Regeringsföreträdare har nyligen offentliggjort några av de frågor man kommer lägga fokus på inom ramen för regeringens integrations- och kriminalpolitik. När man granskar vilka frågor och åtgärder det handlar om blir det tydligt att man låtit symbol- och känslopolitik ersätta verkliga lösningar.
I integrationspolitiken handlar det om att man väljer att rikta strålkastarljuset mot kulturella markörer och extrema undantag.
Kusinäktenskap och burkabärande är frågor som omfattar något hundratal individer, samtidigt som hundratusentals människor brottas med frågor som handlar om arbetslöshet, skolmisslyckanden och trångboddhet.
Den som vill öka utrikes födda kvinnors frihet, jämlikhet och delaktighet på riktigt gör det inte genom symboliska förbud, utan genom att öka möjligheter till arbete, utbildning och egen försörjning.
Att påstå att de symbolfrågor som regeringen valt att rikta in sig på är de nycklar som behövs för en förbättrad integration, strider mot både sunt förnuft och tillgänglig kunskap.
I kriminalpolitiken upprepas exakt samma logik.
Regeringen driver igenom långtgående repressiva reformer trots att 126 remissinstanser, över 100 kritiska yttranden från Advokatsamfundet, samt tydliga varningar från Åklagarmyndigheten och Kriminalvården.
Man bortser även från att kriminalvården redan går på knäna vilket utgör allvarliga risker för rättsosäkerhet, kapacitetsbrist och ökade återfall.
Gemensamt för regeringens åtgärder och förslag är att kunskap, erfarenhet och empiriskt underlag underordnas det som brukar kallas politisk signalering. Det betyder i korthet att det är viktigare hur något ser ut, än hur bra det fungerar.
I integrationspolitiken angriper man inte strukturella orsaker utan fokuserar på olika förbud som signalerar handlingskraft.
I kriminalpolitiken angriper man inte faktorer som forskningen betraktar som drivande för kriminalitet, utan skärper straff och sänker trösklar i hopp om snabba opinionsvinster.
Den som vill förebygga kriminalitet gör det inte genom att enbart skärpa straff, utan genom att minska de riskfaktorer som leder unga in i brottslighet.
När man systematiskt väljer att köra över remissinstanser och professionell expertis riskerar man inte bara att urholka politikens effektivitet utan också människors tilltro till rättsstatens institutioner.
Advokatsamfundet, åklagare och kriminalvårdare kan knappast anklagas för att vara aktivister, att ignorera deras samlade bedömning är att äventyra rättssäkerheten.
Problemet är inte att regeringen agerar, problemet är vad man väljer att agera på och vad man medvetet väljer bort. Regeringens politik ger falsk upplevelse av styrka och handlingskraft, men är snarare ett tecken på politisk lättja. När politik reduceras till signaler istället för verkliga lösningar får vi varken bättre integration eller ökad trygghet.
Regeringens symbolpolitik bidrar till ett samhälle där komplexa problem förenklas till slagord, där expertkunskap ses som ett hinder, och långsiktig samhällsnytta offras för kortsiktig politisk vinning.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument 