Myt: Nationalismen är en tusen år gammal form av gemenskap

Kan vi prata om Sverigedemokraternas syn på nationalism?

Vinnarna skriver historien, brukar det heta. Men i vår pluralistiska tid samsas vinnarsagorna med andra gruppers historietolkningar — på gott och ont. Låt oss granska det lite mer tveksamma med denna tendens.

MYT:

”Svenska nationen är tusenårig”

På sin hemsida definierar Sverigedemokraterna sig inte som ett nationalistiskt parti, i varje fall inte under rubriken ”Ideologi”. Där kallar de sig för ”ett Sverigevänligt parti”.(1) Ett, förmodligen, taktiskt drag då nationalismens tidigare goda rykte under 1900-talet befläckades av två världskrig och otaliga mindre konflikter. Men omskrivningarna till trots är det svårt att förneka att en av de grundvalar som Sverigedemokraternas politik ligger på är just nationalismens.

Stockholm, Sweden 064 - Drottningholm palace
Claudio.Ar / Foter.com / CC BY-NC-SA

Under rubriken ”Nationen” på Sverigedemokraternas hemsida inleds texten med konstaterandet att nationen är ”den viktigaste, äldsta och mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen”.(2) Man fortsätter uttalandet att ”[i]mperier, politiska grupperingar och andra övernationella gemenskaper har kommit och gått under det senaste årtusendet, men nationer som form för mänsklig gemenskap har bestått”. Låt oss, för den här gången, stanna där. De menar att nationen, som statsbyggnadsform, är viktigast, äldst och mest naturlig, samt att den har existerat i alla fall det närmsta årtusendet. Det räcker med att titta i en historiebok eller på en historisk karta för att kunna konstatera att detta uttalande är fel och bygger på romantiska drömmar snarare än fakta.

Jag väljer att bortse från några delargument. Vad som är viktigast är upp till var och en att avgöra och vad som är naturligt är en komplicerad fråga. Men att nationen skulle vara äldst är, rent ut sagt, bullshit.

Den brittiske historikern Elie Kedourie inleder sin berömda bok Nationalismen – En studie av nationalismen som ideologi från 1960 med de numera berömda orden ”Nationalismen är en doktrin som föddes i Europa i början av 1800-talet”. (3) Kedourie går till hårt angrepp: Nationalismen, som rörelse och statsbyggnadsform, har knappast en tusenårig historia. Ernest Gellner, professor i socialantropologi, har också studerat nationalism och menar att de känslor och stolthet över fosterlandet och kärleken till det egna folket inte ska föraktas. Dessa känslor kan vara en positiv kraft. Däremot påpekar även Gellner att nationalismen som folkligt förankrat fenomen hör till vår moderna tid.(4)

Benedict Anderson, professor i internationella studier, påpekar i sin bok Den föreställda gemenskapen – Reflexioner kring nationalismens ursprung och spridning från 1983, att nationalismen knappast kan sägas ha en tusenårig historia. Anderson menar att eftersom nationalismens känsla av gemenskap måste innefatta stora delar av ett folk behövs det medel för att sprida detta budskap. Utan böcker och utan tidningar eller andra former för masskommunikation, kan man inte ingjuta en känsla av nationell gemenskap hos folket. Därför tillskriver Anderson också nationalismens ”födelse” till sent 1700-tal.(5)

Crazy hills of San Francisco
Håkan Dahlström / Foter.com / CC BY

Sverker Sörlin, idéhistoriker och professor i miljöhistoria, skriver i sin bok Nationalism att det är ett missförstånd att våra moderna nationalstater skulle ”utvecklats organiskt och kontinuerligt ur tusenåriga folkgemenskaper”. Sörlin exemplifierar sitt uttalande genom att studera Sveriges historia; Svea Rike har existerat sedan år 1000 ungefär. Men detta svenska rike har genom åren innefattat Norge, Finland, delar av Baltikum och norra Tyskland – områden som har tagits i besittning genom en medveten expansionsvilja. Går det då att tala om en tusenårig svensk nationalstat? Förmodligen inte, anser Sörlin. Nationalkänslan, skriver han, var fram till sent 1600-tal enbart ”förankrad hos samhällets eliter”. (6)

Historikern Hanne Sanders, som startade Centrum för Danmarksstudier vid Lunds universitet, är redaktör för bokserien Danmarksstudier där man flera gånger behandlat fallet med Öresundsområdet. Gränsen mellan Sverige och Danmark har förändrats ända fram till Roskildefreden 1658 då Skåne, Halland och Blekinge till syvende och sist blev delar av Sverige. Men vad ansågs som svenskt och danskt av människorna på den här tiden? Ja, inte någonting som kan jämställas med det som idag betecknas som ”nationell tillhörighet”, konstateras det gång på gång i texterna. (6)

Källorna är många fler. Och vad som framträder — nationalismen och nationalstaten och den ”nationella tillhörigheten” är långt ifrån tusen år gamla. Nationen är inget arv som vi har förvaltat hundratals generationer tillbaka. Det är en relativt ny, modern företeelse.

Jag bryr mig inte om folk är nationalister — det finns moderata former av denna rörelse som inte gör någon skada utan är mest av allt ett uttryck av kärlek och uppskattning för en plats. Jag ser inga större problem med detta. Vad jag däremot ser som ett problem är när någon ljuger och kommer med uppenbart felaktiga uppgifter, vilket Sverigedemokraterna gör med sin definition. De försöker sälja bilden av att detta är essentiellt i människans natur, något som svenskar har känt sedan tusen år tillbaka, vilket det uppenbarligen inte är. Nationalismen är ett politiskt vapen, precis som liberalism, socialism eller konservatism. Det är en konstgjord gemenskap, skapad för att tillskansa sig makt. Och det ska man vara väl medveten om.

(1)    Sverigedemokraterna, ”Våra åsikter”, Läst: 2013-06-17

(2)    ”Nationen – Sverigedemokraterna och nationen”, Läst: 2013-06-17

(3)    Elie Kedourie, Nationalismen – En studie av nationalismen som ideologi, SNS Förlag, Stockholm, 1995 (1960)

(4)    Ernest Gellner, Nationalism, Bokförlaget Nya Doxa, Nora, 1997

(5)    Benedict Anderson, Den föreställda gemenskapen – Reflexioner kring nationalismens ursprung och spridning, Daidalos, Göteborg, 1995 (1983)

(6)    Sverker Sörlin, Nationalism, SNS förlag, Stockholm, 2006

(7)    Anders Palm & Hanne Sanders (red.), Svensk-danska förbindelser efter 1658, Makadam förlag, Stockholm, 2010