Recension av Henrik Arnstads bok Älskade fascism

Fascismens historia och dess utveckling efter 1945 i Europa har dokumenterats mycket i böcker och avhandlingar, men mindre så i Sverige. Henrik Arnstads bok fyller ett tomrum i debatten, och är mer än välkommen.

Boken tar avstamp från fascismens födelse i Italien och är en beskrivning för dess utveckling i land efter land. Arnstad visar också hur fascismen förändrades efter 1945. I synnerhet i och med de idéer som skapades vartefter den nya högern vann terräng i Frankrike från 60-talets slut. Han visar hur även Sverigedemokraterna i nutid kan sägas vara ett fascistiskt parti. (Motargument har redan tidigare publicerat ett kapitel om detta ur hans bok.)

Henrik tar avstamp i den definition som Roger Griffin formulerade:

Fascism är en typ av politisk ideologi vars mytiska kärna — i dess olika gestaltningar — är en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse.

Det är en värdefull genomgång. Han lyckas utmärkt med att visa hur dessa idéer använts i de fascistiska rörelserna, och lever kvar idag.

Men demokratin då?

Men demokratin då, kanske läsaren undrar? Är inte hatet mot demokratin en del av definitionen av fascism? Det är ungefär det, plus rasidéerna, och nationalismen, som de flesta anser vara fascism.

Det är detta som sverigedemokrater ofta gör en poäng av. De säger ungefär så här:

Vi är inga fascister — för vi är för demokrati. Det är snarare alla de som kastar skit på SD som är fascistiska, eftersom de vill försöka censurera och stoppa ett demokratiskt parti, dvs oss.

Här hade man kunnat önska att Arnstad hade ägnat mer tid åt att beskriva hur fascismen, och med det, definitionen av fascism, förändrats efter 1945. Att han inte gör det är bokens svaghet.

Om man öppnar vilken bok som helst, eller vilken tidning som helst, som var antifascistisk, och positiv till demokrati, på 1930-talet, ser definitionen av fascism delvis annorlunda ut än den som Griffin och Arnstad använder. Alla (!) ansåg att hat mot demokrati var en del av definitionen av fascism.

Det som skett är att fascismen förändrats drastiskt. Framför allt från ca 1970 och framåt. T.ex. har de rena rasidéerna ersatts av hat mot kultur och religion. Kulturell rasism. Samma drastiska förändringar har skett när det gäller synen på demokrati. Från att ha bekämpat demokratin vill man nu ofta ha en radikal demokrati med folkomröstningar. Men det är samma mytiska kärna av ultranationalism.

Ska man försöka stoppa SD räcker det inte med att bara hasta över denna förändring snabbt. SD:s och gemene mans syn på vad som är fascism råkar nämligen sammanfalla. Det utnyttjar SD och förnekar utåt sett att de skulle vara fascister idag. De föreställer sig att det räcker med att de säger att de inte kan vara fascister, de är ju för demokrati…

Fascism och ”diktaturprincipen”

Unknown / Foter.com / Public domain

Som jag redan nämnt kan man öppna vilken antifascistisk skrift, bok eller tidning som helst från 1930-talet och man ser att de som definierade fascism då alltid la in att den var antidemokratisk och auktoritär.

Det är fascinerande att läsa den tidens argument mot fascismen. Den tar alltid avstamp från just demokratin, och från de hot mot demokratin som växte fram på den tiden.

Och alla antifascister som var för demokrati utgick alltid från att hotet inte bara kom från fascismen, utan från fascism och Sovjetkommunism.

För att ta ett exempel: socialdemokraten Alf Ahlberg. Hans bok ”Idealen och deras Skuggbilder” från 1935.

Ahlberg skriver att kommunister och fascister har sin gemensamma grund i synen på människan som en massmänniska. Individen var oviktig, kollektivet var det viktiga. Endast som kollektiv kunde människan civiliseras, individen var ett vilddjur, ett skadedjur. Kommunister pratade om klasskollektiv och fascister om nationen, det var skillnaden. Kollektivet var tvunget att skyddas genom kamp. Dvs dialektisk materialism eller raskamp. Kollektivet var också tvunget att skyddas från att mista sin enighet, detta skulle ske genom ”gleichgeschaltung”, dvs likriktning. Enighet var styrka och olikhet sågs som svaghet.

Och eftersom likriktning var ett mål var man tvungna att censurera press, yttranden och själva tankeprocessen. Objektivitet, evidens och vetenskapliga principer sattes åsido. Diktaturens rörelser var antiintellektuella. ”Ingen annan rätt finns än rasens/nationens” eller ”ingen annan rätt finns än klassens”.

Detta kollektiv skulle styras enligt ”diktaturprincipen” och därför var man mot demokrati.

SKILLNADEN mellan fascism och kommunism låg i hur de definierade rasen och nationen/rasen å ena sidan och klassen å andra sidan om det centrala i denna eviga mytiska kamp för att civilisera vilddjuret människan genom att göra denna till en massmänniska.

Åter till nutidens Sverigedemokraterna

Ahlberg är inte ensam. Jag har hittills inte sett en enda definition av fascism från demokratiska antifascister eller fascister från 1930-talet som utelämnat denna syn på demokrati och massmänniskan.

Den traditionella fascismen är inte död. Ännu finns fasciströrelser som t.ex. Svenska Motståndsrörelsen som har exakt samma syn på fascismen som man hade på 1930-talet. Men SD, som ursprungligen kom ur denna traditionella fascism delar numera inte den traditionella fascismens syn på demokrati. Men de övriga fascistiska idéerna finns kvar i SD, med nationalismen som mytiskt ideal, synen på människan som i grunden en massmänniska, tillvaron som kamp (kamp mellan kulturer).

Jag hade önskat att Arnstad hade ägnat lite mer plats åt denna förändring av fascismens definition, och åt att bemöta och motverka SD:s EGNA tomma argument mot att de är ett fascistparti.

Boken är ett måste att läsa. Köp den och läs den.