Det talas gärna om Sverigedemokraternas förnyelse, om att de har lämnat det gamla bakom sig. Vitboken sade något annat. Men Åkesson hävdar med en dåres envishet att de numera är ett socialkonservativt parti, ett parti som borgerligheten dessutom gärna samarbetar med.
Men deras rötter är inte av det slag som torkar ut. BSS och gamla fascister, grundarna, deras syn slingrar sig fortfarande som ett gift som sipprar fram vid regeringspodiet. Man hade utan svårighet kunnat byta ut Aspling mot en Ekström eller Davidsson. Det är deras politik han för fram vid podiet. Det enda som har bytts ut från förr är de hårda slagorden. Då lät det förskräckligt för i stort sett alla som inte ingick i deras lilla sekt. Nu är terminologin anpassad och taktisk. Men deras politiska fernissa är så tunn att den gång på gång spricker. Den hårt förda politiken drabbar alltid de grupper de demoniserar, aldrig dem själva. Det finns otaliga bevis på det; det senaste gällde deras representant i justitieutskottet.
Men när man synar dem framträder samma gamla mönster med teserna om ”vi och dom”, folkutbytet och hur ”vänsterblivna” har förstört landet. Just uttrycket ”vänsterblivna” är intressant och avslöjande. Det speglar deras syn på funktionsrätt mycket tydligt. De drar sig inte för att förlöjliga vänstern och jämföra den med personer med funktionsnedsättning. Här borde varje varningsklocka ringa, för båda grupperna. SD säger att de har ”gått vidare”. De har mognat, yrar statsministern, som några år tidigare aldrig, aldrig skulle samarbeta med SD. Jaja, den som rider på tigerns rygg hamnar till slut i dess mage.
Den som har följt SD och deras otaliga anonyma konton på sociala medier, trådarna bakåt, ser något annat: samma världsbild, fiendebilder och idé om ett ”vi” som måste skyddas från ett ”dom”. Det är precis samma demonisering och politik som BSS-Davidsson fortfarande satt vid tangentborden och formulerade.
Grundtonen är oförändrad: en berättelse om hot, renhet och ett land som sägs behöva återtas från krafter som påstås underminera det inifrån. Deras symbios av fascism, populism och hat består, på samma sätt som när de grundade SD 1988.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument 