Detta är första delen av två i en artikelserie om hur rasismen förändrades när biologiska argument om ”ras” blev motbevisade.
Akademikern Lars Cornelissen visar genom sin forskning att rasismen i Storbritannien aldrig försvann efter andra världskriget, utan att den bara ändrade på sina uttryck och ord. När biologiska argument och ras blev motbevisade och socialt oacceptabla ersattes dom av kommunikation om kultur, nationell identitet och värderingar.
Politikers retorik från 1960-talet och framåt har handlat därför mindre om ”raser” och mer om hotet från ”andra kulturer”. Budskapet var i praktiken detsamma, om att vissa grupper inte hör hemma i landet. Denna kulturella rasism är idag den mest utbredda formen och normaliseras genom ett språk som ironiskt nog utger sig för att vara ”icke-rasistiskt”. Cornelissen menar därför att dagens rasism främst opererar genom retorik om kultur, nation och identitet samt och hur den fortsätter att skapa ojämlikhet, orättvisa och godtycklig exkludering.
I en ny artikel i The Conversation skriver politologen Lars Cornelissen, verksam vid Manchester Metropolitan University och knuten till Independent Social Research Foundation, om hur rasismens uttryck har förändrats i Storbritannien efter andra världskriget. Utgångspunkten är också temat i hans nya bok Neoliberalism and Race, där han undersöker hur rasism överlevt i samhällen som officiellt tagit avstånd från rasbiologi och idéer om raser som över- och underlägsna. Cornelissen intresserar sig för hur språk, politiska projekt och ekonomiska förändringar tillsammans omformar rasism utan att göra den mindre farlig.
Rasismen är idag inte mindre närvarande än tidigare, men den uttrycks på andra sätt. I stället för att handla om falska föreställningar om biologiska raser som under större delen av 1900-talet, formuleras dagens rasism främst genom föreställningar om kultur och nation. När politiker och debattörer säger att dom bara oroar sig för värderingar hos vissa invandrare, sammanhållning eller nationens framtid är det lätt att tro att detta ligger långt från gårdagens rasbiologi. Utvecklingen i Storbritannien visar enligt bland andra Cornelissen att mer eller mindre samma beteenden och intressen fortsätter att styra vem som anses höra hemma i landet och vem som definieras som ett problem och hot.
Cornelissen menar bland annat att före det andra världskriget var idéer om raslig överlägsenhet djupt integrerade i det brittiska politiska tänkandet. Sådana idéer rättfärdigade kolonialismen och gav stöd åt eugenik och föreställningar om den ”vita rasens” överlägsenhet. Efter nazismens brott genom dödsläger och Förintelsen som folkmord emot judar och andra blev sådana tankar politiskt omöjliga att försvara. En global uppgörelse med ”vetenskaplig rasism” följde, ledd av FN och Unesco, som slog fast att inga människor är över- eller underlägsna. Cornelissen och andra menar att trots sådana framgångar så försvann inte rasismen eller rasistiska beteenden. I stället skedde en förändring där rasismen överlevde genom att använda nya ord, begrepp och uttryck.
Enligt Cornelissen blev utvecklingen först tydlig under 1960- och 70-talen, när invandringen från tidigare kolonier ökade. Brittiska politiker kunde inte längre tala om ”rasrenhet”, men dom kunde tala om kultur, nationell identitet och ”oförenliga värderingar”. När invandrare beskrevs som en kulturell fara eller som ett hot mot “brittisk livsstil” var det egentligen samma ambitioner och intressen som tidigare framförts med rasbiologiska termer. Skillnaden var att det nu presenterades som oro för kultur i stället för ras. Den som yttrade sig kunde dessutom säga att detta ”inte var rasism”, eftersom begreppet ras aldrig nämndes. Det är detta som forskare sedan tidigare kallar kulturell rasism, nämligen att idéer som upprätthåller hierarkier mellan grupper genom att påstå att vissa kulturer skulle vara förbestämt sämre, mer underlägsna, primitiva eller mindre kapabla till att bli del av nationen.
Med tiden har denna språkförskjutning normaliserats, menar Cornelissen. Retorik som tidigare hade orsakat politisk skandal, till exempel liknelser mellan migranter och naturkatastrofer eller ord som ”invasion”, har i Storbritannien blivit en vardaglig del av debatter rörande invandring, migration och flyktingar. Journalister och opinionsbildare har beskrivit grupper av människor med avhumaniserande metaforer, och högerpopulistiska politiker och skribenter skriver och talar öppet om vissa kulturer som underlägsna. Samtidigt används enligt Cornelissen ofta en mycket snäv definition av rasism där endast öppna glåpord, hatbrott eller våld räknas. Den bredare och mer subtila nivån av rasism, som bygger på kultur och nation, förblir på det sättet ofta ignorerad.
Källor:
The Conversation: Racism never went away – it simply changed shape
Forum för levande historia: Eugenik – igår, idag och i övermorgon (Torbjörn Tännsjö)
Motargument 