stöd. När SD erbjuder MED en plats i riksdagen via egna listor undergrävs spärrens funktion. I stället för att tvingas övertyga väljare kan ett parti med 0,20 procent räkna med riksdagsplats – om det bara lovar lojalitet med SD. Det är inte demokratins ”finlir”. Det är ett hål i dammen.
3. Normalisering av det brunblå blocket: När ett parti som kallar sig liberalkonservativt gör sig till satellit åt SD hjälper det SD med den viktigaste av alla uppgifter: att normalisera ett projekt med nazistiska och fascistiska rötter.

SD kan peka på MED och säga:

”Vi är inte extremister, vi samarbetar ju med liberalkonservativa företagare.”

Men den rörelse de ingår i är inte någon vanlig borgerlighet. Den vilar på:

• Bevara Sverige Svenskt, Nordiska rikspartiet och andra nazistiska/fascistiska grupper som gav SD dess fundament.
• Vit makt-miljön från 1980- och 90-talen, omvandlad till kostymklädd parlamentarism.
• Ett nutida blockbygge där medieangrepp, myndighetsförakt och systemhat går hand i hand med krav på hårdare polis, fler fängelser och minskade rättigheter för utpekade grupper.

I den världen är MED inte ”en frisk fläkt”, utan ännu en kugge.

Vad göra?

För den som vill försvara demokratiska värden räcker det inte att konstatera att SD–MED-planen är cynisk. Den måste användas pedagogiskt.

Tre saker bör lyftas fram varje gång frågan kommer upp:

1. Valtekniken: Förklara tydligt för väljarna att SD försöker föra in ett annat parti i riksdagen via sina listor, mot löfte om lojalitet. Det handlar om mandat som inte ser ut som vad de är.
2. Personen: Visa med öppna källor vem Sonesson är: vd:n vars bolag kritiserats av tillsynsmyndigheter och revisorer, politikern som reser till Bryssel för att diskutera pengar och samarbete med Putinvänliga krafter, partiledaren som gör varje myndighetsärende till bevis på ”förtryck”.
3. Projektet: Knyt alltid tillbaka till SD:s rötter och vitbok. Påminn om att detta inte är ett vanligt konservativt parti, utan ett projekt sprunget ur BSS, nazistiska och fascistiska grupper, med ett uttalat mål att göra etnonationalistisk politik rumsren.

SD:s strategi är tydlig:

• Tvätta historien lagom mycket för att de borgerliga ska kunna hålla sig för näsan.
• Bygga ett block där allt fler partier, stora som små, binds till samma riktning.
• Använda demokratins formella institutioner för att steg för steg försvaga dess innehåll.

I det läget är frågan om det planerade valsamarbetet mellan SD och MED ”något att uppmärksamma” närmast absurd. Det vore ett underlåtelsefel att låta bli.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.