Motargument fortsätter sin granskningsserie med att visa hur de svenskfientliga utvandrarna i Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna” lämnar det gamla fina traditionella etniskt och religiöst homogena Sverige där de höll på att svälta ihjäl, pryglas, förföljas och bespottas.

Ett Sverige vars befolkning år 1840 av SCB uppskattas till cirka 3,1 miljoner människor, eller drygt 30 % av dagens folkmängd. Ett Sverige med fler svenskar än vad Sverige kunde tåla. Ett Sverige med drygt en miljon utvandrare.

En resa bland svarthåriga romer och svenskfientliga Blekingebor

Det är nu dags för våra utvandrare att bli invandrare. Efter ett tårögt farväl färdas de med häst och vagn genom landet Sverige med den gemytliga nationella samvaron. Men färden till hamnen som skall göra utvandrarna till båtflyktingar i New York, kantas av etnisk segregation och än mer svenskfientlighet. De passerar andra resande med häst och vagn på väg mot kusten.

Färden går mot Karlshamn i Blekinge

Närmare bestämt rör det sig om romer, av de utvandrande smålänningarna kallade för ”tattare”. Människor vars svarta hår ses som uppseendeväckande av Karl-Oskar och hans glada gäng.

När de färdas genom skogarna på gränsen mellan Småland och Blekinge förbereder sig det växande resföljet på slagsmål och överfall. Sådana var enligt de utvandrande svenskarna vanliga i de trakterna under mitten av 1800-talet. Resenärer berättar för varandra om Blekingebor som de anser vara mer ”hetlevrade” än andra svenskar. Blekingebor som ”egentligen” inte var riktigt svenska. De hade ju inte varit en del av Sverige särskilt länge. Mindre än tvåhundra år vid den tiden.

Men vad var det som kunde tänkas ha gjort Blekingeborna så hetlevrade och svenskfientliga?

En kort och översiktlig beskrivning av Blekinges historia ger många bra ledtrådar.

 

Svenska sjörövare besöker Blekinge

Under de tusen år som gått innan Karl-Oskars massutvandrare vågade sig på färden genom Blekinges farliga skogar, hade landskapet varit såväl en blodig krigsskådeplats och ett mångkulturellt projekt.

Landskapet Blekinge omnämndes i vikingasagor från 800-talet och påstods då på något sätt domineras av svear.

Svear som redan då och under 700 år utförde sjöröveri och vikingatåg, slaverihandel och massinvandring längs hela Östersjön och längs de ryska floderna och senare ända ner till dagens Turkiet, från vilka de tog med sig arabiska mynt från Baghdad som idag finns i Kungliga Myntkabinettet. I det senare fallet blev några svear även islamistiska jihadkrigare och livvakter åt sultanen i Konstantinopel.

De danska och svenska kungamakterna tvistade och stred om Blekinge i cirka 200 år, men beslöt i ett fredsavtal år 1 000 att Blekinge skulle bli danskt.

 

Det kristna kärleksbudskapet sprids i Blekinge

Kort efter att den danska armén fick verka ostört I Blekinge, började det kristna kärleksbudskapet spridas med emfas i landskapet. Såhär beskriver katolska kyrkan själv sitt kristnande av Blekingeborna:

”Sålunda vann denne man för Kristus många folkstammar, som ännu var hängivna åt avgudsdyrkan, framför allt det vilda folkslag som kallas blekingar samt de som bor på ön Holm [= Bornholm], granne till götarna. När de hörde hans predikan, sägs de alla ha rörts till tårar och visat ånger över sin villfarelse på så sätt att de genast slog sönder sina gudabilder och självmant tävlade om att bli döpta. Sedan kastade de sina skatter och allt vad de hade för biskopens fötter och bad ivrigt att han skulle värdigas ta emot det. Men biskopen avböjde detta och uppmanade dem att för dessa pengar bygga nya kyrkor, mätta de behövande och friköpa fångar, som det finns många av i dessa trakter.”

Bilden föreställer biskop Egino – mannen som alla blekingebor ville ge sina skatter till. Senare utnämnd till Blekinges Apostel

Efter att Blekingeborna fick lust att slå sönder sina gamla gudastatyer och ge bort alla sina skatter till katolska biskopar eskorterade av den danska armén, följde en period av relativ fred i Blekinge under trehundra år. Undantaget var då estniska sjörövare från Ösel som härjade i landskapet och kort därpå utsattes för hämnd från blekingska sjörövare.

 

Den svenska armén försöker assimilera Blekinge

I början av 1300-talet pantsattes Blekinge till en Holsteinsk greve som ogillades av Blekingeborna och därför sökte militärt stöd av Sverige. Danmark avträdde Blekinge till Sverige men försökte kort därpå återerövra landskapet. En serie blodiga krig och skövlingar av Blekinge och dess befolkning, huvudsakligen utförd av svenska trupper, följde under mer än två hundra år. År 1525 slöts fred mellan Danmark och Sverige enligt vilket Blekinge förblev danskt.

Under en mycket kort tid blev Jimmie Åkessons hemstad Sölvesborg ett sjörövarnäste för sjökrigaren Sören Norby, som slutligen fördrevs och flydde till Ryssland.

Erövringskrigen och gerillakrigen i Blekinge mellan Danmark och Sverige fortsatte i tvåhundra år till och eskalerade till den grad av svenska arméer att de kunde betecknas som ett folkmord:

”De dansk-svenska krigen fortsatte även efter Kalmarunionens upplösning och Blekinge blev på grund av sitt utsatta läge flera gånger drabbat av krigets fasor. Det värsta kriget ägde rum 1563-70. Redan under det första krigsåret brändes Avaskär, Lyckå och Elleholm ned och året efter utsattes Ronneby för en massaker den 4 september. Vittnesuppgifter talar om att svenskarna skonade i Ronneby varken män, kvinnor och barn och även slog ihjäl prästen vid kyrkodörren. Erik XIV själv hävdade att tvåtusen män samt några kvinnor och barn blev dödade. Avsikten med detta blodbad var att erövra Blekinge och ersätta Ronnebys befolkning med lojala svenskar. Landskapet fortsatte att vara en krigsskådeplats ända fram till 1569 då Sölvesborg brändes ned. Det sista krigsåret slapp blekingsborna härjningar genom att de betalade en frivillig brandskatt. Även Gustav II Adolf härjade i Blekinge när han 1611 brände ned den nyanlagda staden Kristianopel.”

Blekinge utsätts för mångkulturell massinvandring från Sverige

Den svenska kungamakten anlade de två viktiga städerna Karlskrona som blev svensk örlogsbas, samt Karlshamn, från vilken alltså de utvandrande smålänningarna i ”Utvandrarna” seglade till New York.

”Eftersom flottan behövde fler båtsmän som kunde tjänstgöra på skeppen än vad omlandet kunde erbjuda beordrade Karl XI också att 1 350 finländare med familjer skulle flyttas till Blekinge. Sammanlagt bosatte sig ungefär 3 000 huvudsakligen svensktalande österbottningar i ett landskap som 17 år senare (1699) hade 33 000 invånare. Effekten av detta blev inte bara att flottans tillgång på manskap förbättrades utan det bidrog även till försvenskningen av Blekinge.”

År 1710, drygt 140 år innan Karl-Oskar och hans grannar seglade till New York från Karlshamn, gjorde danskarna sitt sista misslyckade försök att återerövra Blekinge. De nådde ända fram till Karlshamn.

Men det var kanske mot den här bakgrunden av tolvhundra år av svenska invasioner och folkmord som gjorde att Blekingebor, respektive svenskar inklusive smålänningar såg på varandra med misstro. Blekingeborna hade inte ännu assimilerat sig och tagit seden dit de erövrats. De var fortfarande svenskfientliga.

Men hör och häpna. Farhågorna kommer på skam. Karl-Oskars följe når fram till Karlshamn helt oantastade och avseglar efter en viss tid mot det ännu mera mångkulturella USA och New York. Det är först nu som de skall ta det stora svenskfientliga steget och upphöra att vara svenskar.

(Citaten är hämtade från hemsidan tacitus.nu där även andra landskaps historia finns populärvetenskapligt beskriven.)

/ Thabo ´Muso

Läs alla delar i denna artikelserie: Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4