Astrid Lindgren om nationalism

Astrid Lindgren var ingen vän av överdriven nationalism och patriotism. 

Ofta får Astrid Lindgrens berättelser symbolisera det svenskaste av allt svenskt. Det händer att man för fram henne som ideal från främlingsfientligt håll.

Därför kan det vara på sin plats att vi påminner oss vad Astrid själv ansåg om nationalismen och det ”blågula storsvenska”…

”Det var hårt och bittert att höra för den som avskyr all nationalism så innerligt som jag gör. Jag trodde du visste det.

Nationalismen…

Jag trodde du visste, att jag ogillar allt indelande av människor efter nationer och raser, all sortens diskriminering mellan vita och svarta, mellan arier och judar, mellan turkar och svenskar, mellan män och kvinnor.

Ända sedan jag var så stor att jag kunde börja tänka självständigt har jag tyckt illa om det blågula fosterländska storsvenska, allt det där om ”kommer någon våra fjäll för nära, då mulnar det i Svitiod”, det förefaller mig lika avskyvärt som Hitlers tyska nationalism. Någon patriot har jag aldrig varit. Vi är alla människor – det har varit mitt speciella patos här i livet. ”

/Astrid Lindgren 1957.