Gästkrönika av Peter Robsahm
Vi är många som larmat om det här – i åratal.
Det är inte så att vi känt det på oss. Vi har vetat.
Vi har skrikit ”varg” fler gånger än någon velat lyssna och varenda gång vi gjort det har det faktiskt varit sant.
Nazister skämtar man inte om. Inte på det sättet.
Precis som i 1930-talets Tyskland, har dagens vitväktare och samhällsomstörtare flyttat fram sina positioner. Och samtidigt som alla tittat åt det håll de pekat, har nya strategier tagits fram.
Demokratins och frihetens begravningskostym har sytts i det tysta.
”Snart är vi där”, skrev Ylva Eggehorn, ”när det kommer som måste komma, efter ett övermod som vårt”. Och övermodet har varit skamligt övertydligt – redan från början.
Och inte bara övermodet, förresten. Lismandet och krusandet har varit rent vämjeligt att behöva betrakta.
Aldrig tidigare i svensk politisk historia har några fått komma undan med så mycket skit och verbalt avskräde, som Sverigedemokraterna. För att inte tala om alla lik i garderoben som inte bara skramlat, utan konstant trillar ut pladask på golvet; mitt framför fötterna på dessa kostymnazisters välgörare, mecenater och sektanhängare med sina röstsedlar i högsta hugg.
Där kan vi snacka om troll. Det har gått troll i hela skiten. Baklås.
Och under tiden som församlingen går ner på knä och tillber sin marionettmästare, hårdnar retoriken.
Till slut kan vad som helst formuleras. Inga ord väcker längre anstöt.
”Mitt Europa bygger murar”.
Lyssna på hur det låter. Smaka på vämjelighetens innebörd.
Man påstår sig vilja ha tillbaka ett ”folkhem” och ett svunnet Sverige; som det var ”på den gamla goda tiden”.
Nåväl, när var Sverige sådant? När byggde det här landet murar och stängde till, så att allt liv fått kippa efter andan?
Och nu också ”folkutbyte”. En terminologi som vore omöjlig att använda i det Sverige SD påstår sig vilja retirera till.
Den ”Vita rasen” känner sig hotad.
Men alla vi då, som ger fan i rastänket och förkastar det här skitsnacket? Vi finns ju också – i allra högsta grad.
Ska detta pack få föra även vår talan?!
Håller vi tyst?
Vi pratar ibland om vilken värld vi ska lämna över till våra barn och barnbarn.
I det här fallet är frågan högst relevant.
Varför, medan vi ändå har chansen, låter vi det gå så långt att framtidens svenskar som nu oskyldigt springer omkring och letar efter regnbågens början – som barn ju gör – ska behöva fråga ”varför lät ni det hända”?
Ja, varför släpper vi in nazismens avskräde och ger dem gratisbiljetter till en föreställning de vill lägga ner?
Nu är tid att fatta rätt beslut.
En tanke på “SD:s murar mot ”folkutbyte””
Kommentarer är stängda.