Experter har en viktig uppgift i att identifiera stereotypa och antisemitiska föreställningar i vår samtid, hjälpa oss tolka dem, förstå vilka historiska idéströmningar som gett upphov till dem. Tyvärr bidrar många experter istället till en politisering av antisemitismbegreppet genom att knyta det allt hårdare till kritik mot Israel. Detta är del 4 av en artikelserie i 6 delar om politiseringen av antisemitism. I föregående del beskrevs hur samtida politiska verkligheter vantolkas när antisemitismanklagelser riktas mot demonstranter. Här framhålls en historisk dimension i kritiken.
Försök att avpolitisera sker inte enbart genom att samtida politiska verkligheter vantolkas. Det sker också genom en marginalisering av det historiska sammanhang som ger innebörd åt denna samtid. Ett centralt exempel är frågan om Israel har rätt att existera som en judisk stat. Att ifrågasätta detta anses enligt en till synes växande skara experter vara ett uttryck för antisemitism. I P1:s Filosofiska Rummet slog professor emeritus Lars Dencik nyligen fast att när man ”inte ger staten [Israel] rätt att existera som stat, då är den [kritiken] antisemitisk”. I en ny rapport om gränsen mellan Israelkritik och antisemitism slår statsvetaren Anders Persson lika säkert fast att det är antisemitiskt att propagera för att Israel ska besegras genom väpnat motstånd.
Genom att likställa ifrågasättande av staten Israel och dess legitimitet med judefientlighet förs frågan om antisemitism in i en politisk diskussion som grundar sig i historiska anspråk. Sedan åtminstone mitten av 1930-talet har palestinier fört en bred antikolonial kamp med såväl fredliga som icke-fredliga metoder. Motståndet ökade i takt med de motsättningar som, enligt historikern Benny Morris, var inbyggda i Storbritanniens koloniala Palestinamandat (1923-1948). Mandatet syftade till att upprätta ett judiskt hemland i Palestina genom judisk migration från Europa utan att åsidosätta den lokala (arabiska) befolkningens medborgerliga rättigheter. Ilan Pappé har visat hur den etniska rensningen av palestinier påbörjades från februari 1948, alltså månader före Israels bildande. Över 700 000 palestinier fördrevs, flydde och förvisades under det kriget. Efteråt krävde palestinier, med stöd av FN, rätten att återvända till sitt hemland tillsammans med sina ättlingar. Den officiella linjen i Israel har konsekvent varit att detta skulle innebära slutet för Israel som ”judisk och demokratisk” stat, då arabiska medborgare återigen skulle utgöra majoritet.
Frågan om återvändande och Israels tillblivelse är i grunden politiska frågor som inte slentrianmässigt kan avfärdas som antisemitism. Sådana anklagelser vilar därför på en exkludering av palestiniernas historiska erfarenheter och strävan efter självbestämmande. Med detta som utgångspunkt ligger det nära till hands att anta att stöd för palestinierna motiveras av antisemitism snarare än sann solidaritet. Detta är vad vi nu ser i politiseringen av antisemitism: en historierevisionism som underkänner de politiska dimensionerna till förmån för en alternativ förklaringsmodell som läggs som ett täcke över konfliktens politiska verklighet.
Detta var del 4 av 6 i en artikelserie om politiseringen av antisemitism. I nästa del beskrivs hur politiska aktörer avlegitimeras genom lösryckta anklagelser om antisemitism.
Källor:
SR: ”Var går gränsen mellan antisemitism och Israelkritik?”
Verso Books: The Nakba and the ethnic cleansing of Palestine
Göteborgs Universitet: Robin Bankel: ”The Palestinian Threat”
Motargument 