Politiker och debattörer på högerflygeln har insinuerat och krävt att alla partier ska skriva varsin vitbok. Flera partier har redan granskat sin historia.

Socialdemokraterna bad om ursäkt till samerna 1998. Vänsterpartiet publicerade sin vitbok om kommunistisk historia redan 1992. Centern skrev sin om Bondeförbundet, 2002-2008. Alliansregeringen släppte 2014 en vitbok om statens övergrepp mot romer, inklusive tvångssteriliseringar. Det finns alltså en tradition av självrannsakan i svensk politik.

Sverigedemokraterna skiljer sig markant. Partiet grundades 1988 av öppet nazistiska och rasideologiska personer, och dessa idéer lever kvar till nutid. Att jämföra SD:s bakgrund med andra partiers förflutna är historielöst – SD är inte ett gammalt parti med gamla synder, utan ett relativt nytt parti med extremism i sitt DNA.

Vitboken kom dessutom inte av eget initiativ utan efter massiv kritik. Partiet har konsekvent försökt dölja eller tona ner sina rötter. Och till skillnad från andra partier är SD:s fördomar inte en sak för historieböckerna – de präglar partiets politik i dag.

SD:s kampanjande mot muslimer och HBTQIA+ har varit central i partiets tillväxt. Partiet har gång på gång pekat ut muslimer som ett hot, normaliserat islamofobi och underminerat religionsfriheten. Detta är inte historia – det är nutid. Därför räcker det inte, de behöver göra vitbok över åren 2011 och till idag. Frågan var aldrig vad SD har varit, utan vad det fortfarande är nu.