Varje år, den 30:e november är det nästan tradition att nazister och rasister ska demonstrera och hylla Karl XII. Sverigedemokraterna försöker numera utmåla sig som ett rumsrent parti. Men få vet att SD har spelat en nyckelroll i att hålla dessa demonstrationer vid liv sedan 1991.

1991

Olika nazistiska och fascistiska grupper har under hela 1900-talet demonstrerat den 30:e november. SD:s engagemang i detta sammanhang började 1991. Det var 1991 som SD:s engagemang för ”krigarkungen” började på allvar. De arrangerade då en demonstration i Stockholm. 700 personer deltog. De marscherade genom staden anförda av dåvarande partiledare Anders Klarström. Hitlerhälsningar och nazistiska slagord syntes och hördes. (Polisen fick senare mycket kritik för att de inte arresterade alla som höjde armen och gjorde hitlerhälsningen. Polisen försvarade sig med att det var för många som gjorde det.)

Även i Lund arrangerade SD demonstration, tillsammans med 30:e-novemberföreningen. Det blev tumultartat eftersom polis skjutit ner en av nazisterna dagen innan. Här på tidningsbilden ser ni en av de glada deltagarna på SD:s demonstration i Stockholm göra hitlerhälsningen. Det hade hållits demonstrationer innan 1991. Men det var just detta år som SD tog över fanan och försökte ta ledningen och bli huvudarrangörer för traditionen. Vi som var där 1991 minns de heilande demonstranterna och hakkorsen… Symboliskt nog var det just 1991 som Antifascistisk Aktion började vara drivande i att skapa kravaller bland motdemonstranterna. Sedan 1991 har SD och AFA varit de dominerande höger- respektive vänsterextrema aktörerna.

Visst, Sd var inte ensamma aktörer på kristallnatten. Det fanns nazistpartier och skinheads där också. Men Sd tolererade nazisterna i deras led. (Det de inte gillade var våldet.) Dessutom ville både höger- och vänsterextrema ha bråk och kravaller. Därför blev natten en av de värsta i Stockholms historia. Kravallerna var omfattande.

1992-1999

Efter kaoset 1991 försökte polisen begränsa demonstrationerna i Lund och Stockholm. I Lund blev det kaos 1992. År 1993 vägrade polisen ge demonstrationstillstånd till 30:e-novemberföreningen och SD. Sen hölls låg profil några år tills Jimmie Åkesson och hans vänner vid universitetet återupptog traditionen år 1999. I Stockholm fortsatte demonstrationerna. Sverigedemokraterna ansökte varje år om demonstrationstillstånd vid Karl-XII-statyn, men fick demonstrera på Riddarholmen istället. Något tiotal Sverigedemokrater och gamla nazister demonstrerade varje år där tills de efter några år tröttnar och arrangemanget upphör. Sverigedemokraternas konkurrenter tar över traditionen efter 2002/03, då SD börjat putsa sin fasad, i sin önskan att verka respektabelt. Men innan dess hade Jimmie Åkesson gjort ett försök att återuppliva traditionen i Lund. Det är värt att titta lite närmare på. Jimmie Åkesson skriver om detta i sin självbiografi, Satis Polito, men utan att nämna att det tidigare varit en gammal nazistisk tradition.

******

Jag bifogar ett något förkortat utdrag ur min recension av Jimmie Åkessons självbiografi Satis Polito:
Min fråga efter att jag läst igenom hela Jimmie Åkessons biografi har varit: hur hanterar Jimmie Åkesson det här med partiets förflutna?… Om man granskar den ‘Nationaldemokratiska studentförening’ som Åkesson och hans kamrater grundade i Lund kan man kanske få en del av svaren. Den studentföreningens hemsida finns ännu kvar på internet: http://hem.passagen.se/ndl/ndl. Det bör alltså i själva verket ha varit så att allt det som vi betraktar som det snurriga och vilsna med SD under de tidiga åren — var exakt vad Jimmie Åkesson fascinerades av med SD. Det extrema nationalistiska arvet i partiet med flertalet olika nazister runt 1988-94 har Åkesson inget emot. Han har inget emot det fascistiska arvet. Det som skilde Åkesson från de andra vid tidpunkten 1995 var valet av metoder. Åkesson ville försöka bedriva ‘polerad’ politik utan skinheads och den extremaste retoriken. Ingenstans ser man det tydligare än i vad Åkesson och hans studentkamrater gjorde i Lund 1999-2003. Då gjorde han ett försök att rädda de nazistiska traditionella 30:e-novemberdemonstrationerna till Karl XII:s minne vid Tegnérstatyn.
Åkesson skriver i Satis Polito en hel del om Nationaldemokratiska studentföreningen han var med om att grunda i Lund, och där han varit en drivande kraft. Han är än idag stolt över den “symboliska” kampen för att hylla Karl XII i Lund. Demonstrationerna till minne av Karl XII hade hållits årligen sen 1960-talet. INGEN kan ha missat det faktum att de som genomförde hyllningar och demonstrationer på Karl XII:s dödsdag var nazister. 1999 var jag mycket i Lund och kom i kontakt med en del rasister. Det var bl.a. en grupp extremkatoliker med fascistiska ideal. De sa sig vilja återuppliva traditionen vid Karl XII:s dödsdag, och det var mycket prat om en viss studentförening som gjorde ett tappert försök att göra just detta. Det var Åkessons Nationaldemokratiska studentförening, NDL, som låg bakom försöket att återuppliva demonstrationerna, men utan öppen nazism påstod man:

Den 30:e november samlades ett tiotal medlemmar av NDL för att högtidlighålla minnet av kung Karl XII och de stupade soldater som följde honom i försvaret av fosterlandet. NDL:s ambition är att återuppta firandet av 30:e november, utan stök, bråk och nazister. Årets firande gick mycket lugnt tillväga, troligtvis beroende på spontaniteten. Ingen, inte ens medlemmarna, visste i förväg om att något firande skulle ske. Vid Tegnérstatyn i Lundagård lästes dikter, skrivna av deltagarna själva, i ljuset av en enda flammande fackla. Arrangemanget avslutades med kransnedläggning, Tégners “Karl XII”, en tyst minut för de stupade karolinerna och sedan hurrande för konungen och fosterlandet. Därefter bjöd ordförande Richard Jomshof på glögg och pepparkakor, och kvällen kunde anses lyckad och gemytlig.

År 2000 fortsatte de firandet:

Väl framme vid statyn tändes ett ljus och en fackla. Därefter höll NDL-ordföranden Richard Jomshof ett kort inledningstal om varför vi samlades för att högtidlighålla Hjältekonungen Carolus XII. Några förbipasserande stannade till och lyssnade intresserat. Richard Jomshof läste Esaias Tegnérs dikt om Karl XII och därefter läste NDL:s sekreterare Björn Söder en egen hyllningsdikt i ljuset av facklan. Efter diktläsningen lades en blomma ned vid statyn vilket följdes av en tyst minut till minnet av Konungen och hans tappra soldater som stred och föll för vårt fädernesland. Ceremonin avslutades med ett fyrfaldigt hurra. […] Vi vill, från styrelsen, tacka alla som deltog samt polisen för deras insats för att skydda mötesfriheten och de demokratiska rättigheterna som tyvärr inte längre är några självklarheter i vårt land. Den frihet som Karl XII slogs för kanske vi också får börja slåss för. Det fanns många anledningar till att hylla Konungen igår.

NDL fortsatte att fira fram till år 2003. 2003 i nära samarbete med SD:s ungdomsförbund som medarrangör. Ordföranden för SDU var det året Jimmie Åkesson. Det var alltså inte så att Åkesson hade något emot allt vurmande för nationen och Karl XII. Tvärtom. Han hade inte heller något emot att bygga vidare på öppna nazistiska och fascistiska projekt. Åkesson tog ett öppet nazistiskt projekt, rensade bort en del öppen nazism, men ville behålla den idémässiga kärnan och idealen som de gamla nazisterna spred. Var det måhända på samma sätt han resonerade då han såg en möjlighet att försöka polera SD?

 SD-kuriren december 1991