Om man läser en aning mellan raderna i Jimmie Åkessons självbiografi ser man att frågan om varför han gick med i partiet 1995 fortfarande är mycket känslig för honom och för Sverigedemokraterna. Många tror att han gick med i opposition till de fascistiska och extremnationella tendenser som fanns i partiet, och som påstås ha ‘avskaffats’ då. En hel del tyder på att det var tvärtom, att det var fascismen han lockades av. 

När sverigedemokrater pratar om Vänsterpartiet väljer de ofta att fokusera på partiets historik. De påstår att partiet inte gjort upp med sin bakgrund. När Lars Ohly satt som partiordförande påpekades det ofta, och med viss rätt, att han slirade när han skulle prata om sin bakgrund i det ännu på 80-talet Sovjetvurmande Vpk. Men Vänsterpartiet har kastat ut kommunismen och gjort bra ansatser till att göra upp med sin historia (läs Vitboken här). Frågan är om man kan säga samma sak om Sverigedemokraterna?

Min fråga efter att jag läst igenom hela Jimmie Åkessons biografi har varit: hur hanterar Jimmie Åkesson det här med partiets förflutna?

Jimmie Åkesson menar att partiet förändrades i och med att Anders Klarström lämnade partiledarskapet och Mikael Jansson blev den nya ordföranden. Detta skedde mars 1995 och i samband med det ska Åkesson ha blivit medlem i SD.

Det var då jag själv kom in i bilden. Allt som hände dessförinnan vet jag egentligen väldigt lite om. Att vi hade stora brister är dock ställt utom allt tvivel, och det finns liksom ingen anledning att ge sig in i en diskussion om hur allvarliga de bristerna egentligen var. (sidan 119)

De meningarna sammanfattar allt Jimmie Åkesson säger att han har att säga i ämnet; ‘Jag vet inget och det finns ingen anledning för mig att veta något.’

Det beteendet påminner mig om en ung kommunist jag mötte för några år sen som gått med i det parti (SKP) som på 1980-talet hette APK och tog emot pengar från Sovjet, prisade diktaturer och var emot demokrati. På min fråga om vad han ansåg om allt detta svarade han bara: ”Jag vet inget om hur det var i Sovjet och vad APK gjorde innan min tid, och det finns ingen anledning för mig att ta reda på det.”

Detta sades av en naiv finnig tonåring. Jag tror knappast att Jimmie Åkesson är så naiv. Det är klart han vet vad SD och BSS gjorde innan 1995. Han vet att tidigare partiledare hade porträtt av Hitler hemma på sin vägg och Mein Kampf på hedersplats i bokhyllan. Han vet att partiet kryllade av gamla nazister och att partiet var grovt öppet rasistiskt. Han är liksom inte dum!

Men Jimmie Åkesson slirar… Han slirar faktiskt väldigt mycket på den här frågan i boken. Så mycket att det blir tydligt att den är känslig för honom. Varför detta naiva påstående om att ”han inte vet och inte vill veta”?

Det var ändå, trots allt prat på andra sidor i boken om problemen under 1991-1994, något som fascinerade honom med Sd redan då.

Att det var något han fångades av även innan mars 1995 förstår man också om man läser boken. Hans lärare i skolan var negativ till Sd så redan hösten 1994 blev han ”nyfiken” på Sd. (läs Principprogram_1994 och S D-Kuriren_nr_22, och SD-Kuriren_nr_21!) Vad var det i det nazianstrukna partiet – med allt prat om patriotism, Ultima Thule och Karl XII – som fascinerade honom? Det måste ha varit något.

På andra ställen i boken får man en insikt i det. Det visar sig att Åkesson gillar partiprogrammets formuleringar 1989 (som ni kan läsa här: För Sveriges bästa Sds program Antaget vid årsmöte 10 juli 1989.) Den ideologiska ansatsen där ”påminner om den socialkonservatism vi bygger det nuvarande principprogrammet på” (sidan 68). På sidan 239 pratar Åkesson om åren 1991-1994 som ”de vilsna åren”. Åren innan 1991 var alltså inte vilsna utan tvärtom partiets sanna ”rötter”.

Och som sagt, trots att partiet var ”vilset” 1991-1994 blev Åkesson intresserad. Han bildade inte ett nytt parti utan valde att gå med i Sd.

Firandet av Karl XII:s dödsdag

Om man kikar närmre på den ‘Nationaldemokratiska studentförening’ som Åkesson och hans kamrater grundade i Lund runt 1998 kan man kanske få en del av svaren. Den studentföreningens hemsida finns ännu kvar på nätet: http://hem.passagen.se/ndl/ndl.

Det var alltså i själva verket så att allt det som normala människor skulle betrakta som det snurriga och vilsna med Sd före 1994 var vad Jimmie Åkesson fascinerades av. Det extrema nationalistiska arvet i partiet med flertalet olika nazister runt 1988-89 har Åkesson inget emot. Han har inget emot det fascistiska arvet. Det som skilde Åkesson från de andra vid tidpunkten 1995 var metoderna. Åkesson ville försöka bedriva ‘polerad’ politik utan skinheads och för extrem retorik.

Ingenstans ser man det tydligare än i vad Åkesson och hans studentkamrater gjorde i Lund 1999. Då gjorde han ett försök att rädda de nazistiska traditionella demonstrationerna till Karl XII:s minne vid Tegnérstatyn.

Åkesson skriver i Satis Polito en hel del om Nationaldemokratiska studentföreningen han var med att grunda i Lund, och där han varit en drivande kraft. Han är än idag stolt över den ”symboliska” kampen för att hylla Karl XII i Lund.

Demonstrationerna till minne av Karl XII hade hållits årligen sen 60-talet. Det ar den s.k. 30-novemberföreningen, ledd av den öppna fascisten Lars Hultén som var ledande medlem i Sveriges Nationella Förbund. Han lär för övrigt ha varit medlem även i Sd, fram tills för ett par år sedan. 1991 stoppade antirasister det årliga firandet vid Tegnérstatyn. Hulténs kamrater försökte fortsätta firandena efteråt, mer i skymundan. Men drömmen om att återuppliva kransnedäggningen vid Tegnérstatyn hölls levande.

INGEN som var med på den tiden kan ha missat det faktum att de som genomförde hyllningar och demonstrationer på Karl XII:s dödsdag var drivna nazister.

1999 var jag mycket i Lund och kom i kontakt med en del rasister i Hulténs utkant. Det var bl.a. en grupp extremkatoliker med fascistiska ideal. De sa sig vilja återuppliva traditionen vid Karl XII:s dödsdag, och det var mycket prat om en viss studentförening som gjorde ett tappert försök att göra just detta. Det var Åkessons Nationaldemokratiska studentförening, NDL, som låg bakom försöket att återuppliva demonstrationerna, men utan öppen nazism påstod man:

Den 30 november samlades ett tiotal medlemmar av NDL för att högtidlighålla minnet av kung Karl XII och de stupade soldater som följde honom i försvaret av fosterlandet. NDL:s ambition är att återuppta firandet av 30 november, utan stök, bråk och nazister. Årets firande gick mycket lugnt tillväga, troligtvis beroende på spontaniteten. Ingen, inte ens medlemmarna, visste i förväg om att något firande skulle ske. Vid Tegnérstatyn i Lundagård lästes dikter, skrivna av deltagarna själva, i ljuset av en enda flammande fackla. Arrangemanget avslutades med kransnedläggning, Tégners ”Karl XII”, en tyst minut för de stupade karolinerna och sedan hurrande för konungen och fosterlandet. Därefter bjöd ordförande Richard Jomshof på glögg och pepparkakor, och kvällen kunde anses lyckad och gemytlig.

År 2000 fortsatte man firandet:

Tidigare under kvällen hade vänsterextremister från bl a Syndikalisterna, Ung Vänster och Ungsocialisterna drivit omkring i Lund och brutit upp gatsten. Dessa hade poliserna omhändertagit.
Väl framme vid statyn tändes ett ljus och en fackla. Därefter höll NDL-ordföranden Richard Jomshof ett kort inledningstal om varför vi samlades för att högtidlighålla Hjältekonungen Carolus XII. Några förbipasserande stannade till och lyssnade intresserat. Richard Jomshof läste Esaias Tegnérs dikt om Karl XII och därefter läste NDL:s sekreterare Björn Söder en egen hyllningsdikt i ljuset av facklan. Efter diktläsningen lades en blomma ned vid statyn vilket följdes av en tyst minut till minnet av Konungen och hans tappra soldater som stred och föll för vårt fädernesland. Ceremonin avslutades med ett fyrfaldigt hurra.
Därefter spred sig deltagarna för att sedan sluta upp med de andra NDL:arna och avsluta kvällen på en gemytlig pub.
Vi vill, från styrelsen, tacka alla som deltog samt polisen för deras insats för att skydda mötesfriheten och de demokratiska rättigheterna som tyvärr inte längre är några självklarheter i vårt land. Den frihet som Karl XII slogs för kanske vi också får börja slåss för. Det fanns många anledningar till att hylla Konungen igår.

NDL fortsatte att fira fram till 2003. 2003 i nära samarbete med SD:s ungdomförbund som medarrangör. Ordförande för SDU var vid den tidpunkten Jimmie Åkesson.

Det var alltså inte så att Åkesson hade något emot allt vurmande för nationen, Karl XII och all hetsretorik mot invandrare och landsförrädare. Tvärtom. Han hade inte heller något emot att bygga vidare på öppna nazistiska och fascistiska projekt bara man undvek den öppna nazismen.

Åkesson tog ett öppet nazistiskt projekt, rensade bort mycket öppen nazism, men ville behålla den idémässiga kärnan och idealen som de gamla nazisterna spred. Så gjorde han i Lund 1999 när han återupplivade demonstrationerna vid Karl XII:s dödsdag. Var det måhända på samma sätt han resonerade då han såg en möjlighet att förändra Sd?

Mer läsning:

Mikael Jansson och Sd 1995: kasta ut alla invandrare som kommit hit efter 1970