SD:s hemliga MED-plan – ännu ett steg i det brunblå blockbygget (del 2)

SD:s ledning har i många år odlat två bilder samtidigt. Officiellt: ett ”nytt”, rumsrent parti som bara vill tala klarspråk om brott och invandring. I praktiken: kärnan i ett växande brunblått block, där mindre partier sugs in i omloppsbana kring SD. Den aktuella MED-planen passar perfekt in i den logiken. För att förstå varför måste man minnas vilka som grundade SD.

Redan 2006 beskrev Sveriges Radio SD som en fortsättning på den rasistiska kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt (BSS), med den tidigare nazistpartisten Anders Klarström som första partiledare.
Expo sammanfattar partiets historia som att SD grundades av veteraner inom svensk nazism och fascism, och att partiet är en politisk arvtagare till vit makt-miljön.
I Demokratiutredningens skrift Demokratins förgörare (SOU 1999:10) pekas SD ut som det svenska parti som tydligast representerar den kategori nationalistiska partier vars huvudfråga är motstånd mot det mångkulturella samhället.

När SD 2022 lade fram sin egen vitbok – ledd av idéhistorikern Tony Gustafsson – bekräftades bilden i stora drag:

Svenska Dagbladet refererar vitboken med formuleringen att var tredje person i partiets ”pionjärgeneration” har kopplingar till nazistiska eller fascistiska rörelser.
Expo visade, med stöd i vitboken, att 18 av 30 centrala personer i SD:s grundarfas haft kopplingar till BSS och/eller nazistiska/fascistiska grupper, bland dem Lindholmsrörelsen, Nysvenska rörelsen och Nordiska rikspartiet.

Detta är den historiska jordmån ur vilken dagens SD växt fram. Kostymen är ny. Innehållet är i stora stycken bekant: etnonationalism, hierarkisk människosyn, drömmen om ett ”svenskt Sverige” där vissa ska pressas bort, och en stark stat som använder ”lag och ordning” som klubba mot fel grupper.

Från vitbok till valtekniska småpartier

Vitboken skulle enligt SD vara en uppgörelse med det förflutna. I praktiken blev den en övergångsrit. När papperet väl var undertecknat gick partiet vidare med blockbygget.

Först genom att bli parlamentariskt stödparti åt en moderatledd regering via Tidöavtalet. Sedan genom att systematiskt öppna dörrar mot mindre partier som Nyans, Alternativ för Sverige och Medborgerlig Samling – alla med starkare eller svagare band till samma radikaliserade höger.

Småpartier har alltsedan valet 2022 försökt använda kommunala mandat som språngbräda mot riksdagen. MED är inget undantag.

I den kontexten är SD–MED-planen inte en udda idé. Den är nästa logiska steg:

SD får fler säkra röster i riksdagen utan att behöva vinna fler egna väljare.
MED får en biljett in – men priset är röstlojalitet och i praktiken uppgiven självständighet.
SD kan peka på ”fler partier” i riksdagen och tala om bredd, samtidigt som blocket i sak drar i samma riktning.

Det är exakt så ett satellitparti fungerar.

Sonessons stil: systemhat i kostym

Sonessons agerande i flera frågor ger en tydlig bild av den politiska stilen.

När Facebook stängde hans konto 2025 gjorde MED det direkt till en fråga om ”demokratihot”, trots att de konkreta skälen till avstängningen inte redovisats offentligt. När ekonomimedier rapporterar om myndighetskritik mot Valuno/Quickbit talar Sonesson om ”aktivism” hos Skatteverket och Finansinspektionen, snarare än att ta ansvar för bristerna.

Mönstret är välkänt från högerextrema och radikalnationalistiska miljöer:

Institutioner som domstolar, myndigheter, medier och plattformar beskrivs som fiender när de ställer krav.
Egen ansvarslöshet kläs om till martyrskap.
Varje tillsynsärende blir bevis för att ”systemet” bekämpar sanningssägaren.

Samtidigt driver MED klassiska krav från den hårda högern: