När Sverigedemokraterna vill ha ett offentligt register över dömda pedofiler dyker en mängd frågor upp. Helgar ändamålen medlen? Vad skulle det i förlängningen innebära rent praktiskt i samhället? Alla har olika åsikter i den här frågan, och vad man än tycker kommer man att reta upp någon. Ordentligt.

Om du ska arbeta med barn idag vill arbetsgivaren ha ett utdrag ur belastningsregistret. Det är fullt rimligt att kräva tycker jag. Dömda sexbrottslingar bör inte arbeta med barn. Jag tycker också att det är fullt rimligt att det finns olika varianter av utdrag. Ett av dessa är till för personer vars arbetsuppgifter inkluderar kontakt med barn. Har jag en plump i protokollet för att jag har sexuellt ofredat någon är det i allra högsta grad relevant.

Jag tror att ett offentligt register över dömda pedofiler skulle vagga in oss i en falsk trygghet, eftersom de flesta offer är bekanta med gärningsmannen. Det är ofta någon i deras närhet, t.ex. en förälder eller styvförälder. Bilden av en fullständig främling rimmar illa med verkligheten, det är sällan en snuskhummer som står vid ett dagis och dreglar.

Ett offentligt register har andra nackdelar. Det försvårar rehabilitering och ökar det stigmata som omgärdar sexualbrott. Om invånarna på en ort informeras om att en tidigare dömd sexförbrytare flyttar till ett visst område i närheten kommer denne att få det mycket svårt att komma tillbaka till det normala samhället igen, brännmärkningen finns kvar. Även om denna avtjänat sitt utdömda straff. ”Där är pervot som bor i porten bredvid”. ”Den där äckliga jäveln!” Vem vill bo granne med en sådan?

Rättsväsendet

NixBC / Foter / CC BY-NC-ND

Vårt rättssamhälle bygger på formella straff. Det innebär att det straff som en domstol dömer en person till är det enda som är giltigt i juridisk mening. Sverigedemokraterna vill genom ändrad lagstiftning och straffskärpningar försöka återupprätta deras väljares eventuellt förlorade förtroende för rättsstaten, men samtidigt vill de fritt kunna få hänga ut människor. Detta kan därmed riskera att några personer tar lagen i egna händer. Det är inte bara förkastligt, det är även direkt farligt och ett hot mot enskilda individer. Att informera grannskapet om att en tidigare dömd pedofil flyttat in är en bra början om man vill få personer att lösa, vad de kanske tycker är ett problem, på ett lite mer ‘handgripligt’ sätt.

Jag vet mycket väl att jag kan ses som djävulens advokat, men jag har inte för avsikt att försvara våldtäktsmän eller pedofiler. Skulle någon av mina nära och kära drabbas skulle jag bli ursinnig. Men är det ok att exponera personer i förebyggande syfte? Göra det svårt, för att inte säga omöjligt, att tvätta bort en stämpel för att kunna komma tillbaka till samhället? Att personer som förgripit sig på barn kan vilja ha behandling verkar inte Sverigedemokraterna ha tänkt på. Att ett offentligt register kan göra behandlingen totalt bortkastad verkar de inte heller ha tänkt på.

Sverigedemokraterna menar att registret skulle förebygga att tidigare dömda pedofiler från att riskera återfalla i brott, eftersom det skulle finnas en ‘kontrollfunktion’ som de ‘antar’ har en avskräckande effekt. Men om störningen är så allvarlig att det finns en reell risk för återfall hjälper inte straff om det inte kombineras med behandling. Vi kan jämföra det med någon som stjäl. Att bli dömd till bötesbelopp avskräcker kanske en snattare, men inte en kleptoman.

Vad som visat mycket positiva resultat är kognitivt baserade behandlingsmetoder som kombinerar individual- och gruppterapi. Det finns t.ex. medicin som sänker halten av testosteron i kroppen, och idag finns även en anonym hjälplinje. Det är inte bara brottsoffrets liv som förstörs, även brottsoffrets och gärningspersonens familjer påverkas. Alla drabbas på något sätt. Det finns inga vinnare.