Jag har en son.

Det finns vissa saker som jag är noga med i hans uppfostran. Bland annat att han ska uppföra sig på ett anständigt sätt.

Jag är inte så fokuserad på det som Magdalena Ribbing kallar för etikett såsom bordsskick och liknande utan det viktigaste är etiken.

Stå upp för människor som är utsatta, oavsett om det handlar om mobbning eller andra former av utsatthet.

Stå upp för andra barn som har svårt att stå upp för sig själva.

Det kan handla om barn som befinner sig i någon form av underläge, som behandlas illa eller är påverkade av negativt grupptryck osv.

Bete dig schysst, jag accepterar inte skitsnack om andra barns utseende, hudfärg eller liknande.

Jag har varit noga med att han dels ska stå upp för sig själv, men inte bara sig själv.

Han är mentalt och fysiskt stark vilket gör att han har kraft och ansvar att säga ifrån när han exempelvis märker att flera går ihop för att försöka köra över något annat barn.

Han vet att jag kommer skälla på honom om han beter sig illa mot någon annan, vilket kommer att hända eftersom han trots allt är ett barn.

Samtidigt vet han att jag inte släpper sådana saker, ett dåligt beteende mot någon annan kommer med konsekvenser.

I övrigt försöker jag stötta honom i hans skolarbete. Han har lättare för vissa ämnen och svårare för andra, precis som alla andra barn.

En av hans finaste egenskaper är att han är empatisk, vilket jag är otroligt tacksam för.

Mina stoltaste ögonblick som förälder har inte varit när han gjort bra ifrån sig i skolan, inte heller inom idrotten, trots att det funnits en del tillfällen där som stått ut.

Det har istället varit när han visat att han kunnat stå emot grupptryck, när han ställt sig upp för någon som behövt det och försvarat någon som behövt hans hjälp.

Det finns ett tillfälle som jag alltid kommer vara oerhört stolt över.

Det var när en mamma till en annan elev på hans skola ringde mig och var uppenbart rörd och oerhört tacksam för att min son ställt sig upp mot en grupp av elever som hade behandlat hennes son illa vid flera tillfällen.

Det är förmodligen mitt stoltaste ögonblick som förälder.

Jag tänker mycket på dessa och liknande frågor.

Tankarna går ofta till hur många män beter sig idag.

När man läser olika inlägg på nätet som skrivits av män, kan man se att dom dryper av förakt och bitterhet. Man hånar och förminskar människor som står upp för anständiga värderingar. Man förlöjligar människor som står upp för schyssta värden och försöker göra samhället bättre.

Det är svårt att komma från en känsla av att många vuxna män har svikit vissa grundläggande ideal. Man står inte upp för de som för tillfället är utsatta och ”svaga”. Istället ansluter man sig till den grupp som står på mobbarens sida.

Vi kan inte klaga på att unga människor förlorar respekt och skiter i vuxna, om vi inte kan leva upp till vår roll som förebilder.

Hur ska bittra konflikträdda vuxna som sparkar på människor som upplevs som svagare, kunna lära unga människor något om heder och respekt?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.