”Sverige är under en värderingsattack” skriver Ebba Busch (KD), partiledare, och Alice Teodorescu Måwe (KD), EU-parlamentariker, i en gemensam debattartikel i Svenska Dagbladet där de pekar ut Palestinarörelsen som ”ett växande hot mot den svenska demokratin och mot de gemensamma värderingar som behöver prägla Sverige”.
Som svar på tal föreslår KD-duon en rad repressiva förslag för att komma åt de aktivister som ”på gator och torg spelar antisemitiska och Sverigefientliga krafter i händerna på ett organiserat och genomtänkt sätt”. Argumentationen känns som ett slags kontinuitet för Moderaternas nya signalord ”antisocialt dominansbeteende”, som Johannes Klenell på ett träffsäkert sätt påvisar är ”ett sätt för högern att omsätta majoritetssamhällets fördomar i hårdare tag-retorik”.
Emellertid förekommer ett allvarligt argumentationsfel som dessa högt uppsatta partirepresentanter gör och som behöver uppmärksammas. Det finns skillnad på en rörelse och en organisation, men det är inte särskilt ovanligt att den skillnaden ignoreras i den offentliga debatten – särskilt inte när man försöker plocka politiska poänger.
En rörelse är en löst sammansatt grupp som ofta delar en gemensam idé eller värdering, till exempel MeToo-rörelsen som ville åskådliggöra vidden av sexuellt våld och Black Lives Matter-rörelsen som eftersträvade att medvetandegöra den strukturella rasism som drabbar svarta personer. Historiskt sett har många folkrörelser förekommit i Sverige: Arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, kvinnorörelsen, hbtq-rörelsen, den antirasistiska rörelsen, miljörörelsen och fredsrörelsen. Poängen med rörelserna är att genom att synliggöra olika samhällskonflikter lyfter man frågan upp till debatt och därigenom kräva förändringar på alla nivåer. Till sin struktur är dessa rörelser ofta dynamiska, breda och inkluderande, vilket inrymmer flera olika aktörer, såväl föreningar som individer, som ibland samarbetar, men kan även vara i konflikt med varandra. Därtill är rörelser ofta förändringsinriktad och kan ha en aktivistisk prägel (demonstrationer, manifestationer, aktioner, opinionsbildning, med mera).
En organisation däremot är – till skillnad från en rörelse – reglerad och formaliserad med medlemskap, stadgar, styrelser och ibland även juridisk status (till exempel politiska partier, företag och ideella föreningar). Organisationer kan dock ingå i en rörelse, men är i grunden
fortfarande en enhet. Exempelvis är Naturskyddsföreningen en organisation i sin egen rätt, men ingår i en större rörelse.
Att några av vårt lands ledande politiker slarvar med denna grundläggande kunskap är både anmärkningsvärt och allvarligt. En rörelse är inte en juridisk person. Om några personer inom till exempel Palestinarörelsen begår något klandervärt kan endast dessa personer hållas ansvariga, men inte rörelsen. En formell organisation inom rörelsen kan hållas ansvarig förutsatt att det finns bevis för direkta kopplingar, men inte rörelsen i sin helhet.
Det är inte bara intellektuellt ohederligt att tillskriva en hel rörelse ansvar för enskilda individers handlingar. Det är ett kollektivt skuldbeläggande som används för att förskjuta fokus från sakfrågan till metoden. I det här fallet tycks KD-representanternas uppsåt vara ett
strategiskt misstänkliggörande; att legitimera sin egen politik genom att peka ut några påstådda enskilda aktivister som hela rörelsens ansikte.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Källor:
SvD: ”Dags för hårdare tag mot Palestinarörelsen”
DN: Johannes Klenell: Moderaternas nya signalord används bara om djur och invandrare
Motargument 